Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att låta utreda kopplingen mellan sjukskrivningar bland kvinnor till följd av psykisk ohälsa, lönenivå före sjukskrivning, möjligheten att påverka sin arbetstid och hemmavarande barn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om vikten av att möjligheterna till att arbeta deltid bibehålls men att rätten till heltidsarbete stärks för den som önskar.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om motivet bakom förslaget om hushållsnära tjänster.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att utreda frågan om slopad karensdag.
1 Yrkande 2 hänvisat till AU.
2 Yrkande 3 hänvisat till SkU.
Motivering
I stället för att fundera över en individualiserad föräldraförsäkring borde de sammanlagda negativa stressfaktorer som kan utlösa psykiska sjukdomstillstånd utredas nogsamt. En av de bidragande faktorerna är enligt ett flertal forskare känslan av att inte kunna påverka sin egen tillvaro. Att då ytterligare påtvinga familjerna en strikt uppdelning av föräldraförsäkringen kan leda till en ytterligare belastning tvärtemot vad tankarna bakom förslaget välvilligt avser. En viktig del i jämställdhetsarbetet är att föräldrar och barn ges möjligheter att själva besluta om vad som är bäst för just dem. I dag väljer alltfler kvinnor att starta egna företag. För dem kan det visa sig omöjligt att ta ut en längre föräldraledighet alls. Många moderna män är beredda att stötta i detta läge och uppdelningen på pappret behöver inte längre innebära att föräldrarna tar mindre ansvar eller är mindre tid med sina barn för det. Föräldraförsäkringen är främst till för barnen och ska inte användas som ett instrument att framtvinga stelbenta lösningar. Det är av stor vikt att man låter utreda koppling mellan kvinnor som är sjukskrivna till följd av psykisk ohälsa, lönenivå och förekomsten av barn.
Kritiken mot deltidsarbete har duggat tätt på sistone. Det lyfts fram som negativt att det främst är kvinnor som väljer att gå ner i arbetstid om möjlighet ges när barnen är små eller när mamma är svårt dement och ensamboende. Tvärtom borde vi kvinnor värna denna unika möjlighet och valfrihet som finns. Det är livsviktigt för vår psykiska hälsa att vi känner att tillvaron går ihop och att vi själva kan påverka denna. Att vi alla kan göra prioriteringar genom livet är något positivt och där bör inte lagstiftning frånta människor sitt eget självbestämmande.
Hemarbetet är mäns och kvinnors andra heltidsarbete. Det finns de som är proffs på att putsa fönster, suveräna på att tvätta, stryka och damma. Övriga, och de flesta, är amatörer på området. Det finns andra som är proffs på att dra elsladdar, lägga golv och tapetsera. Övriga, och de flesta, är amatörer på området. Det är dags att uppvärdera hemarbete oavsett om det är renovering eller underhåll. Att vara egenföretagare inom hemstädning är inte sämre än att vara egenföretagare inom hembyggnadsbranschen. Inför en rejäl skattereduktion på arbetskostnaden för hushållstjänster. Det innebär att dessa arbeten kan utföras vitt till ett rimligt pris och avlasta hemmen för bättre jämställdhet.
Karensdagen slår främst och hårdast mot ensamstående. Många utav dessa är lågavlönade och arbetar inom omvårdnadsyrken i offentlig sektor. I omvårdnadsyrken utsätts man för extra mycket bakterier och löper alltså större risk än andra att drabbas av virus och förkylningar, dessutom i flera omgångar och det är direkt olämpligt att då komma smittsam till arbetet. Tidigare var många chefer generösa med att personalen av ekonomiska skäl fick välja att ta ut semesterdagar vid sjukdom. Detta var i sig negativt eftersom semestern är till för att den anställda ska kunna rekreera sig och vila. I dag väljer i stället många att inte sjukskriva sig, utan går sjuka till arbetet, eftersom de inte klarar karensdagens lönebortfall. Det måste finnas andra sätt att få människor att inte sjukskriva sig i onödan än att ha ett system som slår oerhört hårt mot en redan utsatt grupp i samhället.
Syftet med en utredning om slopad karensdag måste vara att finna alternativa modeller för att stävja ett överutnyttjande. En viktig del i utredningen blir då att se över orsakerna till ett eventuellt överutnyttjade och därefter söka finna vägar att komma till rätta med de orsakerna utan att för den skull, av ekonomiska skäl, tvinga faktiskt sjuka till sitt arbete. På lite längre sikt blir ett sådant tvingande system ekonomiskt mer kostsamt för samhället, om den virussjuka barnomsorgsanställde smittar barn och kolleger som i sin tur tvingas sjukskriva sig och sina barn. På än längre sikt kan den ekonomiska negativa stressen för den lågavlönade innebära längre tiders sjukskrivningar till följd av just denna stress.
Stockholm den 23 september 2005
Mia Franzén (fp)
måndag 16 februari 2009
Motion 2005/06:So247 Psykiatrireformen
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör tillsätta en utredning för uppföljning av psykiatrireformen.
Motivering
Psykiatrireformen hade flera mycket vällovliga syften men framförallt var avsikten att skapa möjligheter för de sjuka att få ett bättre liv. Idag kan vi dock se vilka effekterna har blivit av den nya ansvarsfördelningen (i samband med psykädelreformen) mellan stat, hälso- och sjukvård och kommuner. Det går dock inte att bara titta på ansvarsfördelningsfrågan eftersom de verkliga verksamhetsförutsättningarna och begränsningarna ges i lagen om psykiatrisk tvångsvård, hälso- och sjukvårdslagen m fl.
I dessa lagar har lagstiftaren tagit avstamp i integritetsfrågan och självbestämmanderätten, även för den mycket sjuke. Lagen om psykiatrisk tvångsvård begränsar vårdgivarnas möjligheter att verka uppsökande i de fall den sjuke saknar sjukdomsinsikt. Bara i mycket extrema fall tar vårdbehovet överhanden över självbestämmandet och integritetsaspekterna. Vården sitter numera och väntar på de förlösande orden som motiverar agerande enligt lag. Detta får förödande konsekvenser inte bara för den sjuke utan också för dennes anhöriga. Liksom i all annan vård ska den sjuke själv ta kontakt och söka vården, men inte ens då finns egentligen resurser att möta den sjukes individuella behov.
En viktig del i sjukdomsbilden för många psykiskt sjuka är att de inte klarar sin egen medicinering, ett eget boende eller att hålla avtalade läkartider. Alltför få olika alternativa boendeformer med varierande grad av stöd och tillsyn finns. Det innebär att den sjuke lämnas åt sitt öde var gång den ska försöka klara ett boende men inte lyckas.
Psykiatrireformen måste därför ses över och finjusteras. Det som hade ett vällovligt syfte har fått ett hjärtlöst resultat. En bättre avvägning mellan vårdbehovet och självbestämmanderätten måste komma till uttryck i vår lagstiftning. Detta inte minst för att verksamhetsförutsättningarna för dem som ska ge vård ska bli rimliga och ge bästa möjliga medmänskligt riktiga resultat. Vi kan inte fortsätta att tro att vi alla vet vårt eget bästa i varje stund, därför måste lagen lämna utrymme för mer medmänsklig omtanke.
