Har du någon gång kommit på och framfört en ide utan att få igenom den? Har du någon gång stött ett förslag som du på förhand visste skulle bli nerröstat? Grattis, du har varit med och påverkat idéutvecklingen i vårt parti, du har skickat den viktiga signalen till andra att i en demokrati finns frihet att uttrycka eller stå för även impopulära åsikter.
Jag känner många som har blivit tillplattade för sina förslag. Vissa av dem har försvunnit till andra partier, andra har tystnat men några orkar fortfarande stå upp för det de tror på. Det här med att visa intolerans eller ignorera den som vågar komma med en egen ide är dubbelimproduktivt. Och ingen vinner på det!
Tolerans och generositet kräver mod, det modet har vi i folkpartiet - att stå upp för och försvara även den lilla eller annorlunda rösten. Åsikts-och yttrandefrihet måste försvaras med handling.
Jag kämpade länge ensam för att vårt parti skulle anta en nollvision för självmord. Den motvind jag mötte var mycket stark och motvinden var störst i folkpartiet, gång på gång förlorade jag omröstningar. Men så plötsligt en dag vände det... Idag låter det annorlunda och jag är glad att jag inte gav upp. Jag var dock ingen hjälte då utan bara oerhört envis och brinnande engagerad. Med en sådan rustning klarar man vilka motvindar som helst.
I efterhand kan jag dock se att min kamp skulle kunna inspirera och kanske i viss mån stärka andra.
Många idéer jag haft har jag fått igenom utan hårda kamper, många har visat sig dela mina tankar men det har jag inte vetat säkert innan. Jag lägger handen på hjärtat och bestämmer mig, jag lyfter inte fingret i luften för att kolla vinden...innan. Ibland har jag också övergivit min egen åsikt för att jag mött goda motargument. Det är spännande med debatter-oftast härligt med mänskliga möten- där respekten behållits.
Hur många goda idéer har inte lyssnats på under åren och förtvinat? Hur många frihetskämpande liberaler har vi förbisett? Alla idéer borde mottas med respekt. Vissa idéer kan avfärdas pga sin sakliga ovettighet, men de flesta förtjänar åtminstone ett värdigt motstånd.
Men det är själva idéen som ska ha motståndet, inte människan bakom idéen. Att få argumentera hårt är en utmaning och bara kul när man verkligen tror på något. Är vi verkligen så rädda för innovatörer att vi inte klarar en respektfull debatt? Inte vågar låta dessa självständiga entreprenörer utveckla sina tankar i en lyssnande gemenskap?
Förrutom att man riskerar att för lång tid ha tystat en idekläckare skickas signalen till andra att man inte ska driva en annan uppfattning och våga göra sin röst hörd, om man inte är säker på vart vinden kommer att blåsa.
Det är i en sådan miljö idetorkan blir som värst och opinionssiffrorna fortsätter dala. Och de nya idéerna lyser med sin frånvaro. Demokratin urholkas och ett frihets-,förändrings- och idéburetparti riskerar att förtvina.
Den dubbla improduktiviteten är det största hotet mot demokratin för det föder en stor, tyst och missnöjd massa som inte längre skulle våga stå upp för varandras åsiktsfrihet- de har redan förlorat sin röst och orkar inte reagera på uppenbar misshandel av en människa- istället är de vana att ingå i massan som alltid "följer dit vinden blåser". Osäkra människor vågar mindre.
Så återigen tack till dig som vågar bli nerröstad, du är en hjälte, en vinnare på sikt och en förebild för andra idekläckare och frihetskämpande liberaler! Och tänk på att du har stöd bland många av dem som tystnat, som funderar på att återigen våga stå för en egen linje och höja sin röst för ett vinnande idédebattklimat och justare tag.
torsdagen den 19:e april 2012
onsdagen den 7:e mars 2012
Den suicidala människan som projektägare-
Ett överlevnadsprojekt av Mia Franzén
Med tack för all inspiration och kunskap till NASP: Danuta Wasserman,Britta Alin Åkerman, Elizabeth Mårtensson och SPIV Jan Beskow, Else-Marie Törnberg,Ingvor Blom m fl samt Margit Ferm, SPES och min allra bästa väninna Pia Duroj för kloka råd och tips.
2 modeller finns idag
1 Den psykiatriska sjukdomsmodellen - där suicidalitet är ett symtom på psykisk sjukdom (enl DSM IV vid borderlinepersonlighetsstörning och depression) Suicidalitet förekommer dock vid praktiskt taget alla psykiska störningar.
