Sitter på morgontåget och blir så berörd när jag läser i Metro om Folkhälsorapporten för 2009 från Socialstyrelsen, ungas psykisk ohälsa ökar, både bland killar och tjejer och ökar dramatiskt bland unga kvinnor 16-24 år. Många mår så dåligt att de försöker ta sitt liv, och flera mister livet i dessa psykiska olycksfall!
Själv är jag på väg till jobbet på NASP, (Nationell prevention av suicid och psykisk ohälsa vid Karolinska Institutet och Stockholms Läns Landstings centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa) och jag arbetar sista perioden för WNS, det Västsvenska Nätverket för Suicidprevention med bas i Göteborg.
Som ett regeringsuppdrag skall en Första Hjälpen tas fram vid psykisk ohälsa, men i väntan på detta finns ingen tid att spilla, ingen ska behöva må så psykiskt dåligt att den enda utvägen upplevs vara att ta sitt liv- Nollvisionen vinner mark, men det går långsamt!
Till Dig som mår jättedåligt vill jag säga: ”Vänta! Det finns hjälp, även för dig - du är varken värdelös eller hopplöst förlorad. Och du är inte ensam!”
Jag brukar jämföra den psykiska smärtan med den smärta man känner vid ett svårt sorgebesked, det tycks och känns outhärdligt men det går att överleva, jag VET.
Att prata med någon, att sms:a, eller maila hjälper. Du kan maila till mig om du vill: mia.franzen@gmail.com
Jan Beskow har tillsammans med Li Wikström arbetat fram en broschyr med bl a konkreta samtalstips kallad ”Psykisk Livräddning”. I broschyren finns också uppgifter om vart man kan vända sig när smärtan känns outhärdlig. http://www.suicidprev.com/, där finns Psykisk Livräddning och flera bra föreläsare är knutna till WNS som kan ”Psykisk Livräddning”.
Använd ”Psykisk Livräddning” nu och ge människor verktyg att hjälpa sig själva och andra! Det är inte konstigare än att visa var flytvästarna finns på båtar, det ger fler överlevare.
Snälla fina Du, ge inte upp! Ge livet en chans till…Vänta lite, vänd dig till någon. Jag tänker intensivt på Dig varje dag, och på dem som finns i din närhet. Våga berätta och orka lyssna!
Mia
Samtalstips ur Psykisk Livräddning:
• Fånga upp din rädsla och hantera den
• Våga fråga om suicidalitet
• Glöm allt annat. Låt det ta den tid det tar
• Se den lidande medmänniskan
• Nalkas försiktigt – backa vid behov
• Be personen berätta – lyssna noga
• Visa vad du känner
• Trygga, trösta, återupprätta
• Nästa steg? Anknyt till anhöriga, andra hjälpare
torsdag 26 mars 2009
tisdag 17 februari 2009
Aktivister mot Jante!
Jag har länge funderat över att skapa ett nätverk eller en grupp för alla dem som är trötta på vassa tungor och armbågar. Politiskt obunden men med en gemensam värdegrund vill jag bryta varje Jantetendens och skapa poisitva spiraler- alla är välkomna, som delar värdegrunden!
Kanske gör jag det på Facebook!
Tänkt Värdegrund:
Om du ställer upp på...
...att aldrig tala illa om någon i Aktivister mot Jante
...att tala upp, lyfta och stötta andra Aktivister mot Jante
...att aldrig förbjuda någon att vara vän med någon annan
...att ha ett öppet sinne och generöst sätt
...att alltid ha en positiv och kreativ inställning till andras idéer
...att våga ge plats åt den som även kan konurrera med Dig en vacker dag!
...att inte älta avundsjuka utan låta dig inspireras av andras framgång och ärligt gratulera densamme.
...att samarbete är ett bra sätt att lyfta dig, dina medmänniskor och Sverige
Jag har absolut inte tänkt färdigt i detta, men jag VET att tanken är god, det känner jag i kroppen.
Kanske gör jag det på Facebook!
Tänkt Värdegrund:
Om du ställer upp på...
...att aldrig tala illa om någon i Aktivister mot Jante
...att tala upp, lyfta och stötta andra Aktivister mot Jante
...att aldrig förbjuda någon att vara vän med någon annan
...att ha ett öppet sinne och generöst sätt
...att alltid ha en positiv och kreativ inställning till andras idéer
...att våga ge plats åt den som även kan konurrera med Dig en vacker dag!
...att inte älta avundsjuka utan låta dig inspireras av andras framgång och ärligt gratulera densamme.
...att samarbete är ett bra sätt att lyfta dig, dina medmänniskor och Sverige
Jag har absolut inte tänkt färdigt i detta, men jag VET att tanken är god, det känner jag i kroppen.
måndag 16 februari 2009
Försiktighet vid Omorganisationer mm
Motion 2003/04:Sf355 Ohälsofrågor
Motion till riksdagen
2003/04:Sf355
av Mia Franzén (fp)
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att hela den offentliga sektorn bör uppmanas till att erbjuda samtalsstöd till arbetstagarna när de går igenom livskriser som även påverkar dem i sitt arbete.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det behövs en definiering av sjukdomsdiagnoserna liksom att läkarunderlagen måste bli mer likvärdiga och informativa.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en ökad försiktighet under denna mandatperiod vad gäller stora omorganisationer så att vi inte omorganiserar fram fler långtidssjukskrivna.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att möjligheterna att arbeta deltid skall behållas för att valfrihet och flexibilitet skall kunna fungera inom offentlig sektor.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om de kommun-, landstings- eller statsanställda som utsätts för stark psykisk påfrestning.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att försäkringskassan bör erbjuda rehabilitering även för dem med psykiska besvär.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den som är långtidssjukskriven på grund av av psykiska besvär och arbetslös.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att se över rutinerna för förtidspensioneringar, som utgår ifrån förslitningsskador och andra kroppsliga arbetshinder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stävja missbruk av socialförsäkringssystemet.
1 Yrkandena 1, 3-5 hänvisade till AU.
Sjukskriven – inte avskriven
För Lars-Åke Almquist, andre ordförande i Kommunal, är en god ledare tydlig, mogen, modig och lyhörd med stor självkännedom. ”När ledarskapet fungerar frigörs energi och resurser som i motsatta fallet går åt till att bearbeta ångest och olust. Där det goda ledarskapet finns råder trivsel, öppenhet och skratt. Grunden för gott ledarskap i offentlig sektor är en tydlig rollfördelning mellan politik, administration och verksamhet.” Almquist säger vidare: ”En förändring måste börja uppifrån. Det gäller att visa ägarintresset, sätta tydliga mål och se helhetsperspektivet.”
Helhetsperspektivet är det främst de folkvalda riksdagsledamöterna som bär huvudansvaret för och när Almquist talar om ”uppifrån” kan man knappast komma högre upp i den offentliga sektorn än till riksdagen. Det är därför av största vikt att riksdagen antar de olika förslag i denna motion som rör samtliga anställda i den offentliga sektorn.
Hjälp via företagshälsovården bör kunna ges även om ohälsan är mer hem och familjerelaterad än arbetsrelaterad. Kriser och svåra livssituationer påverkar arbetet. Att personalen mår bra, både hemma och på jobbet, ligger i arbetsgivarens intresse att se till. Detta har också största delen av det privata näringslivet och vissa större myndigheter, som t.ex. Tullen och Posten, insett och erbjuder därför t.ex. samtalsstöd eller terapi via företagshälsovården vid livskriser.
Stora delar av den offentliga sektorn och framförallt de kvinnodominerade arbetsplatserna har inte som policy att erbjuda samtalsstöd för annat än direkt jobbrelaterade problem. Samtidigt är det dessa arbetsplatser som har störst andel sjukskrivna p g a exempelvis stress, utbrändhet, depression, psykiska problem och andra mer diffusa diagnoser med psykologisk eller psykiatrisk botten.
Det är viktigt att stat, kommun och landsting arbetar mer aktivt med tidig upptäckt och stöd även när problemen den anställde har härrör sig främst till privatlivet.
Mindre stress och mer tid för omtanke!
Med individuella hälsoplaner, tid för reflektion och en levande diskussion om arbetsmiljöfrågor kan negativ stress och utbrändhet motverkas.
Virrvarr av begrepp
Det råder stor förvirring – för att inte säga kaos – vad gäller begrepp inom det psykiatriska området Bland allmänhet, kommun-, riks- och landstingspolitiker men även bland verksamma inom olika delar av sjukvården läggs olika betydelse i samma begrepp. Detta gör inventeringsförsök av resurser avdelade för långtidssjukskrivna med olika diagnoser med psykisk eller psykiatrisk botten svårkommunicerade och svårgripbara. Begreppsanvändningen behöver renodlas för ökad förståelse och färre missförstånd mellan framförallt försäkringskassan, arbetsgivaren och sjukvården men även mellan dessa olika aktörer och den sjukskrivne. Det behövs en definiering av sjukdomsdiagnostiseringen och läkarunderlagen måste bli mer likvärdiga och informativa.
Det behövs både hjärta och hjärna i vår samhällsservice
Sverige vill i olika sammanhang vara ett föregångsland, inte minst i förhållande till Europaunionen och detta är positivt, men då finns en hel del att ta tag i inom den offentliga sektorn. För att använda ett väl beprövat talesätt inom Folkpartiet: ”Det behövs både hjärta och hjärna i politiken.” Detta gäller även den offentliga sektorn som måste fungera eftersom ”människors hjärtan måste klara det hjärnan tänkt ut”.
Utgångspunkten måste vara att varje människa är unik och värdefull, oavsett kön, ålder, ursprung, sexuell läggning eller funktionshinder. Den som drabbats av sjukdom tappar inte heller sitt värde och har samma rätt att bli behandlad med respekt som den friske. Att vi solidariskt ansvarar för varandras hälso- och sjukvård via skatten ser vi som medmänskligt riktigt. Ingen ska behöva avstå vård av ekonomiska skäl eller betala höga försäkringspremier för att den drabbats hårt i livets hälsolotteri.
Mer motion och mindre stress
Framtidens vårdbehov ligger till stor del i förebyggande folkhälsoarbete, alltifrån att få in mer rörelse i ett alltmer stillasittande livsmönster till krav på hälsosam snabbmat och uppmuntran från arbetsgivare till avstressningsåtgärder. Människor kommer att kräva mer av vården eftersom medellivslängden och medvetenheten ökar om att det finns hjälp att få i livets olika skeden. Lättillgänglig kvalitetsvård med snabb service och ett mänskligt bemötande, vård som krävs av människor som vet att de är värdefulla, genom hela livet.
Varje anställd i offentlig sektor är värdefull och måste få känna detta i sitt arbete.
Den som får känna sig behövd och värdefull sprider vidare denna känsla till sin omgivning och arbetskollegor. Uttrycken ”ingen är oersättlig” och ”alla är utbytbara” måste därför bannlysas ur all offentlig verksamhet. Arbetsledare, arbetskamrater och politiker måste istället utveckla olika former att visa uppskattning, ta tillvara kraften hos de anställda, något som är helt avgörande för arbetet med personalpolitiska åtgärder. Grunden för detta viktiga arbete måste få ta sin utgångspunkt i att varje anställd är värdefull och behövd.
