Min son älskar att fingervirka. När han virkar sina garn i alla möjliga färger, blir resultatet som en liten garnkorv. Om man sträcker garnkorven på bredden framträder som ett nät. Det är så jag visualiserar nollvisionen för självmord.
Å andra sidan kommer min lille son ofta med sina garn när de trasslat ihop sig. Små och stora knutar har i virkningsivern bildats och det är ibland riktigt lurigt att trassla upp garnet igen.
Eftersom jag är envis som synden ger jag sällan upp, trots att svetten lackar och tålamodet prövas på vissa riktigt hårda knutar. Samtidigt blickar min son på mig med full tillförsikt och förtroende om min skicklighet som garnupptrasslare. Detta garntrassel är min bild av hur vårt psykiska skyddsnät fungerar idag.
En rad orsaker ligger bakom att så få hållbara skyddsnät existerar idag, trots god vilja, hos många av dem som jobbar med psykisk hälsa. Det som för den sjuke upplevs som ett och samma garn är egentligen en massa olika garn som tillsammans ska försöka fånga upp den sjuke, ge stöd, ge råd, ge hjälp och medmänsklig omtanke. Med full tillförsikt och förtroende blickar vi mot sjukvården/omsorgerna/skolan att de inte ska ge upp om någon, att de ska klara allt. Men… 1 500 personer tar i snitt sitt liv varje år. De har fallit genom varje maska, genom varje nät, glidit förbi alla knutar, rakt genom trasslet.
Tänk er en ensam garntråd. Den är ganska skör, den är framför allt väldigt tunn och den kan knappas fånga någon ensam, hur målmedveten, kompetent, välvillig och medmänsklig just denna tråd är.
Dels behövs fler garn. Många av de vackra färgerna har nedrustats under åren, många vårdplatser har tagits bort, skolhälsovården lever tynande och alternativa boendeformer är få. Det saknas psykiatriker, psykologer, kuratorer och samtalsterapeuter. Det satsas för lite på forskning och förebyggande åtgärder för psykisk hälsa. Människor vet inte vart de ska vända sig när själen gör ont och de som söker vård får ofta vänta alltför länge i vårdköer.
Depressionssjukdomar är västvärldens tredje största ekonomiska kostnad inom sjukvården. På första och andra plats ligger hjärtsjukdomar och kärlsjukdomar. Detta innebär att när garnet inte fungerar hamnar människor i kriser som de behöver professionell hjälp att lösa. Alla andra psykiatriska diagnoser trängs undan av de akut självmordsbenägna.
De som bara har de första tecknen på begynnande depression får vänta tills läget blir akut. Det är som att säga till den knivskurne på akuten att ”Vi väntar med att sy och plåstra tills du nästan förblött”. Så är läget just nu inom psykiatrin, det blir det mest akuta man jobbar med och man hinner knappt med ens det. Det gäller alltså att få ordning på alla garn, få in fler färger och så rusta sig med mer kunskaper kring de svåra samtalen, kring döden och livet, hur man kan förebygga och hur även det medmänskliga egna garnet kan vara med och hjälpa till att stärka den egna och andras psykiska hälsa.
Det handlar om alltifrån den psykiska arbetsmiljön, skolmiljön, familjebilden, sociala skyddsnätet, vårdcentraler, kyrkor, föreningsliv, äldreomsorg, psykiatrin, larmtjänsten, räddningsverket, polisen, media och TV-vanor, Internet och egentligen berör den psykiska hälsan alla som någon gång riskerar att möta en människa av kött och blod, en människa med ett skadat ben eller en värkande själ. I samverkan kan alla dessa garner bli ett nät som kan fånga upp långt fler än idag.
Mer samverkan kan rädda liv.
Mia
måndag 11 juni 2007
Hur mycket är en kvinnas liv värt?
Det var en gång en nämndeman och det var jag, ung och juridikstuderande. Det börjar ha gått några år sedan dess, men ett mål verkar jag aldrig kunna glömma. Det var en pappa som påstod att han försökt få liv i sin fru med elektricitet, efter att hon blivit livlös då han suttit ovanpå henne och hållit för munnen och näsan. Ett av de små barnen såg på.
Jag minns ännu mammans föräldrars och broderns reaktion av förtvivlan och ilska när pappan friades från mord… Hela mordåtalet föll i Tingsrätten på frågan hur planerat brottet var, där blev vi aldrig överrens i rätten. Jag menade att löst hängande, oskyddade och strömförande elkablar, inte skulle ha hängt ovanför en blöt diskbänk när små barn fanns i huset, om inte syftet med detta var just planering.
Mamman dog av elektricitet och inte av kvävning. Mamman hade fått så långvariga ”stötar” (flera minuter i sträck enligt rättsläkaren), att hon var helt uppgrillad inuti. Men pappan gick fri i Tingsrätten. Själva planeringsdelen som krävs för mord kunde inte styrkas. Fallet överklagades till Hovrätten där mannen först befanns skyldig till mord och barnen skulle få skadestånd på hela 25 000 kr vardera!( vi har en tradition i Sverige av låga skadestånd, av rädsla för att någon skall "sko sig",så ock i detta fall alltså)
Men sedan gick fallet över till Högsta domstolen som skickade tillbaka målet till Hovrätten och mannen dömdes slutligen bara för misshandel av "normalgraden" dvs inte ens grov, till 8 månaders fängelse, barnen fick inget skadestånd alls…
Jag mår fortfarande illa när jag tänker på barnen, på föräldrarna till mamman, syskon och vänner. Jag mår också illa över att det kan få gå till så här i en svensk rättsstat.
