Rätt person på rätt plats!

Jag är landstingspolitiker för Folkpartiet och är positiv till både flyktingmottagning och arbetskraftsinvandring.

Många av oss är helt beroende av att det finns människor som är villiga att flytta till Sverige och lära sig ett nytt språk. Titta på vem som vårdar din gamla mor och far , vem ser om dina barns tänder och vem hjälper dig med din allergi på Husläkarmottagningen– vårdpersonalen är ofta invandrare och utan vårdpersonal med invandrarbakgrund skulle vården braka ihop.

Men vi måste se till att hjälpa dem som kommer som arbetskraftsinvandrare på ett bättre sätt, till exempel genom att ge dem bättre möjlighet att lära sig svenska, för utan språket står man sig slätt i ett nytt land.

Låt mig ge ett exempel:

För en tid sedan var jag hos en specialistläkare inom barn- och ungdomspsykiatrin. Han hade kommit till Sverige från Rumänien för drygt ett halvår sedan. Han vittnade om att han inte fått något uppstartsstöd hos sin arbetsgivare, ingen mentor, det finns ingen läkarsekreterare som kan stötta vid när han ska författa skrivelser till andra myndigheter – viktiga intyg som ska ligga til grund för myndighetsbeslut om barn och deras familjer. Det finns heller ingen som korrekturläser hans texter. Jag tycker att vi sviker denne man som vill göra något bra för vårt land.

Det är viktigt att Alliansen tar tag i denna viktiga fråga, det tänker jag kämpa för. Vi får inte svika nysvenska resurspersoner, deras kompetens är ovärderlig och vi borde kunna lösa kommunikationsbristerna på ett sätt som både blir rättssäkert och tryggt, för den anställde och dess patienter.

Som medborgare borde man ha en ovillkorlig rätt att bli förstådd – och kunna förstå sin läkare. När kommunikationsproblem uppstår ska man kunna begära tolk.

Som nysvensk läkare (eller annan yrkeskategori) borde det vara självklart att få stöd till dess att språkhindren inte äventyrar patienten/närståendes rätt att förstå och bli förstådd. Mentorskap, fler läkarsekreterare, intensiv träning i tal och skrift och att alltid ha möjlighet att be en kollega tolka- det finns flera back-upåtgärder att pröva.

Om vi inte riktar lite ljus på de situationer som skapar en känsla av maktlöshet riskerar vi att undergräva vår gemensamma framtid och vår demokrati.

Alliansen är, enligt mig, det bästa som hänt Sverige på länge. Vi har gjort mycket för att stärka individens egenmakt, valfrihet och utrymme att växa, men vi har mer att göra.

Lägg din röst på en stark liberal!

Mia Franz'en(fp)

Medmänniska, Salem

Kandiderar till kommun, landsting och riksdag

Mina främsta landstingsfrågor

Kryssa Mia Franzén, tvåa på landstingslistan

Det behövs ett starkt folkparti som står upp för människovärdet även i kristider. En röst på mig är ett förtroende som jag är rädd om men inte rädd för. Jag ger mig  inte- respekt, tolerans, omtanke och ett bra bemötande är givet i framtidens sjukvård!

Kontakta mig gärna: mia.franzen@gmail.com

070-252 99 36

miafranzen.blogspot.se

Den som lever med psykisk ohälsa ska ha en stabil vårdkontakt och rätt till samtalsstöd när det behövs. Fler kuratorer och psykologer måste utbildas och anställas på husläkarmottagningar Ingen ska behöva dö pga sin psykiska ohälsa- varje människa är värdefull även då den själv inte förmår se det!

Stärk stödet till anhörigvårdare. Vi måste bli bättre på att se och höra även deras behov. Anhörigvården är en ovärderlig insats men måste ske frivilligt!

Ingen ska behöva dö i ensamhet! Det behövs fler händer att hålla i vården, någon som kan lyssna och finnas där både för patienten och de närstående. Fler behövs för att den psykosociala omvårdnaden. Att vara barn till en döende förälder kräver särskilt anpassade åtgärder- vi får inte glömma barnen!

Vi är i skriande behov av fler läkare och sjuksköterskor.Många arbetskraftsinvandrare är redan verksamma i sjukvården och har lärt sig svenska!  Men nysvenska anställda behöver bättre uppstartsstöd.