2 Den suicidala processen – där suicidalitet är en egen psykologisk process
Båda har ett utifrånperspektiv och ser suicidaliteten som patologisk.
En patient tar inte livet av sig för att hon har en psykisk störning…
utan för att hon inte står ut med den psykiska störningens konsekvenser
Den psykiska störningens konsekvenser – del av riskanalysen
Skörhet/känslighet
Överväldigande impulser vid ”triggers”
Suicidalt modus
Varningssignaler (som personen själv kan uppfatta)
Överbelastning, negativ stress, påfrestningar
Worst case- vad utlöste det ? Lärdom?
Den suicidala människan är ägare av sina egna känslor och tankar
+
Släppa in en god rådgivare i projektet
=
ett Överlevnadsprojekt, gemensamt istf ensamt, 2 är fler än 1
Ägare av överlevnadsprojektet:
Ibland överväldigas jag av smärta, oro, sorg och suicidtankar.
Men det är fortfarande jag som tänker.
Jag är inte maktlös.
Jag behöver hjälp att inte hamna i tankeolycksfall.
Jag äger mitt livsprojekt.
Individuell (suicidpreventiv) projektplan
Syfte : Överleva, ta kontroll över impulser, ha en plan för ”före, under och efter”
Lägesbeskrivning – Skyddsfaktorer
Hinder för livslust – Riskanalys
Projektägarens behov
Åtgärder, konkreta med tidsplan och ansvarsfördelning
Åtgärdstrappa för risk och skademinimering
”Mias hjälpande hand” under akut smärta
Trygga(en kupad hand), trösta(tummen), återupprätta(med pekfingret peka på positiva upplevelser bakåt av upprättelse),långfingret(gör inga hastiga rörelser, var stilla, sitt ner),lillfingret(fatta inga stora beslut)- en uppsträckt hand (påkalla hjälp)
”Klara vagnen” – 7 överlevnadsstjärnor
Förebyggande av akut smärta
Smärtstilla inte
Säg ifrån! Sålla negativ stress
Tänk positivt, ibland med tvång
Mindfullness
Sök hjälp, i tid
Våga berätta, Vad lär jag mig av detta?
Medge skörhet och var vaksam
Trauma
Efter akut smärta Behöver personen:
1: värme, trygghet, närhet - omvårdad
2: någon som lyssnar och tröstar
3: hjälp att förstå och förlåta kontrollförlusten över impulserna
4: vad kan vi lära och återkoppla i vårt projekt
5: gardera för naturliga kontrollförluster – ett förlåtande system (som kompenserar för brister)
6: hitta ett sunt förhållningssätt till suicidalitet – ett livslångt projekt
Olycksfallsteorin (Jan Beskow)Fysiska olycksfall
Psykiska/psykologiska olycksfall
= Skuldavlastande, avtabuerande, normaliserande
Traumapatient - behöver trygghet och värme
Vårdgivaren/rådgivaren bör Våga fråga om smärtlindring
Berätta om Vanliga symptom- normalisering
Prata om Livslusten
Jabba med Överlevnadsstrategier
Informera om Vilken hjälp som finns
Lämna ut personligt Journummer
Göra Korta avtal
Vi behöver folkbildning i
Psykisk Livräddning
Alla ska:
Kunna tala om existentiella frågor - om liv, död, döende och suicid
Känna till grunderna för ångest, depression och suicidalitet
Veta hur man talar med personer som har sådana problem
Veta vart man hänvisar dem om man inte klarar det själv
Risk- och friskfaktorer
Ålder
Kön
Kultur
Psykisk ohälsa/hälsa
Missbruk/balanserat bruk
Ångest & rädsla/trygghet
Kroppslig sjukdom/stöd
Förluster/tröst
Kränkningar/återupprättelse
Ensamhet/i ett sammanhang
Dikt av Mia om
En Medmänniskas betydelse
När jag ser dig
kan jag se dig växa
när min blick finner din
försvinner din mörka skugga och du träder in i det varma ljuset.
Du faller in i mina armar
som den törstande finner brunnen
och trots det vet jag
att det jag ger är blott en droppe.
Varför ger ingen annan varför ser ingen det jag ser?
varför blir min famn så innerligt behövd?