Ta tillvara kraften i den kvinnodominerade vården!
Vårdsektorn är kvinnodominerad, därav finns vid sidan av hög utbildningsnivå och professionell kompetens även en, jämfört med de flesta andra yrkeskategorier, en hög nivå av social och känslomässig kompetens, EQ. Detta är vårdsektorns stora styrka och en kraft måste spridas även till andra yrkeskategorier. Former för att låta vårdens värden och extra höga EQ sprida sig ut i samhället måste utvecklas.
Minska stressen i offentlig sektor och minimera riskerna för ”utbrändhet”
I individuella utvecklingssamtal med personalen ska arbetet belysas ur de 6 dimensioner som Maslachs och Leiter menar ligger till grund för en god arbetsmiljö (se nedan). All offentliganställd personal ska kunna kräva en god arbetsmiljö, men för detta krävs att ”den goda arbetsmiljöns” förutsättningar diskuteras/belyses enskilt och i grupp på arbetsplatsen och att teamet arbetar aktivt med en förstärkning av denna. På detta sätt kan man förebygga och tidigt upptäcka risken för ”utbrändhet” hos personalen.
Hälsoombud borde varje anställd kunna vara och utbildas till. Det finns inte en allena saliggörande lösning som kan appliceras på alla. Varje individ är unik och har olika förutsättningar och drivkrafter som avgör hur arbetsmiljön uppfattas, både den fysiska och den psykosociala. Det är därför viktigt att var och en är uppmärksam på sin egen hälsa och att varje arbetsplats låter diskussionen kring arbetsmiljöfrågor vara levande och konstruktiv. Forskning kring kvinnors och mäns hälsa, både fysisk och mental, är viktigt för det förebyggande arbetet mot ohälsa.
Hälsofrämjande arbetsplatser
Förutom en god arbetsorganisation och hälsosam psykisk arbetsmiljö bör man även arbeta aktivt för en hälsosam fysisk arbetsmiljö, inklusive friskvård och motion. Förbättrade luncher med mer näring och mindre fett, motion eller träning på arbetstid, uppmuntran av promenader eller cykling till jobbet, iordningställande av träningslokal på arbetsplatsen eller subventionerad träning hos utomstående träningsarrangörer, tillgång till sjukgymnast för personalen, projekt för rökfria arbetsplatser, utbildning och samtal kring stresshantering, förebyggande arbete mot hjärt- och kärlsjukdomar samt benskörhet, inom hälsoområdet finns massor att göra. Ett övergripande sätt att uppmuntra till friskvårdsarbete är att införa hälsodiplom. Ett bra exempel finns på Norrtälje sjukhus.
Arbetsglädje
Folkhälsoarbetet har oftast präglats av olust istället för lust. Det har varit fokuserat mer på problem än på glädje. Men upplevelse av glädje och engagemang är en friskfaktor i sig. Att skratta, att känna glädje är en viktig jordmån för en god hälsa. Glädjen på en arbetsplats, i en utbildning eller ett nätverk, är en källa till kreativitet. I skrattet kan goda idéer kläckas, eftersom det blir en tillåtande stämning. Ett flertal forskare menar att humor, upplevd hälsa och livstillfredställelse hör ihop.
Något stort i det lilla
Eva Fernvall, Vårdförbundets ordförande, talar om att småskalighet bidrar till närhet och begriplighet. ”Privat driven verksamhet är småskalig. Det tror jag är viktigt för våra medborgare och för dem som arbetar där. Småskaligt är genomskinligt, och man förstår verksamheten. Det är omöjligt i landstinget idag. Det är så många nivåer och bara några få förstår hur organisationen fungerar. Det skapar en brist på tillit och en misstro mot systemet som bäddar för oklarhet, myter och informella maktstrukturer.”
Eva Fernvall talar om sjukvården ovan, men hennes funderingar kan lätt appliceras på all verksamhet i offentlig och storskalig verksamhet. Fördelen med det småskaliga bör beaktas när man titta på olika omorganisationer i den offentliga sektorn där sammanslagningar och centralisering är ledorden. Som exempel vill jag nämna särskilt:
Sammanslagning av olika tingsrätter
Tankarna kring ett förstatligande av försäkringskassorna
Omorganisation av tullverksamheten
Nedläggning av psykakuten på Huddinge universitetssjukhus
Centraliseringsivern är stor i den socialdemokratiska regeringen, vilket ur personalsynpunkt innebär stora påfrestningar som äventyrar deras hälsa och välbefinnande på jobbet.
Det liberala alternativet till centralisering är decentralisering
Centralisering eller decentralisering, det viktiga nu är att vi inte omorganiserar fram fler långtidssjukskrivna när vi står inför en historiskt stor utmaning: Hur ska vi istället se till att öka tillväxten, få bukt med ohälsan och klara de stora pensionskullar vi står inför?
Behåll deltidstjänsterna för dem som önskar
Idag har alla rätt till heltidstjänster inom offentlig sektor. Denna rättighet får dock inte innebära ett hinder för mer individuella lösningar. Möjligheterna att arbeta deltid skall behållas för att valfrihet och flexibilitet ska kunna fungera.
Påverkbar arbetstid
Flexibiliteten i arbetstidssystemen måste öka. Det finns flera olika modeller att pröva för detta, t ex 3-3 systemet, där arbete tre dagar följs av tre dagar ledigt. Att inte kunna påverka sin arbetstid innebär negativ stress varför de offentliga arbetsgivarna bör fundera över hur flexibiliteten inte bara ska kunna utvecklas bland tjänstemännen, utan framför allt bland dem där tidspressen och den ekonomiska pressen är som störst, bland de lågutbildade och lågavlönade. Kommunförbundet har på sin hemsida en samling av arbetstidsmodeller.
Schemalagd tid för reflektion och handledning
Det måste föras in verklig tid i arbetsplaneringen för reflektion och uppföljning av hur man lyckas med sitt arbete i vardagen. Vilka har resultaten blivit för dem servicen gick till? Vad blev bra, vad kan man lära av misslyckandena? Handledning och vidareutbildning måste bli en del av det fortlöpande arbetet och få ta tid.
Ge utrymme för verklig medmänsklighet
Varje arbetsplats bör ha en handlingsplan som kan användas vid svåra händelser på och utanför arbetsplatsen som påverkar personal, patienter eller deras anhöriga. Kriser i och kring arbetsplatsen berör, det är då extra viktigt med en rätt hantering inklusive samtal, handledning och stöttning. En konkret handlingsplan för ett bra hanterande av svåra händelser kan stötta personalen i deras naturliga instinkt att få fungera som medmänniska, en inte alldeles enkel uppgift i svåra situationer. Problem- och sorghantering, konflikt- och känslobearbetning ingår i livet och ett extra stort mått av dessa psykiskt många gånger påfrestande moment ligger på socialtjänst-, räddningstjänst-, rättsväsende- och vårdpersonal att hantera. De allra flesta utav dessa är kommun-, landstings- eller statsanställda varför en riktig hantering vid dessa arbetsplatser kan motverka att den emotionella belastningen de utsätts för leder till ohälsa.
Långtidssjukskriven p g a psykiska besvär
Via försäkringskassan bör rehabilitering även erbjudas dem med psykiska besvär. Att samtalsterapi får finnas med som en verklig rehabiliteringsinsats borde vara lika självklart som att erbjudas talträning efter en hjärnblödning.
Långtidssjukskriven p g a psykiska besvär och dessutom arbetslös
Även denna grupp bör i större utsträckning än idag kunna erbjudas rehabiliteringsinsatser för själen, när det är den som gör ont.
Möjligheterna med Finsam
Finsams möjligheter bör kunna omfatta även psykiska besvär och dess rehabilitering. Lagförslag om finansiell samordning är framlagt som en tvåpartimotion (fp, c) 2003/04 av Bo Könberg m fl.
Förtidspensionering av unga
Idag förtidspensioneras på rutin även många unga och medelålders människor på rutin efter lång tids sjukskrivning, i vissa fall utan några som helst rehabiliteringsförsök. Särskilt gäller detta de diffusa diagnoserna som har sin botten i en psykologisk eller psykiatrisk problematik. Rutinerna för förtidspensioneringar, som utgår ifrån förslitningsskador och andra kroppsliga arbetshinder, måste ses över. Det är inte rimligt att personer i arbetsför ålder sjukskrivs för att småningom avskrivas från allt hopp om att komma tillbaka till arbetslivet.
De som utnyttjar socialförsäkringssystemet felaktigt stjäl av det ekonomiska utrymme som finns för att hjälpa dem som verkligen har behov. Därför bör missbruket av detta sociala skyddsnät stävjas.
Stockholm den 2 oktober 2003
Mia Franzén (fp)
Motion till riksdagen
2003/04:Sf355
av Mia Franzén (fp)
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att hela den offentliga sektorn bör uppmanas till att erbjuda samtalsstöd till arbetstagarna när de går igenom livskriser som även påverkar dem i sitt arbete.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det behövs en definiering av sjukdomsdiagnoserna liksom att läkarunderlagen måste bli mer likvärdiga och informativa.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en ökad försiktighet under denna mandatperiod vad gäller stora omorganisationer så att vi inte omorganiserar fram fler långtidssjukskrivna.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att möjligheterna att arbeta deltid skall behållas för att valfrihet och flexibilitet skall kunna fungera inom offentlig sektor.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om de kommun-, landstings- eller statsanställda som utsätts för stark psykisk påfrestning.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att försäkringskassan bör erbjuda rehabilitering även för dem med psykiska besvär.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den som är långtidssjukskriven på grund av av psykiska besvär och arbetslös.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att se över rutinerna för förtidspensioneringar, som utgår ifrån förslitningsskador och andra kroppsliga arbetshinder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stävja missbruk av socialförsäkringssystemet.
1 Yrkandena 1, 3-5 hänvisade till AU.
Sjukskriven – inte avskriven
För Lars-Åke Almquist, andre ordförande i Kommunal, är en god ledare tydlig, mogen, modig och lyhörd med stor självkännedom. ”När ledarskapet fungerar frigörs energi och resurser som i motsatta fallet går åt till att bearbeta ångest och olust. Där det goda ledarskapet finns råder trivsel, öppenhet och skratt. Grunden för gott ledarskap i offentlig sektor är en tydlig rollfördelning mellan politik, administration och verksamhet.” Almquist säger vidare: ”En förändring måste börja uppifrån. Det gäller att visa ägarintresset, sätta tydliga mål och se helhetsperspektivet.”
Helhetsperspektivet är det främst de folkvalda riksdagsledamöterna som bär huvudansvaret för och när Almquist talar om ”uppifrån” kan man knappast komma högre upp i den offentliga sektorn än till riksdagen. Det är därför av största vikt att riksdagen antar de olika förslag i denna motion som rör samtliga anställda i den offentliga sektorn.
