Samhället ska inte lura in människor i skuldfällor!

Eller Välkommen till Sverige ! - med armbågen

För ett par år sedan besökte jag Medborgarkontoret i Fittja. Eftersom jag satt med i riksdagens lagutskott var givetvis skuldhantering en av frågorna jag hade med mig dit. Det jag fick höra skrämde mig rejält.

Nysvenska familjeförsörjare som hamnat i en skuldfälla för att de lockats att starta eget företag fanns flera exempel på. Den som kommit till Sverige var givetvis extra lättlurad in i småföretagarfällan. När det gick trögt att bli anställd, kanske p g a språksvårigheter, men trist nog för de flesta, säkert mer av fördomar som bromsklossar, fick den arbetslöse veta att denne kunde få ett ”starta-eget-bidrag” och generösa lånevillkor för ett uppstarts-kapital. Med drömmen för ögonen att klara sin och familjens försörjning på egna ben slängde sig den arbetslöse ut i småföretagarbranschen.

De flesta infödda svenskar VET att egenföretagande med svenska företagsregler, blankett ifylleri-tosseri, märkliga moms och övriga skatteregler, det näst intill obefintliga socialförsäkringsskyddet och dessutom riskerandet av den egna ekonomin, fungerar mycket avskräckande för prövandet av egna idéer.

Men i andra länder är det inte lika ouppskattat med egenföretagande och varför skulle Sverige hälsa mig välkommen med armbågen? Klart att man vill mig väl!?

Efter en liten tids egenföretagande tar drömmen slut och verkligheten vid. När räkningar och blanketter dimper ner i brevlådan är det bara att hoppas att den nysvenske inte gått och köpt bostadsrätt också…

Just i Norsborg-, Fittja- och Hallunda-, Albyområdena har många hyresrätter blivit bostadsrätter. För dem som det går bra för är detta jättebra, men när värdet på bostadsrätten stigit blir denna också ett kapital som kan frigöras när skulderna hopas. Detta är alltså en slags försäkring som när den tagits ut blir en än värre problematik. Vem kan få en hyresrätt när den är på ruinens brant och hamnat hos kronofogden? Som arbetslös?

Fittjas medborgarkontor berättar vidare om att Botkyrkabyggen inte heller tar emot ”prickade” hyresgäster. Provisoriska bostäder runt om i länet ordnades alltså till familjer med barn. Barn som får svårt att gå kvar i sin skolan, mister sina kamrater och lider i familjens skuldsatta och pressade situation.

Tragedier! Katastrofer!
Nu talas mycket om friheten att äga sin egen bostad. Det talas om generösa erbjudanden till hyresgäster att få köpa sin egen lägenhet, det talas om förmånliga lån för dem som har svårt att gå via vanlig bank och jag kan inte annat än oroas för dem som på detta sätt ”luras in i skuldfällan och blir mottagen i Sverige med armbågen”.

På allvar måste funderas över utförsäljningarnas/ombildningarnas avigsidor. Och ärligt talat måste även hyresgästernas situation i de nya bostadsrättsområdena seriöst uppmärksammas.

Vem vågar ta i denna heta potatis?!

Ps Jag anser vidare att våra småföretagarregler verkligen borde förändras. Det borde inte vara så oförmånligt och farligt att bli egen-företagare som det fortfarande är i Sverige, både för infödda svenskar och nya. Vårt socialförsäkringssystem borde också förändras så att det blir ett fungerande skydd även för bostadsrätts- och villainnehavare, för småföretagare, innovatörer och studerande, som tillfälligt kan hamna i en krissituation. Vi måste få in mer flexibilitet och mer medmänsklighet i myndigheternas bemötande av dem som försöker göra sitt bästa för att bidra till samhället och tillväxten. Utan dessa förändringar hamnar vi i en ond spiral av allt färre som vågar pröva sina idéer av rädsla att inte bara misslyckas för egen del, utan för hela sin familjs och barnens del också.

En ny folkpartisång

Jag hade bestämt mig innan landsmötet för att inte gå upp och sjunga i min plädering för en ny partisång. Men efter att två personer yrkat bifall till min motion om ny partisång och efter att flera önskat höra den, bestämde jag mig för att "bjuda på det".

Under organisationsavsnittet på lördagen gick jag alltså upp i talarstolen och till min förvåning satt folkpartisterna där med förväntansfulla leenden. Så började jag sjunga, i mina öron lät det hur falskt som helst och hjärtat slog hårt. När jag började klappa för att hålla takten hängde publiken snabbt med och när jag var färdig blev det en varm applåd och busvisslingar. Jag bjöd på mig själv, och det fungerade. Som tack för applåden kastade jag en slängkyss ut till mina fina liberala vänner, deras reaktion var min vinst denna dag.