Jag trodde att jag var liten
att jag var rädd i mitt mörker
men att se,
den som är i skuggan,
träda fram i ljuset,
in i min famn
det är en gåva,
jag ödmjukt tar emot från dig
du som inte,
just nu,
ser ditt värde.
När min blick finner din
försvinner din mörka skugga
och du tar med dig ljuset,
in i mitt liv.
Du gör alltid skillnad, du är alltid värdefull!
Med tack för all inspiration och kunskap till NASP: Danuta Wasserman,Britta Alin Åkerman, Elizabeth Mårtensson och SPIV Jan Beskow, Else-Marie Törnberg,Ingvor Blom m fl samt Margit Ferm, SPES och min allra bästa väninna Pia Duroj för kloka råd och tips.
2 modeller finns idag
1 Den psykiatriska sjukdomsmodellen - där suicidalitet är ett symtom på psykisk sjukdom (enl DSM IV vid borderlinepersonlighetsstörning och depression) Suicidalitet förekommer dock vid praktiskt taget alla psykiska störningar.
2 Den suicidala processen – där suicidalitet är en egen psykologisk process
Båda har ett utifrånperspektiv och ser suicidaliteten som patologisk.
En patient tar inte livet av sig för att hon har en psykisk störning…
utan för att hon inte står ut med den psykiska störningens konsekvenser
Den psykiska störningens konsekvenser – del av riskanalysen
Skörhet/känslighet
Överväldigande impulser vid ”triggers”
Suicidalt modus
Varningssignaler (som personen själv kan uppfatta)
Överbelastning, negativ stress, påfrestningar
Worst case- vad utlöste det ? Lärdom?
Den suicidala människan är ägare av sina egna känslor och tankar
+
Släppa in en god rådgivare i projektet
=
ett Överlevnadsprojekt, gemensamt istf ensamt, 2 är fler än 1
Ägare av överlevnadsprojektet:
Ibland överväldigas jag av smärta, oro, sorg och suicidtankar.
Men det är fortfarande jag som tänker.
Jag är inte maktlös.
Jag behöver hjälp att inte hamna i tankeolycksfall.
Jag äger mitt livsprojekt.
Individuell (suicidpreventiv) projektplan
Syfte : Överleva, ta kontroll över impulser, ha en plan för ”före, under och efter”
Lägesbeskrivning – Skyddsfaktorer
Hinder för livslust – Riskanalys
Projektägarens behov
Åtgärder, konkreta med tidsplan och ansvarsfördelning
Åtgärdstrappa för risk och skademinimering
”Mias hjälpande hand” under akut smärta
Trygga(en kupad hand), trösta(tummen), återupprätta(med pekfingret peka på positiva upplevelser bakåt av upprättelse),långfingret(gör inga hastiga rörelser, var stilla, sitt ner),lillfingret(fatta inga stora beslut)- en uppsträckt hand (påkalla hjälp)
”Klara vagnen” – 7 överlevnadsstjärnor
Förebyggande av akut smärta
Smärtstilla inte
Säg ifrån! Sålla negativ stress
Tänk positivt, ibland med tvång
Mindfullness
Sök hjälp, i tid
Våga berätta, Vad lär jag mig av detta?
Medge skörhet och var vaksam
Trauma
Efter akut smärta Behöver personen:
1: värme, trygghet, närhet - omvårdad
2: någon som lyssnar och tröstar
3: hjälp att förstå och förlåta kontrollförlusten över impulserna
4: vad kan vi lära och återkoppla i vårt projekt
5: gardera för naturliga kontrollförluster – ett förlåtande system (som kompenserar för brister)
6: hitta ett sunt förhållningssätt till suicidalitet – ett livslångt projekt
Olycksfallsteorin (Jan Beskow)Fysiska olycksfall
Psykiska/psykologiska olycksfall
= Skuldavlastande, avtabuerande, normaliserande
Traumapatient - behöver trygghet och värme
Vårdgivaren/rådgivaren bör Våga fråga om smärtlindring
Berätta om Vanliga symptom- normalisering
Prata om Livslusten
Jabba med Överlevnadsstrategier
Informera om Vilken hjälp som finns
Lämna ut personligt Journummer
Göra Korta avtal
Vi behöver folkbildning i
Psykisk Livräddning
Alla ska:
Kunna tala om existentiella frågor - om liv, död, döende och suicid
Känna till grunderna för ångest, depression och suicidalitet
Veta hur man talar med personer som har sådana problem
Veta vart man hänvisar dem om man inte klarar det själv
Risk- och friskfaktorer
Ålder
Kön
Kultur
Psykisk ohälsa/hälsa
Missbruk/balanserat bruk
Ångest & rädsla/trygghet
Kroppslig sjukdom/stöd
Förluster/tröst
Kränkningar/återupprättelse
Ensamhet/i ett sammanhang
Dikt av Mia om
En Medmänniskas betydelse
När jag ser dig
kan jag se dig växa
när min blick finner din
försvinner din mörka skugga och du träder in i det varma ljuset.