Hjälp via företagshälsovården bör kunna ges även om ohälsan är mer hem och familjerelaterad än arbetsrelaterad. Kriser och svåra livssituationer påverkar arbetet. Att personalen mår bra, både hemma och på jobbet, ligger i arbetsgivarens intresse att se till. Detta har också största delen av det privata näringslivet och vissa större myndigheter, som t.ex. Tullen och Posten, insett och erbjuder därför t.ex. samtalsstöd eller terapi via företagshälsovården vid livskriser.
Stora delar av den offentliga sektorn och framförallt de kvinnodominerade arbetsplatserna har inte som policy att erbjuda samtalsstöd för annat än direkt jobbrelaterade problem. Samtidigt är det dessa arbetsplatser som har störst andel sjukskrivna p g a exempelvis stress, utbrändhet, depression, psykiska problem och andra mer diffusa diagnoser med psykologisk eller psykiatrisk botten.
Det är viktigt att stat, kommun och landsting arbetar mer aktivt med tidig upptäckt och stöd även när problemen den anställde har härrör sig främst till privatlivet.
Mindre stress och mer tid för omtanke!
Med individuella hälsoplaner, tid för reflektion och en levande diskussion om arbetsmiljöfrågor kan negativ stress och utbrändhet motverkas.
Virrvarr av begrepp
Det råder stor förvirring – för att inte säga kaos – vad gäller begrepp inom det psykiatriska området Bland allmänhet, kommun-, riks- och landstingspolitiker men även bland verksamma inom olika delar av sjukvården läggs olika betydelse i samma begrepp. Detta gör inventeringsförsök av resurser avdelade för långtidssjukskrivna med olika diagnoser med psykisk eller psykiatrisk botten svårkommunicerade och svårgripbara. Begreppsanvändningen behöver renodlas för ökad förståelse och färre missförstånd mellan framförallt försäkringskassan, arbetsgivaren och sjukvården men även mellan dessa olika aktörer och den sjukskrivne. Det behövs en definiering av sjukdomsdiagnostiseringen och läkarunderlagen måste bli mer likvärdiga och informativa.
Det behövs både hjärta och hjärna i vår samhällsservice
Sverige vill i olika sammanhang vara ett föregångsland, inte minst i förhållande till Europaunionen och detta är positivt, men då finns en hel del att ta tag i inom den offentliga sektorn. För att använda ett väl beprövat talesätt inom Folkpartiet: ”Det behövs både hjärta och hjärna i politiken.” Detta gäller även den offentliga sektorn som måste fungera eftersom ”människors hjärtan måste klara det hjärnan tänkt ut”.
Utgångspunkten måste vara att varje människa är unik och värdefull, oavsett kön, ålder, ursprung, sexuell läggning eller funktionshinder. Den som drabbats av sjukdom tappar inte heller sitt värde och har samma rätt att bli behandlad med respekt som den friske. Att vi solidariskt ansvarar för varandras hälso- och sjukvård via skatten ser vi som medmänskligt riktigt. Ingen ska behöva avstå vård av ekonomiska skäl eller betala höga försäkringspremier för att den drabbats hårt i livets hälsolotteri.
Mer motion och mindre stress
Framtidens vårdbehov ligger till stor del i förebyggande folkhälsoarbete, alltifrån att få in mer rörelse i ett alltmer stillasittande livsmönster till krav på hälsosam snabbmat och uppmuntran från arbetsgivare till avstressningsåtgärder. Människor kommer att kräva mer av vården eftersom medellivslängden och medvetenheten ökar om att det finns hjälp att få i livets olika skeden. Lättillgänglig kvalitetsvård med snabb service och ett mänskligt bemötande, vård som krävs av människor som vet att de är värdefulla, genom hela livet.
Varje anställd i offentlig sektor är värdefull och måste få känna detta i sitt arbete.
Den som får känna sig behövd och värdefull sprider vidare denna känsla till sin omgivning och arbetskollegor. Uttrycken ”ingen är oersättlig” och ”alla är utbytbara” måste därför bannlysas ur all offentlig verksamhet. Arbetsledare, arbetskamrater och politiker måste istället utveckla olika former att visa uppskattning, ta tillvara kraften hos de anställda, något som är helt avgörande för arbetet med personalpolitiska åtgärder. Grunden för detta viktiga arbete måste få ta sin utgångspunkt i att varje anställd är värdefull och behövd.
Ta tillvara kraften i den kvinnodominerade vården!
Vårdsektorn är kvinnodominerad, därav finns vid sidan av hög utbildningsnivå och professionell kompetens även en, jämfört med de flesta andra yrkeskategorier, en hög nivå av social och känslomässig kompetens, EQ. Detta är vårdsektorns stora styrka och en kraft måste spridas även till andra yrkeskategorier. Former för att låta vårdens värden och extra höga EQ sprida sig ut i samhället måste utvecklas.
Minska stressen i offentlig sektor och minimera riskerna för ”utbrändhet”
I individuella utvecklingssamtal med personalen ska arbetet belysas ur de 6 dimensioner som Maslachs och Leiter menar ligger till grund för en god arbetsmiljö (se nedan). All offentliganställd personal ska kunna kräva en god arbetsmiljö, men för detta krävs att ”den goda arbetsmiljöns” förutsättningar diskuteras/belyses enskilt och i grupp på arbetsplatsen och att teamet arbetar aktivt med en förstärkning av denna. På detta sätt kan man förebygga och tidigt upptäcka risken för ”utbrändhet” hos personalen.
Hälsoombud borde varje anställd kunna vara och utbildas till. Det finns inte en allena saliggörande lösning som kan appliceras på alla. Varje individ är unik och har olika förutsättningar och drivkrafter som avgör hur arbetsmiljön uppfattas, både den fysiska och den psykosociala. Det är därför viktigt att var och en är uppmärksam på sin egen hälsa och att varje arbetsplats låter diskussionen kring arbetsmiljöfrågor vara levande och konstruktiv. Forskning kring kvinnors och mäns hälsa, både fysisk och mental, är viktigt för det förebyggande arbetet mot ohälsa.
Hälsofrämjande arbetsplatser
Förutom en god arbetsorganisation och hälsosam psykisk arbetsmiljö bör man även arbeta aktivt för en hälsosam fysisk arbetsmiljö, inklusive friskvård och motion. Förbättrade luncher med mer näring och mindre fett, motion eller träning på arbetstid, uppmuntran av promenader eller cykling till jobbet, iordningställande av träningslokal på arbetsplatsen eller subventionerad träning hos utomstående träningsarrangörer, tillgång till sjukgymnast för personalen, projekt för rökfria arbetsplatser, utbildning och samtal kring stresshantering, förebyggande arbete mot hjärt- och kärlsjukdomar samt benskörhet, inom hälsoområdet finns massor att göra. Ett övergripande sätt att uppmuntra till friskvårdsarbete är att införa hälsodiplom. Ett bra exempel finns på Norrtälje sjukhus.
Arbetsglädje
Folkhälsoarbetet har oftast präglats av olust istället för lust. Det har varit fokuserat mer på problem än på glädje. Men upplevelse av glädje och engagemang är en friskfaktor i sig. Att skratta, att känna glädje är en viktig jordmån för en god hälsa. Glädjen på en arbetsplats, i en utbildning eller ett nätverk, är en källa till kreativitet. I skrattet kan goda idéer kläckas, eftersom det blir en tillåtande stämning. Ett flertal forskare menar att humor, upplevd hälsa och livstillfredställelse hör ihop.
Något stort i det lilla
Eva Fernvall, Vårdförbundets ordförande, talar om att småskalighet bidrar till närhet och begriplighet. ”Privat driven verksamhet är småskalig. Det tror jag är viktigt för våra medborgare och för dem som arbetar där. Småskaligt är genomskinligt, och man förstår verksamheten. Det är omöjligt i landstinget idag. Det är så många nivåer och bara några få förstår hur organisationen fungerar. Det skapar en brist på tillit och en misstro mot systemet som bäddar för oklarhet, myter och informella maktstrukturer.”
Eva Fernvall talar om sjukvården ovan, men hennes funderingar kan lätt appliceras på all verksamhet i offentlig och storskalig verksamhet. Fördelen med det småskaliga bör beaktas när man titta på olika omorganisationer i den offentliga sektorn där sammanslagningar och centralisering är ledorden. Som exempel vill jag nämna särskilt:
Sammanslagning av olika tingsrätter
Tankarna kring ett förstatligande av försäkringskassorna
Omorganisation av tullverksamheten
Nedläggning av psykakuten på Huddinge universitetssjukhus
Centraliseringsivern är stor i den socialdemokratiska regeringen, vilket ur personalsynpunkt innebär stora påfrestningar som äventyrar deras hälsa och välbefinnande på jobbet.
Det liberala alternativet till centralisering är decentralisering
Centralisering eller decentralisering, det viktiga nu är att vi inte omorganiserar fram fler långtidssjukskrivna när vi står inför en historiskt stor utmaning: Hur ska vi istället se till att öka tillväxten, få bukt med ohälsan och klara de stora pensionskullar vi står inför?
Behåll deltidstjänsterna för dem som önskar
Idag har alla rätt till heltidstjänster inom offentlig sektor. Denna rättighet får dock inte innebära ett hinder för mer individuella lösningar. Möjligheterna att arbeta deltid skall behållas för att valfrihet och flexibilitet ska kunna fungera.
Påverkbar arbetstid
Flexibiliteten i arbetstidssystemen måste öka. Det finns flera olika modeller att pröva för detta, t ex 3-3 systemet, där arbete tre dagar följs av tre dagar ledigt. Att inte kunna påverka sin arbetstid innebär negativ stress varför de offentliga arbetsgivarna bör fundera över hur flexibiliteten inte bara ska kunna utvecklas bland tjänstemännen, utan framför allt bland dem där tidspressen och den ekonomiska pressen är som störst, bland de lågutbildade och lågavlönade. Kommunförbundet har på sin hemsida en samling av arbetstidsmodeller.
Schemalagd tid för reflektion och handledning
Det måste föras in verklig tid i arbetsplaneringen för reflektion och uppföljning av hur man lyckas med sitt arbete i vardagen. Vilka har resultaten blivit för dem servicen gick till? Vad blev bra, vad kan man lära av misslyckandena? Handledning och vidareutbildning måste bli en del av det fortlöpande arbetet och få ta tid.
Ge utrymme för verklig medmänsklighet
Varje arbetsplats bör ha en handlingsplan som kan användas vid svåra händelser på och utanför arbetsplatsen som påverkar personal, patienter eller deras anhöriga. Kriser i och kring arbetsplatsen berör, det är då extra viktigt med en rätt hantering inklusive samtal, handledning och stöttning. En konkret handlingsplan för ett bra hanterande av svåra händelser kan stötta personalen i deras naturliga instinkt att få fungera som medmänniska, en inte alldeles enkel uppgift i svåra situationer. Problem- och sorghantering, konflikt- och känslobearbetning ingår i livet och ett extra stort mått av dessa psykiskt många gånger påfrestande moment ligger på socialtjänst-, räddningstjänst-, rättsväsende- och vårdpersonal att hantera. De allra flesta utav dessa är kommun-, landstings- eller statsanställda varför en riktig hantering vid dessa arbetsplatser kan motverka att den emotionella belastningen de utsätts för leder till ohälsa.
