Idag är det Valborg. Snart kommer släktingarna och jag har dukat ett färgsprakande bord. Vi skulle kunna vara fler, det är flera som vi saknar, just i år, för första året.
Jag brukar alltid fyllas med vemod så här på Valborg. Elden som flammar, drömmar som går upp i rök...Det är märkligt hur påverkad jag blir av denna känsla. För egentligen eldar vi ju in våren, årstiden för hopp och spirande grödor!
Varför låter jag mig själv bli så nedstämd då? Kanske är det bra att stanna upp och begrunda, alla gåvor och stölder, alla lyckostunder och besvikelser, all saknad och all kärlek! Både tacksamhet och förundran, eftertänksamhet och beundran...
Ikväll ska jag ta mig den stunden, för imorgon ska jag åter brinna av engagemang och lust. Jag ska kosta på mig en stilla stund- för att smälta de isar som gärna blir kvar i sinnet. Svämmar det över må det vara hänt, det har ju varit ett helt otroligt år fram till nu och jag känner på mig att det kommer mera! När mycket brinner upp lämnas plats åt det nya, nya drömmar, nya stunder av lust och skratt.
Ikväll är det Valborg, inte en glad Valborg önskar jag dig eller mig, men en förtröstansfull...
onsdag 30 april 2008
fredag 25 april 2008
En dikt jag skrev när jag var 14 år... Ikväll läser jag den på Minnesstunden för Måns Jenninger i Lerum
Utom en
Alla kulor rullar utmed marken
Utom en
Alla där är lika
utom den
den är känslig och kantig
därför klumpig och dan
Kulorna rullar på sitt kuliga vis
Alla, utom en
De stöter mot varandra
Stöter mot alla
Utom en
”Utom en” är en drömmande kula
Den säger
Studdsa över mig, hoppa över mig, rulla förbi mig som om jag inte finns
Bry er inte om mig
Jag är glad och nöjd ändå, för alla mina tankar och drömmar
För alla dem
Utom en.
Ensam är inte stark…men man kan bli!
Alla kulor rullar utmed marken
Utom en
Alla där är lika
utom den
den är känslig och kantig
därför klumpig och dan
Kulorna rullar på sitt kuliga vis
Alla, utom en
De stöter mot varandra
Stöter mot alla
Utom en
”Utom en” är en drömmande kula
Den säger
Studdsa över mig, hoppa över mig, rulla förbi mig som om jag inte finns
Bry er inte om mig
Jag är glad och nöjd ändå, för alla mina tankar och drömmar
För alla dem
Utom en.
Ensam är inte stark…men man kan bli!
måndag 21 april 2008
Vård Av sjuk Förälder- bra förslag!
Läste precis att Moderatkvinnorna föreslår att man ska kunna få ersättning när man är hemma för Vård av sjuk förälder såsom man får ersättning för att vara hemma för vård av sjukt barn.
Det låter i mina öron utmärkt!
Men jag skulle även vilja ha ett Vårdnadsbidrag för vård av sjuk partner/äkta hälft! Jag vet så många män och kvinnor som ser sin ekonomi rasa när de blir anhörigvårdare. Det är inte bara en heltidssysselsättning, det kan ofta vara ett dygnet-runt arbete.
När min mamma vårdade min cancersjuke pappa hemma skulle hon få ett bidrag för det på
ca 3 800 kr från kommunen. Jag vet att ersättningen varierar från kommun till kommun och att salem (där vi bor) är jämfört med andra kommuner generösa, men tänk er själva att klara sig själv, boende, mediciner, sjukbesök, färdtjänst, all vård, mat, sin partner mm på denna summa!
Ungefär blir det en dyngsersättning på 100 kr. Med tanke på att en sjukhusvårdplats kostar i snitt 2000 kr borde även detta sk vårdbidrag kunna höjas till en mer rimlig nivå.
Socialbidrag då tänker ni? Nej, det bär många emot att "be om" socailbidrag, det känns som en allmosa såsom fattighuset. Varför inte uppvärdera denna samhällstjänst istället, de insatser som sker från anhöriga är ju ovärderliga!
