En fantastisk entertainer/skådespelare har världen mist, en helt onödig död, alldeles för tidigt!
När jag arbetade med suicidprevention för äldre fnös somliga för att äldre ska ju ändå snart dö och fördomen om att man som äldre naturligt sett blir deprimerad och mister livslusten härskar även bland välutbildade inom psykiatrin.
Men jag menar att man är lika värdefull genom hela livet och att hela livet ska levas.
En person som lever med psykisk ohälsa styrs av sjukdomens röst som säger att personen är värdelös och mistbar- men den rösten kan man få hjälp att hantera/tysta.
Varje självmord pga psykisk ohälsa skulle kunna undvikas- med rätt hjälp, i rätt tid och med ökade kunskaper kan vi komma närmare nollvisionen!
Ett nationellt suicidpreventivt program finns, utbildningar i psykisk livräddning/första hjälpen genomförs, en nollvision är på plats men det finns fler steg i raketen. NASP, nationellt och Stockholms läns landstings kunskapscentrum för suicidprevention och stärkande av psykisk hälsa är en viktig källa till metod och kunskapsutveckling men jag är övertygad om att med ökade resurser skulle allmänheten (de som möter personer med psykisk ohälsa eller själva drabbas) kunna få ta del av viktiga överlevnadsstrategier och kunskaper för tidig upptäckt.
När kunskapen väl börjar breddas måste beredskapen i samhället och i vården bli bättre på att följa upp och leda rätt.
Fler personer som kan ge samtalsstöd (psykologer, kuratorer, KBT-utbildade och psykoanalytiska mfl) måste finnas inom primärvården.
Varje människa som likt Robin Williams lever med skov av psykisk ohälsa/depressioner ska ha EN stabil vårdkontakt för tidig hjälp när personen själv/anhöriga larmar på.
En depression som hävs i tid minskar suicidrisken och detta vet de flesta som idag drabbas, tyvärr är det bara de mest akut suicidala som kan få hjälp(om de lyckas förmedla detta) resten avvisas i väntan på en senare fas i depressionen…
Helt galet!
Det är som att avvisa den som precis börjat blöda ur ett känt livshotande sår och själv söker vård för att invänta det akut livshotande tillståndet där personen riskerar att dö av blodförlust, ensam och oförmögen att själv söka hjälp. Eftersom vården baseras på egenmakt blir anhörigas larm, när den hjälpbehövande själv tystnat och ofta isolerat sig, något man inte riktigt förmår agera på.
Det ligger i den djupa depressionens natur att avvisa hjälp, ofta för att man känner sig ”ohjälpligt förlorad” redan.
Anhöriga och närståendes larm är alltså ofta livsavgörande!
De utgör den friska röstens språkrör som säger ”jag vill leva vidare, bara inte såhär…”
Kunskapen och förmågan att livrädda sig själv måste bättre svaras upp på i vården.
En vanlig husläkare kan fungera alldeles utmärkt som första hjälpkanal, men att hänvisa till den vanliga kötiden ska inte vara möjligt och den vård som krävs för att häva depressionen ska finnas tillgänglig snabbt.
Alliansen har under denna mandatperiod tagit enorma kliv framåt inom suicidpreventionen med nollvisionen som ledstjärna. Modiga beslut har fattats men ”att-göra-listan” har blivit längre, mer arbete återstår och ännu idag förlorar vi varje år alltför många liv som är omistliga. Om du inte tror mig, fråga anhöriga i suicidpersoners efterlevandestöds förening SPES, de har alla drabbats av den ”otänkbara” sorgen och förlusten.
Denna artikel tillägnas alla viskande röster, både från dem som tystnat och från dem som alltid gråter, tyst, oftast ohörbart….
Mia Franzén
Folkpartist, jurist, mamma och medmänniska i Salem