Långtidssjukskriven p g a psykiska besvär
Via försäkringskassan bör rehabilitering även erbjudas dem med psykiska besvär. Att samtalsterapi får finnas med som en verklig rehabiliteringsinsats borde vara lika självklart som att erbjudas talträning efter en hjärnblödning.
Långtidssjukskriven p g a psykiska besvär och dessutom arbetslös
Även denna grupp bör i större utsträckning än idag kunna erbjudas rehabiliteringsinsatser för själen, när det är den som gör ont.
Möjligheterna med Finsam
Finsams möjligheter bör kunna omfatta även psykiska besvär och dess rehabilitering. Lagförslag om finansiell samordning är framlagt som en tvåpartimotion (fp, c) 2003/04 av Bo Könberg m fl.
Förtidspensionering av unga
Idag förtidspensioneras på rutin även många unga och medelålders människor på rutin efter lång tids sjukskrivning, i vissa fall utan några som helst rehabiliteringsförsök. Särskilt gäller detta de diffusa diagnoserna som har sin botten i en psykologisk eller psykiatrisk problematik. Rutinerna för förtidspensioneringar, som utgår ifrån förslitningsskador och andra kroppsliga arbetshinder, måste ses över. Det är inte rimligt att personer i arbetsför ålder sjukskrivs för att småningom avskrivas från allt hopp om att komma tillbaka till arbetslivet.
De som utnyttjar socialförsäkringssystemet felaktigt stjäl av det ekonomiska utrymme som finns för att hjälpa dem som verkligen har behov. Därför bör missbruket av detta sociala skyddsnät stävjas.
Stockholm den 2 oktober 2003
Mia Franzén (fp)
Lagboken kallas ju pocketutgåva...
Motion 2005/06:K272 Översyn av författningssamlingen
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att se över hela den samlade, nu rådande, författningssamlingen i syfte att minska antalet lagar och regler och göra den mer överskådlig och tydlig.
Motivering
Det är av demokrati- och rättssäkerhetsskäl mycket viktigt att vårt samlade regelverk inte blir alltför oöverskådligt och därmed svårt att efterleva ute i olika verksamheter. Det är inte mindre viktigt att människor själva har ett rättsmedvetande som inte ständigt ifrågasätts av de regler som det offentliga, politiker och myndigheter, uppställer.
Ett alltför detaljreglerat samhälle undergräver i sig förtroendet för hela det demokratiska systemet, inklusive rättsväsendet. Idag finns det således alltför många instanser med föreskrivningsrätt. Riksdagen stiftar lagar, och regeringen utfärdar förordningar. De statliga myndigheterna och verken, de många, meddelar föreskrifter, allmänna råd och rekommendationer medan kommuner och landsting har sina egna författningssamlingar.
I dagens lagstiftningsarbete går helhetsperspektivet ofta förlorat. Många lagar och andra författningar är inte samordnade, de kolliderar med varandra eller rent av motsäger varandra. Vilken lag som har företräde framför den andra tillhör inte var mans kunskap, vilket skapar osäkerhet för medborgaren om vilken regel som ska följas.
Den lagstiftningstekniska uppdelningen och traditionen inbjuder också till fler tillägg istället för strykningar. Varje lag hanteras för sig i riksdagens olika utskott, utan inbördes samordning.
Det saknas idag en samordnande funktion vars uppgift skulle vara att ha en helhetssyn på de samlade författningstexterna och tillse att föreskrifter, förordningar och lagtexter inte kolliderar med eller motverkar varandra. Mängden författningstexter blir i sig ett hinder för en effektiv samordning. Allt detta sammantaget skapar ett fenomen som kan kallas för rättsinflation.
Det är dags att göra en samlad översyn av vår författningssamling. Detta arbete kommer att ta tid och vara omfattande, men det är av yttersta vikt att vårt regelverk kraftigt förminskas. Syftet med en sådan förminskning är att stärka den sociala acceptansen för regelverk och demokratins grundvalar. Den sociala acceptansen är en grundförutsättning för efterlevnaden av densamma.
Vi kan aldrig ersätta förtroende med regler, för då får vi människor som snart inte vågar ta några egna initiativ alls. Bättre-att-inte-göra-något-alls-än-att-riskera-att-göra-fel-mentaliteten kommer att ta tid att tvätta bort ur medborgarnas sinnen. Verklig tillväxt och kreativitet får vi först den dag vi vågar låta flexibilitet och förnuft råda istället för paragrafrytteri.
Om vi börjar med att arbeta utifrån förtroende finns det helt andra sätt att få samhället att fungera. Lagstiftningen blir då ett komplement istället för ett livsstyrningsdokument. Politiker skulle ägna sig mer åt förtroendeskapande, opinionsbildning och målformulering och sluta få sin bekräftelse via antalet producerade förbud och påbud.
Två lagar gör inte ett rätt om de i sig motsäger varandra. Den enes lagstadgade frihet blir den andres ofrihet. Denna ofrihet hotar att passivisera hela svenska folket, inklusive vårt viktiga polisväsende, skolpersonalen och föräldrar. Och då duger det inte att föreslå nya lagar mot passivitet. Vi måste ta oss en allvarlig funderare över varför människor på alla samhällsnivåer inte vågar agera utifrån sitt förnuft. Samhället kan inte leva på de få som har civilkurage nog att ifrågasätta. Läkaren som valde att stanna med tsunami-katastrofens offer istället för att lyda direkta order om att komma hem. Exemplet är både sorgligt och fantastiskt medmänskligt riktigt. Sorgliga regler men ett medmänskligt agerande. Eller vårdbiträdet som valde att fånga den fallande äldre damen, trots att hon visste att hon inte fick reagera, för om hon skadade sig fick hon stå sitt eget kast. Eller läraren som tog tag i den sparkande pojken och lyfte ut honom från klassrummet, där kompisarnas blickar inte påhejade hans dumma beteende längre. Exemplen kan bli hur många som helst och ännu fler ute i våra sociala serviceinrättningar som aldrig blev mer än en god och förnuftig tanke därför att paragraferna var alldeles för stela och okloka att bryta mot. Hur många domare har då och då sömnproblem när de inte lyckas övertyga sig själva om att ”det är lagstiftarnas fel” att lagen är så otydlig och svårtolkad?
Stockholm den 28 september 2005
Mia Franzén (fp)
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att se över hela den samlade, nu rådande, författningssamlingen i syfte att minska antalet lagar och regler och göra den mer överskådlig och tydlig.
Motivering
Det är av demokrati- och rättssäkerhetsskäl mycket viktigt att vårt samlade regelverk inte blir alltför oöverskådligt och därmed svårt att efterleva ute i olika verksamheter. Det är inte mindre viktigt att människor själva har ett rättsmedvetande som inte ständigt ifrågasätts av de regler som det offentliga, politiker och myndigheter, uppställer.
Ett alltför detaljreglerat samhälle undergräver i sig förtroendet för hela det demokratiska systemet, inklusive rättsväsendet. Idag finns det således alltför många instanser med föreskrivningsrätt. Riksdagen stiftar lagar, och regeringen utfärdar förordningar. De statliga myndigheterna och verken, de många, meddelar föreskrifter, allmänna råd och rekommendationer medan kommuner och landsting har sina egna författningssamlingar.
I dagens lagstiftningsarbete går helhetsperspektivet ofta förlorat. Många lagar och andra författningar är inte samordnade, de kolliderar med varandra eller rent av motsäger varandra. Vilken lag som har företräde framför den andra tillhör inte var mans kunskap, vilket skapar osäkerhet för medborgaren om vilken regel som ska följas.
Den lagstiftningstekniska uppdelningen och traditionen inbjuder också till fler tillägg istället för strykningar. Varje lag hanteras för sig i riksdagens olika utskott, utan inbördes samordning.
Det saknas idag en samordnande funktion vars uppgift skulle vara att ha en helhetssyn på de samlade författningstexterna och tillse att föreskrifter, förordningar och lagtexter inte kolliderar med eller motverkar varandra. Mängden författningstexter blir i sig ett hinder för en effektiv samordning. Allt detta sammantaget skapar ett fenomen som kan kallas för rättsinflation.
Det är dags att göra en samlad översyn av vår författningssamling. Detta arbete kommer att ta tid och vara omfattande, men det är av yttersta vikt att vårt regelverk kraftigt förminskas. Syftet med en sådan förminskning är att stärka den sociala acceptansen för regelverk och demokratins grundvalar. Den sociala acceptansen är en grundförutsättning för efterlevnaden av densamma.
Vi kan aldrig ersätta förtroende med regler, för då får vi människor som snart inte vågar ta några egna initiativ alls. Bättre-att-inte-göra-något-alls-än-att-riskera-att-göra-fel-mentaliteten kommer att ta tid att tvätta bort ur medborgarnas sinnen. Verklig tillväxt och kreativitet får vi först den dag vi vågar låta flexibilitet och förnuft råda istället för paragrafrytteri.
Om vi börjar med att arbeta utifrån förtroende finns det helt andra sätt att få samhället att fungera. Lagstiftningen blir då ett komplement istället för ett livsstyrningsdokument. Politiker skulle ägna sig mer åt förtroendeskapande, opinionsbildning och målformulering och sluta få sin bekräftelse via antalet producerade förbud och påbud.
Två lagar gör inte ett rätt om de i sig motsäger varandra. Den enes lagstadgade frihet blir den andres ofrihet. Denna ofrihet hotar att passivisera hela svenska folket, inklusive vårt viktiga polisväsende, skolpersonalen och föräldrar. Och då duger det inte att föreslå nya lagar mot passivitet. Vi måste ta oss en allvarlig funderare över varför människor på alla samhällsnivåer inte vågar agera utifrån sitt förnuft. Samhället kan inte leva på de få som har civilkurage nog att ifrågasätta. Läkaren som valde att stanna med tsunami-katastrofens offer istället för att lyda direkta order om att komma hem. Exemplet är både sorgligt och fantastiskt medmänskligt riktigt. Sorgliga regler men ett medmänskligt agerande. Eller vårdbiträdet som valde att fånga den fallande äldre damen, trots att hon visste att hon inte fick reagera, för om hon skadade sig fick hon stå sitt eget kast. Eller läraren som tog tag i den sparkande pojken och lyfte ut honom från klassrummet, där kompisarnas blickar inte påhejade hans dumma beteende längre. Exemplen kan bli hur många som helst och ännu fler ute i våra sociala serviceinrättningar som aldrig blev mer än en god och förnuftig tanke därför att paragraferna var alldeles för stela och okloka att bryta mot. Hur många domare har då och då sömnproblem när de inte lyckas övertyga sig själva om att ”det är lagstiftarnas fel” att lagen är så otydlig och svårtolkad?
Stockholm den 28 september 2005
Mia Franzén (fp)
Mina gamla anföranden i riksdagen är förvånande nog mycket aktuella ämnen fortfarande!
Därför har jag valt ut några motioner och anföranden och klippt in dem här, vem vill ta upp dessa stafettpinnar?
