Självmordsprevention bland äldre

Visste du att var fjärde suicid/självmord är en person som är över 65 år i ? Det finns de som resonerar att det inte är så viktigt, att dessa personer ändå är närmare döden - så att säga ändå ska dö snart. Det finns de som tror att det är deprimerande att bara vara gammal och skröplig, att livslusten försvinner per automatik. Det är två märkliga men mänskliga resonemang. Jag har träffat många äldre med mer livslust och livsgnista än mina jämnåriga vänner i 35- årsåldern, personer fulla av livskunskaper, erfarenheter och inspiration. Att påstå att en äldre människa har mindre att ge än en yngre är en illusion i sin rätta bemärkelse, vi luras av den yngres yttre och av vår egen föreställning om att ungdom är lika med lycka och styrka.
Min övertygelse är dessutom att ett samhälle som tar vara på de äldres kompetens och som behandlar äldre med respekt och värdighet är ett medmänskligt sunt samhälle. Det börjar så att säga vid slutet och ger smittoeffekter på alla kommande generationer. Det betyder inte att vi inte samtidigt bör värna om våra minsta, barnen, men en trygg äldre generation kan ge även barnen mer livslust och inspiration.
Det är dags att vi vågar tala med varandra, ta oss tid att lyssna, vi har mycket att lära. Ibland kan en blick säga mer än tusen ord, bara vi vågar möta den…
Suicidprevention bland äldre och långtidssjuka kan vara ett telefonsamtal i veckan, ett samtal vid parkbänken eller på bussen, ett skickat vykort. Det låter kanske enkelt och det är för att det faktiskt är just enkelt, så fort vi övervinner vår rädsla. Det är rädslan som får oss att vika undan med blicken när vi möter en handikappad eller skröplig äldre, men det är inte farligt att istället söka blicken och kontakten. Häromdagen höll jag på att falla i famnen på en gravt handikappad kille i rullstol och i hans skelande blick mötes våra ögon i ett leende, ett bubblande fnitter över komiken i situationen, "hur hade det sett ut om jag överfallit honom i mitt fall?!". Av hans utseende att döma trodde jag, min dumma idiot, att han knappt var kontaktbar, ett paket, men han var ju en medmänniska som alla andra och jag som tror mig själv om att besitta goda medmänskliga egenskaper?! Min rädsla, min föreställning, handikappar mig. Rädslan gör att jag missar många fina medmänniskors berättelser som jag får i gåva om jag bara stannar upp och vågar möta dem.
Det finns utbildningar i det här, hur vi ska kunna bemästra våra rädslor och börja leva ordentligt. Utbildningar som tryggar oss i att våga föra samtal om de svåra, men livsavgörande, livsfrågorna. Hur ska vi möta en medmänniska i själslig nöd, som funderar på döden som en utväg, som har svårt att se några andra alternativ? Detta kan vi lära oss i psykisk livräddning. Och för att avsluta med något som borde vara självklart: en människa är lika värdefull genom hela livet och har rätt till samtalsstöd och medicinsk behandling även när hon är äldre. Det är pressen, känslan av att inte höra till, som måste minska, inte livet som måste ta slut.

Mia Franzén, Salem, fd riksdagsledamot (fp), debattör och medmänniska på "bättringsvägen