En ny folkpartisång

Jag hade bestämt mig innan landsmötet för att inte gå upp och sjunga i min plädering för en ny partisång. Men efter att två personer yrkat bifall till min motion om ny partisång och efter att flera önskat höra den, bestämde jag mig för att "bjuda på det".

Under organisationsavsnittet på lördagen gick jag alltså upp i talarstolen och till min förvåning satt folkpartisterna där med förväntansfulla leenden. Så började jag sjunga, i mina öron lät det hur falskt som helst och hjärtat slog hårt. När jag började klappa för att hålla takten hängde publiken snabbt med och när jag var färdig blev det en varm applåd och busvisslingar. Jag bjöd på mig själv, och det fungerade. Som tack för applåden kastade jag en slängkyss ut till mina fina liberala vänner, deras reaktion var min vinst denna dag.

Jag har länge jobbat med medlemsvård internt i folkpartiet. Jag tycker att det är viktigt att ta tillvara olika personers kompetens och få dem att känna sig precis lika värdefulla som de är. Ett parti eller organisation blir inget utan var och en medlem. Vi kan aldrig gå framåt utan delaktighet hos många.

Därför älskar jag våra stora möten. Det är så roligt att träffa alla dessa goa människor, alla dessa idérika och varma medmänniskor.

Denna gång var inte annorlunda. Mitt budskap med att framföra sången var, "våga bjuda på dig själv". Det är en farlig uppmaning eftersom det inte alltid uppskattas eller premieras, men en nödvändig uppmaning eftersom rädslan att göra bort sig är så stark och hämmande. För att våga vara kreativ och konstruktiv, nytänkande och pionjär måste man våga låta människor le eller rentav skratta, ibland med och ibland åt. Det gör ingenting. Vi är bara människor, allihop.

Sedan finns meningsskiljaktigheter, brinnande engagemang och ibland ilska och frustration. Hat och kärlek ligger nära varandra och i krig och partipolitik verkar det mesta tillåtas. Ibland glömmer vi att skilja på sak och person, ibland glömmer vi att respektera varandra. Vi måste ständigt jobba med att höja taket internt, få en tillåtande och respekterande ton i våra debatter. Fult spel och "knivhugg i ryggen" borde förpassas till en svunnen tid, inte sjungandet.

Det som gör att jag tror att Jan Björklund kommer att kunna vara en bra ledare för folkpartiet liberalerna är just hans förmåga att se andra människor. Den strävan behöver vi alla tänka på. Om vi ser varandra, om vi verkligen ser varandra, olikheter, likheter - då får vi en fin och växande gemenskap. När vi mår bra internt strålar det om oss och vårt budskap blir ett med vårt sätt att vara.

De som mår bra är naturligt glada och det är vinnande.