Publicerad på www.newsmill.se : 2009-08-07
Allt mer har jag börjat fundera över hur det ska bli när eller om min och min sambos mamma blir äldre och kanske behöver vård och stöd i sitt boende. Med tanke på den ovärdiga vård som erbjuds våra äldre, som arbetat hårt hela livet och betalat skatt, och till helt oskäliga avgifter för den omsorg de kan behöva inser jag att vi nog måste lösa "äldreomsorgen" själva.
Jag har pratat med så många, framförallt kvinnor, som vid sidan av sitt eget arbete också tar hand om sina föräldrar och i vissa fall syskon som behöver stöd i hemmet. De lagar deras mat, tvättar och städar, pysslar om och får kämpa för att deras anhöriga ska bli sedda av vården och tagna på allvar. T o m medicinsk utbildning verkar krävas numera för att man ska hålla koll på att läkare inte förskriver/ordinerar fel eller för mycket. Med ständigt dåligt samvete försöker dessa kvinnor att klara vården när samhället sviker. Värst sitter de i kläm som inte har så starka anhöriga.
Om jag själv har tur är jag stark nog att finnas där för svärmor och mor om de behöver. När min pappa blev sjuk i cancer vårdade min mamma honom helt själv hemma. Ingen verkade bry sig hur det gick för dem eller hur de klarade sin ekonomi. Ingen erbjöd samtalsstöd till varken mor eller far- trots att de levde så nära döden och pappa hade mycket ångest. Jag mådde så illa över att jag själv inte orkade vara där mer. Med många olika högkostnadsskydd blev kostnaderna skyhöga, ingen samordning finns mellan de olika "högkostnadsskydden" - det bara låter tryggt och bra.
Vi luras att tro att vi har ett socialt skyddsnät som vi mer eller mindre villigt betalar skatt till. Vi vill att våra äldre och våra barn ska få det de behöver, vi vill vara solidariska med sjuka och svaga och helst också ha råd att ta ett världsansvar... Men vart går alla pengarna? Inte går de till vård och omsorg i alla fall, inte till dem som verkligen behöver och nu när ekonomin bromsar då skärs det ivrigt på de gamla. Och de sjuka. Det städas inte ens ordentligt på sjukhusen och livsfarliga bakterier sprids runt om på våra äldreboenden och vårdavdelningar. Idag har äldreomsorgspersonalen knappt ens tid att förklara hur lite tid de har för de hjälpbehövande. Omtanken och omsorgen är borta, förvaringen är ett faktum och de gamla känner sig som belastningar på samhället.
Detta är så sjukt! Sjukare än svininfluensan och mer svinigt än namnet! Så, nu funderar jag över hur det ska bli för våra älskade föräldrar, bäst vore att ha råd med ett stort hus eller ett par extra små hus på tomten, såsom man hade det förr. "Undantaget". Det är inte idealiskt för samhällsekonomin att var och en ordnar egen äldreomsorg, det är inte idealiskt att självständigheten läggs i malpåse för våra äldre men det är en betydligt bättre lösning än att hänvisas till den moderna tidens "ättestupa" - dö i ensamhet och isolering med smaklös mat i plastförpackning och en drös med mediciner som kan ta kål på vilken ung människa som helst!
måndag 28 september 2009
torsdag 23 juli 2009
Civilstånd- skild!
Det är så märkligt att jag om jag begär ut ett personbevis idag, åtta år efter att jag skilde mig så står jag fortfarande som skild i civilstånd...
Vem bryr sig?
Nu har jag varit sambo i flera år, förlovad och bebis påväg- men fortfarande "skild".
Samhället vill tvinga mig in i ett nytt äktenskap för att jag ska bli av med "loser"- stämpeln. Det är enda sättet.
Varför kan vi inte modernisera oss och låta den som inte längre är gift vara "ogift"?
För den mer nyfikne finns alltid historiken ändå kvar, datum för giftermål och skilsmässa...
Om nu detta är så intressant så undrar jag: Varför radar vi inte upp alla partners vi haft i personbeviset? Tillfälliga och långvariga relationer uppdelade på en höger och vänsterskala beroende på öppenhet och en uppdelning i mer eller mindre kärleksfulla relationer i fallande ordning.
