Publicerad på www.newsmill.se : 2009-07-23, Uppdaterad: 2009-07-27
Att medmänskligheten förpackats i en burk och lagts i garderoben är vi dock nog inte alla medvetna om. Först den dagen vi själva eller någon närstående behöver hjälp.
En äldre, diabetessjuk kvinna sitter isolerad pga av bakterier hon fått i den fantastiska svenska sjukvården. Hon får sin middag på rummet av inplastad personal och en halvtimme senare serveras smörgås och kaffe. Hon tycker att det känns svårt att få ner mer mat så kort efter middagen och ber att få vänta lite med kvällsfika. Men nej. Halvt utskälld av den förmodligen sommarvikarierande unge mannen sitter hon ordentligt uppmärksammad på att "fikat serveras till ALLA vid samma tid, ingen extraservice finns plats för".
Den äldre sjuksköterskan hör bekymrat på konversationen och säger sedan lite försiktigt: " Hon har diabetes och behöver därför ett senare kvällsmål, en smörgås och ett glas mjölk eller så till natten." Irriterad lämnar den unge mannen rummet och hur det blev med smörgås och mjölk lite senare det var svårt för sköterskan att kolla upp. Med ansvar för flera avdelningar, med svårt sjuka, döende, starkt medicinerade, ibland på flera olika våningsplan och t o m i olika hus i olika kommundelar finns inte en chans i världen för sköterskan att se till en smörgås med mjölk.
Den unge sommaranställde mannen då? Med delegation som man är tvungen att acceptera om man vill jobba, med svårt sjuka patienter att ta hand om, kanske fler än man egentligen rimligen klarar- medmänskligheten kanske helt bortrationaliserats och med så pressade arbetsförhållanden går det så länge det går och inget särskilt händer... Men vad händer när det händer? Jo, då kommer en Lex Maria-anmälan samt avvikelserapporteringar med all den skuldpåläggning som det innebär.
Den stora avvikelsen kanske numera är det vi alla förväntar oss av vården: ett gott, medmänskligt bemötande, personal som trivs och mår bra och en säker vård med hög kvalitet.
Att medmänskligheten förpackats i en burk och lagts i garderoben är vi dock nog inte alla medvetna om. Först den dagen vi själva eller någon närstående behöver hjälp, då ser vi...
Sköterskan och undersköterskan har svårt att hinna med en smörgås med mjölk, de hinner än mindre upplysa om den misär de försöker uppväga. "Han sprang så fort benen bar och han har sprungit i många dar, och när han väl kom fram till "vila", han måste ännu mera ila"
måndag 28 september 2009
Ovärdig äldrevård ger ny kvinnofälla!
Publicerad på www.newsmill.se : 2009-08-07
Allt mer har jag börjat fundera över hur det ska bli när eller om min och min sambos mamma blir äldre och kanske behöver vård och stöd i sitt boende. Med tanke på den ovärdiga vård som erbjuds våra äldre, som arbetat hårt hela livet och betalat skatt, och till helt oskäliga avgifter för den omsorg de kan behöva inser jag att vi nog måste lösa "äldreomsorgen" själva.
Jag har pratat med så många, framförallt kvinnor, som vid sidan av sitt eget arbete också tar hand om sina föräldrar och i vissa fall syskon som behöver stöd i hemmet. De lagar deras mat, tvättar och städar, pysslar om och får kämpa för att deras anhöriga ska bli sedda av vården och tagna på allvar. T o m medicinsk utbildning verkar krävas numera för att man ska hålla koll på att läkare inte förskriver/ordinerar fel eller för mycket. Med ständigt dåligt samvete försöker dessa kvinnor att klara vården när samhället sviker. Värst sitter de i kläm som inte har så starka anhöriga.
Om jag själv har tur är jag stark nog att finnas där för svärmor och mor om de behöver. När min pappa blev sjuk i cancer vårdade min mamma honom helt själv hemma. Ingen verkade bry sig hur det gick för dem eller hur de klarade sin ekonomi. Ingen erbjöd samtalsstöd till varken mor eller far- trots att de levde så nära döden och pappa hade mycket ångest. Jag mådde så illa över att jag själv inte orkade vara där mer. Med många olika högkostnadsskydd blev kostnaderna skyhöga, ingen samordning finns mellan de olika "högkostnadsskydden" - det bara låter tryggt och bra.