Även om det gått några år så är lagen oförändrad. Domstolen får bara döma utifrån åklagarens gärningsbeskrivning. Här hade åklagaren bara åtalat i Tingsrätten för mord och i gärningsbeskrivningen tagit upp planeringsdelen, och då får inte rätten döma för vållande till annans död, trots att detta brott har lägre straffskala. Ett annat problem är att målet aldrig kan tas upp igen eftersom en gång prövat får inte prövas igen, domen har då vunnit negativ rättskraft. Denne man/pappa kunde alltså inte bli åtalad för vållande efter att ha blivit frikänd från mord.
Domstolen, där även jag var med och dömde, hade bara två alternativ, fria helt eller fälla för mord. Att vår rättsstat har sådana processuella regler känns som sagt vidrigt. Vi måste få en förändring av dessa regler och även en möjlighet att utkräva ansvar av en ”felande” åklagare/stat. Åklagaren företräder det allmänna dvs staten och då borde det även finnas möjlighet för anhöriga/ombud för barnen att kräva staten på skadestånd i sådana här fall.
Jag mår som sagt fortfarande illa över detta mål och jag vill att regeringen ser till att se över dessa regler så att inte fler drabbas. Det känns otäckt att en man kan bringa sin fru om livet och gå helt fri från ansvar. Eftersom han snabbs avtjänade sitt straff, det mesta av de 8 månaderna åts upp av häktningstiden, har han säkert också ensam vårdnad om de barn som såg honom döda mamman.
Mia
Jag minns ännu mammans föräldrars och broderns reaktion av förtvivlan och ilska när pappan friades från mord… Hela mordåtalet föll i Tingsrätten på frågan hur planerat brottet var, där blev vi aldrig överrens i rätten. Jag menade att löst hängande, oskyddade och strömförande elkablar, inte skulle ha hängt ovanför en blöt diskbänk när små barn fanns i huset, om inte syftet med detta var just planering.
Mamman dog av elektricitet och inte av kvävning. Mamman hade fått så långvariga ”stötar” (flera minuter i sträck enligt rättsläkaren), att hon var helt uppgrillad inuti. Men pappan gick fri i Tingsrätten. Själva planeringsdelen som krävs för mord kunde inte styrkas. Fallet överklagades till Hovrätten där mannen först befanns skyldig till mord och barnen skulle få skadestånd på hela 25 000 kr vardera!( vi har en tradition i Sverige av låga skadestånd, av rädsla för att någon skall "sko sig",så ock i detta fall alltså)
Men sedan gick fallet över till Högsta domstolen som skickade tillbaka målet till Hovrätten och mannen dömdes slutligen bara för misshandel av "normalgraden" dvs inte ens grov, till 8 månaders fängelse, barnen fick inget skadestånd alls…
Jag mår fortfarande illa när jag tänker på barnen, på föräldrarna till mamman, syskon och vänner. Jag mår också illa över att det kan få gå till så här i en svensk rättsstat.
Även om det gått några år så är lagen oförändrad. Domstolen får bara döma utifrån åklagarens gärningsbeskrivning. Här hade åklagaren bara åtalat i Tingsrätten för mord och i gärningsbeskrivningen tagit upp planeringsdelen, och då får inte rätten döma för vållande till annans död, trots att detta brott har lägre straffskala. Ett annat problem är att målet aldrig kan tas upp igen eftersom en gång prövat får inte prövas igen, domen har då vunnit negativ rättskraft. Denne man/pappa kunde alltså inte bli åtalad för vållande efter att ha blivit frikänd från mord.
Domstolen, där även jag var med och dömde, hade bara två alternativ, fria helt eller fälla för mord. Att vår rättsstat har sådana processuella regler känns som sagt vidrigt. Vi måste få en förändring av dessa regler och även en möjlighet att utkräva ansvar av en ”felande” åklagare/stat. Åklagaren företräder det allmänna dvs staten och då borde det även finnas möjlighet för anhöriga/ombud för barnen att kräva staten på skadestånd i sådana här fall.
Jag mår som sagt fortfarande illa över detta mål och jag vill att regeringen ser till att se över dessa regler så att inte fler drabbas. Det känns otäckt att en man kan bringa sin fru om livet och gå helt fri från ansvar. Eftersom han snabbs avtjänade sitt straff, det mesta av de 8 månaderna åts upp av häktningstiden, har han säkert också ensam vårdnad om de barn som såg honom döda mamman.
Mia
tisdag 5 juni 2007
Måns Jenninger
Börja med att älska, inifrån och ut!
Jag var på minnesstund vid 2-årsdagen från då Måns Jenninger, den lille 14-årige killen från Lerum, tog sitt liv. När jag såg bilderna och videoklippen med Måns och hörde om hans unika lilla personlighet var det som om mitt hjärta brast i tyst gråt. Han hade ju så kort tid kvar till grundskoletidens slut… Men han orkade inte hela vägen!
Jag kände igen mig själv i Måns. Och jag önskade så starkt att jag kunde ha gjort något för alla dessa barn som lider sig genom skoltiden, och särskilt för Måns.
Jag har själv försökt se det som att denna tid hade en mening för mig. Meningen var att jag skulle bli just politiker och kämpa för dem som inte skriker högst, för personer som Måns. Jag gick faktiskt med i folkpartiet när jag var 14 år för att få nya kompiskretsar, personer som inte redan dömt ut mig enligt "god" skoltradition. Jag fick inte så många nya kompisar,men mitt starka engagemang och min kärlek till människor fick något att börja brinna inom mig.