Motion 2005/06:So271 Anhörigstöd och lagstiftning
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att se över lagstiftningen i syfte att förbättra för vårdpersonal att ge sjukvårdsinsatser då den svårt sjuke saknar insikt eller förmåga att själv avgöra om sjukvårdsinsatser är nödvändiga eller vägrar ta emot de sjukvårdsinsatser som läkare finner nödvändiga, för att inte läget skall kraftigt försämras och för att inte orimligt ansvar skall falla på närstående.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att pröva behovet av att införa en närståendegaranti som särskilt skall ta till vara intressen, göra en rimlig avvägning mellan den svårt sjukes egen vilja och de behov en närstående anhörig kan ha av avlastning, stöd och i vissa fall även tvångsintagning/tvångsvårdsinsatser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att sjukvården, däribland distriktssköterskor och sjukhusansluten hemsjukvård, i lagstiftningen bör ha stöd för de eventuella tvångsvårds-/tvångsmedicinerings-insatser en läkare bedömt nödvändiga för den svårt sjukes möjlighet att klara öppenvårdsalternativ eller hemmaboende.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av det samlade högkostnadsskyddet i syfte att tillse att svårt sjuka barn, studerande och äldre aldrig skall behöva avstå livsuppehållande mediciner av ekonomiska skäl.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kompetensen om anhörigstöd vid öppenvård och hemvård måste förstärkas ute i kommunerna och i närsjukvården.
Motivering
Vi knäcker i dag många anhörigvårdare, lika oberört som rådjuren biter av knopparna på tulpaner. Lidandet och mörkertalet är enormt. Alla känner någon eller har själv upplevt liknande situationer, direkt eller indirekt, när lagen tvingar sjukvården att överge människan.
Det kan tyckas rätt och riktigt att låta den svårt sjuke själv avgöra om vården ska ske i hemmet. Det kan verka respektfullt att avstå att ge vårdinsatser därför att den sjuke vägrar att ta emot hjälp, att lagen skyddar den svårt sjukes integritet och utesluter möjligheten att tränga sig på och tvångsvårda.
Men när vårdbehovet väl är konstaterat blir den enes frihet någon annans ofrihet. Systern till den schizofrene brodern, modern till den djupt deprimerade dottern, dottern till den ensamma, isolerade eller dementa mamman, hustrun till den svårt cancersjuke, sambon till den alzheimerdrabbade eller föräldrarna till den lilla apatiska flickan. Vi hävdar att vården genom lagen i dag tvingas överge de anhöriga och närstående. Dessa arbetar varje dag för att överleva, tyngda av det stora fysiska och psykiska ansvaret, maktlösa mot sjukdomens framfart.
Samtidigt som alltfler ska vårdas utanför särskilda boenden och i hemmen är vårt samhälle inte anpassat för det. Våra lagar ger inte sjukvårdspersonalen möjligheter att ingripa när en svårt sjuk människa vägrar vård. Det är dags att se över möjligheterna till tvångsvård även utanför särskilda boenden. Det är dags att se även de anhörigas situation och anpassa hjälpinsatserna till vad de anhöriga klarar och först därefter så långt möjligt även tillgodose den svårt sjukes önskemål. I någon form borde en närståendegaranti införas som rutin vid varje ärende som handlar om hemvård eller öppenvårdsalternativ, där anhöriga kan antas bli de som kommer att få stort ansvar för att vården fungerar. Närståendegarantin ska då särskilt ta till vara den anhöriges intressen och göra en rimlig avvägning mellan den svårt sjukes egen vilja och de behov en närstående anhörig kan ha av avlastning, stöd och i vissa fall även tvångsintagning/tvångsvårdsinsatser. När öppenvård eller hemvård inte fungerar behöver närståendegarantin prövas på nytt, eftersom belastningen på de närstående då kan befaras bli än tyngre än vårdplanen ger uttryck för. För att en närståendegaranti ska kunna fungera behövs en kompetenshöjning och en ökad medvetenhet kring frågor om anhörigstöd ute i kommunerna, något som Socialstyrelsens enkätundersökning (se nedan) också indikerar.
Generationsboenden existerar knappt och är till största delen naturligt utfasat från den tid då familjerna själva skulle bära allt. Hade man ingen familj var alternativet fattigstugan. Generationsboende kan väl vara bra, men inte om den enes frihet blir på bekostnad av den andres totala ofrihet. Att få arbetstiden anpassad till anhörigvård tillhör sällsyntheterna och vi förväntas, både män och kvinnor, arbeta heltid oavsett hemarbetsbörda. Vi lägger ner vårdplats efter vårdplats som om behovet inte finns, ens för avlastning. Det är dyrt att bli sjuk och vårdkrävande vilket ger att den/de friska i familjen även får en ökad ekonomisk belastning. Högkostnadsskydden är varken samordnade eller särskilt lätta att klara med normala till låga inkomster. Det är dags att se över högkostnadsskyddet ur ett nationellt perspektiv. De svårt sjuka och äldre måste kunna ha råd med sin vård och sina mediciner. Inte minst måste högkostnadsskyddet också vara rimligt för familjer med flera barn och för studerande.
Få frågar och stöttar den anhörige, få lagstiftare verkar reflektera över vilket dygnetruntarbete en svårt sjuk människa är. Alldeles oavsett om hemvårdaren är man eller kvinna, ung eller äldre, borde denne/dessa definitivt ha en självständig och från den vårdkrävande fristående talan i huruvida hemvård eller öppenvård är lämpligt eller ens möjligt för en professionell vård att acceptera.
Det må låta fördomsfullt och må alla hemvårdande män förlåta, men det minskade antalet vårdplatser, vården i hemmet eller via öppenvården är främst en alltmer hotfull situation för kvinnor, i alla åldrar. Socialstyrelsens nyligen genomförda enkätundersökning visar också på stora olikheter över landet i bemötandet av anhöriga. De flesta kommuner erbjuder dagvård, givetvis frivillig för den sjuke, som avlastning. Tre av fyra kommuner har enskilda samtal med de anhöriga. 49 % hjälper till att ordna med anhörigstödjare och bara 32 % har någon form av träffpunkt för anhörigvårdare. Stödet till anhörigvårdare är alltså generellt sett dåligt och för den vars anhörige vägrar ta emot hjälp eller inte inser sitt vårdbehov finns i stort sett inget stöd alls. När distriktssköterskan, hemtjänsten eller SAH, sjukhusansluten hemsjukvård, tvingas backa för den sjukes eget ”nej” vet de förtvivlat väl att de lämnar över allt ansvar till de anhöriga, men de hindras av lagen att agera annorlunda. Förutom att mer uppmärksamhet och förstärkning krävs av stödet till de anhöriga måste alltså lagstiftningen ses över.
Anhörigfällan är en uppenbar, men hittills bortglömd och ignorerad, baksida av den sjukes egen önskan om vård i hemmet. Det är dags att på allvar fundera över vad detta får för konsekvenser, för kommande generationer, för den psykiska och fysiska hälsan, för tillväxten, för jämställdheten och för människors frihet. Det är dessutom ovärdigt att överge en svårt sjuk människa under hennes svåraste tid så att den blir en sådan belastning för de nära och kära, att minnet som blir kvar blir tungt, kanske rent av aggressivt på grund av utmattning och hjälplöshet, i stället för något fint där sjukvården gavs lagliga och reella möjligheter att underlätta för familjen under tiden.
Stockholm den 23 september 2005
Mia Franzén (fp)
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att se över lagstiftningen i syfte att förbättra för vårdpersonal att ge sjukvårdsinsatser då den svårt sjuke saknar insikt eller förmåga att själv avgöra om sjukvårdsinsatser är nödvändiga eller vägrar ta emot de sjukvårdsinsatser som läkare finner nödvändiga, för att inte läget skall kraftigt försämras och för att inte orimligt ansvar skall falla på närstående.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att pröva behovet av att införa en närståendegaranti som särskilt skall ta till vara intressen, göra en rimlig avvägning mellan den svårt sjukes egen vilja och de behov en närstående anhörig kan ha av avlastning, stöd och i vissa fall även tvångsintagning/tvångsvårdsinsatser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att sjukvården, däribland distriktssköterskor och sjukhusansluten hemsjukvård, i lagstiftningen bör ha stöd för de eventuella tvångsvårds-/tvångsmedicinerings-insatser en läkare bedömt nödvändiga för den svårt sjukes möjlighet att klara öppenvårdsalternativ eller hemmaboende.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av det samlade högkostnadsskyddet i syfte att tillse att svårt sjuka barn, studerande och äldre aldrig skall behöva avstå livsuppehållande mediciner av ekonomiska skäl.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kompetensen om anhörigstöd vid öppenvård och hemvård måste förstärkas ute i kommunerna och i närsjukvården.
Motivering
Vi knäcker i dag många anhörigvårdare, lika oberört som rådjuren biter av knopparna på tulpaner. Lidandet och mörkertalet är enormt. Alla känner någon eller har själv upplevt liknande situationer, direkt eller indirekt, när lagen tvingar sjukvården att överge människan.
Det kan tyckas rätt och riktigt att låta den svårt sjuke själv avgöra om vården ska ske i hemmet. Det kan verka respektfullt att avstå att ge vårdinsatser därför att den sjuke vägrar att ta emot hjälp, att lagen skyddar den svårt sjukes integritet och utesluter möjligheten att tränga sig på och tvångsvårda.
Men när vårdbehovet väl är konstaterat blir den enes frihet någon annans ofrihet. Systern till den schizofrene brodern, modern till den djupt deprimerade dottern, dottern till den ensamma, isolerade eller dementa mamman, hustrun till den svårt cancersjuke, sambon till den alzheimerdrabbade eller föräldrarna till den lilla apatiska flickan. Vi hävdar att vården genom lagen i dag tvingas överge de anhöriga och närstående. Dessa arbetar varje dag för att överleva, tyngda av det stora fysiska och psykiska ansvaret, maktlösa mot sjukdomens framfart.
Samtidigt som alltfler ska vårdas utanför särskilda boenden och i hemmen är vårt samhälle inte anpassat för det. Våra lagar ger inte sjukvårdspersonalen möjligheter att ingripa när en svårt sjuk människa vägrar vård. Det är dags att se över möjligheterna till tvångsvård även utanför särskilda boenden. Det är dags att se även de anhörigas situation och anpassa hjälpinsatserna till vad de anhöriga klarar och först därefter så långt möjligt även tillgodose den svårt sjukes önskemål. I någon form borde en närståendegaranti införas som rutin vid varje ärende som handlar om hemvård eller öppenvårdsalternativ, där anhöriga kan antas bli de som kommer att få stort ansvar för att vården fungerar. Närståendegarantin ska då särskilt ta till vara den anhöriges intressen och göra en rimlig avvägning mellan den svårt sjukes egen vilja och de behov en närstående anhörig kan ha av avlastning, stöd och i vissa fall även tvångsintagning/tvångsvårdsinsatser. När öppenvård eller hemvård inte fungerar behöver närståendegarantin prövas på nytt, eftersom belastningen på de närstående då kan befaras bli än tyngre än vårdplanen ger uttryck för. För att en närståendegaranti ska kunna fungera behövs en kompetenshöjning och en ökad medvetenhet kring frågor om anhörigstöd ute i kommunerna, något som Socialstyrelsens enkätundersökning (se nedan) också indikerar.