Min mammas lösning blev att gå i förtidspension med den lägre pension det ger för henne för resten av hennes liv. Det tycker jag känns som ett snyggt tack efter ett långt strävsamt liv!
Det låter i mina öron utmärkt!
Men jag skulle även vilja ha ett Vårdnadsbidrag för vård av sjuk partner/äkta hälft! Jag vet så många män och kvinnor som ser sin ekonomi rasa när de blir anhörigvårdare. Det är inte bara en heltidssysselsättning, det kan ofta vara ett dygnet-runt arbete.
När min mamma vårdade min cancersjuke pappa hemma skulle hon få ett bidrag för det på
ca 3 800 kr från kommunen. Jag vet att ersättningen varierar från kommun till kommun och att salem (där vi bor) är jämfört med andra kommuner generösa, men tänk er själva att klara sig själv, boende, mediciner, sjukbesök, färdtjänst, all vård, mat, sin partner mm på denna summa!
Ungefär blir det en dyngsersättning på 100 kr. Med tanke på att en sjukhusvårdplats kostar i snitt 2000 kr borde även detta sk vårdbidrag kunna höjas till en mer rimlig nivå.
Socialbidrag då tänker ni? Nej, det bär många emot att "be om" socailbidrag, det känns som en allmosa såsom fattighuset. Varför inte uppvärdera denna samhällstjänst istället, de insatser som sker från anhöriga är ju ovärderliga!
Min mammas lösning blev att gå i förtidspension med den lägre pension det ger för henne för resten av hennes liv. Det tycker jag känns som ett snyggt tack efter ett långt strävsamt liv!
fredag 18 april 2008
ADHD eller hjärtfel, varför inte diagnostisera?
I måndags gjorde jag något typiskt manligt, jag sappade runt bland kanalerna uttråkad på ett hotellrum och plötsligt dök barnläkaren Leif Elinder upp i rutan i en dokumentär på SVT:s TV1. Leif blev även han en hyfsat trevlig man då han väl fått vräka ur sig färdigt och jag förklarat mina motiv. Han ringde mig för ett par år sedan, mycket upprörd över en motion jag skrivit i riksdagen om talerätten för dem som deltagit i forskningsstudier inom ett universitet. Baserat på ett telefonsamtal från en man med ADHD som deltagit i studien blev exemplet Christopher Gillberg och Gillberggruppen för mig den avgörande faktorn som fick mig att tänka till ordentligt på hur klämd man kan bli mellan olika myndigheter. Talerätt, vad är det för nonsens tänker ni? Det låter så juridiskt formellt, ingen kioskvältare direkt, men talerätt eller ej kan knäcka en människa. Att få sitt privatliv skärskådat av vemsom utan att ens få möjlighet att hävda sin okränkbarhet i rätten, det känns i märgen när jag tänker på det. Jag kan inte gå i god för allt Gillberggruppen gjort, men Leif Elinders resonemang, tillsammans med Eva Kärfves, framstår för mig som besynnerligt. Jag kan inte annat än reflektera en sekund över att Sientologerna hyllar Eva Kärfve…
Jag skulle vilja fråga Leif Elinder om hur han resonerar när han säger att alla barn är olika, det är därför onödigt att diagnostisera. Men då undrar jag , gäller samma resonemang för fysiska funktionshinder som synskada, hörselskada eller hjärtfel? Finns det inte också för Leif och Eva en viss vits med att man sätter en rätt och tidig diagnos för dessa barn så att de kan få adekvat hjälp?
Min väninnas son har Aspberger och ADHD, den diagnosen fick han nu i 8:an efter många års kamp för stöd till honom. Nu när föräldrar och skolan vet, har alla betydligt bättre förutsättningar att förstå de svårigheter pojken har och försöka stödja honom. Inte bara Gillbergs forskning ligger ju till grund för diagnostiserandet, många internationella studier finns utanför denna lilla ankdamm som kallas Sverige, det finns många olika varianter av läroböcker och hälsoråd som förmedlar stödåtgärder lämpliga för och anpassade till dem med olika diagnoser.