Människovärdet, det unika och okränkbara, borde få ta större plats på våra dagordningar. Hur behandlar vi varandra? Hur lyssnar vi på varandra? Hur tar vi vara på varandra? Hur respekterar vi varandra? Och hur vågar vi ta i de svåra samtalsämnena med kärlek och omtanke?
Jag VET att min skoltid var svår och ensam. Jag kände mig genom hela grundskolan osynlig och utanför, jag var osäker och ensam, jag var känslig och reflekterande. Jag VET att om någon utav mina lärare eller kamrater hade SETT mig och min ensamhet, visat mig att de förstått att jag hade det svårt, så hade det underlättat. Det är så små saker som gör skillnad. Ett vänligt ord, en varm blick, inga stora omvälvande saker alls.
Jag tror att många lärare känner sig vanmäktiga och osäkra när de ser att någon elev hamnar utanför och ständigt går ensam. Och istället för att göra det lilla då, så väljer läraren att inte göra något alls, inte av elakhet utan av vanmakt.
I efterhand har jag pratat med flera av mina lärare och klasskamrater, de vittnar samtliga om hur annorlunda jag var, ensam jämt och satt ofta utanför klassrummet varje rast, i korridoren, på golvet, ensam med min skrivbok - hör och häpna! De SÅG mig! Men när lag skulle väljas på gymnastiken, då blev jag alltid lämnad åt att gå till det lag som fick välja sist, ingen bemödade sig ens om att säga mitt namn. Och när vi var på utflykt i skogen blev jag lämnad att gå ensam och rädd hem när de andra fick skjuts med cyklar, lärarna åkte bil… Jag satt alltid ensam i matsalen, dessa avskyvärda långa lunchraster. Men mobbad, nej, det kan ingen minnas att jag blev.
Vår klass var ju den "snällaste" klassen i skolan, vad det gjorde ont att höra det jämt.
Mina föräldrar ville gå till lärarna och prata, försöka göra något åt min situation, men jag vägrade envist och de led med mig. Det var viktigt att de lät mig bestämma det, att jag kunde fortsätta pusta efter svåra skoldagar i förtroende och ändå bli respekterad av dem där hemma. Vi hade många svåra samtal och jag hade många svåra tankar. Men, hur mycket kärlek man än får därhemma, är det svårt att aldrig få känna sig delaktig i skolan. Skolan är hela världen då. Skolan representerar hela världen, och känner man sig värdelös i hela världen… Ja, precis så farligt är det! Det skulle inte skada om fler vågade ge lite, till den som inget har, vågade se den osynlige och med risk för att göra det lilla tänka på att det förändrar hela världen!
Till dig som lider idag, och till dig som står nära och känner vanmakt, var inte rädd! Det är bara livet som vänder sig i sömnen. Du är sååå värdefull! Som du är, och du har rätt att både få och ge respekt, du har rätt till ditt unika människovärde. Var du än är i din ensamhet, det är inte hela världen och ensamhetens gemenskap är större än jag någonsin kunde ana…
Mia
Jag var på minnesstund vid 2-årsdagen från då Måns Jenninger, den lille 14-årige killen från Lerum, tog sitt liv. När jag såg bilderna och videoklippen med Måns och hörde om hans unika lilla personlighet var det som om mitt hjärta brast i tyst gråt. Han hade ju så kort tid kvar till grundskoletidens slut… Men han orkade inte hela vägen!
Jag kände igen mig själv i Måns. Och jag önskade så starkt att jag kunde ha gjort något för alla dessa barn som lider sig genom skoltiden, och särskilt för Måns.
Jag har själv försökt se det som att denna tid hade en mening för mig. Meningen var att jag skulle bli just politiker och kämpa för dem som inte skriker högst, för personer som Måns. Jag gick faktiskt med i folkpartiet när jag var 14 år för att få nya kompiskretsar, personer som inte redan dömt ut mig enligt "god" skoltradition. Jag fick inte så många nya kompisar,men mitt starka engagemang och min kärlek till människor fick något att börja brinna inom mig.
Människovärdet, det unika och okränkbara, borde få ta större plats på våra dagordningar. Hur behandlar vi varandra? Hur lyssnar vi på varandra? Hur tar vi vara på varandra? Hur respekterar vi varandra? Och hur vågar vi ta i de svåra samtalsämnena med kärlek och omtanke?
Jag VET att min skoltid var svår och ensam. Jag kände mig genom hela grundskolan osynlig och utanför, jag var osäker och ensam, jag var känslig och reflekterande. Jag VET att om någon utav mina lärare eller kamrater hade SETT mig och min ensamhet, visat mig att de förstått att jag hade det svårt, så hade det underlättat. Det är så små saker som gör skillnad. Ett vänligt ord, en varm blick, inga stora omvälvande saker alls.
Jag tror att många lärare känner sig vanmäktiga och osäkra när de ser att någon elev hamnar utanför och ständigt går ensam. Och istället för att göra det lilla då, så väljer läraren att inte göra något alls, inte av elakhet utan av vanmakt.
I efterhand har jag pratat med flera av mina lärare och klasskamrater, de vittnar samtliga om hur annorlunda jag var, ensam jämt och satt ofta utanför klassrummet varje rast, i korridoren, på golvet, ensam med min skrivbok - hör och häpna! De SÅG mig! Men när lag skulle väljas på gymnastiken, då blev jag alltid lämnad åt att gå till det lag som fick välja sist, ingen bemödade sig ens om att säga mitt namn. Och när vi var på utflykt i skogen blev jag lämnad att gå ensam och rädd hem när de andra fick skjuts med cyklar, lärarna åkte bil… Jag satt alltid ensam i matsalen, dessa avskyvärda långa lunchraster. Men mobbad, nej, det kan ingen minnas att jag blev.