Generationsboenden existerar knappt och är till största delen naturligt utfasat från den tid då familjerna själva skulle bära allt. Hade man ingen familj var alternativet fattigstugan. Generationsboende kan väl vara bra, men inte om den enes frihet blir på bekostnad av den andres totala ofrihet. Att få arbetstiden anpassad till anhörigvård tillhör sällsyntheterna och vi förväntas, både män och kvinnor, arbeta heltid oavsett hemarbetsbörda. Vi lägger ner vårdplats efter vårdplats som om behovet inte finns, ens för avlastning. Det är dyrt att bli sjuk och vårdkrävande vilket ger att den/de friska i familjen även får en ökad ekonomisk belastning. Högkostnadsskydden är varken samordnade eller särskilt lätta att klara med normala till låga inkomster. Det är dags att se över högkostnadsskyddet ur ett nationellt perspektiv. De svårt sjuka och äldre måste kunna ha råd med sin vård och sina mediciner. Inte minst måste högkostnadsskyddet också vara rimligt för familjer med flera barn och för studerande.
Få frågar och stöttar den anhörige, få lagstiftare verkar reflektera över vilket dygnetruntarbete en svårt sjuk människa är. Alldeles oavsett om hemvårdaren är man eller kvinna, ung eller äldre, borde denne/dessa definitivt ha en självständig och från den vårdkrävande fristående talan i huruvida hemvård eller öppenvård är lämpligt eller ens möjligt för en professionell vård att acceptera.
Det må låta fördomsfullt och må alla hemvårdande män förlåta, men det minskade antalet vårdplatser, vården i hemmet eller via öppenvården är främst en alltmer hotfull situation för kvinnor, i alla åldrar. Socialstyrelsens nyligen genomförda enkätundersökning visar också på stora olikheter över landet i bemötandet av anhöriga. De flesta kommuner erbjuder dagvård, givetvis frivillig för den sjuke, som avlastning. Tre av fyra kommuner har enskilda samtal med de anhöriga. 49 % hjälper till att ordna med anhörigstödjare och bara 32 % har någon form av träffpunkt för anhörigvårdare. Stödet till anhörigvårdare är alltså generellt sett dåligt och för den vars anhörige vägrar ta emot hjälp eller inte inser sitt vårdbehov finns i stort sett inget stöd alls. När distriktssköterskan, hemtjänsten eller SAH, sjukhusansluten hemsjukvård, tvingas backa för den sjukes eget ”nej” vet de förtvivlat väl att de lämnar över allt ansvar till de anhöriga, men de hindras av lagen att agera annorlunda. Förutom att mer uppmärksamhet och förstärkning krävs av stödet till de anhöriga måste alltså lagstiftningen ses över.
Anhörigfällan är en uppenbar, men hittills bortglömd och ignorerad, baksida av den sjukes egen önskan om vård i hemmet. Det är dags att på allvar fundera över vad detta får för konsekvenser, för kommande generationer, för den psykiska och fysiska hälsan, för tillväxten, för jämställdheten och för människors frihet. Det är dessutom ovärdigt att överge en svårt sjuk människa under hennes svåraste tid så att den blir en sådan belastning för de nära och kära, att minnet som blir kvar blir tungt, kanske rent av aggressivt på grund av utmattning och hjälplöshet, i stället för något fint där sjukvården gavs lagliga och reella möjligheter att underlätta för familjen under tiden.
Stockholm den 23 september 2005
Mia Franzén (fp)
Motion 2005/06:So547 Psykisk ohälsa och självmord
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om vikten av att få fram förslag och förmedla den kunskap som finns bl.a. på Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa, Nasp.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att statens folkhälsomål bör kompletteras med nollvisionen för självmord till följd av psykisk ohälsa.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att utreda hur Spes, suicidpersoners efterlevandestöd, kan tillföras medel för den socialrehabiliterande funktion organisationen har för dem som går sjukskrivna på grund av att en anhörig valt att ta sitt liv.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om uppdrag till Nasp att utarbeta förslag till utbildningsprogram för lärare, fritidspedagoger och barnskötare om hur man skall stärka den psykiska hälsan och förebygga psykisk ohälsa samt dess yttersta konsekvens suicidala handlingar och våldshandlingar hos barn och ungdomar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att det behövs en definiering av sjukdomsdiagnoserna liksom att läkarunderlagen måste bli mer likvärdiga och informativa.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att via företagshälsovården och Försäkringskassan bör rehabilitering och individuellt anpassat stöd även erbjudas dem med psykiska besvär och sjukdomsdiagnoser.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att rutinerna för förtidspensioneringar, som utgår ifrån förslitningsskador och andra kroppsliga arbetshinder, måste ses över.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skolhälsovården.2
1Yrkandena 6 och 7 hänvisade till SfU.
2Yrkande 8 hänvisat till UbU.
Förebygg psykisk ohälsa och inför nollvision för självmord
Visionen måste vara noll självskador och noll självmord bland barn och ungdomar, allt annat är oacceptabelt. 1 200 barn självskadar sig om året, det är 1 200 barn för mycket. 116 barn och unga under 23 år tog sitt liv år 2002. Det är en för de närmaste anhöriga obeskrivlig smärta och saknad. Det är dags att riksdagen antar en nollvision för självmord till följd av psykisk ohälsa. Denna nollvision kan jämföras med den antagna nollvisionen för trafikdöden som inneburit ett stärkt medvetande, säkerhetstänkande och målinriktat arbete för att få ner antalet döda i trafiken. Rent statistiskt kan också områdena väl jämföras. På 1960-talet dog mellan 1 500 och 1 600 människor till följd av suicid. Ungefär lika många dog i trafiken. Prevention och en nollvision har nedbringat dödstalen i trafiken till runt 500 döda/år idag. Men år 2002 tog 1 494 personer sitt liv. Det är hög tid för en nollvision som kan komplettera det nationella suicidpreventiva programmet.
Över huvud taget bör vi öka medvetenheten kring vilka faktorer som är psykiskt skadliga och vilka faktorer som kan stärka den psykiska hälsan. Denna medvetenhet måste finnas med i ett helhetsperspektiv och inte enbart isolerad inom sjukvårdområdet. Hur vi väljer att hantera och möta lättare former av psykisk ohälsa, vilket är helt naturligt att vi alla upplever då och då, kan avgöra om situationen blir mer akut, rent av livshotande, eller blir en konstruktiv lärdom för livet. Denna lärdom kan öka vår empatiska förmåga och stärka vår förmåga att hantera andra svårigheter som vi alla möter. Lärdomen kan öka förståelsen för att både kropp och själ kan drabbas av ”förslitningsskador” och att kropp och själ hänger ihop.
Psykisk ohälsa kostar – att förebygga är mest ekonomiskt
Trafikdöden kostar samhället 9 miljarder kronor per år. Samhällets kostnad för självmord är mer än 22 miljarder kronor per år. Den allvarligaste utgången av psykisk ohälsa är död genom självmord. För män mellan 15 och 44 år är självmord den vanligaste dödsorsaken och den näst vanligaste för kvinnor i samma åldersgrupp. Åtgärder mot spelmissbruk finns med bland statens folkhälsomål. Ökad psykisk hälsa finns inte med som punkt i regeringens folkhälsomål.
Den viktiga forskningen och det förebyggande arbetet
Nasp, nationellt centrum för suicidforskning och förebyggande arbete för psykisk hälsa, besitter stor kunskap och kompetens inom området. Det är av stor vikt att denna kunskap och kompetens tas till vara och tillåts utvecklas. Flera områden är ännu inte utforskade, och inom detta område behövs en ordentlig förstärkning för att möta det växande kunskapsbehovet och den växande problematiken bland såväl unga som äldre. Staten satsar mer än 70 miljoner kronor på forskning om trafiksäkerhet och nollvisionen är ytterst levande. Två miljoner kronor satsas på forskning kring självmordsprevention.
Spes som rehabilitering
En viktig organisation som förtjänar extra uppmärksamhet i detta sammanhang är Riksorganisationen för suicidprevention och efterlevandes stöd, Spes, som är en stor rehabiliterande tillgång för alla dem som mister en anhörig när denne tagit sitt liv. Det handlar inte om att komma över sorgen, utan mer om att lära sig leva med den och den kroniska smärta som den för med sig. Men eftersom det är själen som gör ont kan knappast någon som inte själv upplevt denna form av smärta föreställa sig hur man alls klarar att fortsätta leva.
Långtidssjukskrivningar i samband med att en anhörig tagit sitt liv är varken ovanligt eller konstigt. Utifrån ett rent ekonomiskt perspektiv bör det utredas hur Spes socialrehabiliterande funktion kan uppvärderas och tillföras mer resurser.
Sjukskriven – inte avskriven
För Lars-Åke Almquist, andre ordförande i Kommunal, är en god ledare tydlig, mogen, modig, lyhörd och har stor självkännedom. ”När ledarskapet fungerar frigörs energi och resurser som i motsatta fallet går åt till att bearbeta ångest och olust. Där det goda ledarskapet finns råder trivsel, öppenhet och skratt. Grunden för gott ledarskap i offentlig sektor är en tydlig rollfördelning mellan politik, administration och verksamhet”. Almquist säger vidare att ”En förändring måste börja uppifrån. Det gäller att visa ägarintresset, sätta tydliga mål och se helhetsperspektivet.”
Helhetsperspektivet är det främst de folkvalda riksdagsledamöterna som bär huvudansvaret för, och när Almquist talar om ”uppifrån” kan man knappast komma högre upp i den offentliga sektorn än till riksdagen. Det är därför av största vikt att riksdagen antar de i denna motion olika förslagen som rör samtliga anställda i den offentliga sektorn.
Hjälp via företagshälsovården bör kunna ges även om ohälsan är mer hem- och familjerelaterad än arbetsrelaterad. Kriser och svåra livssituationer påverkar arbetet. Att personalen mår bra, både hemma och på jobbet, ligger i arbetsgivarens intresse att se till. Detta har också största delen av det privata näringslivet och vissa större myndigheter, t.ex. Tullen och Posten, insett och erbjuder därför exempelvis samtalsstöd/terapi via företagshälsovården vid livskriser.
Stora delar av den offentliga sektorn och framför allt de kvinnodominerade arbetsplatserna har inte som policy att erbjuda samtalsstöd för annat än direkt jobbrelaterade problem. Samtidigt är det dessa arbetsplatser som har störst andel sjukskrivna på grund av exempelvis stress, utbrändhet, depression, psykiska problem och andra mer diffusa diagnoser med psykologisk eller psykiatrisk botten. Det är viktigt att stat, kommun och landsting arbetar mer aktivt med tidig upptäckt och stöd även när problemen den anställde har härrör sig främst till privatlivet.