Det behövs bl a mentorer, intensiv träning i tal och avlastning i skrivdelen av fler läkarsekreterare.

En patient eller närstående har rätt att förstå och bli förstådd av sin läkare/sjuksköterska.

 

Ett av de sista budskap som Robin Williams nu tystnade röst viskar till oss Låt inte någons psykiska sjukdomsröst stå oemotsagd och bli dess död!

En fantastisk entertainer/skådespelare har världen mist, en helt onödig död, alldeles för tidigt! 


När jag arbetade med suicidprevention för äldre fnös somliga för att äldre ska ju ändå snart dö och fördomen om att man som äldre naturligt sett blir deprimerad och mister livslusten härskar även bland välutbildade inom psykiatrin.


  Men jag menar att man är lika värdefull genom hela livet och att hela livet ska levas.


 En person som lever med psykisk ohälsa styrs av sjukdomens röst som säger att personen är värdelös och mistbar- men den rösten kan man få hjälp att hantera/tysta.

Varje självmord pga psykisk ohälsa skulle kunna undvikas- med rätt hjälp, i rätt tid och med ökade kunskaper kan vi komma närmare nollvisionen!

 Ett nationellt suicidpreventivt program finns, utbildningar i psykisk livräddning/första hjälpen genomförs, en nollvision är på plats men det finns fler steg i raketen. NASP, nationellt och Stockholms läns landstings kunskapscentrum för suicidprevention och stärkande av psykisk hälsa är en viktig källa till metod och kunskapsutveckling men jag är övertygad om att med ökade resurser skulle allmänheten (de som möter personer med psykisk ohälsa eller själva drabbas) kunna få ta del av viktiga överlevnadsstrategier och kunskaper för tidig upptäckt. När kunskapen väl börjar breddas måste beredskapen i samhället och i vården bli bättre på att följa upp och leda rätt. Fler personer som kan ge samtalsstöd (psykologer, kuratorer, KBT-utbildade och psykoanalytiska mfl) måste finnas inom primärvården.


Varje människa som likt Robin Williams lever med skov av psykisk ohälsa/depressioner ska ha EN stabil vårdkontakt för tidig hjälp när personen själv/anhöriga larmar på.

  En depression som hävs i tid minskar suicidrisken och detta vet de flesta som idag drabbas, tyvärr är det bara de mest akut suicidala som kan få hjälp(om de lyckas förmedla detta) resten avvisas i väntan på en senare fas i depressionen… 

Helt galet!

 Det är som att avvisa den som precis börjat blöda ur ett känt livshotande sår och själv söker vård för att invänta det akut livshotande tillståndet där personen riskerar att dö av blodförlust, ensam och oförmögen att själv söka hjälp. Eftersom vården baseras på egenmakt blir anhörigas larm, när den hjälpbehövande själv tystnat och ofta isolerat sig, något man inte riktigt förmår agera på. Det ligger i den djupa depressionens natur att avvisa hjälp, ofta för att man känner sig ”ohjälpligt förlorad” redan. 

Anhöriga och närståendes larm är alltså ofta livsavgörande!
 De utgör den friska röstens språkrör som säger ”jag vill leva vidare, bara inte såhär…”

Kunskapen och förmågan att livrädda sig själv måste bättre svaras upp på i vården.
En vanlig husläkare kan fungera alldeles utmärkt som första hjälpkanal, men att hänvisa till den vanliga kötiden ska inte vara möjligt och den vård som krävs för att häva depressionen ska finnas tillgänglig snabbt. Alliansen har under denna mandatperiod tagit enorma kliv framåt inom suicidpreventionen med nollvisionen som ledstjärna. Modiga beslut har fattats men ”att-göra-listan” har blivit längre, mer arbete återstår och ännu idag förlorar vi varje år alltför många liv som är omistliga. Om du inte tror mig, fråga anhöriga i suicidpersoners efterlevandestöds förening SPES, de har alla drabbats av den ”otänkbara” sorgen och förlusten.

 Denna artikel tillägnas alla viskande röster, både från dem som tystnat och från dem som alltid gråter, tyst, oftast ohörbart….