Vår klass var ju den "snällaste" klassen i skolan, vad det gjorde ont att höra det jämt.
Mina föräldrar ville gå till lärarna och prata, försöka göra något åt min situation, men jag vägrade envist och de led med mig. Det var viktigt att de lät mig bestämma det, att jag kunde fortsätta pusta efter svåra skoldagar i förtroende och ändå bli respekterad av dem där hemma. Vi hade många svåra samtal och jag hade många svåra tankar. Men, hur mycket kärlek man än får därhemma, är det svårt att aldrig få känna sig delaktig i skolan. Skolan är hela världen då. Skolan representerar hela världen, och känner man sig värdelös i hela världen… Ja, precis så farligt är det! Det skulle inte skada om fler vågade ge lite, till den som inget har, vågade se den osynlige och med risk för att göra det lilla tänka på att det förändrar hela världen!
Till dig som lider idag, och till dig som står nära och känner vanmakt, var inte rädd! Det är bara livet som vänder sig i sömnen. Du är sååå värdefull! Som du är, och du har rätt att både få och ge respekt, du har rätt till ditt unika människovärde. Var du än är i din ensamhet, det är inte hela världen och ensamhetens gemenskap är större än jag någonsin kunde ana…
Mia
Existentiella funderingar - Liberala Kvinnor
Existentiella funderingar - Liberala Kvinnor
På bara två veckor har jag haft många förtroliga samtal med kvinnor/tjejer i riksdagsgruppen, per telefon med tjejer ute i landet och via mail likaså. Jag har pratat med både dem som är med i Liberala Kvinnor (märk att det är gratis att registrera sig i Liberala Kvinnor Riks, medan distrikten för sin verksamhet tar ut medlemsavgifter i varierande mån, om du registrerar dig riks får du t ex del av vårt nyhetsbrev: Omtanken), med dem som är för Liberala Kvinnor, men själva inte vill vara med eller inte tänkt på det, med kvinnor som funderar över förbundets existens och med kvinnor som verkligen vill ha och söker stöd hos Liberala Kvinnor och dess nya Förbundssekreterarroll, d v s mig.
Jag kan se två parallella spår i förbundets verksamhet och därutöver såsom ett träd av samarbetsorganisationer, där varje gren har sitt eget unika värde.
De två parallella spåren är:
1. ”The sky is the limit” alt ”Sikta mot stjärnorna”
Att fungera som stödorganisation för just kvinnors organisering politiskt på olika nivåer. En organisation som vinnlägger sig att inspirera, ge hopp och stöd i situationer där många goda kvinnokrafter annars skulle gå förlorade. Stödet är både fysiskt, psykiskt och praktiskt, dvs både för hjärta och hjärna. Förbundet är dock ingen sammanslutning för en svag grupp, tvärtom. Men ett av syftena är att låta den erfarenhet mer framgångsrika kvinnor har fått bli till positiva vattenringar som kommer av att dessa kvinnor lyckats slänga iväg en del av de stenar som tynger oss av arv, miljö och kultur. Ibland kan det också handla om att lyfta och bära rätt…
2. Det andra spåret är ”Lyfta kvinnoperspektivet i politiken och samhällsdebatten, på arbetsplatsen och vid köksbordet”
Många politiska frågor har fått sin form av ett perspektiv som utgår från en manlig norm.
Detta slår snett både rent fysiskt, psykiskt och praktiskt. Exemplen är många: Kvinnor förväntas oftare än männen vara hemma för vård av sjukt barn, ensamstående mammor verksamma i vården kan oftare än män i samma situation få ett flexiblare schema för att kunna ta hand om barnen, hämta på dagis med mera, en kvinnas symptom på hjärtproblem misstolkas av läkaren därför att det forskats för lite på kvinnors symptom, kvinnor får lägre lön för att de förväntas avstå längre perioder av sin karriär för att vara hemma med barn, exemplen är så många och det är ett stort problem för både kvinnor och män som drabbas av detta sneda system.
Att folkpartiet får ett starkt kvinnoförbund som kan arbeta med att lyfta kvinnoperspektivet är av stor vikt. Detta får inte förväxlas med tron att vi kvinnor alla vill samma sak och på samma sätt, det är viktigt att se att även om det finns gemensamma nämnare så är vi individer, unika och olika. Problemen är gemensamma medan lösningarna är olika, livspusslen har olika antal bitar och olika motiv. Liberala Kvinnor bör vara med och forma ett samhälle som ger utrymme åt både kvinnor och män att ge och få respekt och omtanke samt ta sitt ansvar både för familj och samhälle. Att kvinnoperspektivet får sin plats är en kamp som likt värnandet av demokratin aldrig kan tas för självklar.
Rot och grenar
Samarbetsorganisationerna är egentligen oräkneliga. Att Liberala Kvinnor vågar titta upp och se samarbetspartners på fler håll än traditionellt är inte att beteckna som otrohet. Först har vi då roten, ni vet, sådana där knotiga rötter som alltid finner sin väg fram och den massiva stammen – den liberala idé-traditionen och värdegrunden uppburen av folkpartiet. De flesta av oss Liberala Kvinnor är också folkpartister, men nu, i framtiden har fåglar kommit infarande med nya grenar, från andra träd, för att bygga bo i den liberala kvinnoorganisationen. Dessa bon blir snart ett med det stora trädet och sympatisörer/medlemmar ger oss både nya infallsvinklar och spännande kunskaper samt erfarenheter från andra träd.
Med högt till tak och en stor generös och inkluderande form, tror jag att forum kan skapas för diskussioner kring olika idéer för att knäcka framtidens politiska/samhälleliga nötter.
