Vad Mia Franzén gjorde i riksdagens talarstol 2002-2006, utöver att tala om viktiga ting, ett axplock…

Dök ner bakom talarstolen för att illustrera hur barn inte kommer till tals vid tvister om boende vårdnad och umgänge. Barnen behöver ett eget ombud i dessa tvister i rätten. (Talmannen Helena Höij (kd) undrade om jag mådde dåligt, det var premiärtalet)

Under en interpellationsdebatt mot Gunnar Lund (s) lät jag som talsvarsfunktionen som möter människor vid kontakt med myndigheter. Önskar du… tryck 2 och fyrkant mm. Ville lyfta vikten av mänsklig service som alternativ till talsvar och ministern anklagade mig för att vara teknikfientlig.

Smällde en ballong för att illustrera vårt sociala skyddsnäts brister. Anhörigvårdarnas situation var fokus.

Använde berättelsen om en hiss, där jag bad ministern (Leif Pagrotsky (s))stiga in och ta hissen ned med mig för att möta den lille klämde medborgaren, för att illustrera hur den lille klämde medborgaren har det på nedre botten. Handlade om talerätt till personer som tror sig kunna skadas av offentliggörande av forskningsstudier där de ställt upp frivilligt under förutsättning att de skulle få vara anonyma (Gillbergstudien). Ministern anklagade mig för att vara forskningsfientlig.

Använde berättelser ur verkliga livet där jag använde bildminne och hörselminne för att få åhörarna att reagera känslomässigt, vilket de gjorde. Jag frågade ungefär:”Kan du höra flickans gråt när hon fann sin storebror som hängt sig”mm. Jag bad riksdagskollegorna att titta sig omkring och bestämma vilka av vännerna kring dem kunde de tänka sig att förlora för att de tar sina liv, konstaterande: en nollvision för självmord är det enda rimliga.
En riksdagskollega (m) tyckte att jag gick för långt i mina bilder och sade i talarstolen att ”debatten höll låg nivå”.