När jag satt i Lagutskottet i riksdagen tog jag upp detta märkliga fenomen men fortfarande lever traditionen från medeltiden kvar...
Man kan tycka att det är en bagatell och en oviktig fråga- men tänk att mig stör det och jag kan tänka mig att det är än mer kränkande för den som lever i en kultur där man ABSOLUT INTE borde skilja sig och där kanske familj, vänner och församling ändå ständigt påminner personen om dess misslyckande.
Vem bryr sig?
Nu har jag varit sambo i flera år, förlovad och bebis påväg- men fortfarande "skild".
Samhället vill tvinga mig in i ett nytt äktenskap för att jag ska bli av med "loser"- stämpeln. Det är enda sättet.
Varför kan vi inte modernisera oss och låta den som inte längre är gift vara "ogift"?
För den mer nyfikne finns alltid historiken ändå kvar, datum för giftermål och skilsmässa...
Om nu detta är så intressant så undrar jag: Varför radar vi inte upp alla partners vi haft i personbeviset? Tillfälliga och långvariga relationer uppdelade på en höger och vänsterskala beroende på öppenhet och en uppdelning i mer eller mindre kärleksfulla relationer i fallande ordning.
När jag satt i Lagutskottet i riksdagen tog jag upp detta märkliga fenomen men fortfarande lever traditionen från medeltiden kvar...
Man kan tycka att det är en bagatell och en oviktig fråga- men tänk att mig stör det och jag kan tänka mig att det är än mer kränkande för den som lever i en kultur där man ABSOLUT INTE borde skilja sig och där kanske familj, vänner och församling ändå ständigt påminner personen om dess misslyckande.
Inte värdig vård
Handlar det om pengar?
Handlar det om bristande medmänsklighet?
Kostar medmänskligt bemötande pengar och kan man köpa omtanke på burk?
En äldre, diabetessjuk kvinna sitter isolerad pga av bakterier hon fått i den fantastiska svenska sjukvården. Hon får sin middag på rummet av inplastad personal och en halvtimme senare serveras smörgås och kaffe.
Hon tycker att det känns svårt att få ner mer mat så kort efter middagen och ber att få vänta lite med kvällsfika. Men nej. Halvt utskälld av den förmodligen sommarvikarierande unge mannen sitter hon ordentligt uppmärksammad på att "fikat serveras till ALLA vid samma tid, ingen extraservice finns plats för".
Den äldre sjuksköterskan hör bekymrat på konversationen och säger sedan lite försiktigt: " Hon har diabetes och behöver därför ett senare kvällsmål, en smörgås och ett glas mjölk eller så till natten." Irriterad lämnar den unge mannen rummet och hur det blev med smörgås och mjölk lite senare det var svårt för sköterskan att kolla upp. Med ansvar för flera avdelningar, med svårt sjuka, döende, starkt medicinerade, ibland på flera olika våningsplan och t o m i olika hus i olika kommundelar finns inte en chans i världen för sköterskan att se till en smörgås med mjölk.
Den unge sommaranställde mannen då? Med delegation som man är tvungen att acceptera om man vill jobba, med svårt sjuka patienter att ta hand om, kanske fler än man egentligen rimligen klarar- medmänskligheten kanske helt bortrationaliserats och med så pressade arbetsförhållanden går det så länge det går och inget särskilt händer... Men vad händer när det händer? Jo, då kommer en Lex Maria-anmälan samt avvikelserapporteringar med all den skuldpåläggning som det innebär.
Den stora avvikelsen kanske numera är det vi alla förväntar oss av vården: ett gott, medmänskligt bemötande, personal som trivs och mår bra och en säker vård med hög kvalitet.
Att medmänskligheten förpackats i en burk och lagts i garderoben är vi dock nog inte alla medvetna om. Först den dagen vi själva eller någon närstående behöver hjälp, då ser vi... Sköterskan och undersköterskan har svårt att hinna med en smörgås med mjölk, de hinner än mindre upplysa om den misär de försöker uppväga.
"Han sprang så fort benen bar och han har sprungit i många dar, och när han väl kom fram till "vila", han måste ännu mera ila"
Handlar det om bristande medmänsklighet?
Kostar medmänskligt bemötande pengar och kan man köpa omtanke på burk?