Du faller in i mina armar
som den törstande finner brunnen
och trots det vet jag
att det jag ger är blott en droppe.
Varför ger ingen annan varför ser ingen det jag ser?
varför blir min famn så innerligt behövd?
Jag trodde att jag var liten
att jag var rädd i mitt mörker
men att se,
den som är i skuggan,
träda fram i ljuset,
in i min famn
det är en gåva,
jag ödmjukt tar emot från dig
du som inte,
just nu,
ser ditt värde.
När min blick finner din
försvinner din mörka skugga
och du tar med dig ljuset,
in i mitt liv.
Du gör alltid skillnad, du är alltid värdefull!
torsdagen den 9:e september 2010
Sjukhusmaten
I skolorna har många insett att ett lokalt tillagningskök ger bättre mat till barnen. Det är så sorgligt att den som blir sjuk och hamnar på sjukhus ska ha det sämre. Jag tror visst att storproducenten gör sitt bästa både vad gäller ingredienser, smak och utseende, men den mat jag fick på Huddinge sjukhus, upphettad i specialugnar lämnade mycket övrigt att önska. Detta trots att jag inte är särskilt kräsen med mat. Min sambo är när han är hungrig än mindre nogräknad, men han vägrade äta upp det jag ej ville ha. En liten svårt sjuk pojke beskrev maten som oätlig. Kanske har maten blivit bättre under det havår som gått sedan jag var inlagd. Det hänvisas till enkäter där patienterna svarat att de är mer nöjda med maten.
Min framtidsdröm är för sjukhusen att de ska ha egna tillagningskök, liksom i skolorna. Halvfabrikat och mikromat är inte den bästa maten enligt mig. Den som på grund av sjukdom har nedsatt aptit men behöver näringen, än mer än den friske, ska få vällagad, välsmakande och väldoftande mat. Mitt måtto i denna debatt blir "Hellre en god maträtt än flera upphettade, smaklösa och inplastade maträtter på menyn."
Min framtidsdröm är för sjukhusen att de ska ha egna tillagningskök, liksom i skolorna. Halvfabrikat och mikromat är inte den bästa maten enligt mig. Den som på grund av sjukdom har nedsatt aptit men behöver näringen, än mer än den friske, ska få vällagad, välsmakande och väldoftande mat. Mitt måtto i denna debatt blir "Hellre en god maträtt än flera upphettade, smaklösa och inplastade maträtter på menyn."
måndagen den 28:e september 2009
Värdig äldrevård för kostsam?
Publicerad på www.newsmill.se : 2009-07-23, Uppdaterad: 2009-07-27
Att medmänskligheten förpackats i en burk och lagts i garderoben är vi dock nog inte alla medvetna om. Först den dagen vi själva eller någon närstående behöver hjälp.
En äldre, diabetessjuk kvinna sitter isolerad pga av bakterier hon fått i den fantastiska svenska sjukvården. Hon får sin middag på rummet av inplastad personal och en halvtimme senare serveras smörgås och kaffe. Hon tycker att det känns svårt att få ner mer mat så kort efter middagen och ber att få vänta lite med kvällsfika. Men nej. Halvt utskälld av den förmodligen sommarvikarierande unge mannen sitter hon ordentligt uppmärksammad på att "fikat serveras till ALLA vid samma tid, ingen extraservice finns plats för".
Den äldre sjuksköterskan hör bekymrat på konversationen och säger sedan lite försiktigt: " Hon har diabetes och behöver därför ett senare kvällsmål, en smörgås och ett glas mjölk eller så till natten." Irriterad lämnar den unge mannen rummet och hur det blev med smörgås och mjölk lite senare det var svårt för sköterskan att kolla upp. Med ansvar för flera avdelningar, med svårt sjuka, döende, starkt medicinerade, ibland på flera olika våningsplan och t o m i olika hus i olika kommundelar finns inte en chans i världen för sköterskan att se till en smörgås med mjölk.