Vi kanske alla har drag av eller uppfyller helt olika diagnoser, i så fall blir det ännu mer ofarligt att ha en ?! Det de flesta har blir ju norm, eller hur? Inte för att jag anser att man ska sträva efter likformning, nej, jag tycker att olikheterna berikar- ingenting att skämmas för. Diagnosen stämplar inte, den förklarar för många det de redan känt i många år och bekräftar att man inte är ensam med denna, det finns också stöd att få, idag mer än innan Gillberggruppens studier.
Så tillbaka till min ”upprörande” motion, som enligt Leif Pagrotsky var forskningsfientlig, nej, jag menar att min motion tvärtom var forskningsvänlig. Vem vill ställa upp och offra sin integritet och sina mänskliga rättigheter för forskningsstudier i universitetsvärlden framöver när fler får veta priset? Om man utvidgar talerätten så att den som riskerar att lida men av att uppgifter om dennes privatliv, familj och person cirkulerar gör att "försökspersonen" får rätt att åtminstone göra sin röst hörd innan oavidentifierade forskningsrapporter lämnas ut. Med en sådan utvidgad talerätt ges individen rätt att försöka skademinimera (något man är skyldig till enligt skadeståndsrättens grunder). Det känns som den minimalaste av mänskliga rättigheter, talerätt gällande uppgifter om ”mig själv” och mitt innersta, mina svagheter och mina styrkor.
Idag har bara den som begärt ut handlingarna rätt att överklaga och den som vill få ta del av andras forskning har kanske inte samma skyddsintresse av försökspersonernas integritet som den som lovade diskretion, eller den som själv riskerar att drabbas.
Ingen forskning får enligt min mening ha så höga kostnader att en enda människas heder och människovärde helt bortses ifrån. Denna sista mening trätte jag och Pagrotsky om i riksdagsdebatten, vad tycker du? Känn efter!
Min sista fråga till båda Leif:arna och Eva blir:
Har ni sett en bruten man
Gråta som ett barn, försvarslös utan mur och vapen
Ensam i en strid med tårar?!
Vad händer om alla vänder honom ryggen?
Mia Franzén, fd riksdagsledamot (fp) debattör, jurist och medmänniska
Jag skulle vilja fråga Leif Elinder om hur han resonerar när han säger att alla barn är olika, det är därför onödigt att diagnostisera. Men då undrar jag , gäller samma resonemang för fysiska funktionshinder som synskada, hörselskada eller hjärtfel? Finns det inte också för Leif och Eva en viss vits med att man sätter en rätt och tidig diagnos för dessa barn så att de kan få adekvat hjälp?
Min väninnas son har Aspberger och ADHD, den diagnosen fick han nu i 8:an efter många års kamp för stöd till honom. Nu när föräldrar och skolan vet, har alla betydligt bättre förutsättningar att förstå de svårigheter pojken har och försöka stödja honom. Inte bara Gillbergs forskning ligger ju till grund för diagnostiserandet, många internationella studier finns utanför denna lilla ankdamm som kallas Sverige, det finns många olika varianter av läroböcker och hälsoråd som förmedlar stödåtgärder lämpliga för och anpassade till dem med olika diagnoser.
Vi kanske alla har drag av eller uppfyller helt olika diagnoser, i så fall blir det ännu mer ofarligt att ha en ?! Det de flesta har blir ju norm, eller hur? Inte för att jag anser att man ska sträva efter likformning, nej, jag tycker att olikheterna berikar- ingenting att skämmas för. Diagnosen stämplar inte, den förklarar för många det de redan känt i många år och bekräftar att man inte är ensam med denna, det finns också stöd att få, idag mer än innan Gillberggruppens studier.
Så tillbaka till min ”upprörande” motion, som enligt Leif Pagrotsky var forskningsfientlig, nej, jag menar att min motion tvärtom var forskningsvänlig. Vem vill ställa upp och offra sin integritet och sina mänskliga rättigheter för forskningsstudier i universitetsvärlden framöver när fler får veta priset? Om man utvidgar talerätten så att den som riskerar att lida men av att uppgifter om dennes privatliv, familj och person cirkulerar gör att "försökspersonen" får rätt att åtminstone göra sin röst hörd innan oavidentifierade forskningsrapporter lämnas ut. Med en sådan utvidgad talerätt ges individen rätt att försöka skademinimera (något man är skyldig till enligt skadeståndsrättens grunder). Det känns som den minimalaste av mänskliga rättigheter, talerätt gällande uppgifter om ”mig själv” och mitt innersta, mina svagheter och mina styrkor.