En äldre, diabetessjuk kvinna sitter isolerad pga av bakterier hon fått i den fantastiska svenska sjukvården. Hon får sin middag på rummet av inplastad personal och en halvtimme senare serveras smörgås och kaffe.
Hon tycker att det känns svårt att få ner mer mat så kort efter middagen och ber att få vänta lite med kvällsfika. Men nej. Halvt utskälld av den förmodligen sommarvikarierande unge mannen sitter hon ordentligt uppmärksammad på att "fikat serveras till ALLA vid samma tid, ingen extraservice finns plats för".
Den äldre sjuksköterskan hör bekymrat på konversationen och säger sedan lite försiktigt: " Hon har diabetes och behöver därför ett senare kvällsmål, en smörgås och ett glas mjölk eller så till natten." Irriterad lämnar den unge mannen rummet och hur det blev med smörgås och mjölk lite senare det var svårt för sköterskan att kolla upp. Med ansvar för flera avdelningar, med svårt sjuka, döende, starkt medicinerade, ibland på flera olika våningsplan och t o m i olika hus i olika kommundelar finns inte en chans i världen för sköterskan att se till en smörgås med mjölk.
Den unge sommaranställde mannen då? Med delegation som man är tvungen att acceptera om man vill jobba, med svårt sjuka patienter att ta hand om, kanske fler än man egentligen rimligen klarar- medmänskligheten kanske helt bortrationaliserats och med så pressade arbetsförhållanden går det så länge det går och inget särskilt händer... Men vad händer när det händer? Jo, då kommer en Lex Maria-anmälan samt avvikelserapporteringar med all den skuldpåläggning som det innebär.
Den stora avvikelsen kanske numera är det vi alla förväntar oss av vården: ett gott, medmänskligt bemötande, personal som trivs och mår bra och en säker vård med hög kvalitet.
Att medmänskligheten förpackats i en burk och lagts i garderoben är vi dock nog inte alla medvetna om. Först den dagen vi själva eller någon närstående behöver hjälp, då ser vi... Sköterskan och undersköterskan har svårt att hinna med en smörgås med mjölk, de hinner än mindre upplysa om den misär de försöker uppväga.
"Han sprang så fort benen bar och han har sprungit i många dar, och när han väl kom fram till "vila", han måste ännu mera ila"
torsdag 4 juni 2009
Mina fem viktigaste EU-frågor
1. Du kan rösta på mig om du har förtroende för att jag kommer att driva de frågor jag/du anser är viktiga
2. De fem viktigaste frågorna
1. Ungdomars hopplöshetskänsla vid tex arbetslöshet måste tas på allvar. Jag tror att det är rent farligt att ignorera deras brist på framtidstro i kristider. Ett arbetskraftsutbyte, enklare jobb över Europa, kan vara ett alternativ. Då rutas vår unga generation genom mer språkkunskaper och samtidigt känslan av att vara i en gemenskap, att vara en en europé.
2. Jag vill i samarbete med övriga europa jobba med det växande folkhälsoproblemet psykisk ohälsa och suicid. EU behöver bli mer folkligt förankrat och tillgängligt- känslan av maktlöshet är en riskfaktor för alla.
3. Jag vill jobba för bättre/säkrare mat. Jag vill inte ha genmanipulerat (som dessutom tagits patent på) som jag anser är en lek med naturen vars konsekvenser vi inte kan överblicka.
4. Jag vill jobba för ökad moral bland politiker och tjänstemän. Jag anser att man alltid ska vara mycket försiktig med det förtroende man fått och hantera människors skattepengar på ett juste sätt så att mycket kommer tillbaka. Administration och makten ska inte sko sig. Det är farligt för demokratin att etablerade politiker, och fackpampar, håller varandra om ryggen och ger sig själva orimliga förmåner. mer genomskinlighet som ökar det personliga ansvaret är en bra lösning för att inte göda politikerföraktet.
5. Jag vill ha Euro i sverige, mer konkurrensneutrala skatter/byråkrati för företagande (våra småföretag ska också leva) och bättre socialt skyddsnät för den som vågar pröva sina idéer i ett företag. Nu är reglerna helt uppåt väggarna när skatt ska betalas redan innan inkomsterna trillat in... Vi stjälper våra företag.
