Vad Mia Franzén gjorde i riksdagens talarstol 2002-2006, utöver att tala om viktiga ting, ett axplock…

Dök ner bakom talarstolen för att illustrera hur barn inte kommer till tals vid tvister om boende vårdnad och umgänge. Barnen behöver ett eget ombud i dessa tvister i rätten. (Talmannen Helena Höij (kd) undrade om jag mådde dåligt, det var premiärtalet)

Under en interpellationsdebatt mot Gunnar Lund (s) lät jag som talsvarsfunktionen som möter människor vid kontakt med myndigheter. Önskar du… tryck 2 och fyrkant mm. Ville lyfta vikten av mänsklig service som alternativ till talsvar och ministern anklagade mig för att vara teknikfientlig.

Smällde en ballong för att illustrera vårt sociala skyddsnäts brister. Anhörigvårdarnas situation var fokus.

Använde berättelsen om en hiss, där jag bad ministern (Leif Pagrotsky (s))stiga in och ta hissen ned med mig för att möta den lille klämde medborgaren, för att illustrera hur den lille klämde medborgaren har det på nedre botten. Handlade om talerätt till personer som tror sig kunna skadas av offentliggörande av forskningsstudier där de ställt upp frivilligt under förutsättning att de skulle få vara anonyma (Gillbergstudien). Ministern anklagade mig för att vara forskningsfientlig.

Använde berättelser ur verkliga livet där jag använde bildminne och hörselminne för att få åhörarna att reagera känslomässigt, vilket de gjorde. Jag frågade ungefär:”Kan du höra flickans gråt när hon fann sin storebror som hängt sig”mm. Jag bad riksdagskollegorna att titta sig omkring och bestämma vilka av vännerna kring dem kunde de tänka sig att förlora för att de tar sina liv, konstaterande: en nollvision för självmord är det enda rimliga.
En riksdagskollega (m) tyckte att jag gick för långt i mina bilder och sade i talarstolen att ”debatten höll låg nivå”.

Min Dikt om Kärleken

I hjärtats allra innersta vrå
finns en kärlek sann
inte en endaste tanke grå
dit in smyga kan.

Där göms det äkta och kära
som under snö så vit
och trots att någon är nära
kanske den ej finner dit.

Det är som livets högsta vinst
man vet aldrig var den är
och den stund man trodde allra minst
kan bli så minnesvärd och kär.

Ack ja, denna livets gåta
kanske man aldrig får svar
att ständigt i jorden sin påta
med en hemlighet underbar.

Vissa finner andra ej
de vet att någonting fattas
men det händer väl inte mig?!

"Citron och citronita, alla Smurfers favorit"

Dra ut byrålådan, ta fram dina barnglasögon och fortsätt sedan att läsa.

Vad betyder egentligen "barnasinne"?

Jag plågade mina fd kollegor i Stockholms läns landstingshus, Patrik Silverudd och Lars Grå Johannessen, med att spela Smurfhits på kontoret.

Sedan våndades de när jag motionerade om inrättande av pris till Sveriges och årets gladaste folkpartist och en ny partisång. Men som goda liberaler försökte de hålla god min och "tolerera olikheter".

Under alla mina år i socialliberal tjänst har frågor av varierande betydelse upptagit mitt engagemang. Vilt har jag kastat mig från mindre allvarliga till livsavgörande frågor. Den extrema mixen har hela tiden tjänat ett syfte: Att på alla plan bidra till psykisk hälsa!

Alla har inte förstått vad jag hållit på med, några har nåtts av mitt budskap.

Medan mitt starka engagemang för de viktiga frågorna blivit allt mer levande, barnens mänskliga rättigheter, äldres och anhörigvårdares situation, skuldsatta familjer, fosterbarns utsatthet, psykisk hälsa, nollvision för självmord, den lille företagarens sociala skyddsnät mm har jag hela tiden haft mina "barnglasögon" nära till hands.

Nu skulle jag postumt vilja utdela min utmärkelse Årets gladaste folkpartist till min/vår vän och skickliga folkpartikollega i Salem, Christina Lorentzon.

Hon har nu efter en tids sjukdom lämnat oss, sina nära vänner, sin familj, barn och barnbarn. Samtidigt som tårarna stockas i halsen kommer ett leende krypande genom kroppen och når mitt sörjande hjärta.

Hon viskar något. Få människor har gåvan att föra med sig värme och glädje var hon än går. Christina hade den gåvan och jag saknar henne enormt!

På något vis känns det viktigare nu än någonsin att att vårda hennes arv , att försöka ge vidare vad hon gav.

Så jag ler.

Sedan plockar jag fram mina barnglasögon, lyssnar på Smurfhits och hör "de små blå" sjunga med varsin udda och unik röst- det lockar fram tankeparalleller och nya idéer, barnasinne och ro infinner sig. Och så hör jag plötsligt orden från en annan stor liberal och varm vän, Andres Käärik: " Jag tycker att ALLA idéer är bra, fram till de motbevisats". Ett äkta liberalt sinne- öppet, tolerant och förändringspositivt.

Livet har sagt mig att vara glad för och rädd om mina medmänniskor. Kanske tom mer specifikt och med extra glöd "mina folkpartiklar".

När jag, vilket är ofta, betecknas som udda, positivt udda tolksar jag det som slås jag alltid av samma fråga "vem är inte det? Och jämfört med vad/vem?". Sedan tänker jag att det kan jag bjuda på, och med ett leende till, ALLT tjänar ett syfte.

Nu för att hjälpa dig att tolka/sammanfatta vad jag ville få sagt med denna artikel är mitt budskap hyfsat enkelt: "Våga lev! Vi har många att göra det för!"

Mia