Telefonsvararservice?

”Om du inte gillar denna artikel var god tryck stjärna och snabel-a…”

Det kallas för talsvar, myndigheters nya sätt att möta människor. Det är så personligt! Eller hur? Nej, det är inte särskilt medmänskligt riktigt. En kvinna anförtrodde till mig att hon lämnat ett meddelande på en psykiatrimottagnings telefonsvarare, hon blev inte kontaktad, trots att hon uppgivit att hon mådde mycket dåligt psykiskt. Detta är under all kritik. Men hon är inte ensam. En annan person berättade för mig om frustrationen över talsvarservice hemma på hennes vårdcentral. Det var knappval hit och knappval dit och när det blev fel, för att hon inte angav riktnummer, avslutades samtalet och hon fick börja om igen.

För att starta på basic-nivå, ingen psykiatrisk mottagning borde tillåtas ha talsvar eller telefonsvararservice, samtalen borde automatiskt kopplas om till t ex SOS-alarm, där alltid människor svarar.

Många upplever också att de olika valalternativen inte stämmer på det ärende man har, och ingen finns att fråga. När listan väl är uppräknad minns man inte vilket alternativ som verkade närmast. Personlig, mänsklig kontakt är helt underskattat i vårt moderniserade samhälle.

Växeltelefonisterna omskolas och hemma växer frustrationen när tillgängligheten inte är faktisk utan på låtsas och konstlad. Visst är det bra med tekniska framsteg men någonstans måste ivern att modernisera balanseras mot vad vi människor behöver av mänsklig kontakt. Många upplever sig illa behandlade av statliga myndigheter, landstingsdrivna vårdinrättningar och kommunala förvaltningar. Denna upplevelse bli än mer förstärkt när ”kontaktlösheten” möter dem. En del serviceinrättningar har dock fattat galoppen och har som alternativ ”dröj kvar för personlig service”, men långt ifrån alla.

Så då åter till det gamla jingliga köksbordet, där den röda telefonen med snurrskivan står kvar som en påminnelse om den gamla goda tiden, då faktiskt en människa svarade när man ringde.

Mia