Egentligen kan listan göras mycket längre, men om jag ska prioritera är nog dessa frågor högst i kurs nu.
2. De fem viktigaste frågorna
1. Ungdomars hopplöshetskänsla vid tex arbetslöshet måste tas på allvar. Jag tror att det är rent farligt att ignorera deras brist på framtidstro i kristider. Ett arbetskraftsutbyte, enklare jobb över Europa, kan vara ett alternativ. Då rutas vår unga generation genom mer språkkunskaper och samtidigt känslan av att vara i en gemenskap, att vara en en europé.
2. Jag vill i samarbete med övriga europa jobba med det växande folkhälsoproblemet psykisk ohälsa och suicid. EU behöver bli mer folkligt förankrat och tillgängligt- känslan av maktlöshet är en riskfaktor för alla.
3. Jag vill jobba för bättre/säkrare mat. Jag vill inte ha genmanipulerat (som dessutom tagits patent på) som jag anser är en lek med naturen vars konsekvenser vi inte kan överblicka.
4. Jag vill jobba för ökad moral bland politiker och tjänstemän. Jag anser att man alltid ska vara mycket försiktig med det förtroende man fått och hantera människors skattepengar på ett juste sätt så att mycket kommer tillbaka. Administration och makten ska inte sko sig. Det är farligt för demokratin att etablerade politiker, och fackpampar, håller varandra om ryggen och ger sig själva orimliga förmåner. mer genomskinlighet som ökar det personliga ansvaret är en bra lösning för att inte göda politikerföraktet.
5. Jag vill ha Euro i sverige, mer konkurrensneutrala skatter/byråkrati för företagande (våra småföretag ska också leva) och bättre socialt skyddsnät för den som vågar pröva sina idéer i ett företag. Nu är reglerna helt uppåt väggarna när skatt ska betalas redan innan inkomsterna trillat in... Vi stjälper våra företag.
Egentligen kan listan göras mycket längre, men om jag ska prioritera är nog dessa frågor högst i kurs nu.
torsdag 16 april 2009
EU-samverkan kring ungas psykiska hälsa!
Folkhälsorapporten för 2009 från Socialstyrelsen lyfter särskilt att ungas psykisk ohälsa ökar, både bland killar och tjejer. Den ökar dramatiskt bland unga kvinnor 15-24 år. Många mår så dåligt att de försöker ta sitt liv, och fler mister livet i dessa psykiska olycksfall!
Nu har jag kollat siffrorna (2006, som är de senast redovisade) och det är 10 unga tjejer som tar sitt liv per 100 000 och 15 per 100 000 utav killarna! Det är dock betydligt fler tjejer som försöker utan att ”lyckas”.
Det är väldigt viktigt att veta att unga människor inte är den största gruppen utav de 1 500 självmord som sker varje år. Ca 140 unga tar sitt liv, även om detta är allvarligt och kräver agerande är det viktigt att de unga själva inte uppfattar sig vara den mest utsatta gruppen, risken är att det kan bli självuppfyllande profetia!
Största gruppen är mellan 45-64 år och äldre än 65 år är starkt överrepresenterade!Jag jobbar nu på NASP, (Nationell prevention av suicid och psykisk ohälsa vid Karolinska Institutet och Stockholms Läns Landstings centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa) och jag arbetar sista perioden för WNS, det Västsvenska Nätverket för Suicidprevention med bas i Göteborg.
Du kan enkelt gå med i Ditt regionala nätverk, kolla på www.ki.se/suicid och hålla dig uppdaterad på det senaste inom suicidprevention.Som ett regeringsuppdrag skall en Första Hjälpen tas fram vid psykisk ohälsa, man kommer att använda en modell som heter VIVAT för detta.
Det finns också ett EU-projekt kallat SEYLE samordnat från NASP och professor Danuta Wasserman, där de unga är målgruppen. I detta projekt är en av interventionsmodellerna att lära skolpersonal och föräldrar olika sätt att upptäcka och hantera en ung människa i psykisk nöd, modellen som kan användas heter QPR (en motsvarighet till CPR i USA). Det är en nätbaserad utbildning som ni redan idag kan hitta på nätet som engelskspråkig variant. Claes Billberg,SPES, driver hårt att QPR ska tas hem till Sverige och översättas till våra förhållanden och vårt språk. Han säger: ”Om jag hade gått QPR-utbildningen när min son levde, hade han levt än idag!” Kunskapen man får är alltså livsviktig.
