Visste du att var fjärde suicid/självmord är en person som är över 65 år i ? Det finns de som resonerar att det inte är så viktigt, att dessa personer ändå är närmare döden - så att säga ändå ska dö snart. Det finns de som tror att det är deprimerande att bara vara gammal och skröplig, att livslusten försvinner per automatik. Det är två märkliga men mänskliga resonemang. Jag har träffat många äldre med mer livslust och livsgnista än mina jämnåriga vänner i 35- årsåldern, personer fulla av livskunskaper, erfarenheter och inspiration. Att påstå att en äldre människa har mindre att ge än en yngre är en illusion i sin rätta bemärkelse, vi luras av den yngres yttre och av vår egen föreställning om att ungdom är lika med lycka och styrka.
Min övertygelse är dessutom att ett samhälle som tar vara på de äldres kompetens och som behandlar äldre med respekt och värdighet är ett medmänskligt sunt samhälle. Det börjar så att säga vid slutet och ger smittoeffekter på alla kommande generationer. Det betyder inte att vi inte samtidigt bör värna om våra minsta, barnen, men en trygg äldre generation kan ge även barnen mer livslust och inspiration.
Det är dags att vi vågar tala med varandra, ta oss tid att lyssna, vi har mycket att lära. Ibland kan en blick säga mer än tusen ord, bara vi vågar möta den…
Suicidprevention bland äldre och långtidssjuka kan vara ett telefonsamtal i veckan, ett samtal vid parkbänken eller på bussen, ett skickat vykort. Det låter kanske enkelt och det är för att det faktiskt är just enkelt, så fort vi övervinner vår rädsla. Det är rädslan som får oss att vika undan med blicken när vi möter en handikappad eller skröplig äldre, men det är inte farligt att istället söka blicken och kontakten. Häromdagen höll jag på att falla i famnen på en gravt handikappad kille i rullstol och i hans skelande blick mötes våra ögon i ett leende, ett bubblande fnitter över komiken i situationen, "hur hade det sett ut om jag överfallit honom i mitt fall?!". Av hans utseende att döma trodde jag, min dumma idiot, att han knappt var kontaktbar, ett paket, men han var ju en medmänniska som alla andra och jag som tror mig själv om att besitta goda medmänskliga egenskaper?! Min rädsla, min föreställning, handikappar mig. Rädslan gör att jag missar många fina medmänniskors berättelser som jag får i gåva om jag bara stannar upp och vågar möta dem.
Det finns utbildningar i det här, hur vi ska kunna bemästra våra rädslor och börja leva ordentligt. Utbildningar som tryggar oss i att våga föra samtal om de svåra, men livsavgörande, livsfrågorna. Hur ska vi möta en medmänniska i själslig nöd, som funderar på döden som en utväg, som har svårt att se några andra alternativ? Detta kan vi lära oss i psykisk livräddning. Och för att avsluta med något som borde vara självklart: en människa är lika värdefull genom hela livet och har rätt till samtalsstöd och medicinsk behandling även när hon är äldre. Det är pressen, känslan av att inte höra till, som måste minska, inte livet som måste ta slut.
Mia Franzén, Salem, fd riksdagsledamot (fp), debattör och medmänniska på "bättringsvägen
onsdag 19 mars 2008
onsdag 12 mars 2008
Uttalande angående Regeringens nollvision för självmord
Pressmeddelande 12 mars 2008
Den dåvarande riksdagsledamoten Mia Franzén (fp) föreslog under mandatperioden 2002-2006 en rad åtgärder för stärkande av den psykiska hälsan, en av dem var förslaget om en nollvision för självmord. Idag presenterar regeringen sin Folkhälsoproposition och däri finns nollvisionen med. Nu arbetar Mia Franzén från Salem hos Jan Beskow på Västsvenska nätverket för suicidprevention och samarbetar nära med Danuta Wasserman på NASP, (Nationell prevention av suicid och psykisk ohälsa vid Karolinska institutet och Stockholms läns landstings centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa.
Mia Franzén kommenterar:
”Jag har förmånen att få arbeta med att införa nollvisionen, jag får alltså vara med och gå från ord till handling. När nu regeringen så klart visar på inriktningsmålet att ingen ska behöva ta sitt liv för att den mår dåligt psykiskt ökar förutsättningarna för att fler ska kunna få del av t ex psykisk livräddning som är en slags första hjälpen när någon mår psykiskt dåligt.
Det är pressen som måste lätta, inte livet som måste ta slut!”, avslutar Mia Franzén, som är mycket hoppfull och positiv inför framtiden.
Den dåvarande riksdagsledamoten Mia Franzén (fp) föreslog under mandatperioden 2002-2006 en rad åtgärder för stärkande av den psykiska hälsan, en av dem var förslaget om en nollvision för självmord. Idag presenterar regeringen sin Folkhälsoproposition och däri finns nollvisionen med. Nu arbetar Mia Franzén från Salem hos Jan Beskow på Västsvenska nätverket för suicidprevention och samarbetar nära med Danuta Wasserman på NASP, (Nationell prevention av suicid och psykisk ohälsa vid Karolinska institutet och Stockholms läns landstings centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa.