Stockholm den 21 september 2005
Mia Franzén (fp)
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör tillsätta en utredning för uppföljning av psykiatrireformen.
Motivering
Psykiatrireformen hade flera mycket vällovliga syften men framförallt var avsikten att skapa möjligheter för de sjuka att få ett bättre liv. Idag kan vi dock se vilka effekterna har blivit av den nya ansvarsfördelningen (i samband med psykädelreformen) mellan stat, hälso- och sjukvård och kommuner. Det går dock inte att bara titta på ansvarsfördelningsfrågan eftersom de verkliga verksamhetsförutsättningarna och begränsningarna ges i lagen om psykiatrisk tvångsvård, hälso- och sjukvårdslagen m fl.
I dessa lagar har lagstiftaren tagit avstamp i integritetsfrågan och självbestämmanderätten, även för den mycket sjuke. Lagen om psykiatrisk tvångsvård begränsar vårdgivarnas möjligheter att verka uppsökande i de fall den sjuke saknar sjukdomsinsikt. Bara i mycket extrema fall tar vårdbehovet överhanden över självbestämmandet och integritetsaspekterna. Vården sitter numera och väntar på de förlösande orden som motiverar agerande enligt lag. Detta får förödande konsekvenser inte bara för den sjuke utan också för dennes anhöriga. Liksom i all annan vård ska den sjuke själv ta kontakt och söka vården, men inte ens då finns egentligen resurser att möta den sjukes individuella behov.
En viktig del i sjukdomsbilden för många psykiskt sjuka är att de inte klarar sin egen medicinering, ett eget boende eller att hålla avtalade läkartider. Alltför få olika alternativa boendeformer med varierande grad av stöd och tillsyn finns. Det innebär att den sjuke lämnas åt sitt öde var gång den ska försöka klara ett boende men inte lyckas.
Psykiatrireformen måste därför ses över och finjusteras. Det som hade ett vällovligt syfte har fått ett hjärtlöst resultat. En bättre avvägning mellan vårdbehovet och självbestämmanderätten måste komma till uttryck i vår lagstiftning. Detta inte minst för att verksamhetsförutsättningarna för dem som ska ge vård ska bli rimliga och ge bästa möjliga medmänskligt riktiga resultat. Vi kan inte fortsätta att tro att vi alla vet vårt eget bästa i varje stund, därför måste lagen lämna utrymme för mer medmänsklig omtanke.
Stockholm den 21 september 2005
Mia Franzén (fp)
Motion 2005/06:N306 Näringslivstillväxt, entreprenören, företagandet och de kreativa affärsidéerna
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att ta fram ett åtgärdspaket för ökat entreprenörskap och nyföretagande, ökad tillväxt och fler småföretag genom att tillsätta en utredningsgrupp med representanter från näringsliv och offentlig förvaltning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att det behövs forskning kring förutsättningarna för nyföretagande och hur samhället som helhet bäst skapar förutsättningar för människors egen idérikedom, kreativitet och nyskapande att blomstra.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att se över de ekonomiska villkoren för den nye företagaren i syfte att i stegrande grad växla från bidragsberoende till egen försörjning. 1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att se över och föreslå åtgärder för att stärka företagarens socialförsäkringsskydd, i syfte att förhindra att ett företag tvingas läggas ned på grund av en privatekonomisk tillfällig kris och för att fler ”svarta” jobb skall bli ”vita”.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att arbetsgivarens ansvar vid sjukskrivning bör ses över för att inte i sig bli ett hinder för expansion och nyanställningar samt i syfte att bättre ta till vara den som varit sjukskriven men vill försöka återgå i arbete.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att låta utreda förutsättningarna för att införa en regel vid uttagande av skatter och avgifter som innebär att staten inte i förskott tar ut avgift eller skatt på en framtida ponerad intäkt.1
1Yrkandena 3 och 6 hänvisade till SkU.
2Yrkandena 4 och 5 hänvisade till SfU.
Resursslöseri
Istället för att kasta bort flera miljarder på ”osäkert” nyföretagande och entreprenörskap borde regeringen fundera över definitionen av ord som entreprenörskap, nyföretagande och småföretagande. Det behövs också forskning kring förutsättningarna för nyföretagande och hur samhället som helhet bäst skapar förutsättningar för människors egen idérikedom, kreativitet och nyskapande att blomstra.
”Entreprenörer lyser med sin frånvaro i budgetpropositionen”, skriver Svenskt Näringsliv om budgetpropositionen 2005, liksom ord som industri, forskning och utveckling. Vinnova nämns dock. Samtidigt för småföretagaren en knapp och av staten motarbetad tillvaro och finner inte heller i årets budgetproposition någon lösning på eller något hopp för sin tillväxtproblematik. Man talar i propositionen om de stora bolagen och industrin. De stora bolagen, koncernerna, som för övrigt redan är utlandsägda, skattebefriade och vars ägare undantagits från den svenska beskattningen.
I 2005 års budgetproposition nämns ytterligare fler ”polisiära” resurser till myndigheter vars uppgift är att ”jaga skattesmitare”, d.v.s. bl.a. småföretagare (då de stora redan flytt), de småföretagare som redan nu inte har någon möjlighet att få ett ord sagt eller ett möte ordnat med finansiärer eller banker för expansion. Ingen vågar tro på dem eller investera. Riskkapitalisterna, de smarta och vinstinriktade affärsmännen, vill mena att de kan få fram fler företag om ekonomiska resurser tillsätts.
Men istället för att förlita sig på riskkapitalisterna är det dags för eftertanke omgående! Det är dags att samlas och se, höra och bekräfta varandra. Det är dags för staten att vara ödmjuk och bjuda in näringslivet och säga ”Vi fixar inte detta själva, snälla hjälp oss”. Det är dags att staten slutar att såga av den gren som både staten själv och hela vårt trygghetssystem vilar på. Vi kan inte ständigt bita den hand som föder oss om vi vill få ett samhälle som fungerar och skapar tillväxt.
Genom att utgå från aktuella ”småföretags-case” kan småföretagarrepresentanter själva tillsammans med staten utreda vad vi menar med ny- och småföretagande; varför ökad företagsamhet är nödvändig för Sverige, vilka regelverk och lagar som är nödvändiga att förändra, vilka inbyggda hinder som finns, vilka nya samverkansmöjligheter som ännu ej prövats – allt detta som ett åtgärdspaket för ökat entreprenörskap och nyföretagande, ökad tillväxt och fler småföretag. I dessa beslut måste hänsyn tas till helheten framför värnandet av tidigare cementerade hierarkier och låsningar i olika roller. Förslagsvis skulle för detta ändamål en utredningsgrupp som består av representanter från alla samhällets skikt, tillsättas omgående. Näringslivsrepresentationen bör vara 60 procent och stat, kommuner och landsting samt myndigheter 40 procent.
Idag måste uppfinningsrikedomen blomstra inom näringslivet för att hitta vägar att starta och överleva som företag. Detta för att livsnäringen skall blomstra och välfärden skall kunna bibehållas.