Självklart ska Liberala Kvinnor kunna samverka med nätverk i och kring folkpartiet och dess företrädare såsom Liberala seniorer, Gröna liberaler, Felira m fl. Självklart ska samarbetet även fungera väl med Liberala Ungdoms Förbundet och Liberala Invandrar Förbundet.
Vi kan välja att vara bärare av en tystnadskultur eller så kan vi välja att våga ta i de svåra frågorna, ventilera och diskutera, hela tiden med respekt- respekten är superviktig annars vågar snart ingen säga vad den tycker. Jag tycker personligen att Liberala Kvinnor kan utveckla sin gren ordentligt genom att både jobba med de parallella spåren ovan och titta på nya samarbetsformer med redan existerande förbund och nätverk, inom partiet, i alliansen, nationellt och internationellt. ”Sky is the limit!”
Så mycket att göra och så kul att få göra det med liberala kvinnor!
Förbundssekreterare för Liberala Kvinnor
Mia
På bara två veckor har jag haft många förtroliga samtal med kvinnor/tjejer i riksdagsgruppen, per telefon med tjejer ute i landet och via mail likaså. Jag har pratat med både dem som är med i Liberala Kvinnor (märk att det är gratis att registrera sig i Liberala Kvinnor Riks, medan distrikten för sin verksamhet tar ut medlemsavgifter i varierande mån, om du registrerar dig riks får du t ex del av vårt nyhetsbrev: Omtanken), med dem som är för Liberala Kvinnor, men själva inte vill vara med eller inte tänkt på det, med kvinnor som funderar över förbundets existens och med kvinnor som verkligen vill ha och söker stöd hos Liberala Kvinnor och dess nya Förbundssekreterarroll, d v s mig.
Jag kan se två parallella spår i förbundets verksamhet och därutöver såsom ett träd av samarbetsorganisationer, där varje gren har sitt eget unika värde.
De två parallella spåren är:
1. ”The sky is the limit” alt ”Sikta mot stjärnorna”
Att fungera som stödorganisation för just kvinnors organisering politiskt på olika nivåer. En organisation som vinnlägger sig att inspirera, ge hopp och stöd i situationer där många goda kvinnokrafter annars skulle gå förlorade. Stödet är både fysiskt, psykiskt och praktiskt, dvs både för hjärta och hjärna. Förbundet är dock ingen sammanslutning för en svag grupp, tvärtom. Men ett av syftena är att låta den erfarenhet mer framgångsrika kvinnor har fått bli till positiva vattenringar som kommer av att dessa kvinnor lyckats slänga iväg en del av de stenar som tynger oss av arv, miljö och kultur. Ibland kan det också handla om att lyfta och bära rätt…
2. Det andra spåret är ”Lyfta kvinnoperspektivet i politiken och samhällsdebatten, på arbetsplatsen och vid köksbordet”
Många politiska frågor har fått sin form av ett perspektiv som utgår från en manlig norm.
Detta slår snett både rent fysiskt, psykiskt och praktiskt. Exemplen är många: Kvinnor förväntas oftare än männen vara hemma för vård av sjukt barn, ensamstående mammor verksamma i vården kan oftare än män i samma situation få ett flexiblare schema för att kunna ta hand om barnen, hämta på dagis med mera, en kvinnas symptom på hjärtproblem misstolkas av läkaren därför att det forskats för lite på kvinnors symptom, kvinnor får lägre lön för att de förväntas avstå längre perioder av sin karriär för att vara hemma med barn, exemplen är så många och det är ett stort problem för både kvinnor och män som drabbas av detta sneda system.
Att folkpartiet får ett starkt kvinnoförbund som kan arbeta med att lyfta kvinnoperspektivet är av stor vikt. Detta får inte förväxlas med tron att vi kvinnor alla vill samma sak och på samma sätt, det är viktigt att se att även om det finns gemensamma nämnare så är vi individer, unika och olika. Problemen är gemensamma medan lösningarna är olika, livspusslen har olika antal bitar och olika motiv. Liberala Kvinnor bör vara med och forma ett samhälle som ger utrymme åt både kvinnor och män att ge och få respekt och omtanke samt ta sitt ansvar både för familj och samhälle. Att kvinnoperspektivet får sin plats är en kamp som likt värnandet av demokratin aldrig kan tas för självklar.
Rot och grenar
Samarbetsorganisationerna är egentligen oräkneliga. Att Liberala Kvinnor vågar titta upp och se samarbetspartners på fler håll än traditionellt är inte att beteckna som otrohet. Först har vi då roten, ni vet, sådana där knotiga rötter som alltid finner sin väg fram och den massiva stammen – den liberala idé-traditionen och värdegrunden uppburen av folkpartiet. De flesta av oss Liberala Kvinnor är också folkpartister, men nu, i framtiden har fåglar kommit infarande med nya grenar, från andra träd, för att bygga bo i den liberala kvinnoorganisationen. Dessa bon blir snart ett med det stora trädet och sympatisörer/medlemmar ger oss både nya infallsvinklar och spännande kunskaper samt erfarenheter från andra träd.
Med högt till tak och en stor generös och inkluderande form, tror jag att forum kan skapas för diskussioner kring olika idéer för att knäcka framtidens politiska/samhälleliga nötter.
Självklart ska Liberala Kvinnor kunna samverka med nätverk i och kring folkpartiet och dess företrädare såsom Liberala seniorer, Gröna liberaler, Felira m fl. Självklart ska samarbetet även fungera väl med Liberala Ungdoms Förbundet och Liberala Invandrar Förbundet.