Jag har länge jobbat med medlemsvård internt i folkpartiet. Jag tycker att det är viktigt att ta tillvara olika personers kompetens och få dem att känna sig precis lika värdefulla som de är. Ett parti eller organisation blir inget utan var och en medlem. Vi kan aldrig gå framåt utan delaktighet hos många.

Därför älskar jag våra stora möten. Det är så roligt att träffa alla dessa goa människor, alla dessa idérika och varma medmänniskor.

Denna gång var inte annorlunda. Mitt budskap med att framföra sången var, "våga bjuda på dig själv". Det är en farlig uppmaning eftersom det inte alltid uppskattas eller premieras, men en nödvändig uppmaning eftersom rädslan att göra bort sig är så stark och hämmande. För att våga vara kreativ och konstruktiv, nytänkande och pionjär måste man våga låta människor le eller rentav skratta, ibland med och ibland åt. Det gör ingenting. Vi är bara människor, allihop.

Sedan finns meningsskiljaktigheter, brinnande engagemang och ibland ilska och frustration. Hat och kärlek ligger nära varandra och i krig och partipolitik verkar det mesta tillåtas. Ibland glömmer vi att skilja på sak och person, ibland glömmer vi att respektera varandra. Vi måste ständigt jobba med att höja taket internt, få en tillåtande och respekterande ton i våra debatter. Fult spel och "knivhugg i ryggen" borde förpassas till en svunnen tid, inte sjungandet.

Det som gör att jag tror att Jan Björklund kommer att kunna vara en bra ledare för folkpartiet liberalerna är just hans förmåga att se andra människor. Den strävan behöver vi alla tänka på. Om vi ser varandra, om vi verkligen ser varandra, olikheter, likheter - då får vi en fin och växande gemenskap. När vi mår bra internt strålar det om oss och vårt budskap blir ett med vårt sätt att vara.

De som mår bra är naturligt glada och det är vinnande.

Folkpartiets landsmöte 2007

Snart ska jag ge mig iväg till Västerås där folkpartiets landsmöte äger rum i dagarna 4. Förrutom att välja ny partiledare ska ombuden ta ställning till en massa motioner och partistyrelsens förslag till hantering av dessa. Några av motionerna är mina.

Jag har motionerat om de äldres situation (främst de äldres psykiska hälsa)och samtidigt om den viktiga emotionella kompetensen hos omsorgspersonalen, som ständigt tas för given och underskattas. Med i denna motion finns också kravet på att talsvars-servicen alltid måste ha ett alternativ, en människa som svarar i andra änden när man ringer. (Om detta finns på denna blogg en egen artikel)

Vidare har jag tillsammans med kollegan Bengt Eliasson motionerat om säkerhetstänkandet i vården, att det alltid kan ske misstag när människor är inblandade,men att det inte ska vara sjuksköterskan eller läkaren som hängs ut utan systemet som ifrågasätts istället. Flyget fungerar så redan idag och det skulle öka tryggheten för både patienter och personal om motsvarande fick gälla i vården.

Sedan har jag motionerat om nollvision för självmord, en fråga som jag drivit länge och med gott resultat. Visionen ska ses som ett inriktningsmål, där flera aktörer håller visionen levande och samverkar för att rädda fler liv. Samhället kan inte sitta passivt när nästan 1 500 människoliv förloras varje år. Var och en av dessa förlorade medmänniskor har också nära och kära som både fått lida före och efter att deras kära tagit sitt liv. Jag vet att nollvisionen är viktig, inte bara för dem som mår dåligt psykiskt utan även för dem som kämpar för att orka leva vidare när de mist någon. Det alla säger som jag mött är "Jag vill inte att detta ska drabba någon mer! Vi måste alla hjälpas åt att se, höra och bekräfta varandra. Den som mår riktigt dåligt psykiskt måste få professionell vård och inte nekas hjälp eller få vänta i kö"

Jag har också motionerat om att folkpartiet i sitt partiprogram bör ställa sig positiva till en utveckling av barnomsorgen så att "normal" öppettid/arbetstid inte inte får låsningseffekter. Idag är det få kommuner som erbjuder barnomsorg på andra tider än kontorstider, samtidigt går samhället mot fler dygnetsrunt-serviceyrken och inom flera yrken är arbetstiderna oftast utanför kontorstid, tex gäller detta för kulturarbetare och vårdpersonal m fl. Tänk om våra äldreboenden skulle stänga 17.30 på kvällarna?!