Mia Franzén kommenterar:
”Jag har förmånen att få arbeta med att införa nollvisionen, jag får alltså vara med och gå från ord till handling. När nu regeringen så klart visar på inriktningsmålet att ingen ska behöva ta sitt liv för att den mår dåligt psykiskt ökar förutsättningarna för att fler ska kunna få del av t ex psykisk livräddning som är en slags första hjälpen när någon mår psykiskt dåligt.
Det är pressen som måste lätta, inte livet som måste ta slut!”, avslutar Mia Franzén, som är mycket hoppfull och positiv inför framtiden.
Nollvision för självmord
Stockholm och Halland var de första landstingen att anta nollvision för självmord
Nu finns nollvisionen med i regeringens Folkhälsoproposition, inriktningsmålet är alltså: att hela Sverige ska leva och dessutom må bra psykiskt!
Främst handlar det om att stärka den psykiska hälsan så att färre väljer att ta sitt liv när kriser inträffar i livet. Det finns flera evidensbaserade metoder både för stärkande av den psykiska hälsan och arbetet med självmordsprevention, dessa bör börja användas mer. Det finns också nationella riktlinjer för vård av suicidala barn och ungdomar med familjer som behöver användas i de verksamheter som möter dessa grupper. Det finns stödmaterial i att förebygga självmord och självmordsförsök hos skolelever för lärare och annan skolpersonal som tagits fram av WHO och anpassats till svenska förhållanden. Positiva exempel finns att hämta från flera olika former av interventioner, t ex psykosocialt stöd till äldre med telefonkontakt eller samverkan mellan Banverket och SOS-alarm när någon hotar att ta sitt liv genom att gå ut framför ett tåg, insatser för att öka allmänläkarnas kunskaper om depressionssymptom, ökad säkerhet vid broar med högre stängsel- alla vilka visat sig ge mycket positiva effekter.
Det är idag allt fler som öppet vågar prata om sin psykiska hälsa och ohälsa, men samtidigt finns många tabun kvar. Rädslan för att bli betraktad som en "potentiellt våldsam" eller "svag" person får många, främst unga killar att ensamma bära sina mörka tankar. Men att vi människor tänker på döden som en utväg när livet pressar på är vare sig ovanligt eller onaturligt.
Det är pressen som måste lätta, inte livet som måste ta slut, men ibland behöver vi hjälp att se alternativen.
Första steget är att våga ta steget och prata med någon. Det kan vara vem som helst som man har förtroende för, en förälder, ett syskon, en vän, en lärare, en kurator, en skolsköterska, en läkare, en arbetskamrat- det viktiga är då att den som får förtroendet lyssnar och vet var hjälp/stöd finns att få. Denna baskunskap är som en slags "första hjälpen för själen" eller som "psykisk livräddning".
Drygt 1 400 människor tar sitt liv varje år i Sverige, det är katastrofala siffror som snabbt kan jämföras med Estoniakatastrofen som krävde 852 människoliv eller tsunamikatastrofen som krävde 543 svenskars liv.
1 400 människor, varje år. Och ändå talas så lite om detta.
Varje förlorat liv är en katastrof i sig, därför är en nollvision för självmord ett nödvändigt strävansmål, en viktig signal om att vi inte ska överge någon. Alliansregeringen står nu bakom nollvisionen och i Stockholms läns landsting och i Hallands landsting har visionen redan antagits. Nu handlar det om att ge visionen ett verkligt innehåll för att stärka den psykiska hälsan och då finns NASP, (Nationell prevention av suicid och psykiskohälsa vid Karolinska institutet och Stockholms läns landstingscentrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa), som kunskapsbas. Västsvenska nätverket för suicidprevention, baserat i Göteborg, arbetar med att ge utbildningar i suicidprevention till olika målgrupper som möter personer som förlorat lusten att leva, bra utbildningsmaterial finns hos dem som tagits fram tillsammans med bla SPES, anhörigförening för dem som förlorat någon i suicid.
Socialstyrelsens lägesrapport 2006 för folkhälsan beskriver: "Mest oroväckande är att unga kvinnor i åldrarna 15 till 24 år har fortsatt ogynnsam utveckling av sitt psykiska välbefinnande. Andelarna som i intervjuer uppger såväl lätta som svåra besvär av ängslan, oro eller ångest har ökat sedan mitten av 1990-talet. De unga kvinnorna har under samma tidsperiod haft en ökande alkoholkonsumtion, alltmer vårdats för alkoholförgiftning och gjort självmordsförsök i ökande omfattning." Och den senaste Folkhälsorapporten 2007 säger att den psykiska ohälsan har minskat, men är fortfarande hög bland yngre kvinnor.