Vi kan välja att vara bärare av en tystnadskultur eller så kan vi välja att våga ta i de svåra frågorna, ventilera och diskutera, hela tiden med respekt- respekten är superviktig annars vågar snart ingen säga vad den tycker. Jag tycker personligen att Liberala Kvinnor kan utveckla sin gren ordentligt genom att både jobba med de parallella spåren ovan och titta på nya samarbetsformer med redan existerande förbund och nätverk, inom partiet, i alliansen, nationellt och internationellt. ”Sky is the limit!”
Så mycket att göra och så kul att få göra det med liberala kvinnor!
Förbundssekreterare för Liberala Kvinnor
Mia
Gammal med ont i själen
Äldre människor är ”överrepresenterade” i självmordsstatistiken. Hur vi tar hand om/bryr oss om våra äldre är en signal om hur anständigt ett samhälle är och i grunden signalerar det även hur vi, samhället, egentligen mår.
Med små förändringar skulle vi kunna minska antalet självmord och självmordsförsök bland äldre.
Vi ska först ha klart för oss att många naturliga livskriser drabbar den som blir äldre, att förlora jobbet, mista sin livskamrat, bli ensam och isolerad, tappa aptiten,förlora helt eller delvis, syn, hörsel och rörelseförmåga-det räcker med en sådan livskris för att även en ung människa ska riskera att tappa livslusten. Då är det extra viktigt att primärvården/hemtjänsten och samhället arbetar aktivt med prevention och en förstärkning av den psykosociala hälsan.
Jag tycker att man borde kunna skriva under på följande punkter:
• Människan är lika värdefull, genom hela livet. Den som, oavsett ålder, söker hjälp och behöver samtalsstöd vid livskriser skall kunna få det via primärvården. Primärvårdens talsvarsservice måste ha ett dygnetrunt-alternativ med jourhavande människa. Att i en kris mötas av en telefonsvararröst är oacceptabelt. Talsvar som teknisk lösning är dock ett bra alternativ som kan komplettera det mänskliga telefonmötet, dock aldrig tvärtom.
• Hemtjänst/vårdpersonal bör ges större utrymme till det psykosociala omhändertagandet. Även detta är ett vårdbehov som kan och bör biståndsbedömas.
• Emotionella kompetensen (EQ)bör finnas med i de individuella lönesamtalen och skall i sig kunna utgöra grund för en högre lön. Det är på tiden att denna kompetens uppvärderas och inte ständigt hamnar på undantag, då vi tror att vi kan ta denna kompetens för given.
• Den emotionella kompetensen är något vi måste kämpa för att hålla levande, uppvärdera och bevara, precis som demokratin. Den dag vi tror att vi kan ta någon av dessa för given är vi illa ute.
Mia
Med små förändringar skulle vi kunna minska antalet självmord och självmordsförsök bland äldre.
Vi ska först ha klart för oss att många naturliga livskriser drabbar den som blir äldre, att förlora jobbet, mista sin livskamrat, bli ensam och isolerad, tappa aptiten,förlora helt eller delvis, syn, hörsel och rörelseförmåga-det räcker med en sådan livskris för att även en ung människa ska riskera att tappa livslusten. Då är det extra viktigt att primärvården/hemtjänsten och samhället arbetar aktivt med prevention och en förstärkning av den psykosociala hälsan.
Jag tycker att man borde kunna skriva under på följande punkter:
• Människan är lika värdefull, genom hela livet. Den som, oavsett ålder, söker hjälp och behöver samtalsstöd vid livskriser skall kunna få det via primärvården. Primärvårdens talsvarsservice måste ha ett dygnetrunt-alternativ med jourhavande människa. Att i en kris mötas av en telefonsvararröst är oacceptabelt. Talsvar som teknisk lösning är dock ett bra alternativ som kan komplettera det mänskliga telefonmötet, dock aldrig tvärtom.
• Hemtjänst/vårdpersonal bör ges större utrymme till det psykosociala omhändertagandet. Även detta är ett vårdbehov som kan och bör biståndsbedömas.
• Emotionella kompetensen (EQ)bör finnas med i de individuella lönesamtalen och skall i sig kunna utgöra grund för en högre lön. Det är på tiden att denna kompetens uppvärderas och inte ständigt hamnar på undantag, då vi tror att vi kan ta denna kompetens för given.
• Den emotionella kompetensen är något vi måste kämpa för att hålla levande, uppvärdera och bevara, precis som demokratin. Den dag vi tror att vi kan ta någon av dessa för given är vi illa ute.
Mia
Telefonsvararservice?
”Om du inte gillar denna artikel var god tryck stjärna och snabel-a…”
Det kallas för talsvar, myndigheters nya sätt att möta människor. Det är så personligt! Eller hur? Nej, det är inte särskilt medmänskligt riktigt. En kvinna anförtrodde till mig att hon lämnat ett meddelande på en psykiatrimottagnings telefonsvarare, hon blev inte kontaktad, trots att hon uppgivit att hon mådde mycket dåligt psykiskt. Detta är under all kritik. Men hon är inte ensam. En annan person berättade för mig om frustrationen över talsvarservice hemma på hennes vårdcentral. Det var knappval hit och knappval dit och när det blev fel, för att hon inte angav riktnummer, avslutades samtalet och hon fick börja om igen.
För att starta på basic-nivå, ingen psykiatrisk mottagning borde tillåtas ha talsvar eller telefonsvararservice, samtalen borde automatiskt kopplas om till t ex SOS-alarm, där alltid människor svarar.