Var och en av statens alla myndigheter hittar på nya kreativa sätt att ”hämta hem” sina egna utgifter men det verkar inte finnas någon bland dem som tar ansvar för helheten. Nya indrivare hos Skatteverket, med akademisk utbildning och med en oerhört paragrafstyrd och från empatin frånkopplad arbetsuppgift, försöker panikartat ”hitta på” nya inkomstmöjligheter för en alltmer kostsam, skuldsatt och nedtyngd administration. Företagaren flyr eller går under i Sverige, Moder Svea förblöder, men vem skall våga säga sanningen och se orsakssambandet?
I grunden måste vi medborgare nu sätta vårt hopp till det fina ordspråket ”sanningen gör oss människor fria”. Fria att ta tag i problemen och djärva nog att förändra det som måste förändras.
Dagens verklighet försätter människan och näringslivet i en oerhört svår situation där hon nu känner sig tvungen att ”fly landet” för att överleva. Kvar blir dock de mindre och färre företagare som blir alltmer sällsynta och jagade villebråd, med risken att bli uppätna av den inkomstutsvultna staten och offentliga sektorn. På de jagade företagarna läggs oerhört stora administrativa och skattemässiga kostnader.
Ytterst handlar det, såväl i småföretagen som ute på myndigheter, om enkla, underbara människor som vägrar att ge upp hoppet om att kunna försörja sig själva och göra det de känner sig ämnade för på ett rättfärdigt och enligt regelboken riktigt sätt. Att få kunna använda sin personlighet och sina ärvda egenskaper och utveckla dem till en artists kreativitet inom just sin egen nisch. Var och en vill bidra till att skapa ett välmående land med välmående människor. Detta borde vara den ytterst mest viktiga politiska visionen: ”Sverige, med världens mest kreativa och välmående människor.”
Socialförsäkringsskyddet för en företagare är uruselt. Att gå från bidragsberoende eller anställning ut i den oskyddade företagsvärlden är ett stort och skrämmande steg. Därav får vi en växande ”svart” arbetsmarknad som dessutom belastar vårt socialförsäkringssystem utan att egentligen ha det verkliga behovet av stöd. Detta är ett stort hot mot alla dem som verkligen behöver stöd, till de svårt sjuka, de långtidsarbetslösa och det gröper ur ekonomin för skolor, förskolor och sjukvård.
Den som startar ett helt nytt företag på egna idéer och på egna ben har en stark vilja att bli självförsörjande och vinstgivande utan dröjsmål. Tyvärr tar det tid, kraft och tålamod samt idag ett större startkapital för att förverkliga en idé och göra den ekonomiskt hållbar. Två tomma händer och en fantastisk idé är inte lätt att börja med. Det borde alltså underlättas rejält för den som vill bli självförsörjande från ett bidragsberoende.
Stegvis kunde detta ske genom en omväxling från bidrag till egna inkomster, där skattebefrielse och kompletterande bidrag upp till existensminimum tillåts för den som vill fasa ut sitt bidragsberoende. Härvidlag måste också socialförsäkringsskyddet för företagare ses över och förstärkas så att ett företag inte tvingas avregistrera sig för att tillfälligt ekonomiskt bistånd skall kunna ges. En individuell bedömning och ett flexiblare och mer tillväxtvänligt socialförsäkringsskydd skulle snabbt få effekter för småföretagartillväxten.
Ett annat mycket problematiskt område är arbetsgivarens stora ekonomiska och sociala ansvar vid sjukskrivning. Detta ansvar måste omgående ses över eftersom det i sig hindrar expansion och nyanställning. Dessutom är detta ansvar direkt kopplat till de långtidssjukskrivnas möjligheter att göra återinträde på den privata arbetsmarknaden, både som egenföretagare och som anställd. Vem vågar anställa en direkt ekonomisk risk om det finns andra att välja? Det ökade arbetsgivaransvaret har blivit som en direkt uppmaning till diskriminering av en tidigare sjukskriven människa.
Ett sista och kanske det mest knepiga området rör statens iver att ta ut avgifter och skatter på ännu ej erhållna medel. Eftersom uttaget av avgifter och skatter berör fler än bara företagare och eftersom ett direkt införande av förbud mot ”förskottsuttag” kan få långtgående konsekvenser på ett flertal områden föreslås i denna motion enbart en utredning om förutsättningarna för införande av en dylik regel.
Stockholm den 27 september 2005
Mia Franzén (fp)
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att ta fram ett åtgärdspaket för ökat entreprenörskap och nyföretagande, ökad tillväxt och fler småföretag genom att tillsätta en utredningsgrupp med representanter från näringsliv och offentlig förvaltning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att det behövs forskning kring förutsättningarna för nyföretagande och hur samhället som helhet bäst skapar förutsättningar för människors egen idérikedom, kreativitet och nyskapande att blomstra.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att se över de ekonomiska villkoren för den nye företagaren i syfte att i stegrande grad växla från bidragsberoende till egen försörjning. 1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att se över och föreslå åtgärder för att stärka företagarens socialförsäkringsskydd, i syfte att förhindra att ett företag tvingas läggas ned på grund av en privatekonomisk tillfällig kris och för att fler ”svarta” jobb skall bli ”vita”.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att arbetsgivarens ansvar vid sjukskrivning bör ses över för att inte i sig bli ett hinder för expansion och nyanställningar samt i syfte att bättre ta till vara den som varit sjukskriven men vill försöka återgå i arbete.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att låta utreda förutsättningarna för att införa en regel vid uttagande av skatter och avgifter som innebär att staten inte i förskott tar ut avgift eller skatt på en framtida ponerad intäkt.1
1Yrkandena 3 och 6 hänvisade till SkU.
2Yrkandena 4 och 5 hänvisade till SfU.
Resursslöseri
Istället för att kasta bort flera miljarder på ”osäkert” nyföretagande och entreprenörskap borde regeringen fundera över definitionen av ord som entreprenörskap, nyföretagande och småföretagande. Det behövs också forskning kring förutsättningarna för nyföretagande och hur samhället som helhet bäst skapar förutsättningar för människors egen idérikedom, kreativitet och nyskapande att blomstra.
”Entreprenörer lyser med sin frånvaro i budgetpropositionen”, skriver Svenskt Näringsliv om budgetpropositionen 2005, liksom ord som industri, forskning och utveckling. Vinnova nämns dock. Samtidigt för småföretagaren en knapp och av staten motarbetad tillvaro och finner inte heller i årets budgetproposition någon lösning på eller något hopp för sin tillväxtproblematik. Man talar i propositionen om de stora bolagen och industrin. De stora bolagen, koncernerna, som för övrigt redan är utlandsägda, skattebefriade och vars ägare undantagits från den svenska beskattningen.
I 2005 års budgetproposition nämns ytterligare fler ”polisiära” resurser till myndigheter vars uppgift är att ”jaga skattesmitare”, d.v.s. bl.a. småföretagare (då de stora redan flytt), de småföretagare som redan nu inte har någon möjlighet att få ett ord sagt eller ett möte ordnat med finansiärer eller banker för expansion. Ingen vågar tro på dem eller investera. Riskkapitalisterna, de smarta och vinstinriktade affärsmännen, vill mena att de kan få fram fler företag om ekonomiska resurser tillsätts.