Tanken är att ingen ska behöva må så psykiskt dåligt att den enda utvägen upplevs vara att ta sitt liv- Nollvisionen vinner mark, och det behövs både folkbildningsinsatser och ett batteri av åtgärder på alla nivåer för att rädda liv.
Om ni i er kommun ej antagit Nollvisionen för självmord kan ni lätt göra det och börja ta med psykisk hälsa och suicidprevention i ert kommunala säkerhetsarbete! Positivt exempel på detta finns bl a i Mariestad och i Borås!
Till Dig som mår jättedåligt vill jag säga: ”Vänta! Det finns hjälp, även för dig - du är varken värdelös eller hopplöst förlorad. Och du är inte ensam!”Jag brukar jämföra den psykiska smärtan med den smärta man känner vid ett svårt sorgebesked, det tycks och känns outhärdligt men det går att överleva, jag VET.Att prata med någon, att sms:a, eller maila hjälper. Du kan maila till mig om du vill: mia.franzen@gmail.com
Jan Beskow har tillsammans med Li Wikström arbetat fram en broschyr med bl a konkreta samtalstips kallad ”Psykisk Livräddning”. I broschyren finns också uppgifter om vart man kan vända sig när smärtan känns outhärdlig. www.suicidprev.com, där finns Psykisk Livräddning och flera bra föreläsare är knutna till WNS som kan ”Psykisk Livräddning”.
Använd ”Psykisk Livräddning” nu och ge människor verktyg att hjälpa sig själva och andra! Det är inte konstigare än att visa var flytvästarna finns på båtar, det ger fler överlevare.
Snälla fina Du, ge inte upp! Ge livet en chans till…Vänta lite, vänd dig till någon. Jag tänker intensivt på Dig varje dag, och på dem som finns i din närhet.
Våga berätta och orka lyssna!
Mia Franzén, mamma, medmänniska, jurist och debattör
Nu har jag kollat siffrorna (2006, som är de senast redovisade) och det är 10 unga tjejer som tar sitt liv per 100 000 och 15 per 100 000 utav killarna! Det är dock betydligt fler tjejer som försöker utan att ”lyckas”.
Det är väldigt viktigt att veta att unga människor inte är den största gruppen utav de 1 500 självmord som sker varje år. Ca 140 unga tar sitt liv, även om detta är allvarligt och kräver agerande är det viktigt att de unga själva inte uppfattar sig vara den mest utsatta gruppen, risken är att det kan bli självuppfyllande profetia!
Största gruppen är mellan 45-64 år och äldre än 65 år är starkt överrepresenterade!Jag jobbar nu på NASP, (Nationell prevention av suicid och psykisk ohälsa vid Karolinska Institutet och Stockholms Läns Landstings centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa) och jag arbetar sista perioden för WNS, det Västsvenska Nätverket för Suicidprevention med bas i Göteborg.
Du kan enkelt gå med i Ditt regionala nätverk, kolla på www.ki.se/suicid och hålla dig uppdaterad på det senaste inom suicidprevention.Som ett regeringsuppdrag skall en Första Hjälpen tas fram vid psykisk ohälsa, man kommer att använda en modell som heter VIVAT för detta.
Det finns också ett EU-projekt kallat SEYLE samordnat från NASP och professor Danuta Wasserman, där de unga är målgruppen. I detta projekt är en av interventionsmodellerna att lära skolpersonal och föräldrar olika sätt att upptäcka och hantera en ung människa i psykisk nöd, modellen som kan användas heter QPR (en motsvarighet till CPR i USA). Det är en nätbaserad utbildning som ni redan idag kan hitta på nätet som engelskspråkig variant. Claes Billberg,SPES, driver hårt att QPR ska tas hem till Sverige och översättas till våra förhållanden och vårt språk. Han säger: ”Om jag hade gått QPR-utbildningen när min son levde, hade han levt än idag!” Kunskapen man får är alltså livsviktig.
Tanken är att ingen ska behöva må så psykiskt dåligt att den enda utvägen upplevs vara att ta sitt liv- Nollvisionen vinner mark, och det behövs både folkbildningsinsatser och ett batteri av åtgärder på alla nivåer för att rädda liv.