Den unge sommaranställde mannen då? Med delegation som man är tvungen att acceptera om man vill jobba, med svårt sjuka patienter att ta hand om, kanske fler än man egentligen rimligen klarar- medmänskligheten kanske helt bortrationaliserats och med så pressade arbetsförhållanden går det så länge det går och inget särskilt händer... Men vad händer när det händer? Jo, då kommer en Lex Maria-anmälan samt avvikelserapporteringar med all den skuldpåläggning som det innebär.
Den stora avvikelsen kanske numera är det vi alla förväntar oss av vården: ett gott, medmänskligt bemötande, personal som trivs och mår bra och en säker vård med hög kvalitet.
Att medmänskligheten förpackats i en burk och lagts i garderoben är vi dock nog inte alla medvetna om. Först den dagen vi själva eller någon närstående behöver hjälp, då ser vi...
Sköterskan och undersköterskan har svårt att hinna med en smörgås med mjölk, de hinner än mindre upplysa om den misär de försöker uppväga. "Han sprang så fort benen bar och han har sprungit i många dar, och när han väl kom fram till "vila", han måste ännu mera ila"
Att medmänskligheten förpackats i en burk och lagts i garderoben är vi dock nog inte alla medvetna om. Först den dagen vi själva eller någon närstående behöver hjälp.
En äldre, diabetessjuk kvinna sitter isolerad pga av bakterier hon fått i den fantastiska svenska sjukvården. Hon får sin middag på rummet av inplastad personal och en halvtimme senare serveras smörgås och kaffe. Hon tycker att det känns svårt att få ner mer mat så kort efter middagen och ber att få vänta lite med kvällsfika. Men nej. Halvt utskälld av den förmodligen sommarvikarierande unge mannen sitter hon ordentligt uppmärksammad på att "fikat serveras till ALLA vid samma tid, ingen extraservice finns plats för".
Den äldre sjuksköterskan hör bekymrat på konversationen och säger sedan lite försiktigt: " Hon har diabetes och behöver därför ett senare kvällsmål, en smörgås och ett glas mjölk eller så till natten." Irriterad lämnar den unge mannen rummet och hur det blev med smörgås och mjölk lite senare det var svårt för sköterskan att kolla upp. Med ansvar för flera avdelningar, med svårt sjuka, döende, starkt medicinerade, ibland på flera olika våningsplan och t o m i olika hus i olika kommundelar finns inte en chans i världen för sköterskan att se till en smörgås med mjölk.
Den unge sommaranställde mannen då? Med delegation som man är tvungen att acceptera om man vill jobba, med svårt sjuka patienter att ta hand om, kanske fler än man egentligen rimligen klarar- medmänskligheten kanske helt bortrationaliserats och med så pressade arbetsförhållanden går det så länge det går och inget särskilt händer... Men vad händer när det händer? Jo, då kommer en Lex Maria-anmälan samt avvikelserapporteringar med all den skuldpåläggning som det innebär.
Den stora avvikelsen kanske numera är det vi alla förväntar oss av vården: ett gott, medmänskligt bemötande, personal som trivs och mår bra och en säker vård med hög kvalitet.
Att medmänskligheten förpackats i en burk och lagts i garderoben är vi dock nog inte alla medvetna om. Först den dagen vi själva eller någon närstående behöver hjälp, då ser vi...
Sköterskan och undersköterskan har svårt att hinna med en smörgås med mjölk, de hinner än mindre upplysa om den misär de försöker uppväga. "Han sprang så fort benen bar och han har sprungit i många dar, och när han väl kom fram till "vila", han måste ännu mera ila"
Ovärdig äldrevård ger ny kvinnofälla!
Publicerad på www.newsmill.se : 2009-08-07
Allt mer har jag börjat fundera över hur det ska bli när eller om min och min sambos mamma blir äldre och kanske behöver vård och stöd i sitt boende. Med tanke på den ovärdiga vård som erbjuds våra äldre, som arbetat hårt hela livet och betalat skatt, och till helt oskäliga avgifter för den omsorg de kan behöva inser jag att vi nog måste lösa "äldreomsorgen" själva.