Många upplever också att de olika valalternativen inte stämmer på det ärende man har, och ingen finns att fråga. När listan väl är uppräknad minns man inte vilket alternativ som verkade närmast. Personlig, mänsklig kontakt är helt underskattat i vårt moderniserade samhälle.
Växeltelefonisterna omskolas och hemma växer frustrationen när tillgängligheten inte är faktisk utan på låtsas och konstlad. Visst är det bra med tekniska framsteg men någonstans måste ivern att modernisera balanseras mot vad vi människor behöver av mänsklig kontakt. Många upplever sig illa behandlade av statliga myndigheter, landstingsdrivna vårdinrättningar och kommunala förvaltningar. Denna upplevelse bli än mer förstärkt när ”kontaktlösheten” möter dem. En del serviceinrättningar har dock fattat galoppen och har som alternativ ”dröj kvar för personlig service”, men långt ifrån alla.
Så då åter till det gamla jingliga köksbordet, där den röda telefonen med snurrskivan står kvar som en påminnelse om den gamla goda tiden, då faktiskt en människa svarade när man ringde.
Mia
Det kallas för talsvar, myndigheters nya sätt att möta människor. Det är så personligt! Eller hur? Nej, det är inte särskilt medmänskligt riktigt. En kvinna anförtrodde till mig att hon lämnat ett meddelande på en psykiatrimottagnings telefonsvarare, hon blev inte kontaktad, trots att hon uppgivit att hon mådde mycket dåligt psykiskt. Detta är under all kritik. Men hon är inte ensam. En annan person berättade för mig om frustrationen över talsvarservice hemma på hennes vårdcentral. Det var knappval hit och knappval dit och när det blev fel, för att hon inte angav riktnummer, avslutades samtalet och hon fick börja om igen.
För att starta på basic-nivå, ingen psykiatrisk mottagning borde tillåtas ha talsvar eller telefonsvararservice, samtalen borde automatiskt kopplas om till t ex SOS-alarm, där alltid människor svarar.
Många upplever också att de olika valalternativen inte stämmer på det ärende man har, och ingen finns att fråga. När listan väl är uppräknad minns man inte vilket alternativ som verkade närmast. Personlig, mänsklig kontakt är helt underskattat i vårt moderniserade samhälle.
Växeltelefonisterna omskolas och hemma växer frustrationen när tillgängligheten inte är faktisk utan på låtsas och konstlad. Visst är det bra med tekniska framsteg men någonstans måste ivern att modernisera balanseras mot vad vi människor behöver av mänsklig kontakt. Många upplever sig illa behandlade av statliga myndigheter, landstingsdrivna vårdinrättningar och kommunala förvaltningar. Denna upplevelse bli än mer förstärkt när ”kontaktlösheten” möter dem. En del serviceinrättningar har dock fattat galoppen och har som alternativ ”dröj kvar för personlig service”, men långt ifrån alla.
Så då åter till det gamla jingliga köksbordet, där den röda telefonen med snurrskivan står kvar som en påminnelse om den gamla goda tiden, då faktiskt en människa svarade när man ringde.
Mia
Medmänniska
När jag ser dig
kan jag se dig växa
när min blick finner din
försvinner din mörka skugga
och du träder in i det varma ljuset.
Du faller in i mina armar
som den törstande finner brunnen
och trots det vet jag
att det jag ger är blott en droppe.
Varför ger ingen annan
varför ser ingen det jag ser?
varför blir min famn så innerligt behövd?
Jag trodde att jag var liten
att jag var rädd i mitt mörker
men att se, den som är i skuggan,
träda fram i ljuset, in i min famn
det är en gåva, jag ödmjukt tar emot
från dig
du som inte, just nu, ser ditt värde.
När min blick finner din
försvinner din mörka skugga
och du tar med dig ljuset, in i mitt liv.
kan jag se dig växa
när min blick finner din
försvinner din mörka skugga
och du träder in i det varma ljuset.
Du faller in i mina armar
som den törstande finner brunnen
och trots det vet jag
att det jag ger är blott en droppe.
Varför ger ingen annan
varför ser ingen det jag ser?
varför blir min famn så innerligt behövd?
Jag trodde att jag var liten
att jag var rädd i mitt mörker
men att se, den som är i skuggan,
träda fram i ljuset, in i min famn
det är en gåva, jag ödmjukt tar emot
från dig
du som inte, just nu, ser ditt värde.
När min blick finner din
försvinner din mörka skugga
och du tar med dig ljuset, in i mitt liv.
Helt rätt av Maria Larsson (kd)!
2007-06-05
Nu ? kommer nollvisionen för självmord!
När jag i riksdagen motionerade för en nollvision för självmord redan 2002 hade jag aldrig trott att kampen för denna skulle bli så seg och svår. "Det här är svåra frågor" sade många riksdagskollegor till mig och "vad bra att Du jobbar med dem", kom som ett naturligt tillägg.
De politiska journalisterna ansåg mig som okontroversiell och därmed massmedialt ointressant och inte undrar på det, i varje debatt LÄT det som om de andra höll med mig, hela tiden, men de flesta röstade mot nollvisionen. Så våren 2006 kom genombrottet. Samtliga allianspartierna ställde sig bakom nollvisionen för självmord. Nu har även folkhälsominister Maria Larsson uttalat sig positivt till en nollvision för självmord.
Med alliansen och Maria Larsson får vi nu se till att nollvisionen inte dröjer. Jag vet att signalvärdet av just denna vision skulle få sådant enormt genomslag. Jag vet också att SPES (Suicid-personers-efterlevande-stöd) nu gläds åt ministerns tydliga besked.
