Civilstånd- skild!

Det är så märkligt att jag om jag begär ut ett personbevis idag, åtta år efter att jag skilde mig så står jag fortfarande som skild i civilstånd...
Vem bryr sig?
Nu har jag varit sambo i flera år, förlovad och bebis påväg- men fortfarande "skild".
Samhället vill tvinga mig in i ett nytt äktenskap för att jag ska bli av med "loser"- stämpeln. Det är enda sättet.
Varför kan vi inte modernisera oss och låta den som inte längre är gift vara "ogift"?
För den mer nyfikne finns alltid historiken ändå kvar, datum för giftermål och skilsmässa...
Om nu detta är så intressant så undrar jag: Varför radar vi inte upp alla partners vi haft i personbeviset? Tillfälliga och långvariga relationer uppdelade på en höger och vänsterskala beroende på öppenhet och en uppdelning i mer eller mindre kärleksfulla relationer i fallande ordning.
När jag satt i Lagutskottet i riksdagen tog jag upp detta märkliga fenomen men fortfarande lever traditionen från medeltiden kvar...
Man kan tycka att det är en bagatell och en oviktig fråga- men tänk att mig stör det och jag kan tänka mig att det är än mer kränkande för den som lever i en kultur där man ABSOLUT INTE borde skilja sig och där kanske familj, vänner och församling ändå ständigt påminner personen om dess misslyckande.

Inte värdig vård

Handlar det om pengar?
Handlar det om bristande medmänsklighet?
Kostar medmänskligt bemötande pengar och kan man köpa omtanke på burk?

En äldre, diabetessjuk kvinna sitter isolerad pga av bakterier hon fått i den fantastiska svenska sjukvården. Hon får sin middag på rummet av inplastad personal och en halvtimme senare serveras smörgås och kaffe.
Hon tycker att det känns svårt att få ner mer mat så kort efter middagen och ber att få vänta lite med kvällsfika. Men nej. Halvt utskälld av den förmodligen sommarvikarierande unge mannen sitter hon ordentligt uppmärksammad på att "fikat serveras till ALLA vid samma tid, ingen extraservice finns plats för".
Den äldre sjuksköterskan hör bekymrat på konversationen och säger sedan lite försiktigt: " Hon har diabetes och behöver därför ett senare kvällsmål, en smörgås och ett glas mjölk eller så till natten." Irriterad lämnar den unge mannen rummet och hur det blev med smörgås och mjölk lite senare det var svårt för sköterskan att kolla upp. Med ansvar för flera avdelningar, med svårt sjuka, döende, starkt medicinerade, ibland på flera olika våningsplan och t o m i olika hus i olika kommundelar finns inte en chans i världen för sköterskan att se till en smörgås med mjölk.
Den unge sommaranställde mannen då? Med delegation som man är tvungen att acceptera om man vill jobba, med svårt sjuka patienter att ta hand om, kanske fler än man egentligen rimligen klarar- medmänskligheten kanske helt bortrationaliserats och med så pressade arbetsförhållanden går det så länge det går och inget särskilt händer... Men vad händer när det händer? Jo, då kommer en Lex Maria-anmälan samt avvikelserapporteringar med all den skuldpåläggning som det innebär.
Den stora avvikelsen kanske numera är det vi alla förväntar oss av vården: ett gott, medmänskligt bemötande, personal som trivs och mår bra och en säker vård med hög kvalitet.
Att medmänskligheten förpackats i en burk och lagts i garderoben är vi dock nog inte alla medvetna om. Först den dagen vi själva eller någon närstående behöver hjälp, då ser vi... Sköterskan och undersköterskan har svårt att hinna med en smörgås med mjölk, de hinner än mindre upplysa om den misär de försöker uppväga.
"Han sprang så fort benen bar och han har sprungit i många dar, och när han väl kom fram till "vila", han måste ännu mera ila"