Jag har pratat med så många, framförallt kvinnor, som vid sidan av sitt eget arbete också tar hand om sina föräldrar och i vissa fall syskon som behöver stöd i hemmet. De lagar deras mat, tvättar och städar, pysslar om och får kämpa för att deras anhöriga ska bli sedda av vården och tagna på allvar. T o m medicinsk utbildning verkar krävas numera för att man ska hålla koll på att läkare inte förskriver/ordinerar fel eller för mycket. Med ständigt dåligt samvete försöker dessa kvinnor att klara vården när samhället sviker. Värst sitter de i kläm som inte har så starka anhöriga.
Om jag själv har tur är jag stark nog att finnas där för svärmor och mor om de behöver. När min pappa blev sjuk i cancer vårdade min mamma honom helt själv hemma. Ingen verkade bry sig hur det gick för dem eller hur de klarade sin ekonomi. Ingen erbjöd samtalsstöd till varken mor eller far- trots att de levde så nära döden och pappa hade mycket ångest. Jag mådde så illa över att jag själv inte orkade vara där mer. Med många olika högkostnadsskydd blev kostnaderna skyhöga, ingen samordning finns mellan de olika "högkostnadsskydden" - det bara låter tryggt och bra.
Vi luras att tro att vi har ett socialt skyddsnät som vi mer eller mindre villigt betalar skatt till. Vi vill att våra äldre och våra barn ska få det de behöver, vi vill vara solidariska med sjuka och svaga och helst också ha råd att ta ett världsansvar... Men vart går alla pengarna? Inte går de till vård och omsorg i alla fall, inte till dem som verkligen behöver och nu när ekonomin bromsar då skärs det ivrigt på de gamla. Och de sjuka. Det städas inte ens ordentligt på sjukhusen och livsfarliga bakterier sprids runt om på våra äldreboenden och vårdavdelningar. Idag har äldreomsorgspersonalen knappt ens tid att förklara hur lite tid de har för de hjälpbehövande. Omtanken och omsorgen är borta, förvaringen är ett faktum och de gamla känner sig som belastningar på samhället.
Detta är så sjukt! Sjukare än svininfluensan och mer svinigt än namnet! Så, nu funderar jag över hur det ska bli för våra älskade föräldrar, bäst vore att ha råd med ett stort hus eller ett par extra små hus på tomten, såsom man hade det förr. "Undantaget". Det är inte idealiskt för samhällsekonomin att var och en ordnar egen äldreomsorg, det är inte idealiskt att självständigheten läggs i malpåse för våra äldre men det är en betydligt bättre lösning än att hänvisas till den moderna tidens "ättestupa" - dö i ensamhet och isolering med smaklös mat i plastförpackning och en drös med mediciner som kan ta kål på vilken ung människa som helst!
Allt mer har jag börjat fundera över hur det ska bli när eller om min och min sambos mamma blir äldre och kanske behöver vård och stöd i sitt boende. Med tanke på den ovärdiga vård som erbjuds våra äldre, som arbetat hårt hela livet och betalat skatt, och till helt oskäliga avgifter för den omsorg de kan behöva inser jag att vi nog måste lösa "äldreomsorgen" själva.
Jag har pratat med så många, framförallt kvinnor, som vid sidan av sitt eget arbete också tar hand om sina föräldrar och i vissa fall syskon som behöver stöd i hemmet. De lagar deras mat, tvättar och städar, pysslar om och får kämpa för att deras anhöriga ska bli sedda av vården och tagna på allvar. T o m medicinsk utbildning verkar krävas numera för att man ska hålla koll på att läkare inte förskriver/ordinerar fel eller för mycket. Med ständigt dåligt samvete försöker dessa kvinnor att klara vården när samhället sviker. Värst sitter de i kläm som inte har så starka anhöriga.
Om jag själv har tur är jag stark nog att finnas där för svärmor och mor om de behöver. När min pappa blev sjuk i cancer vårdade min mamma honom helt själv hemma. Ingen verkade bry sig hur det gick för dem eller hur de klarade sin ekonomi. Ingen erbjöd samtalsstöd till varken mor eller far- trots att de levde så nära döden och pappa hade mycket ångest. Jag mådde så illa över att jag själv inte orkade vara där mer. Med många olika högkostnadsskydd blev kostnaderna skyhöga, ingen samordning finns mellan de olika "högkostnadsskydden" - det bara låter tryggt och bra.