Om ni i er kommun ej antagit Nollvisionen för självmord kan ni lätt göra det och börja ta med psykisk hälsa och suicidprevention i ert kommunala säkerhetsarbete! Positivt exempel på detta finns bl a i Mariestad och i Borås!
Till Dig som mår jättedåligt vill jag säga: ”Vänta! Det finns hjälp, även för dig - du är varken värdelös eller hopplöst förlorad. Och du är inte ensam!”Jag brukar jämföra den psykiska smärtan med den smärta man känner vid ett svårt sorgebesked, det tycks och känns outhärdligt men det går att överleva, jag VET.Att prata med någon, att sms:a, eller maila hjälper. Du kan maila till mig om du vill: mia.franzen@gmail.com
Jan Beskow har tillsammans med Li Wikström arbetat fram en broschyr med bl a konkreta samtalstips kallad ”Psykisk Livräddning”. I broschyren finns också uppgifter om vart man kan vända sig när smärtan känns outhärdlig. www.suicidprev.com, där finns Psykisk Livräddning och flera bra föreläsare är knutna till WNS som kan ”Psykisk Livräddning”.
Använd ”Psykisk Livräddning” nu och ge människor verktyg att hjälpa sig själva och andra! Det är inte konstigare än att visa var flytvästarna finns på båtar, det ger fler överlevare.
Snälla fina Du, ge inte upp! Ge livet en chans till…Vänta lite, vänd dig till någon. Jag tänker intensivt på Dig varje dag, och på dem som finns i din närhet.
Våga berätta och orka lyssna!
Mia Franzén, mamma, medmänniska, jurist och debattör
onsdag 15 april 2009
Några små råd till Dig som möter suicidala människor i ditt jobb som kurator, psykolog eller inom psykiatrin
(baserat på egna studier, erfarenheter och Psykisk Livräddning):
Tänk på att du betyder mycket för den smärtdrabbade, men att personen själv ändå både har ansvar och makt i sitt liv- du kan bara göra ditt bästa, liksaså den lidande.
Förr eller senare kommer du att förlora någon av dina patienter, ta dig tid då att sörja och bearbeta det, men fastna inte i skuld-det hjälper varken dig eller nästa drabbade. Den som tog sitt liv ville inte skada dig, den stod inte ut med smärtan och visste inte hur den skulle kunna bli hjälpt eller hjälpa sig själv.
Men att då och då drabbas av otillräcklighetskänslor är mänskligt, det gör Dig extra lämpad för din viktiga uppgift!
Utanför samtalet har du varken kontroll eller ansvar, det är ALLTID många faktorer som samverkar i ett psykiskt olycksfall. Om du känner dig extra tveksam, försök få till korttidsavtal med den sjuke- så att denne förstår att ni har en "relation", där ni båda har ett ansvar för varandra- det ger patienten lite lagom människovärde-lätt nog att bära och livgivande.
Anknyt till fler hjälpande, fråga gärna den sjuke själv vem den vänder sig till eller var den söker gemenskap när det blir som mörkast ( visa på möjligheten för den sjuke att själv lära sig kontrollera sina bottnar genom tex att avstå "smärtlindring" som tex alkohol och tabletter och hitta lagom social gemenskap för stunden, i ensamheten växer problemen och ångesten).
Hör gärna av dig om du har frågor och funderingar kring detta.
Tänk på att du betyder mycket för den smärtdrabbade, men att personen själv ändå både har ansvar och makt i sitt liv- du kan bara göra ditt bästa, liksaså den lidande.
Förr eller senare kommer du att förlora någon av dina patienter, ta dig tid då att sörja och bearbeta det, men fastna inte i skuld-det hjälper varken dig eller nästa drabbade. Den som tog sitt liv ville inte skada dig, den stod inte ut med smärtan och visste inte hur den skulle kunna bli hjälpt eller hjälpa sig själv.
Men att då och då drabbas av otillräcklighetskänslor är mänskligt, det gör Dig extra lämpad för din viktiga uppgift!
