torsdag 30 augusti 2007

Vad hände med maten till våra äldre? När frågan inte längre pryder tapeten (mediafokus)

Det finns bra äldreomsorg, Säbyhemmet i Salem är ett exempel som råkar ligga i min kommun. Därifrån görs ofta utflykter, man fikar i centrum, där ordnas temakalas, där får den som vill lite vin till maten eller likör till kaffet. Vägg i vägg ligger också en förskoleverksamhet. Men långt ifrån alla boenden är bra.

Skrämmande nog finns många stora servicehus, där människor ligger ensamma större delen av dagen, instängda och isolerade på sina rum. De får i stort sett aldrig komma ut i solen. De får mat som saknar kryddning i engångsförpackningar. Några gånger om dagen kommer hemtjänsten förbi, men sedan stängs åter dörren och allt blir tyst, om inte TV:n är på.

Visst finns det även unga människor som är isolerade och ensamma. Idag känner sig alltför många bortglömda, t o m avskrivna i samhället. Det finns de som blir förtidspensionerade före trettio för att de mår dåligt psykiskt. Och inte blir det bättre när inga behandlingar ges och den sjuke lämnas åt ensamheten i hemmet. Rehabiliteringen måste bli bättre och ingen får glömmas bort, oavsett om det är psykiska eller fysiska besvär som drabbat personen.

Men nu tillbaka till de äldres situation. För några år sedan diskuterades maten till de äldre, frågan blev s a s på tapeten. Efter att maten provsmakats konstaterades att mycket av det vi serverar våra äldre knappt är ätbar. Sedan smälte frågan in i tapeten och det blev tyst. När jag som riksdagspolitiker besökte ett servicehus i Södertälje skulle jag få smaka den nya maten, som i portionsförpackningar skulle köras ut till de äldre. Systemet var nytt (2004-05)och med märkbar stolthet hos lokala politiker fick jag äran att proväta. Det smakade absolut ingenting, varken salt eller peppar hade använts märkbart och trots att jag alltså fick äta på den restaurang där tillagningen skedde var maten så tråkig att det blev pinsamt. Många äldre brukar ju klaga på bristande aptit och jag kan garantera att matlusten inte ökar av sådan doft och smakfri mat. Jag hoppas verkligen att maten sedan mitt besök fått bättre kryddning och att matens smaklöshet var en engångsföreteelse, tyvärr tror jag inte det, men låter mig gärna övertygas om motsatsen...

Vid ett annat besök på ett äldreboende på Gotland (2005)berättade personalen om sitt tillagningskök, där de äldre inte längre fick komma in och där fick inte ens lagas en egen sås enligt nya miljö- och hälsoskyddsregler. Köket hade byggts om så att istället för en tidigare öppen planlösning där de äldre kunde se personalen och också hjälpa till med dukning och bakning, var köksavdelningen bakom en vägg. Jag skulle önska att matfrågan för äldre åter hamnade på tapeten och att såser, bullar och kakor åter skulle få ordnas i de egna tillagningsköken på boendena, där väggar rivs och de boende får vara i sitt egna kök.

Det behövs en ny äldrematsrevolution som går längre än ytliga tapetuttalanden, en matrevolution som går rakt in i kaklet och där äldrekostexperter tillsammans med sunt förnuft och mänsklig omtanke finge krydda maten framöver!!!

fredag 24 augusti 2007

Människan är lika värdefull, genom hela livet

Äldre människor är ”överrepresenterade” i självmordsstatistiken. Hur vi tar hand om/bryr oss om våra äldre är en signal om hur anständigt ett samhälle är och i grunden signalerar det även hur vi, samhället, egentligen mår.
Med små förändringar skulle vi kunna minska antalet självmord och självmordsförsök bland äldre.
Vi ska först ha klart för oss att många naturliga livskriser drabbar den som blir äldre, att förlora jobbet, mista sin livskamrat, bli ensam och isolerad, tappa aptiten,förlora helt eller delvis, syn, hörsel och rörelseförmåga-det räcker med en sådan livskris för att även en ung människa ska riskera att tappa livslusten. Då är det extra viktigt att primärvården/hemtjänsten och samhället arbetar aktivt med prevention och en förstärkning av den psykosociala hälsan.