Idag har bara den som begärt ut handlingarna rätt att överklaga och den som vill få ta del av andras forskning har kanske inte samma skyddsintresse av försökspersonernas integritet som den som lovade diskretion, eller den som själv riskerar att drabbas.
Ingen forskning får enligt min mening ha så höga kostnader att en enda människas heder och människovärde helt bortses ifrån. Denna sista mening trätte jag och Pagrotsky om i riksdagsdebatten, vad tycker du? Känn efter!
Min sista fråga till båda Leif:arna och Eva blir:
Har ni sett en bruten man
Gråta som ett barn, försvarslös utan mur och vapen
Ensam i en strid med tårar?!
Vad händer om alla vänder honom ryggen?
Mia Franzén, fd riksdagsledamot (fp) debattör, jurist och medmänniska
torsdag 10 april 2008
Nya Vårdnadsregler slår fel!
Efter ett antal påringningar och samtal har jag förstått att de nya Vårdnadsregler jag var med att fatta beslut kring i realiteten fått oönskade konsekvenser. Idag ska jag delta i en panel på Pappa-barn-föreningens kongress i Stockholm. Jag är oerhört nervös eftersom jag hört om hur lagen används på ett sätt jag inte står bakom.
Jag har inställningen att de allra flesta föräldrar är bra för sina barn och att de båda behövs för barnets trygghet. Det är då viktigt att vi har en lag som stävjar bråk och dämpar konflikten mellan föräldrarna. Då kan man inte ha en lag som i praktiken ger den ena föräldern all makt, det uppmuntrar inte till lugn. Tanken bakom den nya lagen var att ordentliga vårdnadsutredningar skulle göras och att barnets bästa skulle komma i första rummet. Tyvärr verkar juridiska ombud för barnen dröja trots redan fattade beslut av en majoritet under förra riksdagsperioden. Att umgängessabotera borde ligga sabotören till last vid bedömning av vårdnad och boende, den som baktalar den andra föräldern utan fog borde också missgynnas vid tvist. Att umgängessabotera och baktala den andra föräldern är främst ett svek mot barnet, som skadar barnet-detta är alltså ansvarslöst beteende. I de FÅ fall där det är motiverat att kritisera den andra föräldern öppet inför barnet bör kritiken ske efter noggrant övervägande, inte i den rena och blinda ilskan, och syftet ska vara att skydda barnet inte att själv som vuxen få utlopp för besvikelse och aggressioner. Detta låter kanske både självklart och enkelt, men det är svårare att vara människa än så. Det är dock viktigt att betänka att barnet är 50% av båda föräldrarna och att barnets egna självförtroende byggs upp av denna hälftendelning.
Jag har hört alltför många, framförallt kvinnor, som säger att deras nya kärlek ska bli barnets nye far, kallas pappa osv- det är en skrämmande inställning eftersom det rubbar grunden för barnet. Det är som att slita av barnet ett ben och be barnet gå vidare i denna låtsas-värld. Att inte få behöva den andre föräldern, att inte få älska den ger skador för hela livet, svårläkta och traumatiska.
Med sorg hör jag nu hur helt vanliga och ansvarstagande pappor mister både vårdnad och umgänge på mycket lösa grunder. Vi har tagit ett enormt kliv bakåt i utvecklingen där mammorna åter fått hela makten. Godtycke från mamma styr alltså över barnens rätt till sin far, så var det förr och så är det alltså nu.
Man kan mycket väl hävda att detta är diskriminerande mot männen och var tog jämställdhetskampen vägen då? Eller är det jämställdhet på kvinnors villkor som feministerna jobbar för, var är alla feminister nu? varför skriks det inte högt om detta? Vem företräder barnen i riksdagen? Och vem företräder alla vanliga fäder som vill sina barns bästa?