Men istället för att förlita sig på riskkapitalisterna är det dags för eftertanke omgående! Det är dags att samlas och se, höra och bekräfta varandra. Det är dags för staten att vara ödmjuk och bjuda in näringslivet och säga ”Vi fixar inte detta själva, snälla hjälp oss”. Det är dags att staten slutar att såga av den gren som både staten själv och hela vårt trygghetssystem vilar på. Vi kan inte ständigt bita den hand som föder oss om vi vill få ett samhälle som fungerar och skapar tillväxt.
Genom att utgå från aktuella ”småföretags-case” kan småföretagarrepresentanter själva tillsammans med staten utreda vad vi menar med ny- och småföretagande; varför ökad företagsamhet är nödvändig för Sverige, vilka regelverk och lagar som är nödvändiga att förändra, vilka inbyggda hinder som finns, vilka nya samverkansmöjligheter som ännu ej prövats – allt detta som ett åtgärdspaket för ökat entreprenörskap och nyföretagande, ökad tillväxt och fler småföretag. I dessa beslut måste hänsyn tas till helheten framför värnandet av tidigare cementerade hierarkier och låsningar i olika roller. Förslagsvis skulle för detta ändamål en utredningsgrupp som består av representanter från alla samhällets skikt, tillsättas omgående. Näringslivsrepresentationen bör vara 60 procent och stat, kommuner och landsting samt myndigheter 40 procent.
Idag måste uppfinningsrikedomen blomstra inom näringslivet för att hitta vägar att starta och överleva som företag. Detta för att livsnäringen skall blomstra och välfärden skall kunna bibehållas.
Var och en av statens alla myndigheter hittar på nya kreativa sätt att ”hämta hem” sina egna utgifter men det verkar inte finnas någon bland dem som tar ansvar för helheten. Nya indrivare hos Skatteverket, med akademisk utbildning och med en oerhört paragrafstyrd och från empatin frånkopplad arbetsuppgift, försöker panikartat ”hitta på” nya inkomstmöjligheter för en alltmer kostsam, skuldsatt och nedtyngd administration. Företagaren flyr eller går under i Sverige, Moder Svea förblöder, men vem skall våga säga sanningen och se orsakssambandet?
I grunden måste vi medborgare nu sätta vårt hopp till det fina ordspråket ”sanningen gör oss människor fria”. Fria att ta tag i problemen och djärva nog att förändra det som måste förändras.
Dagens verklighet försätter människan och näringslivet i en oerhört svår situation där hon nu känner sig tvungen att ”fly landet” för att överleva. Kvar blir dock de mindre och färre företagare som blir alltmer sällsynta och jagade villebråd, med risken att bli uppätna av den inkomstutsvultna staten och offentliga sektorn. På de jagade företagarna läggs oerhört stora administrativa och skattemässiga kostnader.
Ytterst handlar det, såväl i småföretagen som ute på myndigheter, om enkla, underbara människor som vägrar att ge upp hoppet om att kunna försörja sig själva och göra det de känner sig ämnade för på ett rättfärdigt och enligt regelboken riktigt sätt. Att få kunna använda sin personlighet och sina ärvda egenskaper och utveckla dem till en artists kreativitet inom just sin egen nisch. Var och en vill bidra till att skapa ett välmående land med välmående människor. Detta borde vara den ytterst mest viktiga politiska visionen: ”Sverige, med världens mest kreativa och välmående människor.”
Socialförsäkringsskyddet för en företagare är uruselt. Att gå från bidragsberoende eller anställning ut i den oskyddade företagsvärlden är ett stort och skrämmande steg. Därav får vi en växande ”svart” arbetsmarknad som dessutom belastar vårt socialförsäkringssystem utan att egentligen ha det verkliga behovet av stöd. Detta är ett stort hot mot alla dem som verkligen behöver stöd, till de svårt sjuka, de långtidsarbetslösa och det gröper ur ekonomin för skolor, förskolor och sjukvård.
Den som startar ett helt nytt företag på egna idéer och på egna ben har en stark vilja att bli självförsörjande och vinstgivande utan dröjsmål. Tyvärr tar det tid, kraft och tålamod samt idag ett större startkapital för att förverkliga en idé och göra den ekonomiskt hållbar. Två tomma händer och en fantastisk idé är inte lätt att börja med. Det borde alltså underlättas rejält för den som vill bli självförsörjande från ett bidragsberoende.
Stegvis kunde detta ske genom en omväxling från bidrag till egna inkomster, där skattebefrielse och kompletterande bidrag upp till existensminimum tillåts för den som vill fasa ut sitt bidragsberoende. Härvidlag måste också socialförsäkringsskyddet för företagare ses över och förstärkas så att ett företag inte tvingas avregistrera sig för att tillfälligt ekonomiskt bistånd skall kunna ges. En individuell bedömning och ett flexiblare och mer tillväxtvänligt socialförsäkringsskydd skulle snabbt få effekter för småföretagartillväxten.
Ett annat mycket problematiskt område är arbetsgivarens stora ekonomiska och sociala ansvar vid sjukskrivning. Detta ansvar måste omgående ses över eftersom det i sig hindrar expansion och nyanställning. Dessutom är detta ansvar direkt kopplat till de långtidssjukskrivnas möjligheter att göra återinträde på den privata arbetsmarknaden, både som egenföretagare och som anställd. Vem vågar anställa en direkt ekonomisk risk om det finns andra att välja? Det ökade arbetsgivaransvaret har blivit som en direkt uppmaning till diskriminering av en tidigare sjukskriven människa.
Ett sista och kanske det mest knepiga området rör statens iver att ta ut avgifter och skatter på ännu ej erhållna medel. Eftersom uttaget av avgifter och skatter berör fler än bara företagare och eftersom ett direkt införande av förbud mot ”förskottsuttag” kan få långtgående konsekvenser på ett flertal områden föreslås i denna motion enbart en utredning om förutsättningarna för införande av en dylik regel.
Stockholm den 27 september 2005
Mia Franzén (fp)
Anförande om nollvisionen för självmord 04/05
Anf. 73 MIA FRANZÉN (fp):
Fru talman! Kära socialutskott och åhörare! Jag tror på livet, och jag älskar människor. Citatet är hämtat från en person som heter Lars-Gunnar Eklund. Det är en man från näringslivet. Han är egenföretagare med ett starkt socialt engagemang. Han arbetar aktivt i Upplands Bro med att inspirera och ta till vara den som varit sjukskriven eller arbetslös länge och hjälpa till att knyta kontakter och underlätta processen för individen, idékläckaren och den lille företagaren.
Jag vill säga att mitt anförande rekommenderas från 15 år. Vissa delar kan vara synnerligen lämpliga för känsliga åhörare.
Jag tror också på livet, och jag älskar människor. Både arbetslöshet och tillväxt kräver psykiskt starka människor som vet att de inte är vad de gör utan är vad de är. 1 ½ miljon människor har inget jobb att gå till. Arbetslösheten bland ungdomar är stor. De måste vara starka nog att inse att de är vad de är, inte vad de gör, och de måste behålla sin framtidstro.
Den som startar ett nytt företag eller går på en anställningsintervju i god tillväxtanda måste också känna att den är värdefull hur det än går, och att den är värdefull för att den är den den är, inte för det den gör.