Virrvarr av begrepp
Det råder stor förvirring för att inte säga kaos vad gäller begrepp inom det psykiatriska området, både bland allmänheten, kommun-, riks- och landstingspolitiker men även bland verksamma inom olika delar av sjukvården. Detta gör inventeringsförsök av resurser avdelade för långtidssjukskrivna med olika diagnoser med psykisk eller psykiatrisk botten svårkommunicerade och svårgripbara. Begreppsanvändningen behöver renodlas för ökad förståelse och färre missförstånd mellan framför allt Försäkringskassan, arbetsgivaren och sjukvården men även mellan dessa olika aktörer och den sjukskrivne. Det behövs en definiering av sjukdomsdiagnostiseringen och läkarunderlagen måste bli mer likvärdiga och informativa.
Långtidssjukskriven på grund av psykiska besvär
Via Försäkringskassan bör rehabilitering även erbjudas dem med psykiska besvär. Att samtalsterapi får finnas med som en verklig rehabiliteringsinsats borde vara lika självklart som att erbjudas talträning efter en hjärnblödning.
Är man långtidssjukskriven på grund av psykiska besvär och dessutom arbetslös är man dubbelt drabbad. Denna grupp bör i större utsträckning än idag kunna erbjudas rehabiliteringsinsatser för själen, när det är den som gör ont.
Möjligheterna med Finsam
Finsams möjligheter bör kunna omfatta även rehabilitering vid psykiska besvär. I årets folkpartimotion om hur man ska komma till rätta med de många sjukskrivningarna tas Finsam upp.
Förtidspensionering av unga
Idag förtidspensioneras på rutin även många unga och medelålders människor efter lång tids sjukskrivning, i vissa fall utan några som helst rehabiliteringsförsök. Särskilt gäller detta de diffusa diagnoserna som har sin botten i en psykologisk eller psykiatrisk problematik. Rutinerna för förtidspensioneringar, som utgår ifrån förslitningsskador och andra kroppsliga arbetshinder, måste ses över. Det är inte rimligt att personer i arbetsför ålder sjukskrivs för att så småningom avskrivas från allt hopp om att komma tillbaka till arbetslivet.
Skolhälsovård för kropp och själ
Skolhälsovården har en avgörande betydelse för många barn/ungdomar, dels för att tidigt upptäcka hälsoproblem, dels för att arbeta förebyggande tillsammans med lärare och elever. Att stärka barns och ungdomars självkänsla och egenvärde ger oskattbara värden för framtiden. Under många år har skolhälsovården dock fått stryka på foten i budgetarbetet på skolorna. Folkpartiet föreslår i annat sammanhang förstärkningar av skolhälsovården.
Många rektorer är huvudsakligen utbildade inom pedagogik och ledarskap, deras kunskap i hälsovård är mer begränsad. Politiker i kommunerna har också varit mycket tydliga om vad som bör prioriteras i skolan: att barnen ska lära sig räkna, läsa och skriva.
Sammantaget har detta fokus på inlärning och pedagogiskt stöd till svaga elever givit den konsekvensen att kurator-/psykolognärvaron, liksom skolsköterskans arbete på skolorna, minskats till några få timmar i veckan på varje skola. Dessutom ansvarar samma skolsköterska för ett antal skolor med flera hundra elever. Det är med andra ord mycket svårt, för att inte säga omöjligt, för skolsköterskan att tidigt upptäcka barn som far illa. Det är dags att ta fram tydliga nationella mål för skolhälsovården för att garantera att barn och ungdomar får en god skolhälsovård för kropp och själ, var man än bor och i vilken skola man än väljer att gå.
Stärk lärarna
Lärarna har inte heller någon utbildning som ger dem möjlighet att komplettera en skolsköterska, kurator och psykolog. Lärarna förväntas lära ut sina kunskaper till barnen oavsett elevernas psykiska eller fysiska status. Allt sunt förnuft säger att det blir en omöjlig och medmänskligt smärtsam uppgift att se att barnet far illa utan att kunna hjälpa och att märka att barnet inte kan ta in kunskap på grund av sin situation. Därför borde Nasp få i uppdrag att utarbeta förslag till utbildningsprogram för lärare, fritidspedagoger och barnskötare om hur man ska stärka den psykiska hälsan och förebygga psykisk ohälsa samt dess yttersta konsekvens, nämligen suicidala handlingar och våldshandlingar hos barn och ungdomar.
Det behövs både hjärta och hjärna i vår samhällsservice
Sverige vill i olika sammanhang vara ett föregångsland, inte minst i förhållande till Europaunionen och detta är positivt, men då finns en hel del att ta tag i inom den offentliga sektorn. För att använda ett väl beprövat folkpartitalesätt ”det behövs både hjärta och hjärna i politiken” och detta gäller även den offentliga sektorn som måste fungera eftersom ”människors hjärtan måste klara det hjärnan tänkt ut”.
Varje anställd i offentlig sektor är värdefull och måste få känna detta i sitt arbete. Den som får känna sig behövd och värdefull sprider vidare denna känsla till sin omgivning och arbetskollegor. Uttrycken ”ingen är oersättlig” och ”alla är utbytbara” måste därför bannlysas ur all offentlig verksamhet. Arbetsledare, arbetskamrater och politiker måste istället utveckla olika former att visa uppskattning, ta tillvara kraften hos de anställda, något som är helt avgörande för arbetet med personalpolitiska åtgärder. Grunden för detta viktiga arbete måste få ta sin utgångspunkt i att varje anställd är värdefull och behövd.
Ta till vara kraften i den kvinnodominerade vården
Vårdsektorn är kvinnodominerad, därav finns vid sidan av hög utbildningsnivå och professionell kompetens även en, jämfört med de flesta andra yrkeskategorier, hög nivå av social och känslomässig kompetens, EQ. Detta är vårdsektorns stora styrka och en kraft som måste spridas även till andra yrkeskategorier. Former för att låta vårdens värden och extra höga EQ sprida sig ut i samhället måste utvecklas.
Arbetsglädje
Folkhälsoarbetet har oftast präglats av olust i stället för lust. Det har varit fokuserat mer på problem än på glädje. Men upplevelse av glädje och engagemang är en friskfaktor i sig. Att skratta och att känna glädje är en viktig jordmån för en god hälsa. Glädjen på en arbetsplats, i en utbildning eller ett nätverk, är en källa till kreativitet. I skrattet kan goda idéer kläckas, eftersom det blir en tillåtande stämning. Ett flertal forskare menar att humor, upplevd hälsa och livstillfredsställelse hör ihop.
Ge utrymme för verklig medmänsklighet
Varje arbetsplats bör ha en handlingsplan som kan användas vid svåra händelser på och utanför arbetsplatsen som påverkar personal, patienter eller deras anhöriga. Kriser i och kring arbetsplatsen berör, det är då extra viktigt med en rätt hantering inklusive samtal, handledning och stöttning. En konkret handlingsplan för ett bra hanterande av svåra händelser kan stötta personalen i dess naturliga instinkt att få fungera som medmänniska, en inte alldeles enkel uppgift i svåra situationer.
Problem- och sorghantering, konflikt- och känslobearbetning ingår i livet, och ett extra stort mått av dessa psykiskt många gånger påfrestande moment ligger på socialtjänst-, räddningstjänst-, rättsväsende- och vårdpersonal att hantera. De allra flesta av dessa är kommun-, landstings- eller statsanställda, och en rätt hantering vid dessa arbetsplatser kan motverka att den emotionella belastningen de utsätts för leder till ohälsa.
Stockholm den 4 oktober 2005
Mia Franzén (fp)
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om vikten av att få fram förslag och förmedla den kunskap som finns bl.a. på Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa, Nasp.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att statens folkhälsomål bör kompletteras med nollvisionen för självmord till följd av psykisk ohälsa.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att utreda hur Spes, suicidpersoners efterlevandestöd, kan tillföras medel för den socialrehabiliterande funktion organisationen har för dem som går sjukskrivna på grund av att en anhörig valt att ta sitt liv.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om uppdrag till Nasp att utarbeta förslag till utbildningsprogram för lärare, fritidspedagoger och barnskötare om hur man skall stärka den psykiska hälsan och förebygga psykisk ohälsa samt dess yttersta konsekvens suicidala handlingar och våldshandlingar hos barn och ungdomar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att det behövs en definiering av sjukdomsdiagnoserna liksom att läkarunderlagen måste bli mer likvärdiga och informativa.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att via företagshälsovården och Försäkringskassan bör rehabilitering och individuellt anpassat stöd även erbjudas dem med psykiska besvär och sjukdomsdiagnoser.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att rutinerna för förtidspensioneringar, som utgår ifrån förslitningsskador och andra kroppsliga arbetshinder, måste ses över.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skolhälsovården.2
1Yrkandena 6 och 7 hänvisade till SfU.
2Yrkande 8 hänvisat till UbU.
Förebygg psykisk ohälsa och inför nollvision för självmord
Visionen måste vara noll självskador och noll självmord bland barn och ungdomar, allt annat är oacceptabelt. 1 200 barn självskadar sig om året, det är 1 200 barn för mycket. 116 barn och unga under 23 år tog sitt liv år 2002. Det är en för de närmaste anhöriga obeskrivlig smärta och saknad. Det är dags att riksdagen antar en nollvision för självmord till följd av psykisk ohälsa. Denna nollvision kan jämföras med den antagna nollvisionen för trafikdöden som inneburit ett stärkt medvetande, säkerhetstänkande och målinriktat arbete för att få ner antalet döda i trafiken. Rent statistiskt kan också områdena väl jämföras. På 1960-talet dog mellan 1 500 och 1 600 människor till följd av suicid. Ungefär lika många dog i trafiken. Prevention och en nollvision har nedbringat dödstalen i trafiken till runt 500 döda/år idag. Men år 2002 tog 1 494 personer sitt liv. Det är hög tid för en nollvision som kan komplettera det nationella suicidpreventiva programmet.
Över huvud taget bör vi öka medvetenheten kring vilka faktorer som är psykiskt skadliga och vilka faktorer som kan stärka den psykiska hälsan. Denna medvetenhet måste finnas med i ett helhetsperspektiv och inte enbart isolerad inom sjukvårdområdet. Hur vi väljer att hantera och möta lättare former av psykisk ohälsa, vilket är helt naturligt att vi alla upplever då och då, kan avgöra om situationen blir mer akut, rent av livshotande, eller blir en konstruktiv lärdom för livet. Denna lärdom kan öka vår empatiska förmåga och stärka vår förmåga att hantera andra svårigheter som vi alla möter. Lärdomen kan öka förståelsen för att både kropp och själ kan drabbas av ”förslitningsskador” och att kropp och själ hänger ihop.
Psykisk ohälsa kostar – att förebygga är mest ekonomiskt
Trafikdöden kostar samhället 9 miljarder kronor per år. Samhällets kostnad för självmord är mer än 22 miljarder kronor per år. Den allvarligaste utgången av psykisk ohälsa är död genom självmord. För män mellan 15 och 44 år är självmord den vanligaste dödsorsaken och den näst vanligaste för kvinnor i samma åldersgrupp. Åtgärder mot spelmissbruk finns med bland statens folkhälsomål. Ökad psykisk hälsa finns inte med som punkt i regeringens folkhälsomål.