Vi luras att tro att vi har ett socialt skyddsnät som vi mer eller mindre villigt betalar skatt till. Vi vill att våra äldre och våra barn ska få det de behöver, vi vill vara solidariska med sjuka och svaga och helst också ha råd att ta ett världsansvar... Men vart går alla pengarna? Inte går de till vård och omsorg i alla fall, inte till dem som verkligen behöver och nu när ekonomin bromsar då skärs det ivrigt på de gamla. Och de sjuka. Det städas inte ens ordentligt på sjukhusen och livsfarliga bakterier sprids runt om på våra äldreboenden och vårdavdelningar. Idag har äldreomsorgspersonalen knappt ens tid att förklara hur lite tid de har för de hjälpbehövande. Omtanken och omsorgen är borta, förvaringen är ett faktum och de gamla känner sig som belastningar på samhället.
Detta är så sjukt! Sjukare än svininfluensan och mer svinigt än namnet! Så, nu funderar jag över hur det ska bli för våra älskade föräldrar, bäst vore att ha råd med ett stort hus eller ett par extra små hus på tomten, såsom man hade det förr. "Undantaget". Det är inte idealiskt för samhällsekonomin att var och en ordnar egen äldreomsorg, det är inte idealiskt att självständigheten läggs i malpåse för våra äldre men det är en betydligt bättre lösning än att hänvisas till den moderna tidens "ättestupa" - dö i ensamhet och isolering med smaklös mat i plastförpackning och en drös med mediciner som kan ta kål på vilken ung människa som helst!
torsdagen den 23:e juli 2009
Civilstånd- skild!
Det är så märkligt att jag om jag begär ut ett personbevis idag, åtta år efter att jag skilde mig så står jag fortfarande som skild i civilstånd...
Vem bryr sig?
Nu har jag varit sambo i flera år, förlovad och bebis påväg- men fortfarande "skild".
Samhället vill tvinga mig in i ett nytt äktenskap för att jag ska bli av med "loser"- stämpeln. Det är enda sättet.
Varför kan vi inte modernisera oss och låta den som inte längre är gift vara "ogift"?
För den mer nyfikne finns alltid historiken ändå kvar, datum för giftermål och skilsmässa...
Om nu detta är så intressant så undrar jag: Varför radar vi inte upp alla partners vi haft i personbeviset? Tillfälliga och långvariga relationer uppdelade på en höger och vänsterskala beroende på öppenhet och en uppdelning i mer eller mindre kärleksfulla relationer i fallande ordning.
När jag satt i Lagutskottet i riksdagen tog jag upp detta märkliga fenomen men fortfarande lever traditionen från medeltiden kvar...
Man kan tycka att det är en bagatell och en oviktig fråga- men tänk att mig stör det och jag kan tänka mig att det är än mer kränkande för den som lever i en kultur där man ABSOLUT INTE borde skilja sig och där kanske familj, vänner och församling ändå ständigt påminner personen om dess misslyckande.
Vem bryr sig?
Nu har jag varit sambo i flera år, förlovad och bebis påväg- men fortfarande "skild".
Samhället vill tvinga mig in i ett nytt äktenskap för att jag ska bli av med "loser"- stämpeln. Det är enda sättet.
Varför kan vi inte modernisera oss och låta den som inte längre är gift vara "ogift"?
För den mer nyfikne finns alltid historiken ändå kvar, datum för giftermål och skilsmässa...
Om nu detta är så intressant så undrar jag: Varför radar vi inte upp alla partners vi haft i personbeviset? Tillfälliga och långvariga relationer uppdelade på en höger och vänsterskala beroende på öppenhet och en uppdelning i mer eller mindre kärleksfulla relationer i fallande ordning.
När jag satt i Lagutskottet i riksdagen tog jag upp detta märkliga fenomen men fortfarande lever traditionen från medeltiden kvar...
Man kan tycka att det är en bagatell och en oviktig fråga- men tänk att mig stör det och jag kan tänka mig att det är än mer kränkande för den som lever i en kultur där man ABSOLUT INTE borde skilja sig och där kanske familj, vänner och församling ändå ständigt påminner personen om dess misslyckande.
Inte värdig vård
Handlar det om pengar?
Handlar det om bristande medmänsklighet?
Kostar medmänskligt bemötande pengar och kan man köpa omtanke på burk?
En äldre, diabetessjuk kvinna sitter isolerad pga av bakterier hon fått i den fantastiska svenska sjukvården. Hon får sin middag på rummet av inplastad personal och en halvtimme senare serveras smörgås och kaffe.