Jag har också en vision om att ingen av er här inne ska behöva ta sitt liv om ni hamnar i en plötslig livskris. Är det en orimlig vision?
Ni är så värdefulla var och en, trots att ni alla står på vallistor med flera kompetenta personer ivriga att ta över om ni hoppar av. Men det är just du som är värdefull för oss.
Se dig omkring. Visst är det så. Titta på varandra. Du är älskad för din egen skull. Vem som helst kan bli riksdagsledamot – vem som helst – men ingen annan är som du.
Det är i grund och botten vad suicidprevention handlar om. Så enkelt är det. Det handlar om att ge livskraft och våga ta emot den.
Sverige drabbas av ungefär 1 500 personliga katastrofer om året när en nära och kär väljer att ta sitt liv. Ca 120 av dem är barn från 0 till 23 år. En nollvision som riksdagen snart kanske kan vara mogen att anta – det har låtit så under debatten – men som än så länge avstyrks av ett enigt utskott, är mycket mätbar och konkret och det är en bra inriktning.
Noll är noll, och en är en för mycket.
I dag har vi nollvisioner, som vi har hört tidigare i debatten, för trafikdöden som skördar 500 människors liv varje år. Likaså finns en levande nollvision på narkotikaområdet, som skördar 400 liv om året. Ingen ser väl dessa visioner som hopplösa eller inte värda att arbeta för. Tvärtom – staten satsar mer än 70 miljoner på forskning om trafiksäkerhet. Vi har också fått belysande siffror av Magdalena.
Nollvisionen är ytterst levande på trafikområdet. 2 miljoner satsas på forskning kring självmordsprevention.
Men att förebygga självmord är ingen omöjlig uppgift. En nollvision är ingen omöjlig inriktning. En nollvision är inte detsamma som ett nollmål. Visionen förmedlar, skulle kunna förmedla, en önskan från samhällets sida och ett arbetssätt som främjar den psykiska allmänhälsan, liksom en önskan om att noll personer ska behöva ta sitt liv i stället för att få rätt stöd och hjälp. En är en för mycket. 1 500 människor om året, ja, det talar för sig själv. Det är 1 500 katastrofer.
Hör du det där lilla barnet gråta efter mamma som inte orkade längre? Hur känns det i kroppen hos den som inte orkar mer? Känn efter! Det gör nästan för ont för att tänka på. Det kallas empati, en god egenskap.
Signalvärdet av en nollvision ska vi inte heller underskatta. Vi tänker inte ge upp om dig. Du är värdefull för oss och vi vill inte förlora dig. Det är vad visionen skulle förmedla. Vi ger inte upp, vi vill inte förlora dig.
Inte minst för den förälder som kämpar för att nå sitt barn i dess psykiska lidande skulle en sådan nollvision bli ett hopp om hjälp om läget blir riktigt akut. Och för den som mist någon skulle nollvisionen bli ett hopp om en ljusare framtid för andra.
I dag är det så svårt att få hjälp att en mamma tårögd anförtrodde mig att hennes son efter lång kamp och övertalning fick hjälp av kuratorn på hennes jobb. Vilken tur, vilken miljonvinst på lotto!
Varför ska det vara så svårt? Varför är inte hjälpen lika självklar som vid ett benbrott, och varför söker vi inte lika självklart hjälp? Tänk om vi trodde att benbrott var oläkliga, att ett benbrott inte skulle kunna gå att avhjälpa.
Det är oerhört stort för mig att ett enigt utskott delvis tillstyrker min motion om psykisk hälsa och självmord. Jag är jätteglad för det.
Jag är en överlevare, och jag är skyldig att tala om vad jag hör viskas från alla dem som inte har orkat med. Den lilla elvaåriga pojken som hängde sig kryper upp i min famn. Flickan som tog sömntabletter ler och tar sig för hjärtat. Pappan som sköt sig satte sig just jämte Elina Linna. Han berättar att han saknar sina barn. Mamman som hoppade från ett fönster ger Ulrik Lindgren en varm kram och visar en bild på sina tre barn. Kan ni se dem? De är här just nu.
Om riksdagen skulle anta det program som redan finns framtaget av Nationellt centrum för suicidprevention, skulle det kunna bli ett levande och förebyggande program ute på våra skolor, på vårdcentraler, på boenden och sjukhus, på jobbet, till och med här i riksdagen, och ute i fritidsverksamheter.
Socialutskottet har nu tagit flera små steg åt rätt håll. Betänkandet andas omtanke. Som framtidsforskarna säger: Vi är på väg ut ur industrisamhället och in i känslosamhället. Och uppenbarligen är socialutskottet redo.
Fru talman! Kära socialutskott och åhörare! Jag tror på livet, och jag älskar människor. Citatet är hämtat från en person som heter Lars-Gunnar Eklund. Det är en man från näringslivet. Han är egenföretagare med ett starkt socialt engagemang. Han arbetar aktivt i Upplands Bro med att inspirera och ta till vara den som varit sjukskriven eller arbetslös länge och hjälpa till att knyta kontakter och underlätta processen för individen, idékläckaren och den lille företagaren.
Jag vill säga att mitt anförande rekommenderas från 15 år. Vissa delar kan vara synnerligen lämpliga för känsliga åhörare.
Jag tror också på livet, och jag älskar människor. Både arbetslöshet och tillväxt kräver psykiskt starka människor som vet att de inte är vad de gör utan är vad de är. 1 ½ miljon människor har inget jobb att gå till. Arbetslösheten bland ungdomar är stor. De måste vara starka nog att inse att de är vad de är, inte vad de gör, och de måste behålla sin framtidstro.
Den som startar ett nytt företag eller går på en anställningsintervju i god tillväxtanda måste också känna att den är värdefull hur det än går, och att den är värdefull för att den är den den är, inte för det den gör.
Jag har också en vision om att ingen av er här inne ska behöva ta sitt liv om ni hamnar i en plötslig livskris. Är det en orimlig vision?
Ni är så värdefulla var och en, trots att ni alla står på vallistor med flera kompetenta personer ivriga att ta över om ni hoppar av. Men det är just du som är värdefull för oss.
Se dig omkring. Visst är det så. Titta på varandra. Du är älskad för din egen skull. Vem som helst kan bli riksdagsledamot – vem som helst – men ingen annan är som du.
Det är i grund och botten vad suicidprevention handlar om. Så enkelt är det. Det handlar om att ge livskraft och våga ta emot den.
Sverige drabbas av ungefär 1 500 personliga katastrofer om året när en nära och kär väljer att ta sitt liv. Ca 120 av dem är barn från 0 till 23 år. En nollvision som riksdagen snart kanske kan vara mogen att anta – det har låtit så under debatten – men som än så länge avstyrks av ett enigt utskott, är mycket mätbar och konkret och det är en bra inriktning.
Noll är noll, och en är en för mycket.
I dag har vi nollvisioner, som vi har hört tidigare i debatten, för trafikdöden som skördar 500 människors liv varje år. Likaså finns en levande nollvision på narkotikaområdet, som skördar 400 liv om året. Ingen ser väl dessa visioner som hopplösa eller inte värda att arbeta för. Tvärtom – staten satsar mer än 70 miljoner på forskning om trafiksäkerhet. Vi har också fått belysande siffror av Magdalena.
