Några små råd till Dig som möter suicidala människor i ditt jobb som kurator, psykolog eller inom psykiatrin

(baserat på egna studier, erfarenheter och Psykisk Livräddning):

Tänk på att du betyder mycket för den smärtdrabbade, men att personen själv ändå både har ansvar och makt i sitt liv- du kan bara göra ditt bästa, liksaså den lidande.

Förr eller senare kommer du att förlora någon av dina patienter, ta dig tid då att sörja och bearbeta det, men fastna inte i skuld-det hjälper varken dig eller nästa drabbade. Den som tog sitt liv ville inte skada dig, den stod inte ut med smärtan och visste inte hur den skulle kunna bli hjälpt eller hjälpa sig själv.

Men att då och då drabbas av otillräcklighetskänslor är mänskligt, det gör Dig extra lämpad för din viktiga uppgift!

Utanför samtalet har du varken kontroll eller ansvar, det är ALLTID många faktorer som samverkar i ett psykiskt olycksfall. Om du känner dig extra tveksam, försök få till korttidsavtal med den sjuke- så att denne förstår att ni har en "relation", där ni båda har ett ansvar för varandra- det ger patienten lite lagom människovärde-lätt nog att bära och livgivande.

Anknyt till fler hjälpande, fråga gärna den sjuke själv vem den vänder sig till eller var den söker gemenskap när det blir som mörkast ( visa på möjligheten för den sjuke att själv lära sig kontrollera sina bottnar genom tex att avstå "smärtlindring" som tex alkohol och tabletter och hitta lagom social gemenskap för stunden, i ensamheten växer problemen och ångesten).

Hör gärna av dig om du har frågor och funderingar kring detta.