Jag har inställningen att de allra flesta föräldrar är bra för sina barn och att de båda behövs för barnets trygghet. Det är då viktigt att vi har en lag som stävjar bråk och dämpar konflikten mellan föräldrarna. Då kan man inte ha en lag som i praktiken ger den ena föräldern all makt, det uppmuntrar inte till lugn. Tanken bakom den nya lagen var att ordentliga vårdnadsutredningar skulle göras och att barnets bästa skulle komma i första rummet. Tyvärr verkar juridiska ombud för barnen dröja trots redan fattade beslut av en majoritet under förra riksdagsperioden. Att umgängessabotera borde ligga sabotören till last vid bedömning av vårdnad och boende, den som baktalar den andra föräldern utan fog borde också missgynnas vid tvist. Att umgängessabotera och baktala den andra föräldern är främst ett svek mot barnet, som skadar barnet-detta är alltså ansvarslöst beteende. I de FÅ fall där det är motiverat att kritisera den andra föräldern öppet inför barnet bör kritiken ske efter noggrant övervägande, inte i den rena och blinda ilskan, och syftet ska vara att skydda barnet inte att själv som vuxen få utlopp för besvikelse och aggressioner. Detta låter kanske både självklart och enkelt, men det är svårare att vara människa än så. Det är dock viktigt att betänka att barnet är 50% av båda föräldrarna och att barnets egna självförtroende byggs upp av denna hälftendelning.
Jag har hört alltför många, framförallt kvinnor, som säger att deras nya kärlek ska bli barnets nye far, kallas pappa osv- det är en skrämmande inställning eftersom det rubbar grunden för barnet. Det är som att slita av barnet ett ben och be barnet gå vidare i denna låtsas-värld. Att inte få behöva den andre föräldern, att inte få älska den ger skador för hela livet, svårläkta och traumatiska.
Med sorg hör jag nu hur helt vanliga och ansvarstagande pappor mister både vårdnad och umgänge på mycket lösa grunder. Vi har tagit ett enormt kliv bakåt i utvecklingen där mammorna åter fått hela makten. Godtycke från mamma styr alltså över barnens rätt till sin far, så var det förr och så är det alltså nu.
Man kan mycket väl hävda att detta är diskriminerande mot männen och var tog jämställdhetskampen vägen då? Eller är det jämställdhet på kvinnors villkor som feministerna jobbar för, var är alla feminister nu? varför skriks det inte högt om detta? Vem företräder barnen i riksdagen? Och vem företräder alla vanliga fäder som vill sina barns bästa?
Nya Vårdnadsregler-debatten före beslut
Utdrag ur riksdagens protokoll från kammardebatten om nya Vårdnadsregler 30 maj 2005/06:131
Anf. 44 MIA FRANZÉN (fp):
Herr talman, kära åhörare och riksdagskolleger! I dag behandlar vi lagutskottets betänkande om nya vårdnadsregler.
Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 4, men även övriga våra reservationer står jag givetvis bakom.
Enligt reservation 4 ska barnen få rätt till juridiskt biträde i alla mål i domstol som rör vårdnad, boende och umgänge. I dag har föräldrarna rätt till juridiskt biträde i dessa mål. Men fortfarande saknas ett biträde för barnen. Det finns alltså inget juridiskt biträde, fristående från föräldrarna, för barnen.
Ett sådant juridiskt biträde tror jag skulle kunna verka lugnande i en väldigt konfliktfylld och känslolåst situation, som de flesta skilsmässor där man tvistar om barnen innebär. Det juridiska biträdet skulle alltså bevaka barnets rätt i förhållande till bägge dess föräldrar. Detta är oerhört viktigt.
När den egna livskrisen drabbar en förälder kan det vara svårt att hålla isär å ena sidan sin egen ilska och sorg och å andra sidan vad som är bra för barnet.
Jag skulle vilja passa på att här från talarstolen påminna om det otroligt viktiga att inte tala illa om den andra föräldern. Det gäller både i och utanför domstol, och det gäller såväl bakom stängda dörrar som offentligt. Barnet är ju 50 % av den ena föräldern och 50 % av den andra föräldern. Om man ”talar ned” varandra, vad blir då 50 % minus 50 %? Jo, det blir 0. Barnets självförtroende går i botten. Detta är jätteviktigt, och detta borde man tänka på mycket mera vid alla domstolsförhandlingar och i alla olika sammanhang.