Nollvisionen är ytterst levande på trafikområdet. 2 miljoner satsas på forskning kring självmordsprevention.
Men att förebygga självmord är ingen omöjlig uppgift. En nollvision är ingen omöjlig inriktning. En nollvision är inte detsamma som ett nollmål. Visionen förmedlar, skulle kunna förmedla, en önskan från samhällets sida och ett arbetssätt som främjar den psykiska allmänhälsan, liksom en önskan om att noll personer ska behöva ta sitt liv i stället för att få rätt stöd och hjälp. En är en för mycket. 1 500 människor om året, ja, det talar för sig själv. Det är 1 500 katastrofer.
Hör du det där lilla barnet gråta efter mamma som inte orkade längre? Hur känns det i kroppen hos den som inte orkar mer? Känn efter! Det gör nästan för ont för att tänka på. Det kallas empati, en god egenskap.
Signalvärdet av en nollvision ska vi inte heller underskatta. Vi tänker inte ge upp om dig. Du är värdefull för oss och vi vill inte förlora dig. Det är vad visionen skulle förmedla. Vi ger inte upp, vi vill inte förlora dig.
Inte minst för den förälder som kämpar för att nå sitt barn i dess psykiska lidande skulle en sådan nollvision bli ett hopp om hjälp om läget blir riktigt akut. Och för den som mist någon skulle nollvisionen bli ett hopp om en ljusare framtid för andra.
I dag är det så svårt att få hjälp att en mamma tårögd anförtrodde mig att hennes son efter lång kamp och övertalning fick hjälp av kuratorn på hennes jobb. Vilken tur, vilken miljonvinst på lotto!
Varför ska det vara så svårt? Varför är inte hjälpen lika självklar som vid ett benbrott, och varför söker vi inte lika självklart hjälp? Tänk om vi trodde att benbrott var oläkliga, att ett benbrott inte skulle kunna gå att avhjälpa.
Det är oerhört stort för mig att ett enigt utskott delvis tillstyrker min motion om psykisk hälsa och självmord. Jag är jätteglad för det.
Jag är en överlevare, och jag är skyldig att tala om vad jag hör viskas från alla dem som inte har orkat med. Den lilla elvaåriga pojken som hängde sig kryper upp i min famn. Flickan som tog sömntabletter ler och tar sig för hjärtat. Pappan som sköt sig satte sig just jämte Elina Linna. Han berättar att han saknar sina barn. Mamman som hoppade från ett fönster ger Ulrik Lindgren en varm kram och visar en bild på sina tre barn. Kan ni se dem? De är här just nu.
Om riksdagen skulle anta det program som redan finns framtaget av Nationellt centrum för suicidprevention, skulle det kunna bli ett levande och förebyggande program ute på våra skolor, på vårdcentraler, på boenden och sjukhus, på jobbet, till och med här i riksdagen, och ute i fritidsverksamheter.
Socialutskottet har nu tagit flera små steg åt rätt håll. Betänkandet andas omtanke. Som framtidsforskarna säger: Vi är på väg ut ur industrisamhället och in i känslosamhället. Och uppenbarligen är socialutskottet redo.
Anförande om försäkringssystemet sett ur ett helhetsperspektiv 05/06
Anf. 159 MIA FRANZÉN (fp):
Fru talman! Kära lagutskottskolleger och åhörare! Jag vill börja med att yrka bifall till alliansens gemensamma reservation nr 9 som rör företagares försäkringsskydd. Jag står även bakom alliansens och Folkpartiets övriga nio reservationer.
Jag försäkrar er att det finns hopp för Sverige. Hoppet bygger mer på samarbete och mindre på politiskt käbbel. Därför har vi, fyra olika partier, bildat Allians för Sverige, en allians som är redo att ta över efter valet 2006. Hoppet bygger också på en positiv vision om hur samhället som helhet måste fungera. Den positiva visionen om framtiden står de fyra allianspartierna för.
Jag vill börja med att ta upp alliansens reservation nr 9, som rör företagares försäkringsskydd. Denna fråga visar att vi inte kan låsa oss till att se varje fråga för sig. Vi kan inte titta utskott för utskott. Vi måste lyfta blicken och se helheten. Att se försäkringsskyddet separat skapar en låsning och ett felaktigt fokus på de privata försäkringsbolagen.
I dag bär försäkringsbolag och försäkringstagare ett orimligt ansvar för brottsskadekostnader. Orimligheten består i att polisen inte får tillräckligt med resurser att stävja brottsligheten. Att försäkringskostnaderna för många företag blivit orimliga hör alltså ihop med att polisen inte ges tillräckliga resurser att klara upp brott. Då blir det försäkringstagarkollektivet som gemensamt får stå för brottsskadekostnader som det borde ligga på brottslingarna att betala. Skulle polisen få arbeta med mer preventivt arbete skulle fler brott inte begås.
Den som utsätts för upprepade brott får till slut ingen ekonomisk möjlighet att fortsätta sin verksamhet. Premierna blir för höga, och det blir svårt att jobba vidare utan trygghet och utan skydd. Detta är skadligt för företagen och därmed skadligt för de anställda i företagen. Detta är också skadligt för Sverige. Sverige behöver bra försäkringssystem, ett gott företagsklimat, fler jobb och färre brottslingar. I filmen Kopps, som ni kanske har sett, vill de centrala myndigheterna lägga ned en liten polisstation på landsbygden. Där är brottsligheten låg. Men i verklighetens Sverige, alltså inte på filmduken, där läggs polisstationer ned överallt – även där brottsligheten är hög. Polisen tvingas prioritera riktigt grova brott och prioritera bort så kallade vardagsbrott och det förebyggande arbetet.
I stället för utredda brott och funna skyldiga brottslingar blir det försäkringstagarkollektivet som återigen får ta kostnadssmällen för de bristande polisresurserna. Det är därför det hänger ihop. Allt hänger ihop. Det blir försäkringsersättning i stället för skydd och trygghet och pengar som plåster på oläkliga sår.
Men det här tycker Folkpartiet är fel. Vi vill inte ha någon kontraheringsplikt för försäkringsbolagen. Det tror vi inte är lösningen. Vi vill ge polisen mer resurser att stävja och förebygga brott. Brottslingar får arbetsro i dagens Sverige, och små företag går i konkurs. Det är inte rätt, och det är inte rättvist. Vi måste lyfta blicken och se helheten.
En annan viktig reservation är nr 4, där Folkpartiet tillsammans med Kristdemokraterna skriver om att man vill avskaffa det solidariska skadeståndsansvaret för barn under 18 år. Det solidariska skadeståndsansvaret blir en kollektiv bestraffning av unga brottslingar. Den unga person som vill betala sin del och sedan ha sonat sitt brott blir inte fri. Den brottsutsatte har nämligen rätt att kräva vem som helst av de unga medbrottslingarna på hela det sammanlagda skadeståndet, och då är det förstås mest effektivt att kräva den som har viljan och förmågan att betala i stället för att kräva betalning från den som inte bryr sig om han eller hon blir skuldsatt eller den som har tappat hoppet om en bättre framtid.