Min sista motion handlar om att jag tycker att en ny partisång vore kul. Jag vill inte sjunga "We shall overcome" eller "Bättre och bättre dag för dag" när vi får lust att sjunga tillsammans, vilket f ö händer oftare än partistyrelsen verkar vilja medge. Egentligen tycker jag att vi borde ha flera partisånger eftersom sång skapar glädje, samhörighet och kreativitet. Ett gott skratt förlänger dessutom livet, brukar man ju säga, och om min sång får någon att le har jag alltså vunnit oavsett landsmötesbeslut.

Vad hände med maten till våra äldre? När frågan inte längre pryder tapeten (mediafokus)

Det finns bra äldreomsorg, Säbyhemmet i Salem är ett exempel som råkar ligga i min kommun. Därifrån görs ofta utflykter, man fikar i centrum, där ordnas temakalas, där får den som vill lite vin till maten eller likör till kaffet. Vägg i vägg ligger också en förskoleverksamhet. Men långt ifrån alla boenden är bra.

Skrämmande nog finns många stora servicehus, där människor ligger ensamma större delen av dagen, instängda och isolerade på sina rum. De får i stort sett aldrig komma ut i solen. De får mat som saknar kryddning i engångsförpackningar. Några gånger om dagen kommer hemtjänsten förbi, men sedan stängs åter dörren och allt blir tyst, om inte TV:n är på.

Visst finns det även unga människor som är isolerade och ensamma. Idag känner sig alltför många bortglömda, t o m avskrivna i samhället. Det finns de som blir förtidspensionerade före trettio för att de mår dåligt psykiskt. Och inte blir det bättre när inga behandlingar ges och den sjuke lämnas åt ensamheten i hemmet. Rehabiliteringen måste bli bättre och ingen får glömmas bort, oavsett om det är psykiska eller fysiska besvär som drabbat personen.

Men nu tillbaka till de äldres situation. För några år sedan diskuterades maten till de äldre, frågan blev s a s på tapeten. Efter att maten provsmakats konstaterades att mycket av det vi serverar våra äldre knappt är ätbar. Sedan smälte frågan in i tapeten och det blev tyst. När jag som riksdagspolitiker besökte ett servicehus i Södertälje skulle jag få smaka den nya maten, som i portionsförpackningar skulle köras ut till de äldre. Systemet var nytt (2004-05)och med märkbar stolthet hos lokala politiker fick jag äran att proväta. Det smakade absolut ingenting, varken salt eller peppar hade använts märkbart och trots att jag alltså fick äta på den restaurang där tillagningen skedde var maten så tråkig att det blev pinsamt. Många äldre brukar ju klaga på bristande aptit och jag kan garantera att matlusten inte ökar av sådan doft och smakfri mat. Jag hoppas verkligen att maten sedan mitt besök fått bättre kryddning och att matens smaklöshet var en engångsföreteelse, tyvärr tror jag inte det, men låter mig gärna övertygas om motsatsen...

Vid ett annat besök på ett äldreboende på Gotland (2005)berättade personalen om sitt tillagningskök, där de äldre inte längre fick komma in och där fick inte ens lagas en egen sås enligt nya miljö- och hälsoskyddsregler. Köket hade byggts om så att istället för en tidigare öppen planlösning där de äldre kunde se personalen och också hjälpa till med dukning och bakning, var köksavdelningen bakom en vägg. Jag skulle önska att matfrågan för äldre åter hamnade på tapeten och att såser, bullar och kakor åter skulle få ordnas i de egna tillagningsköken på boendena, där väggar rivs och de boende får vara i sitt egna kök.

Det behövs en ny äldrematsrevolution som går längre än ytliga tapetuttalanden, en matrevolution som går rakt in i kaklet och där äldrekostexperter tillsammans med sunt förnuft och mänsklig omtanke finge krydda maten framöver!!!

Människan är lika värdefull, genom hela livet

Äldre människor är ”överrepresenterade” i självmordsstatistiken. Hur vi tar hand om/bryr oss om våra äldre är en signal om hur anständigt ett samhälle är och i grunden signalerar det även hur vi, samhället, egentligen mår.
Med små förändringar skulle vi kunna minska antalet självmord och självmordsförsök bland äldre.
Vi ska först ha klart för oss att många naturliga livskriser drabbar den som blir äldre, att förlora jobbet, mista sin livskamrat, bli ensam och isolerad, tappa aptiten,förlora helt eller delvis, syn, hörsel och rörelseförmåga-det räcker med en sådan livskris för att även en ung människa ska riskera att tappa livslusten. Då är det extra viktigt att primärvården/hemtjänsten och samhället arbetar aktivt med prevention och en förstärkning av den psykosociala hälsan.