Jag tycker att vi ska börja med att tillämpa den fantastiskt fina portalparagrafen i den nya lagstiftningen: Barnets bästa ska vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge.
Vi borde tillämpa den paragrafen här i dag. Jag erbjuder er socialdemokrater som våndas i denna del att vara med och stötta reservation 4 vid omröstningen i dag på eftermiddagen.
Ett annat viktigt område handlar om det växelvisa boendet. Det växelvisa boendet är inte den absolut bästa världen för något barn. Nej, det bästa vore om föräldrar träffade rätt, respekterade varandra och levde lyckliga i alla sina dagar. Men ibland tar sagan tragiskt slut. Då är det viktigt att vi har lagar som skyddar barnen i en situation där föräldrarna, som det ibland kan vara, har svårt att se vad som är bäst för barnet. Det här kan liknas vid att ha en krisberedskap. En bra krisberedskap betyder inte att man går och önskar att en kris ska inträffa utan innebär bara en ökad trygghet.
Man kan i dag få för sig att de flesta föräldrar är dåliga för sina barn. Så ser det ju ut när man på kvällarna sitter och tittar på tv. Det verkar som att de flesta föräldrar misshandlar eller begår övergrepp mot barn.
Rapporter om misshandel och övergrepp mot barn griper så fantastiskt starkt tag i vårt inre liv, i själen. Fysiskt gör det riktigt ont att se ett barn fara illa. Vi får dock inte börja tro att alla föräldrar är onda, att män är djur eller att kvinnor bakom stängda dörrar blir bestar. Nej, de allra flesta föräldrar är trots allt fortfarande bra för sina barn. De är värdefulla, och de är oersättliga.
Barnen behöver få en nära och fin relation till båda föräldrarna. Det är viktigt eftersom barnet, som sagt, är hälften av den ena föräldern och hälften av den andra föräldern. Om risken finns att barn far mer illa av det växelvisa boendet än av att mista en god kontakt med den ena föräldern ska det växelvisa boendet givetvis inte vara aktuellt.
Det är dock viktigt att alla alternativ är öppna för domstolen och att inte stänga dörren mot en särlösning eller en speciell lösning som passar ett visst barn. Man måste titta på om barnets bästa ska vara avgörande; det hela får inte lämnas till den ena förälderns godtycke genom ett nej. Skulle det räcka med, skulle man alltså nöja sig med, att en förälder i sorg, ilska, besvikelse eller bitterhet säger nej till gemensam vårdnad och nej till det växelvisa boendet, då har hela grundtanken med den nya vårdnadsregelförändringen helt åsidosatts.
Alla barn är olika, alla barn är unika, situationerna ser olika ut, och då måste lösningarna kunna se olika ut.
Nu vill jag att ni tar fram era barnglasögon. Varför ska inte barnets bästa vara avgörande för ett barn som är barn till sambor? Varför ska det hänga på om man har ett vigselbevis eller ej? Reglerna för gemensam vårdnad av sambors barn måste självklart bli enklare. Som vi hörde Inger René berätta är det en alltmer vanlig levnadsform att vara sambor med barn.
Här kommer en tjänstgörande talman som jag inte sett förut. Välkommen!
Vi anser att vi måste modernisera den här delen. Oäktingsstatusen, som faktiskt hänger kvar genom att man ger ett sämre skydd till barn till sambor, måste bort.
Med dagens betänkande, som bygger på det som 2002 års vårdnadskommitté har arbetat fram, tar vi stora steg för att bättre skydda de barn som faktiskt sakligt, otäckt och overkligt far riktigt illa. I dag kommer vi att fatta beslut som kommer att få stor betydelse för många barn för lång tid framöver. Med barnets bästa för ögonen är vi i det stora hela nöjda med de nya vårdnadsregler som vi i dag fattar beslut om. Därför vill jag rikta först ett tack till Vårdnadskommittén för den fina grunden, ett tack till regeringen för ett till största delen väl genomtänkt förslag och ett tack till mina kära kolleger som med mig delar omsorgen om barnen – det vet jag att ni gör.