Det borde vara självklart att följande grundpelare slogs fast som riktlinjer för offentlig socialservice:
• Människan är lika värdefull, genom hela livet. Den som, oavsett ålder, söker hjälp och behöver samtalsstöd vid livskriser skall kunna få det via primärvården. Primärvårdens talsvarsservice måste ha ett dygnetrunt-alternativ med jourhavande människa. Att i en kris mötas av en telefonsvararröst är oacceptabelt. Talsvar som teknisk lösning är dock ett bra alternativ som kan komplettera det mänskliga telefonmötet, dock aldrig tvärtom.
• Hemtjänst/vårdpersonal bör ges större utrymme till det psykosociala omhändertagandet. Även detta är ett vårdbehov som kan och bör biståndsbedömas.
• Emotionella kompetensen (EQ)bör finnas med i de individuella lönesamtalen och skall i sig kunna utgöra grund för en högre lön. Det är på tiden att denna kompetens uppvärderas och inte ständigt hamnar på undantag, då vi tror att vi kan ta denna kompetens för given.
• Den emotionella kompetensen är något vi måste kämpa för att hålla levande, uppvärdera och bevara, precis som demokratin. Den dag vi tror att vi kan ta någon av dessa för givet är vi illa ute.

”Vad du gör mot dessa mina minsta..”

Om barns rätt till eget juridiskt ombud vid skilsmässotvister

Det som 2002 började som en enskild motion av Mia Franzén (fp) fick med åren ett allt större stöd och 2006 fattades beslut av en förkrossande majoritet under förra riksdagsperioden. Endast socialdemokraterna var emot (och dessa var inte emot förslaget men ville vänta på hela utredningen), barns rätt till eget juridiskt ombud vid skilsmässotvister lyftes därmed ut ur en större utredning och behandlades i förtid. Barnen skulle inte behöva vänta…Men den nya lagen har inte kommit som förslag ännu… Anita Brodén (fp) driver nu på för en snabbare hantering i denna mycket angelägna fråga.

De viktigaste personerna för barnen är föräldrarna och dessa har många gånger i en separation fullt upp med sina egna känslor och saknar förmåga, kunskap, stöd eller sinnesnärvaro nog att se till vad som är bäst för barnen i den rådande situationen. Det finns också få att rådfråga för den förälder som söker kunskap om vad som i den svåra situationen är det bästa för barnet.

Det finns mycket forskning på hur barn mår i och efter en separation. Det finns också mycket forskning som visar vad barn behöver från omgivningen i form av stöd, uppmärksamhet och omtanke. All denna kunskap borde tas tillvara och förmedlas till föräldrar som funderar över att gå skilda vägar eller redan bestämt sig.

När gräl om barnen, deras boende, om umgänget och vårdnaden, om pengar hamnar i Tingsrätten har det redan gått en tid där ilskan, sorgen eskalerat för de vuxna och detta känner barnen, mer eller mindre av. Inför Tingsrättsförhandlingar söker också de båda föräldrarna stöd för sitt agerande hos sitt egna juridiska ombud, får de inte det stödet är de fria att söka annat ombud. Men ingen part för barnens talan i Tingsrätten. De bägge föräldrarna har siktet inställt på att få ”rätt”, vad som är rätt för barnen är alltså underordnat, även om många med ärlighet känner att den egna lösningen vore det bästa för barnen.

I många sammanhang sviker samhället barnen. När föräldrar är eller blir psykiskt sjuka, när förälder eller syskon tar sitt liv, när familjen lever i skuggan av någons drogberoende då skulle barnen behöva bli sedda och stöttade som de unika individer de är. När en skilsmässa blivit så infekterad att föräldrarna går till Tingsrätten borde självklart barnen ha ett eget juridiskt ombud som ser till barnens bästa i förhållande till båda sina föräldrar. Ett sådant juridiskt ombud för barnen skulle också kunna lugna ner båda föräldrarnas angreppssugenhet, eftersom ombudet snabbt skulle kunna konstatera att ”förtalar ni varandra så blir barnen lidande direkt. Barnen är 50 % mamma och 50 % pappa, och tappar självförtroendet om det får höra att någon av föräldrarna är värdelös”. Mycket av vad ett ombud för barnen kan bidra med känns naturligt och bara sunt förnuft. Men i den infekterade situationen, i kränkningen, förtvivlan, frustrationen finns sällan utrymme för sunt förnuft, den formen av lugnande olja måste komma från någon annan. Det handlar om att vädja till föräldrarnas egna sunda förnuft och välvilja mot barnen, inte att komma in och ta över föräldraansvaret.