Hon tycker att det känns svårt att få ner mer mat så kort efter middagen och ber att få vänta lite med kvällsfika. Men nej. Halvt utskälld av den förmodligen sommarvikarierande unge mannen sitter hon ordentligt uppmärksammad på att "fikat serveras till ALLA vid samma tid, ingen extraservice finns plats för".
Den äldre sjuksköterskan hör bekymrat på konversationen och säger sedan lite försiktigt: " Hon har diabetes och behöver därför ett senare kvällsmål, en smörgås och ett glas mjölk eller så till natten." Irriterad lämnar den unge mannen rummet och hur det blev med smörgås och mjölk lite senare det var svårt för sköterskan att kolla upp. Med ansvar för flera avdelningar, med svårt sjuka, döende, starkt medicinerade, ibland på flera olika våningsplan och t o m i olika hus i olika kommundelar finns inte en chans i världen för sköterskan att se till en smörgås med mjölk.
Den unge sommaranställde mannen då? Med delegation som man är tvungen att acceptera om man vill jobba, med svårt sjuka patienter att ta hand om, kanske fler än man egentligen rimligen klarar- medmänskligheten kanske helt bortrationaliserats och med så pressade arbetsförhållanden går det så länge det går och inget särskilt händer... Men vad händer när det händer? Jo, då kommer en Lex Maria-anmälan samt avvikelserapporteringar med all den skuldpåläggning som det innebär.
Den stora avvikelsen kanske numera är det vi alla förväntar oss av vården: ett gott, medmänskligt bemötande, personal som trivs och mår bra och en säker vård med hög kvalitet.
Att medmänskligheten förpackats i en burk och lagts i garderoben är vi dock nog inte alla medvetna om. Först den dagen vi själva eller någon närstående behöver hjälp, då ser vi... Sköterskan och undersköterskan har svårt att hinna med en smörgås med mjölk, de hinner än mindre upplysa om den misär de försöker uppväga.
"Han sprang så fort benen bar och han har sprungit i många dar, och när han väl kom fram till "vila", han måste ännu mera ila"
Handlar det om bristande medmänsklighet?
Kostar medmänskligt bemötande pengar och kan man köpa omtanke på burk?
En äldre, diabetessjuk kvinna sitter isolerad pga av bakterier hon fått i den fantastiska svenska sjukvården. Hon får sin middag på rummet av inplastad personal och en halvtimme senare serveras smörgås och kaffe.
Hon tycker att det känns svårt att få ner mer mat så kort efter middagen och ber att få vänta lite med kvällsfika. Men nej. Halvt utskälld av den förmodligen sommarvikarierande unge mannen sitter hon ordentligt uppmärksammad på att "fikat serveras till ALLA vid samma tid, ingen extraservice finns plats för".
Den äldre sjuksköterskan hör bekymrat på konversationen och säger sedan lite försiktigt: " Hon har diabetes och behöver därför ett senare kvällsmål, en smörgås och ett glas mjölk eller så till natten." Irriterad lämnar den unge mannen rummet och hur det blev med smörgås och mjölk lite senare det var svårt för sköterskan att kolla upp. Med ansvar för flera avdelningar, med svårt sjuka, döende, starkt medicinerade, ibland på flera olika våningsplan och t o m i olika hus i olika kommundelar finns inte en chans i världen för sköterskan att se till en smörgås med mjölk.
Den unge sommaranställde mannen då? Med delegation som man är tvungen att acceptera om man vill jobba, med svårt sjuka patienter att ta hand om, kanske fler än man egentligen rimligen klarar- medmänskligheten kanske helt bortrationaliserats och med så pressade arbetsförhållanden går det så länge det går och inget särskilt händer... Men vad händer när det händer? Jo, då kommer en Lex Maria-anmälan samt avvikelserapporteringar med all den skuldpåläggning som det innebär.
Den stora avvikelsen kanske numera är det vi alla förväntar oss av vården: ett gott, medmänskligt bemötande, personal som trivs och mår bra och en säker vård med hög kvalitet.
Att medmänskligheten förpackats i en burk och lagts i garderoben är vi dock nog inte alla medvetna om. Först den dagen vi själva eller någon närstående behöver hjälp, då ser vi... Sköterskan och undersköterskan har svårt att hinna med en smörgås med mjölk, de hinner än mindre upplysa om den misär de försöker uppväga.
"Han sprang så fort benen bar och han har sprungit i många dar, och när han väl kom fram till "vila", han måste ännu mera ila"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)