Detta ser vi som mycket olyckligt för den unga människan som faktiskt har en chans att räta upp sitt liv. Det är viktigt för rättsmedvetandet att man döms för sina egna handlingar och sedan kan sona det brottet, betala ett skadestånd och ändra livskurs. Ingen tjänar heller på att låsa in barn i ett negativt beteende utan framtidstro. Att brottsoffren får sitt skadestånd kan lösas utan att barn solidariskt skuldsätts. Staten kan till exempel betala hela summan via Brottsoffermyndigheten för att därefter kräva de olika delarna av var och en av de unga brottslingarna. Det vore en mycket rimligare ordning. Det skulle också skydda brottsoffren bättre än dagens ordning, då brottsoffret är tvungen att själv behålla kontakten med förövaren för att få sitt skadestånd utbetalt.
Vi har ytterligare en reservation. Vi ska se hur mycket jag hinner säga om den. Alliansen är överens om att vårdnadshavarens tillsyn och skadeståndsskyldighet för skadehandlingar som barnet gör borde skärpas, detta för att föräldrarnas ansvar borde vara i fokus. Vi menar att det i grunden är fel att barn skuldsätts i Sverige på grund av höga skadestånd, vilket är fallet i dag, när de inte själva kan betala dessa förrän de börjar tjäna egna pengar. Det är i första hand föräldrarnas ansvar att se till att deras barn inte skadar andra eller andras egendom. Då bör även skadeståndsskyldigheten främst drabba de vuxna, som brister i sitt tillsynsansvar. Barnperspektivet måste få genomslag när det gäller skadestånd, som naturligtvis leder till skuldsättning av omyndiga barn.
Vi måste lyfta blicken och se helheten. Det finns hopp för barnen, och det finns hopp för Sverige. Det försäkrar jag er.
Fru talman! Kära lagutskottskolleger och åhörare! Jag vill börja med att yrka bifall till alliansens gemensamma reservation nr 9 som rör företagares försäkringsskydd. Jag står även bakom alliansens och Folkpartiets övriga nio reservationer.
Jag försäkrar er att det finns hopp för Sverige. Hoppet bygger mer på samarbete och mindre på politiskt käbbel. Därför har vi, fyra olika partier, bildat Allians för Sverige, en allians som är redo att ta över efter valet 2006. Hoppet bygger också på en positiv vision om hur samhället som helhet måste fungera. Den positiva visionen om framtiden står de fyra allianspartierna för.
Jag vill börja med att ta upp alliansens reservation nr 9, som rör företagares försäkringsskydd. Denna fråga visar att vi inte kan låsa oss till att se varje fråga för sig. Vi kan inte titta utskott för utskott. Vi måste lyfta blicken och se helheten. Att se försäkringsskyddet separat skapar en låsning och ett felaktigt fokus på de privata försäkringsbolagen.
I dag bär försäkringsbolag och försäkringstagare ett orimligt ansvar för brottsskadekostnader. Orimligheten består i att polisen inte får tillräckligt med resurser att stävja brottsligheten. Att försäkringskostnaderna för många företag blivit orimliga hör alltså ihop med att polisen inte ges tillräckliga resurser att klara upp brott. Då blir det försäkringstagarkollektivet som gemensamt får stå för brottsskadekostnader som det borde ligga på brottslingarna att betala. Skulle polisen få arbeta med mer preventivt arbete skulle fler brott inte begås.
Den som utsätts för upprepade brott får till slut ingen ekonomisk möjlighet att fortsätta sin verksamhet. Premierna blir för höga, och det blir svårt att jobba vidare utan trygghet och utan skydd. Detta är skadligt för företagen och därmed skadligt för de anställda i företagen. Detta är också skadligt för Sverige. Sverige behöver bra försäkringssystem, ett gott företagsklimat, fler jobb och färre brottslingar. I filmen Kopps, som ni kanske har sett, vill de centrala myndigheterna lägga ned en liten polisstation på landsbygden. Där är brottsligheten låg. Men i verklighetens Sverige, alltså inte på filmduken, där läggs polisstationer ned överallt – även där brottsligheten är hög. Polisen tvingas prioritera riktigt grova brott och prioritera bort så kallade vardagsbrott och det förebyggande arbetet.
I stället för utredda brott och funna skyldiga brottslingar blir det försäkringstagarkollektivet som återigen får ta kostnadssmällen för de bristande polisresurserna. Det är därför det hänger ihop. Allt hänger ihop. Det blir försäkringsersättning i stället för skydd och trygghet och pengar som plåster på oläkliga sår.
Men det här tycker Folkpartiet är fel. Vi vill inte ha någon kontraheringsplikt för försäkringsbolagen. Det tror vi inte är lösningen. Vi vill ge polisen mer resurser att stävja och förebygga brott. Brottslingar får arbetsro i dagens Sverige, och små företag går i konkurs. Det är inte rätt, och det är inte rättvist. Vi måste lyfta blicken och se helheten.
En annan viktig reservation är nr 4, där Folkpartiet tillsammans med Kristdemokraterna skriver om att man vill avskaffa det solidariska skadeståndsansvaret för barn under 18 år. Det solidariska skadeståndsansvaret blir en kollektiv bestraffning av unga brottslingar. Den unga person som vill betala sin del och sedan ha sonat sitt brott blir inte fri. Den brottsutsatte har nämligen rätt att kräva vem som helst av de unga medbrottslingarna på hela det sammanlagda skadeståndet, och då är det förstås mest effektivt att kräva den som har viljan och förmågan att betala i stället för att kräva betalning från den som inte bryr sig om han eller hon blir skuldsatt eller den som har tappat hoppet om en bättre framtid.
Detta ser vi som mycket olyckligt för den unga människan som faktiskt har en chans att räta upp sitt liv. Det är viktigt för rättsmedvetandet att man döms för sina egna handlingar och sedan kan sona det brottet, betala ett skadestånd och ändra livskurs. Ingen tjänar heller på att låsa in barn i ett negativt beteende utan framtidstro. Att brottsoffren får sitt skadestånd kan lösas utan att barn solidariskt skuldsätts. Staten kan till exempel betala hela summan via Brottsoffermyndigheten för att därefter kräva de olika delarna av var och en av de unga brottslingarna. Det vore en mycket rimligare ordning. Det skulle också skydda brottsoffren bättre än dagens ordning, då brottsoffret är tvungen att själv behålla kontakten med förövaren för att få sitt skadestånd utbetalt.
Vi har ytterligare en reservation. Vi ska se hur mycket jag hinner säga om den. Alliansen är överens om att vårdnadshavarens tillsyn och skadeståndsskyldighet för skadehandlingar som barnet gör borde skärpas, detta för att föräldrarnas ansvar borde vara i fokus. Vi menar att det i grunden är fel att barn skuldsätts i Sverige på grund av höga skadestånd, vilket är fallet i dag, när de inte själva kan betala dessa förrän de börjar tjäna egna pengar. Det är i första hand föräldrarnas ansvar att se till att deras barn inte skadar andra eller andras egendom. Då bör även skadeståndsskyldigheten främst drabba de vuxna, som brister i sitt tillsynsansvar. Barnperspektivet måste få genomslag när det gäller skadestånd, som naturligtvis leder till skuldsättning av omyndiga barn.
Vi måste lyfta blicken och se helheten. Det finns hopp för barnen, och det finns hopp för Sverige. Det försäkrar jag er.