Det är viktigt att vi i riksdagen talar för dem som viskar men samtidigt håller verklighetsförankringen och inte ser misshandlade barn överallt. Barnen behöver sina föräldrar, barnen har rätt till sina föräldrar, men vi alla vuxna är skyldiga att se till och skydda de barn vars föräldrar inte klarar att vara föräldrar. Vi får inte svika de oskyddade barnen.
Folkpartiet har länge drivit frågan om att pröva behovet av en barnbalk där all lagstiftning som rör barn samlas, inklusive barnkonventionen. Nu har regeringen ändå valt att lägga fram förslag om nya regler i föräldrabalken utan att bereda frågan om barnbalk. Folkpartiet har kvar visionen om att så småningom ändå införa en barnbalk om det skulle finnas behov av det. När vi i dag tar det historiska steget och ändrar på perspektiv i föräldrabalken från föräldraperspektiv till barnperspektiv, tycker vi att det är innehållet i lagen som är viktigast, hänsynen till barnets bästa. Det är alltså inte etiketten, vad balken heter, som är det viktiga. På prislappen står det i alla fall något som jag tror att alla kan enas om, och det är att barnen är ovärderliga.
Jag yrkar bifall till reservation 4.
Anf. 44 MIA FRANZÉN (fp):
Herr talman, kära åhörare och riksdagskolleger! I dag behandlar vi lagutskottets betänkande om nya vårdnadsregler.
Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 4, men även övriga våra reservationer står jag givetvis bakom.
Enligt reservation 4 ska barnen få rätt till juridiskt biträde i alla mål i domstol som rör vårdnad, boende och umgänge. I dag har föräldrarna rätt till juridiskt biträde i dessa mål. Men fortfarande saknas ett biträde för barnen. Det finns alltså inget juridiskt biträde, fristående från föräldrarna, för barnen.
Ett sådant juridiskt biträde tror jag skulle kunna verka lugnande i en väldigt konfliktfylld och känslolåst situation, som de flesta skilsmässor där man tvistar om barnen innebär. Det juridiska biträdet skulle alltså bevaka barnets rätt i förhållande till bägge dess föräldrar. Detta är oerhört viktigt.
När den egna livskrisen drabbar en förälder kan det vara svårt att hålla isär å ena sidan sin egen ilska och sorg och å andra sidan vad som är bra för barnet.
Jag skulle vilja passa på att här från talarstolen påminna om det otroligt viktiga att inte tala illa om den andra föräldern. Det gäller både i och utanför domstol, och det gäller såväl bakom stängda dörrar som offentligt. Barnet är ju 50 % av den ena föräldern och 50 % av den andra föräldern. Om man ”talar ned” varandra, vad blir då 50 % minus 50 %? Jo, det blir 0. Barnets självförtroende går i botten. Detta är jätteviktigt, och detta borde man tänka på mycket mera vid alla domstolsförhandlingar och i alla olika sammanhang.
Jag tycker att vi ska börja med att tillämpa den fantastiskt fina portalparagrafen i den nya lagstiftningen: Barnets bästa ska vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge.
Vi borde tillämpa den paragrafen här i dag. Jag erbjuder er socialdemokrater som våndas i denna del att vara med och stötta reservation 4 vid omröstningen i dag på eftermiddagen.
Ett annat viktigt område handlar om det växelvisa boendet. Det växelvisa boendet är inte den absolut bästa världen för något barn. Nej, det bästa vore om föräldrar träffade rätt, respekterade varandra och levde lyckliga i alla sina dagar. Men ibland tar sagan tragiskt slut. Då är det viktigt att vi har lagar som skyddar barnen i en situation där föräldrarna, som det ibland kan vara, har svårt att se vad som är bäst för barnet. Det här kan liknas vid att ha en krisberedskap. En bra krisberedskap betyder inte att man går och önskar att en kris ska inträffa utan innebär bara en ökad trygghet.
Man kan i dag få för sig att de flesta föräldrar är dåliga för sina barn. Så ser det ju ut när man på kvällarna sitter och tittar på tv. Det verkar som att de flesta föräldrar misshandlar eller begår övergrepp mot barn.