Den viktiga forskningen och det förebyggande arbetet
Nasp, nationellt centrum för suicidforskning och förebyggande arbete för psykisk hälsa, besitter stor kunskap och kompetens inom området. Det är av stor vikt att denna kunskap och kompetens tas till vara och tillåts utvecklas. Flera områden är ännu inte utforskade, och inom detta område behövs en ordentlig förstärkning för att möta det växande kunskapsbehovet och den växande problematiken bland såväl unga som äldre. Staten satsar mer än 70 miljoner kronor på forskning om trafiksäkerhet och nollvisionen är ytterst levande. Två miljoner kronor satsas på forskning kring självmordsprevention.
Spes som rehabilitering
En viktig organisation som förtjänar extra uppmärksamhet i detta sammanhang är Riksorganisationen för suicidprevention och efterlevandes stöd, Spes, som är en stor rehabiliterande tillgång för alla dem som mister en anhörig när denne tagit sitt liv. Det handlar inte om att komma över sorgen, utan mer om att lära sig leva med den och den kroniska smärta som den för med sig. Men eftersom det är själen som gör ont kan knappast någon som inte själv upplevt denna form av smärta föreställa sig hur man alls klarar att fortsätta leva.
Långtidssjukskrivningar i samband med att en anhörig tagit sitt liv är varken ovanligt eller konstigt. Utifrån ett rent ekonomiskt perspektiv bör det utredas hur Spes socialrehabiliterande funktion kan uppvärderas och tillföras mer resurser.
Sjukskriven – inte avskriven
För Lars-Åke Almquist, andre ordförande i Kommunal, är en god ledare tydlig, mogen, modig, lyhörd och har stor självkännedom. ”När ledarskapet fungerar frigörs energi och resurser som i motsatta fallet går åt till att bearbeta ångest och olust. Där det goda ledarskapet finns råder trivsel, öppenhet och skratt. Grunden för gott ledarskap i offentlig sektor är en tydlig rollfördelning mellan politik, administration och verksamhet”. Almquist säger vidare att ”En förändring måste börja uppifrån. Det gäller att visa ägarintresset, sätta tydliga mål och se helhetsperspektivet.”
Helhetsperspektivet är det främst de folkvalda riksdagsledamöterna som bär huvudansvaret för, och när Almquist talar om ”uppifrån” kan man knappast komma högre upp i den offentliga sektorn än till riksdagen. Det är därför av största vikt att riksdagen antar de i denna motion olika förslagen som rör samtliga anställda i den offentliga sektorn.
Hjälp via företagshälsovården bör kunna ges även om ohälsan är mer hem- och familjerelaterad än arbetsrelaterad. Kriser och svåra livssituationer påverkar arbetet. Att personalen mår bra, både hemma och på jobbet, ligger i arbetsgivarens intresse att se till. Detta har också största delen av det privata näringslivet och vissa större myndigheter, t.ex. Tullen och Posten, insett och erbjuder därför exempelvis samtalsstöd/terapi via företagshälsovården vid livskriser.
Stora delar av den offentliga sektorn och framför allt de kvinnodominerade arbetsplatserna har inte som policy att erbjuda samtalsstöd för annat än direkt jobbrelaterade problem. Samtidigt är det dessa arbetsplatser som har störst andel sjukskrivna på grund av exempelvis stress, utbrändhet, depression, psykiska problem och andra mer diffusa diagnoser med psykologisk eller psykiatrisk botten. Det är viktigt att stat, kommun och landsting arbetar mer aktivt med tidig upptäckt och stöd även när problemen den anställde har härrör sig främst till privatlivet.
Virrvarr av begrepp
Det råder stor förvirring för att inte säga kaos vad gäller begrepp inom det psykiatriska området, både bland allmänheten, kommun-, riks- och landstingspolitiker men även bland verksamma inom olika delar av sjukvården. Detta gör inventeringsförsök av resurser avdelade för långtidssjukskrivna med olika diagnoser med psykisk eller psykiatrisk botten svårkommunicerade och svårgripbara. Begreppsanvändningen behöver renodlas för ökad förståelse och färre missförstånd mellan framför allt Försäkringskassan, arbetsgivaren och sjukvården men även mellan dessa olika aktörer och den sjukskrivne. Det behövs en definiering av sjukdomsdiagnostiseringen och läkarunderlagen måste bli mer likvärdiga och informativa.
Långtidssjukskriven på grund av psykiska besvär
Via Försäkringskassan bör rehabilitering även erbjudas dem med psykiska besvär. Att samtalsterapi får finnas med som en verklig rehabiliteringsinsats borde vara lika självklart som att erbjudas talträning efter en hjärnblödning.
Är man långtidssjukskriven på grund av psykiska besvär och dessutom arbetslös är man dubbelt drabbad. Denna grupp bör i större utsträckning än idag kunna erbjudas rehabiliteringsinsatser för själen, när det är den som gör ont.
Möjligheterna med Finsam
Finsams möjligheter bör kunna omfatta även rehabilitering vid psykiska besvär. I årets folkpartimotion om hur man ska komma till rätta med de många sjukskrivningarna tas Finsam upp.
Förtidspensionering av unga
Idag förtidspensioneras på rutin även många unga och medelålders människor efter lång tids sjukskrivning, i vissa fall utan några som helst rehabiliteringsförsök. Särskilt gäller detta de diffusa diagnoserna som har sin botten i en psykologisk eller psykiatrisk problematik. Rutinerna för förtidspensioneringar, som utgår ifrån förslitningsskador och andra kroppsliga arbetshinder, måste ses över. Det är inte rimligt att personer i arbetsför ålder sjukskrivs för att så småningom avskrivas från allt hopp om att komma tillbaka till arbetslivet.
Skolhälsovård för kropp och själ
Skolhälsovården har en avgörande betydelse för många barn/ungdomar, dels för att tidigt upptäcka hälsoproblem, dels för att arbeta förebyggande tillsammans med lärare och elever. Att stärka barns och ungdomars självkänsla och egenvärde ger oskattbara värden för framtiden. Under många år har skolhälsovården dock fått stryka på foten i budgetarbetet på skolorna. Folkpartiet föreslår i annat sammanhang förstärkningar av skolhälsovården.
Många rektorer är huvudsakligen utbildade inom pedagogik och ledarskap, deras kunskap i hälsovård är mer begränsad. Politiker i kommunerna har också varit mycket tydliga om vad som bör prioriteras i skolan: att barnen ska lära sig räkna, läsa och skriva.
Sammantaget har detta fokus på inlärning och pedagogiskt stöd till svaga elever givit den konsekvensen att kurator-/psykolognärvaron, liksom skolsköterskans arbete på skolorna, minskats till några få timmar i veckan på varje skola. Dessutom ansvarar samma skolsköterska för ett antal skolor med flera hundra elever. Det är med andra ord mycket svårt, för att inte säga omöjligt, för skolsköterskan att tidigt upptäcka barn som far illa. Det är dags att ta fram tydliga nationella mål för skolhälsovården för att garantera att barn och ungdomar får en god skolhälsovård för kropp och själ, var man än bor och i vilken skola man än väljer att gå.
Stärk lärarna
Lärarna har inte heller någon utbildning som ger dem möjlighet att komplettera en skolsköterska, kurator och psykolog. Lärarna förväntas lära ut sina kunskaper till barnen oavsett elevernas psykiska eller fysiska status. Allt sunt förnuft säger att det blir en omöjlig och medmänskligt smärtsam uppgift att se att barnet far illa utan att kunna hjälpa och att märka att barnet inte kan ta in kunskap på grund av sin situation. Därför borde Nasp få i uppdrag att utarbeta förslag till utbildningsprogram för lärare, fritidspedagoger och barnskötare om hur man ska stärka den psykiska hälsan och förebygga psykisk ohälsa samt dess yttersta konsekvens, nämligen suicidala handlingar och våldshandlingar hos barn och ungdomar.
Det behövs både hjärta och hjärna i vår samhällsservice
Sverige vill i olika sammanhang vara ett föregångsland, inte minst i förhållande till Europaunionen och detta är positivt, men då finns en hel del att ta tag i inom den offentliga sektorn. För att använda ett väl beprövat folkpartitalesätt ”det behövs både hjärta och hjärna i politiken” och detta gäller även den offentliga sektorn som måste fungera eftersom ”människors hjärtan måste klara det hjärnan tänkt ut”.
Varje anställd i offentlig sektor är värdefull och måste få känna detta i sitt arbete. Den som får känna sig behövd och värdefull sprider vidare denna känsla till sin omgivning och arbetskollegor. Uttrycken ”ingen är oersättlig” och ”alla är utbytbara” måste därför bannlysas ur all offentlig verksamhet. Arbetsledare, arbetskamrater och politiker måste istället utveckla olika former att visa uppskattning, ta tillvara kraften hos de anställda, något som är helt avgörande för arbetet med personalpolitiska åtgärder. Grunden för detta viktiga arbete måste få ta sin utgångspunkt i att varje anställd är värdefull och behövd.
Ta till vara kraften i den kvinnodominerade vården
Vårdsektorn är kvinnodominerad, därav finns vid sidan av hög utbildningsnivå och professionell kompetens även en, jämfört med de flesta andra yrkeskategorier, hög nivå av social och känslomässig kompetens, EQ. Detta är vårdsektorns stora styrka och en kraft som måste spridas även till andra yrkeskategorier. Former för att låta vårdens värden och extra höga EQ sprida sig ut i samhället måste utvecklas.
Arbetsglädje
Folkhälsoarbetet har oftast präglats av olust i stället för lust. Det har varit fokuserat mer på problem än på glädje. Men upplevelse av glädje och engagemang är en friskfaktor i sig. Att skratta och att känna glädje är en viktig jordmån för en god hälsa. Glädjen på en arbetsplats, i en utbildning eller ett nätverk, är en källa till kreativitet. I skrattet kan goda idéer kläckas, eftersom det blir en tillåtande stämning. Ett flertal forskare menar att humor, upplevd hälsa och livstillfredsställelse hör ihop.
Ge utrymme för verklig medmänsklighet
Varje arbetsplats bör ha en handlingsplan som kan användas vid svåra händelser på och utanför arbetsplatsen som påverkar personal, patienter eller deras anhöriga. Kriser i och kring arbetsplatsen berör, det är då extra viktigt med en rätt hantering inklusive samtal, handledning och stöttning. En konkret handlingsplan för ett bra hanterande av svåra händelser kan stötta personalen i dess naturliga instinkt att få fungera som medmänniska, en inte alldeles enkel uppgift i svåra situationer.
Problem- och sorghantering, konflikt- och känslobearbetning ingår i livet, och ett extra stort mått av dessa psykiskt många gånger påfrestande moment ligger på socialtjänst-, räddningstjänst-, rättsväsende- och vårdpersonal att hantera. De allra flesta av dessa är kommun-, landstings- eller statsanställda, och en rätt hantering vid dessa arbetsplatser kan motverka att den emotionella belastningen de utsätts för leder till ohälsa.
Stockholm den 4 oktober 2005
Mia Franzén (fp)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)