 Mia Franzén Folkpartist, jurist, mamma och medmänniska i Salem

Att vara motströms ibland, innan det vänder och även om det aldrig vänder

Har du någon gång kommit på och framfört en ide utan att få igenom den? Har du någon gång stött ett förslag som du på förhand visste skulle bli nerröstat? Grattis, du har varit med och påverkat idéutvecklingen i vårt parti, du har skickat den viktiga signalen till andra att i en demokrati finns frihet att uttrycka eller stå för även impopulära åsikter. 
Jag känner många som har blivit tillplattade för sina förslag. Vissa av dem har försvunnit till andra partier, andra har tystnat men några orkar fortfarande stå upp för det de tror på. Det här med att visa intolerans eller ignorera den som vågar komma med en egen ide är dubbelimproduktivt. Och ingen vinner på det!
Tolerans och generositet kräver mod, det modet har vi i folkpartiet - att stå upp för och försvara även den lilla eller annorlunda rösten. Åsikts-och yttrandefrihet måste försvaras med handling. 

Jag kämpade länge ensam för att vårt parti skulle anta en nollvision för självmord. Den motvind jag mötte var mycket stark och motvinden var störst i folkpartiet, gång på gång förlorade jag omröstningar. Men så plötsligt en dag vände det... Idag låter det annorlunda och jag är glad att jag inte gav upp. Jag var dock ingen hjälte då utan bara oerhört envis och brinnande engagerad. Med en sådan rustning klarar man vilka motvindar som helst.
I efterhand kan jag dock se att min kamp skulle kunna inspirera och kanske i viss mån stärka andra.
Många idéer jag haft har jag fått igenom utan hårda kamper, många har visat sig dela mina tankar men det har jag inte vetat säkert innan. Jag lägger handen på hjärtat och bestämmer mig, jag lyfter inte fingret i luften för att kolla vinden...innan. Ibland har jag också övergivit min egen åsikt för att jag mött goda motargument. Det är spännande med debatter-oftast härligt  med mänskliga möten- där respekten behållits. 

Hur många goda idéer har inte lyssnats på under åren och förtvinat? Hur många frihetskämpande liberaler har vi förbisett? Alla idéer borde mottas med respekt. Vissa idéer kan avfärdas pga sin sakliga ovettighet, men de flesta förtjänar åtminstone ett värdigt motstånd. 

Men det är själva idéen som ska ha motståndet, inte människan bakom idéen. Att få argumentera hårt är en utmaning och bara kul när man verkligen tror på något. Är vi verkligen så rädda för innovatörer att vi inte klarar en respektfull debatt? Inte vågar låta dessa självständiga entreprenörer utveckla sina tankar i en lyssnande gemenskap? 

Förrutom att man riskerar att för lång tid ha tystat en idekläckare skickas signalen till andra att man inte ska driva en annan uppfattning och våga göra sin röst hörd, om man inte är säker på vart vinden kommer att blåsa. 
Det är i en sådan miljö idetorkan blir som värst och opinionssiffrorna fortsätter dala. Och de nya idéerna lyser med sin frånvaro. Demokratin urholkas och ett frihets-,förändrings- och idéburetparti riskerar att förtvina. 

Den dubbla improduktiviteten är det största hotet mot demokratin för det föder en stor, tyst och missnöjd massa som inte längre skulle våga stå upp för varandras åsiktsfrihet- de har redan förlorat sin röst och orkar inte reagera på uppenbar misshandel av en människa- istället är de vana att ingå i massan som alltid "följer dit vinden blåser". Osäkra människor vågar mindre.

Så återigen tack till dig som vågar bli nerröstad, du är en hjälte, en vinnare på sikt och en förebild för andra idekläckare och frihetskämpande liberaler! Och tänk på att du har stöd bland många av dem som tystnat, som funderar på att återigen våga stå för en egen linje och höja sin röst för ett vinnande idédebattklimat och justare tag.

Den suicidala människan som projektägare-

Ett överlevnadsprojekt av Mia Franzén

Med tack för all inspiration och kunskap till NASP: Danuta Wasserman,Britta Alin Åkerman, Elizabeth Mårtensson och SPIV Jan Beskow, Else-Marie Törnberg,Ingvor Blom m fl samt Margit Ferm, SPES och min allra bästa väninna Pia Duroj för kloka råd och tips.

2 modeller finns idag

1 Den psykiatriska sjukdomsmodellen - där suicidalitet är ett symtom på psykisk sjukdom (enl DSM IV vid borderlinepersonlighetsstörning och depression) Suicidalitet förekommer dock vid praktiskt taget alla psykiska störningar.