Vi luras att tro att vi har ett socialt skyddsnät som vi mer eller mindre villigt betalar skatt till. Vi vill att våra äldre och våra barn ska få det de behöver, vi vill vara solidariska med sjuka och svaga och helst också ha råd att ta ett världsansvar... Men vart går alla pengarna? Inte går de till vård och omsorg i alla fall, inte till dem som verkligen behöver och nu när ekonomin bromsar då skärs det ivrigt på de gamla. Och de sjuka. Det städas inte ens ordentligt på sjukhusen och livsfarliga bakterier sprids runt om på våra äldreboenden och vårdavdelningar. Idag har äldreomsorgspersonalen knappt ens tid att förklara hur lite tid de har för de hjälpbehövande. Omtanken och omsorgen är borta, förvaringen är ett faktum och de gamla känner sig som belastningar på samhället.
Detta är så sjukt! Sjukare än svininfluensan och mer svinigt än namnet! Så, nu funderar jag över hur det ska bli för våra älskade föräldrar, bäst vore att ha råd med ett stort hus eller ett par extra små hus på tomten, såsom man hade det förr. "Undantaget". Det är inte idealiskt för samhällsekonomin att var och en ordnar egen äldreomsorg, det är inte idealiskt att självständigheten läggs i malpåse för våra äldre men det är en betydligt bättre lösning än att hänvisas till den moderna tidens "ättestupa" - dö i ensamhet och isolering med smaklös mat i plastförpackning och en drös med mediciner som kan ta kål på vilken ung människa som helst!
Allt mer har jag börjat fundera över hur det ska bli när eller om min och min sambos mamma blir äldre och kanske behöver vård och stöd i sitt boende. Med tanke på den ovärdiga vård som erbjuds våra äldre, som arbetat hårt hela livet och betalat skatt, och till helt oskäliga avgifter för den omsorg de kan behöva inser jag att vi nog måste lösa "äldreomsorgen" själva.
Jag har pratat med så många, framförallt kvinnor, som vid sidan av sitt eget arbete också tar hand om sina föräldrar och i vissa fall syskon som behöver stöd i hemmet. De lagar deras mat, tvättar och städar, pysslar om och får kämpa för att deras anhöriga ska bli sedda av vården och tagna på allvar. T o m medicinsk utbildning verkar krävas numera för att man ska hålla koll på att läkare inte förskriver/ordinerar fel eller för mycket. Med ständigt dåligt samvete försöker dessa kvinnor att klara vården när samhället sviker. Värst sitter de i kläm som inte har så starka anhöriga.
Om jag själv har tur är jag stark nog att finnas där för svärmor och mor om de behöver. När min pappa blev sjuk i cancer vårdade min mamma honom helt själv hemma. Ingen verkade bry sig hur det gick för dem eller hur de klarade sin ekonomi. Ingen erbjöd samtalsstöd till varken mor eller far- trots att de levde så nära döden och pappa hade mycket ångest. Jag mådde så illa över att jag själv inte orkade vara där mer. Med många olika högkostnadsskydd blev kostnaderna skyhöga, ingen samordning finns mellan de olika "högkostnadsskydden" - det bara låter tryggt och bra.
Vi luras att tro att vi har ett socialt skyddsnät som vi mer eller mindre villigt betalar skatt till. Vi vill att våra äldre och våra barn ska få det de behöver, vi vill vara solidariska med sjuka och svaga och helst också ha råd att ta ett världsansvar... Men vart går alla pengarna? Inte går de till vård och omsorg i alla fall, inte till dem som verkligen behöver och nu när ekonomin bromsar då skärs det ivrigt på de gamla. Och de sjuka. Det städas inte ens ordentligt på sjukhusen och livsfarliga bakterier sprids runt om på våra äldreboenden och vårdavdelningar. Idag har äldreomsorgspersonalen knappt ens tid att förklara hur lite tid de har för de hjälpbehövande. Omtanken och omsorgen är borta, förvaringen är ett faktum och de gamla känner sig som belastningar på samhället.
Detta är så sjukt! Sjukare än svininfluensan och mer svinigt än namnet! Så, nu funderar jag över hur det ska bli för våra älskade föräldrar, bäst vore att ha råd med ett stort hus eller ett par extra små hus på tomten, såsom man hade det förr. "Undantaget". Det är inte idealiskt för samhällsekonomin att var och en ordnar egen äldreomsorg, det är inte idealiskt att självständigheten läggs i malpåse för våra äldre men det är en betydligt bättre lösning än att hänvisas till den moderna tidens "ättestupa" - dö i ensamhet och isolering med smaklös mat i plastförpackning och en drös med mediciner som kan ta kål på vilken ung människa som helst!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)