Det borde vara självklart att följande grundpelare slogs fast som riktlinjer för offentlig socialservice:
• Människan är lika värdefull, genom hela livet. Den som, oavsett ålder, söker hjälp och behöver samtalsstöd vid livskriser skall kunna få det via primärvården. Primärvårdens talsvarsservice måste ha ett dygnetrunt-alternativ med jourhavande människa. Att i en kris mötas av en telefonsvararröst är oacceptabelt. Talsvar som teknisk lösning är dock ett bra alternativ som kan komplettera det mänskliga telefonmötet, dock aldrig tvärtom.
• Hemtjänst/vårdpersonal bör ges större utrymme till det psykosociala omhändertagandet. Även detta är ett vårdbehov som kan och bör biståndsbedömas.
• Emotionella kompetensen (EQ)bör finnas med i de individuella lönesamtalen och skall i sig kunna utgöra grund för en högre lön. Det är på tiden att denna kompetens uppvärderas och inte ständigt hamnar på undantag, då vi tror att vi kan ta denna kompetens för given.
• Den emotionella kompetensen är något vi måste kämpa för att hålla levande, uppvärdera och bevara, precis som demokratin. Den dag vi tror att vi kan ta någon av dessa för givet är vi illa ute.

”Vad du gör mot dessa mina minsta..”

Om barns rätt till eget juridiskt ombud vid skilsmässotvister

Det som 2002 började som en enskild motion av Mia Franzén (fp) fick med åren ett allt större stöd och 2006 fattades beslut av en förkrossande majoritet under förra riksdagsperioden. Endast socialdemokraterna var emot (och dessa var inte emot förslaget men ville vänta på hela utredningen), barns rätt till eget juridiskt ombud vid skilsmässotvister lyftes därmed ut ur en större utredning och behandlades i förtid. Barnen skulle inte behöva vänta…Men den nya lagen har inte kommit som förslag ännu… Anita Brodén (fp) driver nu på för en snabbare hantering i denna mycket angelägna fråga.

De viktigaste personerna för barnen är föräldrarna och dessa har många gånger i en separation fullt upp med sina egna känslor och saknar förmåga, kunskap, stöd eller sinnesnärvaro nog att se till vad som är bäst för barnen i den rådande situationen. Det finns också få att rådfråga för den förälder som söker kunskap om vad som i den svåra situationen är det bästa för barnet.

Det finns mycket forskning på hur barn mår i och efter en separation. Det finns också mycket forskning som visar vad barn behöver från omgivningen i form av stöd, uppmärksamhet och omtanke. All denna kunskap borde tas tillvara och förmedlas till föräldrar som funderar över att gå skilda vägar eller redan bestämt sig.

När gräl om barnen, deras boende, om umgänget och vårdnaden, om pengar hamnar i Tingsrätten har det redan gått en tid där ilskan, sorgen eskalerat för de vuxna och detta känner barnen, mer eller mindre av. Inför Tingsrättsförhandlingar söker också de båda föräldrarna stöd för sitt agerande hos sitt egna juridiska ombud, får de inte det stödet är de fria att söka annat ombud. Men ingen part för barnens talan i Tingsrätten. De bägge föräldrarna har siktet inställt på att få ”rätt”, vad som är rätt för barnen är alltså underordnat, även om många med ärlighet känner att den egna lösningen vore det bästa för barnen.

I många sammanhang sviker samhället barnen. När föräldrar är eller blir psykiskt sjuka, när förälder eller syskon tar sitt liv, när familjen lever i skuggan av någons drogberoende då skulle barnen behöva bli sedda och stöttade som de unika individer de är. När en skilsmässa blivit så infekterad att föräldrarna går till Tingsrätten borde självklart barnen ha ett eget juridiskt ombud som ser till barnens bästa i förhållande till båda sina föräldrar. Ett sådant juridiskt ombud för barnen skulle också kunna lugna ner båda föräldrarnas angreppssugenhet, eftersom ombudet snabbt skulle kunna konstatera att ”förtalar ni varandra så blir barnen lidande direkt. Barnen är 50 % mamma och 50 % pappa, och tappar självförtroendet om det får höra att någon av föräldrarna är värdelös”. Mycket av vad ett ombud för barnen kan bidra med känns naturligt och bara sunt förnuft. Men i den infekterade situationen, i kränkningen, förtvivlan, frustrationen finns sällan utrymme för sunt förnuft, den formen av lugnande olja måste komma från någon annan. Det handlar om att vädja till föräldrarnas egna sunda förnuft och välvilja mot barnen, inte att komma in och ta över föräldraansvaret.