2 Den suicidala processen – där suicidalitet är en egen psykologisk process


Båda har ett utifrånperspektiv och ser suicidaliteten som patologisk.



En patient tar inte livet av sig för att hon har en psykisk störning…

utan för att hon inte står ut med den psykiska störningens konsekvenser

Den psykiska störningens konsekvenser – del av riskanalysen

Skörhet/känslighet
Överväldigande impulser vid ”triggers”
Suicidalt modus
Varningssignaler (som personen själv kan uppfatta)
Överbelastning, negativ stress, påfrestningar
Worst case- vad utlöste det ? Lärdom?



Den suicidala människan är ägare av sina egna känslor och tankar
+
Släppa in en god rådgivare i projektet
=
ett Överlevnadsprojekt, gemensamt istf ensamt, 2 är fler än 1



Ägare av överlevnadsprojektet:

Ibland överväldigas jag av smärta, oro, sorg och suicidtankar.
Men det är fortfarande jag som tänker.
Jag är inte maktlös.
Jag behöver hjälp att inte hamna i tankeolycksfall.
Jag äger mitt livsprojekt.

Individuell (suicidpreventiv) projektplan

Syfte : Överleva, ta kontroll över impulser, ha en plan för ”före, under och efter”
Lägesbeskrivning – Skyddsfaktorer
Hinder för livslust – Riskanalys
Projektägarens behov
Åtgärder, konkreta med tidsplan och ansvarsfördelning
Åtgärdstrappa för risk och skademinimering



”Mias hjälpande hand” under akut smärta
Trygga(en kupad hand), trösta(tummen), återupprätta(med pekfingret peka på positiva upplevelser bakåt av upprättelse),långfingret(gör inga hastiga rörelser, var stilla, sitt ner),lillfingret(fatta inga stora beslut)- en uppsträckt hand (påkalla hjälp)

”Klara vagnen” – 7 överlevnadsstjärnor
Förebyggande av akut smärta

Smärtstilla inte
Säg ifrån! Sålla negativ stress
Tänk positivt, ibland med tvång
Mindfullness
Sök hjälp, i tid
Våga berätta, Vad lär jag mig av detta?
Medge skörhet och var vaksam


Trauma
Efter akut smärta Behöver personen:
1: värme, trygghet, närhet - omvårdad
2: någon som lyssnar och tröstar
3: hjälp att förstå och förlåta kontrollförlusten över impulserna
4: vad kan vi lära och återkoppla i vårt projekt
5: gardera för naturliga kontrollförluster – ett förlåtande system (som kompenserar för brister)
6: hitta ett sunt förhållningssätt till suicidalitet – ett livslångt projekt

Olycksfallsteorin (Jan Beskow)Fysiska olycksfall
Psykiska/psykologiska olycksfall


= Skuldavlastande, avtabuerande, normaliserande


Traumapatient - behöver trygghet och värme

Vårdgivaren/rådgivaren bör Våga fråga om smärtlindring
Berätta om Vanliga symptom- normalisering
Prata om Livslusten
Jabba med Överlevnadsstrategier
Informera om Vilken hjälp som finns
Lämna ut personligt Journummer
Göra Korta avtal

Vi behöver folkbildning i
Psykisk Livräddning
Alla ska:
Kunna tala om existentiella frågor - om liv, död, döende och suicid
Känna till grunderna för ångest, depression och suicidalitet
Veta hur man talar med personer som har sådana problem
Veta vart man hänvisar dem om man inte klarar det själv

Risk- och friskfaktorer
Ålder
Kön
Kultur
Psykisk ohälsa/hälsa
Missbruk/balanserat bruk
Ångest & rädsla/trygghet
Kroppslig sjukdom/stöd
Förluster/tröst
Kränkningar/återupprättelse
Ensamhet/i ett sammanhang

Dikt av Mia om
En Medmänniskas betydelse

När jag ser dig
kan jag se dig växa
när min blick finner din
försvinner din mörka skugga och du träder in i det varma ljuset.

Du faller in i mina armar
som den törstande finner brunnen
och trots det vet jag
att det jag ger är blott en droppe.

Varför ger ingen annan varför ser ingen det jag ser?
varför blir min famn så innerligt behövd?