Idag har föräldrarna alltså rätt till egna juridiska ombud vid skilsmässotvister. Detta trots att föräldrarna egentligen själva är mycket talföra och gör sin röst hörd ordentligt. Barnen däremot är för små, för partiska(de älskar oftast båda sina föräldrar - med all rätt) för att ha någon som fristående från föräldrarna utgår från vad som i separationen är det ”bästa för barnet”. Rapport efter rapport understryker hur samhället sviker barnen genom att varken höra eller se dem. Detta ökar barnens psykiska ohälsa och gör dem stukade i livet. Eget juridiskt ombud för barnen i skilsmässotvister löser inte allt, men det är en kraftfull signal om att barnen är individer att ta hänsyn till, respektera och vara extra varsam om.

Anita Brodén, riksdagsledamot (fp) Mia Franzén, fd riksdagsledamot (fp), jurist

torsdag 23 augusti 2007

Stulen barndom

De idag vuxna, men tidigare fosterhemsplacerade barnen bör få skadestånd för alla de övergrepp de utsatts för, utan att samhället reagerat.

Jag är inte förvånad över rapporten om övergrepp mot fosterhemsplacerade barn. Liksom i vårdnadstvister i rätten är barnen ofta utelämnade till ytliga bekantas (i rätten domare och nämndemän och i kommunerna socialförvaltningens personal) förmåga att bedöma lämpligheten hos vårdnadshavare där barn ska placeras. För det första bör ödmjukt konstateras att uppgiften inte är lätt, alla kan göra felbedömningar, men uppföljningen brister som skulle kunna avslöja missförhållanden. Inte minst brister det i uppföljningen eftersom barnen sällan tas hänsyn till som individer, man lyssnar inte till barnens uppfattning och upplevelser.

Tyvärr har än idag kostaterats allvarliga brister i uppföljning av beslut, tydligast är väl Vetlanda-historien. Tänk om någon hade brytt sig om att tala med och lyssna till den lilla flickans egen uppfattning (givetvis utan pappa i närheten)! Rapporten om tidigare fosterhemsplacerade barn omfattar ju inte missförhållanden i hemmet hos "föräldraplacerade", men trenden är densamma, samhället lyssnar inte till barnen. Dessutom är jag övertygad om att övergrepp fortsätter i en del fosterhem, ända fram till dagens datum och även framåt i tiden.

Det är inte bara viktigt för barnen att en ordentlig uppföljning av fosterhemsplaceringar sker, det är mycket viktigt för fosterhemsfamiljerna också. Att det finns fosterhem som inte fungerar skapar problem för de familjer som verkligen försöker bli en trygg plats för vilsna barn. Att vi faktiskt har familjer som öppnar sina hem för dessa utsatta barn är oerhört värdefullt, bra fosterhemsföräldrar och fosterhemssyskon är dolda hjältar som förtjänar bättre än att förknippas med de fosterhem som aldrig borde ha fått komma till.

Vad gäller just skadestånd har vi i Sverige fortfarande att tampas med gammal historisk skepsism mot skadestånd som "plåster på såren", kvar dröjer sig synen om att "man inte ska kunna sko sig på sin olycka". Så sent som för hundra år sedan sågs heller inte lika allvarligt på skador som tillfogats barn eftersom de inte ansågs ha samma erfarenheter och känslor som vuxna. Det är inte länge sedan man gjorde ingrepp hos nyfödda barn utan bedövning...

Ett rejält skadestånd till de fosterhemsplacerade barnen som utsatts för övergrepp skulle inte kunna läka såren hos de idag vuxna barnen, men det skulle vara att samhället erkänner att det brustit mot dessa barn, ett offentligt "förlåt" och att man på allvar framöver kommer att bli bättre på att följa upp fosterhemsplaceringar. Vi har ett solidariskt och gemensamt övergripande ansvar för barnen, dessa våra minsta och försvarslösa. Om skolan brister i mobbningshantering, om beslut blir fel i vårdnadsfrågor och barns mänskliga rättigheter kränks ska givetvis dessa behandlas med samma respekt och värdighet som om en vuxen drabbas av t ex frihetsberövande.

Mia