Larmrapporterna duggar tätt kring hur nedrustad psykiatrin är och hur dåligt det fungerar idag, vi förlorar mer än 1 200 medmänniskoliv varje år. Det saknas samtalsterapeuter, skolkuratorer, skolpsykologer, psykiatriker m fl, på flera håll i landet är bristen akut och mycket oroväckande. Rent av livshotande. Därför är det positivt att regeringen satsar ordentligt, 500 Mkr på psykiatrin, redan i år.
På flera plan måste vi börja arbeta med den diagnos som kostar tredjen mest utav diagnoser i västvärlden, depressioner(på första och andra plats ligger hjärtsjukdomar och kärlsjukdomar). Depressionerna kan obehandlade leda till suicidförsök och suicid, därför prioriteras dessa svårare tillstånd inom psykiatrin. Det innebär att andra patientgrupper, som likväl är i stort behov av hjälp, får träda åt sidan. Det blir som på akuten, mest akut går först, och väntetiderna blir därför mycket långa.
Vi i Sverige är inte förskonade från psykisk ohälsa och det krävs mer insatser än kommentaren "ryck upp dig". Nationellt centrum för suicidforskning och prevention, NASP, och Västsvenska nätverket för suicidprevention har flera forskningsrapporter och skrifter som skulle kunna vara steg i hjälp till självhjälp, för medmänniskor, för de olika omsorgernas personalgrupper, för skolpersonal, anhöriga och personer som själva börjar känna av depressiva signaler.
Vi måste bl a våga prata om livsfrågor, de svåra frågorna, om när själen gör ont, då kommer vi också bli bättre på att prata om bemötandefrågor, om vad som gör själen glad och får oss att må bra.
Alfons Åbergs farmor är så klok när hon ungefär uttrycker: "Man måste ha lite tråkiga dagar för att det ska bli riktigt roligt med de roliga dagarna". Enligt min mening finns inga samtalsämnen som är för svåra, de är bara ovana och vi behöver lära oss relationsspråket. Vi måste få verktyg att hjälpa oss själva, precis som att lära sig äta bättre, motionera och all jordens råd och rön på det fysiska hälsoområdet. Vi har sådana framstående forskare på den psykiska hälsosidan, de har kunskaperna, låt dem nu få förmedla dem så att vi på allvar kan stärka vår psykiska hälsa.
Mia
Nu ? kommer nollvisionen för självmord!
När jag i riksdagen motionerade för en nollvision för självmord redan 2002 hade jag aldrig trott att kampen för denna skulle bli så seg och svår. "Det här är svåra frågor" sade många riksdagskollegor till mig och "vad bra att Du jobbar med dem", kom som ett naturligt tillägg.
De politiska journalisterna ansåg mig som okontroversiell och därmed massmedialt ointressant och inte undrar på det, i varje debatt LÄT det som om de andra höll med mig, hela tiden, men de flesta röstade mot nollvisionen. Så våren 2006 kom genombrottet. Samtliga allianspartierna ställde sig bakom nollvisionen för självmord. Nu har även folkhälsominister Maria Larsson uttalat sig positivt till en nollvision för självmord.
Med alliansen och Maria Larsson får vi nu se till att nollvisionen inte dröjer. Jag vet att signalvärdet av just denna vision skulle få sådant enormt genomslag. Jag vet också att SPES (Suicid-personers-efterlevande-stöd) nu gläds åt ministerns tydliga besked.
Larmrapporterna duggar tätt kring hur nedrustad psykiatrin är och hur dåligt det fungerar idag, vi förlorar mer än 1 200 medmänniskoliv varje år. Det saknas samtalsterapeuter, skolkuratorer, skolpsykologer, psykiatriker m fl, på flera håll i landet är bristen akut och mycket oroväckande. Rent av livshotande. Därför är det positivt att regeringen satsar ordentligt, 500 Mkr på psykiatrin, redan i år.
På flera plan måste vi börja arbeta med den diagnos som kostar tredjen mest utav diagnoser i västvärlden, depressioner(på första och andra plats ligger hjärtsjukdomar och kärlsjukdomar). Depressionerna kan obehandlade leda till suicidförsök och suicid, därför prioriteras dessa svårare tillstånd inom psykiatrin. Det innebär att andra patientgrupper, som likväl är i stort behov av hjälp, får träda åt sidan. Det blir som på akuten, mest akut går först, och väntetiderna blir därför mycket långa.
Vi i Sverige är inte förskonade från psykisk ohälsa och det krävs mer insatser än kommentaren "ryck upp dig". Nationellt centrum för suicidforskning och prevention, NASP, och Västsvenska nätverket för suicidprevention har flera forskningsrapporter och skrifter som skulle kunna vara steg i hjälp till självhjälp, för medmänniskor, för de olika omsorgernas personalgrupper, för skolpersonal, anhöriga och personer som själva börjar känna av depressiva signaler.
Vi måste bl a våga prata om livsfrågor, de svåra frågorna, om när själen gör ont, då kommer vi också bli bättre på att prata om bemötandefrågor, om vad som gör själen glad och får oss att må bra.
Alfons Åbergs farmor är så klok när hon ungefär uttrycker: "Man måste ha lite tråkiga dagar för att det ska bli riktigt roligt med de roliga dagarna". Enligt min mening finns inga samtalsämnen som är för svåra, de är bara ovana och vi behöver lära oss relationsspråket. Vi måste få verktyg att hjälpa oss själva, precis som att lära sig äta bättre, motionera och all jordens råd och rön på det fysiska hälsoområdet. Vi har sådana framstående forskare på den psykiska hälsosidan, de har kunskaperna, låt dem nu få förmedla dem så att vi på allvar kan stärka vår psykiska hälsa.
Mia
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)