Anhörigvårdare-anförande från riksdagen
Anhörigvård
Anf. 24 MIA FRANZÉN (fp):
Fru talman! Vänner! Julen närmar sig. Det är ju kärlekens och familjens stora högtid. Vad passar då bättre än att i dag prata om anhörigvårdare?
Jag vill börja med en sång, en omgjord textrad från Mauro Scoccos sång Till Dom Ensamma. Den här gången rör det sig om anhörigvårdarna. Det här är ett anförande till alla de anhörigvårdare som inte har någon som frågar hur det är.
Just nu, i denna stund, gråter en förtvivlad, vanmäktig make tyst på toaletten. En mamma söker i denna stund förtvivlat sin deprimerade dotter som just har kommit hem med en karta antidepressiva tabletter, och hon har varit på akuten tidigare.
Vårdplats efter vårdplats läggs ned över hela Sverige. Det som var menat att ge sjuka mer valfrihet och frihet att leva så normalt som möjligt har blivit många anhörigvårdares ofrihet. Socialdemokraterna hävdar att vi har ett solidariskt trygghetssystem, och vi tror, eller har åtminstone trott, att vi ska få hjälp när vi blir sjuka eller när någon anhörig drabbas av sjukdom. Men den bluffen vill jag nu ta hål på, precis som när jag nu sticker hål i den här ballongen.
Det är inte sjukvårdspersonalens fel. De gör allt de förmår när socialdemokratin sviker. De går på knäna. De har långa sjukskrivningsperioder, och flest är långtidssjukskrivna inom vården. Det är lika absurt som naturligt. Socialdemokraterna är antingen ovilliga eller oförmögna att se till att få fart på Sverige och företagandet. Därför sinar kassorna, och valfläsket luktar vidbränt. Men anhörigvårdarna då? Ja, de riskerar att glömmas även i valtider.
Men jag vill att ni, alla anhörigvårdare, ni som vårdar eller har vårdat i hemmen, som på hel- eller deltid bekymrar er över någon som står er nära som mår dåligt och som vården i dag inte hjälper, visar er. Ta en säkerhetsnål, en vanlig, enkel säkerhetsnål, och fäst den på ett synligt ställe, och visa att vi faktiskt är många! Kanske vaknar då regeringen Persson. Kanske frågar då någon er hur ni har det, och väntar på det verkliga svaret. Kanske får även ni ett offentligt ”ursäkta” eller ett ärligt menat ”förlåt”. Hur många är ni?
Anf. 24 MIA FRANZÉN (fp):
Fru talman! Vänner! Julen närmar sig. Det är ju kärlekens och familjens stora högtid. Vad passar då bättre än att i dag prata om anhörigvårdare?
Jag vill börja med en sång, en omgjord textrad från Mauro Scoccos sång Till Dom Ensamma. Den här gången rör det sig om anhörigvårdarna. Det här är ett anförande till alla de anhörigvårdare som inte har någon som frågar hur det är.
Just nu, i denna stund, gråter en förtvivlad, vanmäktig make tyst på toaletten. En mamma söker i denna stund förtvivlat sin deprimerade dotter som just har kommit hem med en karta antidepressiva tabletter, och hon har varit på akuten tidigare.
Vårdplats efter vårdplats läggs ned över hela Sverige. Det som var menat att ge sjuka mer valfrihet och frihet att leva så normalt som möjligt har blivit många anhörigvårdares ofrihet. Socialdemokraterna hävdar att vi har ett solidariskt trygghetssystem, och vi tror, eller har åtminstone trott, att vi ska få hjälp när vi blir sjuka eller när någon anhörig drabbas av sjukdom. Men den bluffen vill jag nu ta hål på, precis som när jag nu sticker hål i den här ballongen.
Det är inte sjukvårdspersonalens fel. De gör allt de förmår när socialdemokratin sviker. De går på knäna. De har långa sjukskrivningsperioder, och flest är långtidssjukskrivna inom vården. Det är lika absurt som naturligt. Socialdemokraterna är antingen ovilliga eller oförmögna att se till att få fart på Sverige och företagandet. Därför sinar kassorna, och valfläsket luktar vidbränt. Men anhörigvårdarna då? Ja, de riskerar att glömmas även i valtider.
Men jag vill att ni, alla anhörigvårdare, ni som vårdar eller har vårdat i hemmen, som på hel- eller deltid bekymrar er över någon som står er nära som mår dåligt och som vården i dag inte hjälper, visar er. Ta en säkerhetsnål, en vanlig, enkel säkerhetsnål, och fäst den på ett synligt ställe, och visa att vi faktiskt är många! Kanske vaknar då regeringen Persson. Kanske frågar då någon er hur ni har det, och väntar på det verkliga svaret. Kanske får även ni ett offentligt ”ursäkta” eller ett ärligt menat ”förlåt”. Hur många är ni?
måndag 13 oktober 2008
Mänskliga rättigheter, inte bara kvinnosak i EU-valet?
Tänk om jag skulle ta och kandidera i EU-valet. Jag vet att det redan kandiderar många mycket kompetenta personer/kvinnor, men för att föra upp frågor om psykisk hälsa som ekonomisk motor och ett gemensamt EU-projekt skulle jag kunna tänka mig att ändå vara med.
Jag tror på samarbete i grunden och vi är ett för litet land för att kunna skapa trygghet ens för oss själva. Ekonomiskt och känslomässigt oberoende tror jag inte på, vare sig för Sverige som nation eller för oss alla som individer. Vi tillhör ett större sammanhang där vi inte kan förneka vårt beroende.
Vi behöver tillsammans forma en mänskligare miljö där vi tar större ansvar för oss själva, varandra, miljön och våra resurser, där vi inte överkonsumerar varandra eller prylar.
70% av mänskligheten handlar om relationer, vi kan inte längre enbart fokusera på de övriga 30%. Jag vill ge fler chansen att leva till 100%, barn, medelålders och äldre, kvinnor och män.
I kris blir vi tvugna att sakta in och börja ta tillvara varandra bättre, vi värderar annorlunda när det kniper.
Mina ledord i en ev kampanj skulle kunna vara : gemenskap, trygghet, ansvar och medmänsklighet
Vi får väl se!
Jag tror på samarbete i grunden och vi är ett för litet land för att kunna skapa trygghet ens för oss själva. Ekonomiskt och känslomässigt oberoende tror jag inte på, vare sig för Sverige som nation eller för oss alla som individer. Vi tillhör ett större sammanhang där vi inte kan förneka vårt beroende.
Vi behöver tillsammans forma en mänskligare miljö där vi tar större ansvar för oss själva, varandra, miljön och våra resurser, där vi inte överkonsumerar varandra eller prylar.
70% av mänskligheten handlar om relationer, vi kan inte längre enbart fokusera på de övriga 30%. Jag vill ge fler chansen att leva till 100%, barn, medelålders och äldre, kvinnor och män.
I kris blir vi tvugna att sakta in och börja ta tillvara varandra bättre, vi värderar annorlunda när det kniper.
Mina ledord i en ev kampanj skulle kunna vara : gemenskap, trygghet, ansvar och medmänsklighet
Vi får väl se!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)