Suicid är också fortfarande den vanligaste dödsorsaken för män i åldern 15-44 år.
Att krafttag behövs är således uppenbart! Det har den nuvarande regeringen tagit till sig Och…
om vi, var och en, gör det lilla men bästa vi kan, kan vi uträtta stordåd tillsammans.
Bengt Eliasson, landstingspolitiker (fp) med ansvar för psykiatrin i Halland
Mia Franzén, fd riksdagsledamot (fp), debattör och jurist
Nu finns nollvisionen med i regeringens Folkhälsoproposition, inriktningsmålet är alltså: att hela Sverige ska leva och dessutom må bra psykiskt!
Främst handlar det om att stärka den psykiska hälsan så att färre väljer att ta sitt liv när kriser inträffar i livet. Det finns flera evidensbaserade metoder både för stärkande av den psykiska hälsan och arbetet med självmordsprevention, dessa bör börja användas mer. Det finns också nationella riktlinjer för vård av suicidala barn och ungdomar med familjer som behöver användas i de verksamheter som möter dessa grupper. Det finns stödmaterial i att förebygga självmord och självmordsförsök hos skolelever för lärare och annan skolpersonal som tagits fram av WHO och anpassats till svenska förhållanden. Positiva exempel finns att hämta från flera olika former av interventioner, t ex psykosocialt stöd till äldre med telefonkontakt eller samverkan mellan Banverket och SOS-alarm när någon hotar att ta sitt liv genom att gå ut framför ett tåg, insatser för att öka allmänläkarnas kunskaper om depressionssymptom, ökad säkerhet vid broar med högre stängsel- alla vilka visat sig ge mycket positiva effekter.
Det är idag allt fler som öppet vågar prata om sin psykiska hälsa och ohälsa, men samtidigt finns många tabun kvar. Rädslan för att bli betraktad som en "potentiellt våldsam" eller "svag" person får många, främst unga killar att ensamma bära sina mörka tankar. Men att vi människor tänker på döden som en utväg när livet pressar på är vare sig ovanligt eller onaturligt.
Det är pressen som måste lätta, inte livet som måste ta slut, men ibland behöver vi hjälp att se alternativen.
Första steget är att våga ta steget och prata med någon. Det kan vara vem som helst som man har förtroende för, en förälder, ett syskon, en vän, en lärare, en kurator, en skolsköterska, en läkare, en arbetskamrat- det viktiga är då att den som får förtroendet lyssnar och vet var hjälp/stöd finns att få. Denna baskunskap är som en slags "första hjälpen för själen" eller som "psykisk livräddning".
Drygt 1 400 människor tar sitt liv varje år i Sverige, det är katastrofala siffror som snabbt kan jämföras med Estoniakatastrofen som krävde 852 människoliv eller tsunamikatastrofen som krävde 543 svenskars liv.
1 400 människor, varje år. Och ändå talas så lite om detta.
Varje förlorat liv är en katastrof i sig, därför är en nollvision för självmord ett nödvändigt strävansmål, en viktig signal om att vi inte ska överge någon. Alliansregeringen står nu bakom nollvisionen och i Stockholms läns landsting och i Hallands landsting har visionen redan antagits. Nu handlar det om att ge visionen ett verkligt innehåll för att stärka den psykiska hälsan och då finns NASP, (Nationell prevention av suicid och psykiskohälsa vid Karolinska institutet och Stockholms läns landstingscentrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa), som kunskapsbas. Västsvenska nätverket för suicidprevention, baserat i Göteborg, arbetar med att ge utbildningar i suicidprevention till olika målgrupper som möter personer som förlorat lusten att leva, bra utbildningsmaterial finns hos dem som tagits fram tillsammans med bla SPES, anhörigförening för dem som förlorat någon i suicid.
Socialstyrelsens lägesrapport 2006 för folkhälsan beskriver: "Mest oroväckande är att unga kvinnor i åldrarna 15 till 24 år har fortsatt ogynnsam utveckling av sitt psykiska välbefinnande. Andelarna som i intervjuer uppger såväl lätta som svåra besvär av ängslan, oro eller ångest har ökat sedan mitten av 1990-talet. De unga kvinnorna har under samma tidsperiod haft en ökande alkoholkonsumtion, alltmer vårdats för alkoholförgiftning och gjort självmordsförsök i ökande omfattning." Och den senaste Folkhälsorapporten 2007 säger att den psykiska ohälsan har minskat, men är fortfarande hög bland yngre kvinnor.
Suicid är också fortfarande den vanligaste dödsorsaken för män i åldern 15-44 år.
Att krafttag behövs är således uppenbart! Det har den nuvarande regeringen tagit till sig Och…
om vi, var och en, gör det lilla men bästa vi kan, kan vi uträtta stordåd tillsammans.
Bengt Eliasson, landstingspolitiker (fp) med ansvar för psykiatrin i Halland
Mia Franzén, fd riksdagsledamot (fp), debattör och jurist
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)