Idag har föräldrarna alltså rätt till egna juridiska ombud vid skilsmässotvister. Detta trots att föräldrarna egentligen själva är mycket talföra och gör sin röst hörd ordentligt. Barnen däremot är för små, för partiska(de älskar oftast båda sina föräldrar - med all rätt) för att ha någon som fristående från föräldrarna utgår från vad som i separationen är det ”bästa för barnet”. Rapport efter rapport understryker hur samhället sviker barnen genom att varken höra eller se dem. Detta ökar barnens psykiska ohälsa och gör dem stukade i livet. Eget juridiskt ombud för barnen i skilsmässotvister löser inte allt, men det är en kraftfull signal om att barnen är individer att ta hänsyn till, respektera och vara extra varsam om.

Anita Brodén, riksdagsledamot (fp) Mia Franzén, fd riksdagsledamot (fp), jurist

Stulen barndom

De idag vuxna, men tidigare fosterhemsplacerade barnen bör få skadestånd för alla de övergrepp de utsatts för, utan att samhället reagerat.

Jag är inte förvånad över rapporten om övergrepp mot fosterhemsplacerade barn. Liksom i vårdnadstvister i rätten är barnen ofta utelämnade till ytliga bekantas (i rätten domare och nämndemän och i kommunerna socialförvaltningens personal) förmåga att bedöma lämpligheten hos vårdnadshavare där barn ska placeras. För det första bör ödmjukt konstateras att uppgiften inte är lätt, alla kan göra felbedömningar, men uppföljningen brister som skulle kunna avslöja missförhållanden. Inte minst brister det i uppföljningen eftersom barnen sällan tas hänsyn till som individer, man lyssnar inte till barnens uppfattning och upplevelser.

Tyvärr har än idag kostaterats allvarliga brister i uppföljning av beslut, tydligast är väl Vetlanda-historien. Tänk om någon hade brytt sig om att tala med och lyssna till den lilla flickans egen uppfattning (givetvis utan pappa i närheten)! Rapporten om tidigare fosterhemsplacerade barn omfattar ju inte missförhållanden i hemmet hos "föräldraplacerade", men trenden är densamma, samhället lyssnar inte till barnen. Dessutom är jag övertygad om att övergrepp fortsätter i en del fosterhem, ända fram till dagens datum och även framåt i tiden.

Det är inte bara viktigt för barnen att en ordentlig uppföljning av fosterhemsplaceringar sker, det är mycket viktigt för fosterhemsfamiljerna också. Att det finns fosterhem som inte fungerar skapar problem för de familjer som verkligen försöker bli en trygg plats för vilsna barn. Att vi faktiskt har familjer som öppnar sina hem för dessa utsatta barn är oerhört värdefullt, bra fosterhemsföräldrar och fosterhemssyskon är dolda hjältar som förtjänar bättre än att förknippas med de fosterhem som aldrig borde ha fått komma till.

Vad gäller just skadestånd har vi i Sverige fortfarande att tampas med gammal historisk skepsism mot skadestånd som "plåster på såren", kvar dröjer sig synen om att "man inte ska kunna sko sig på sin olycka". Så sent som för hundra år sedan sågs heller inte lika allvarligt på skador som tillfogats barn eftersom de inte ansågs ha samma erfarenheter och känslor som vuxna. Det är inte länge sedan man gjorde ingrepp hos nyfödda barn utan bedövning...

Ett rejält skadestånd till de fosterhemsplacerade barnen som utsatts för övergrepp skulle inte kunna läka såren hos de idag vuxna barnen, men det skulle vara att samhället erkänner att det brustit mot dessa barn, ett offentligt "förlåt" och att man på allvar framöver kommer att bli bättre på att följa upp fosterhemsplaceringar. Vi har ett solidariskt och gemensamt övergripande ansvar för barnen, dessa våra minsta och försvarslösa. Om skolan brister i mobbningshantering, om beslut blir fel i vårdnadsfrågor och barns mänskliga rättigheter kränks ska givetvis dessa behandlas med samma respekt och värdighet som om en vuxen drabbas av t ex frihetsberövande.

Mia