Rapporter om misshandel och övergrepp mot barn griper så fantastiskt starkt tag i vårt inre liv, i själen. Fysiskt gör det riktigt ont att se ett barn fara illa. Vi får dock inte börja tro att alla föräldrar är onda, att män är djur eller att kvinnor bakom stängda dörrar blir bestar. Nej, de allra flesta föräldrar är trots allt fortfarande bra för sina barn. De är värdefulla, och de är oersättliga.
Barnen behöver få en nära och fin relation till båda föräldrarna. Det är viktigt eftersom barnet, som sagt, är hälften av den ena föräldern och hälften av den andra föräldern. Om risken finns att barn far mer illa av det växelvisa boendet än av att mista en god kontakt med den ena föräldern ska det växelvisa boendet givetvis inte vara aktuellt.
Det är dock viktigt att alla alternativ är öppna för domstolen och att inte stänga dörren mot en särlösning eller en speciell lösning som passar ett visst barn. Man måste titta på om barnets bästa ska vara avgörande; det hela får inte lämnas till den ena förälderns godtycke genom ett nej. Skulle det räcka med, skulle man alltså nöja sig med, att en förälder i sorg, ilska, besvikelse eller bitterhet säger nej till gemensam vårdnad och nej till det växelvisa boendet, då har hela grundtanken med den nya vårdnadsregelförändringen helt åsidosatts.
Alla barn är olika, alla barn är unika, situationerna ser olika ut, och då måste lösningarna kunna se olika ut.
Nu vill jag att ni tar fram era barnglasögon. Varför ska inte barnets bästa vara avgörande för ett barn som är barn till sambor? Varför ska det hänga på om man har ett vigselbevis eller ej? Reglerna för gemensam vårdnad av sambors barn måste självklart bli enklare. Som vi hörde Inger René berätta är det en alltmer vanlig levnadsform att vara sambor med barn.
Här kommer en tjänstgörande talman som jag inte sett förut. Välkommen!
Vi anser att vi måste modernisera den här delen. Oäktingsstatusen, som faktiskt hänger kvar genom att man ger ett sämre skydd till barn till sambor, måste bort.
Med dagens betänkande, som bygger på det som 2002 års vårdnadskommitté har arbetat fram, tar vi stora steg för att bättre skydda de barn som faktiskt sakligt, otäckt och overkligt far riktigt illa. I dag kommer vi att fatta beslut som kommer att få stor betydelse för många barn för lång tid framöver. Med barnets bästa för ögonen är vi i det stora hela nöjda med de nya vårdnadsregler som vi i dag fattar beslut om. Därför vill jag rikta först ett tack till Vårdnadskommittén för den fina grunden, ett tack till regeringen för ett till största delen väl genomtänkt förslag och ett tack till mina kära kolleger som med mig delar omsorgen om barnen – det vet jag att ni gör.
Det är viktigt att vi i riksdagen talar för dem som viskar men samtidigt håller verklighetsförankringen och inte ser misshandlade barn överallt. Barnen behöver sina föräldrar, barnen har rätt till sina föräldrar, men vi alla vuxna är skyldiga att se till och skydda de barn vars föräldrar inte klarar att vara föräldrar. Vi får inte svika de oskyddade barnen.
Folkpartiet har länge drivit frågan om att pröva behovet av en barnbalk där all lagstiftning som rör barn samlas, inklusive barnkonventionen. Nu har regeringen ändå valt att lägga fram förslag om nya regler i föräldrabalken utan att bereda frågan om barnbalk. Folkpartiet har kvar visionen om att så småningom ändå införa en barnbalk om det skulle finnas behov av det. När vi i dag tar det historiska steget och ändrar på perspektiv i föräldrabalken från föräldraperspektiv till barnperspektiv, tycker vi att det är innehållet i lagen som är viktigast, hänsynen till barnets bästa. Det är alltså inte etiketten, vad balken heter, som är det viktiga. På prislappen står det i alla fall något som jag tror att alla kan enas om, och det är att barnen är ovärderliga.
Jag yrkar bifall till reservation 4.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)