Jag trodde att jag var liten
att jag var rädd i mitt mörker
men att se,
den som är i skuggan,
träda fram i ljuset,
in i min famn
det är en gåva,
jag ödmjukt tar emot från dig
du som inte,
just nu,
ser ditt värde.

När min blick finner din
försvinner din mörka skugga
och du tar med dig ljuset,
in i mitt liv.

Du gör alltid skillnad, du är alltid värdefull!

Sjukhusmaten

I skolorna har många insett att ett lokalt tillagningskök ger bättre mat till barnen. Det är så sorgligt att den som blir sjuk och hamnar på sjukhus ska ha det sämre. Jag tror visst att storproducenten gör sitt bästa både vad gäller ingredienser, smak och utseende, men den mat jag fick på Huddinge sjukhus, upphettad i specialugnar lämnade mycket övrigt att önska. Detta trots att jag inte är särskilt kräsen med mat. Min sambo är när han är hungrig än mindre nogräknad, men han vägrade äta upp det jag ej ville ha. En liten svårt sjuk pojke beskrev maten som oätlig. Kanske har maten blivit bättre under det havår som gått sedan jag var inlagd. Det hänvisas till enkäter där patienterna svarat att de är mer nöjda med maten.

Min framtidsdröm är för sjukhusen att de ska ha egna tillagningskök, liksom i skolorna. Halvfabrikat och mikromat är inte den bästa maten enligt mig. Den som på grund av sjukdom har nedsatt aptit men behöver näringen, än mer än den friske, ska få vällagad, välsmakande och väldoftande mat. Mitt måtto i denna debatt blir "Hellre en god maträtt än flera upphettade, smaklösa och inplastade maträtter på menyn."

Värdig äldrevård för kostsam?

Publicerad på www.newsmill.se : 2009-07-23, Uppdaterad: 2009-07-27
Att medmänskligheten förpackats i en burk och lagts i garderoben är vi dock nog inte alla medvetna om. Först den dagen vi själva eller någon närstående behöver hjälp.

En äldre, diabetessjuk kvinna sitter isolerad pga av bakterier hon fått i den fantastiska svenska sjukvården. Hon får sin middag på rummet av inplastad personal och en halvtimme senare serveras smörgås och kaffe. Hon tycker att det känns svårt att få ner mer mat så kort efter middagen och ber att få vänta lite med kvällsfika. Men nej. Halvt utskälld av den förmodligen sommarvikarierande unge mannen sitter hon ordentligt uppmärksammad på att "fikat serveras till ALLA vid samma tid, ingen extraservice finns plats för".

Den äldre sjuksköterskan hör bekymrat på konversationen och säger sedan lite försiktigt: " Hon har diabetes och behöver därför ett senare kvällsmål, en smörgås och ett glas mjölk eller så till natten." Irriterad lämnar den unge mannen rummet och hur det blev med smörgås och mjölk lite senare det var svårt för sköterskan att kolla upp. Med ansvar för flera avdelningar, med svårt sjuka, döende, starkt medicinerade, ibland på flera olika våningsplan och t o m i olika hus i olika kommundelar finns inte en chans i världen för sköterskan att se till en smörgås med mjölk.


Den unge sommaranställde mannen då? Med delegation som man är tvungen att acceptera om man vill jobba, med svårt sjuka patienter att ta hand om, kanske fler än man egentligen rimligen klarar- medmänskligheten kanske helt bortrationaliserats och med så pressade arbetsförhållanden går det så länge det går och inget särskilt händer... Men vad händer när det händer? Jo, då kommer en Lex Maria-anmälan samt avvikelserapporteringar med all den skuldpåläggning som det innebär.

Den stora avvikelsen kanske numera är det vi alla förväntar oss av vården: ett gott, medmänskligt bemötande, personal som trivs och mår bra och en säker vård med hög kvalitet.
Att medmänskligheten förpackats i en burk och lagts i garderoben är vi dock nog inte alla medvetna om. Först den dagen vi själva eller någon närstående behöver hjälp, då ser vi...

Sköterskan och undersköterskan har svårt att hinna med en smörgås med mjölk, de hinner än mindre upplysa om den misär de försöker uppväga. "Han sprang så fort benen bar och han har sprungit i många dar, och när han väl kom fram till "vila", han måste ännu mera ila"