Utanför samtalet har du varken kontroll eller ansvar, det är ALLTID många faktorer som samverkar i ett psykiskt olycksfall. Om du känner dig extra tveksam, försök få till korttidsavtal med den sjuke- så att denne förstår att ni har en "relation", där ni båda har ett ansvar för varandra- det ger patienten lite lagom människovärde-lätt nog att bära och livgivande.
Anknyt till fler hjälpande, fråga gärna den sjuke själv vem den vänder sig till eller var den söker gemenskap när det blir som mörkast ( visa på möjligheten för den sjuke att själv lära sig kontrollera sina bottnar genom tex att avstå "smärtlindring" som tex alkohol och tabletter och hitta lagom social gemenskap för stunden, i ensamheten växer problemen och ångesten).
Hör gärna av dig om du har frågor och funderingar kring detta.
torsdag 26 mars 2009
Psykisk Livräddning - när smärtan blir outhärdlig!
Sitter på morgontåget och blir så berörd när jag läser i Metro om Folkhälsorapporten för 2009 från Socialstyrelsen, ungas psykisk ohälsa ökar, både bland killar och tjejer och ökar dramatiskt bland unga kvinnor 16-24 år. Många mår så dåligt att de försöker ta sitt liv, och flera mister livet i dessa psykiska olycksfall!
Själv är jag på väg till jobbet på NASP, (Nationell prevention av suicid och psykisk ohälsa vid Karolinska Institutet och Stockholms Läns Landstings centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa) och jag arbetar sista perioden för WNS, det Västsvenska Nätverket för Suicidprevention med bas i Göteborg.
Som ett regeringsuppdrag skall en Första Hjälpen tas fram vid psykisk ohälsa, men i väntan på detta finns ingen tid att spilla, ingen ska behöva må så psykiskt dåligt att den enda utvägen upplevs vara att ta sitt liv- Nollvisionen vinner mark, men det går långsamt!
Till Dig som mår jättedåligt vill jag säga: ”Vänta! Det finns hjälp, även för dig - du är varken värdelös eller hopplöst förlorad. Och du är inte ensam!”
Jag brukar jämföra den psykiska smärtan med den smärta man känner vid ett svårt sorgebesked, det tycks och känns outhärdligt men det går att överleva, jag VET.
Att prata med någon, att sms:a, eller maila hjälper. Du kan maila till mig om du vill: mia.franzen@gmail.com
Jan Beskow har tillsammans med Li Wikström arbetat fram en broschyr med bl a konkreta samtalstips kallad ”Psykisk Livräddning”. I broschyren finns också uppgifter om vart man kan vända sig när smärtan känns outhärdlig. http://www.suicidprev.com/, där finns Psykisk Livräddning och flera bra föreläsare är knutna till WNS som kan ”Psykisk Livräddning”.
Använd ”Psykisk Livräddning” nu och ge människor verktyg att hjälpa sig själva och andra! Det är inte konstigare än att visa var flytvästarna finns på båtar, det ger fler överlevare.
Snälla fina Du, ge inte upp! Ge livet en chans till…Vänta lite, vänd dig till någon. Jag tänker intensivt på Dig varje dag, och på dem som finns i din närhet. Våga berätta och orka lyssna!
Mia
Samtalstips ur Psykisk Livräddning:
• Fånga upp din rädsla och hantera den
• Våga fråga om suicidalitet
• Glöm allt annat. Låt det ta den tid det tar
• Se den lidande medmänniskan
• Nalkas försiktigt – backa vid behov
• Be personen berätta – lyssna noga
• Visa vad du känner
• Trygga, trösta, återupprätta
• Nästa steg? Anknyt till anhöriga, andra hjälpare
Själv är jag på väg till jobbet på NASP, (Nationell prevention av suicid och psykisk ohälsa vid Karolinska Institutet och Stockholms Läns Landstings centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa) och jag arbetar sista perioden för WNS, det Västsvenska Nätverket för Suicidprevention med bas i Göteborg.
Som ett regeringsuppdrag skall en Första Hjälpen tas fram vid psykisk ohälsa, men i väntan på detta finns ingen tid att spilla, ingen ska behöva må så psykiskt dåligt att den enda utvägen upplevs vara att ta sitt liv- Nollvisionen vinner mark, men det går långsamt!
Till Dig som mår jättedåligt vill jag säga: ”Vänta! Det finns hjälp, även för dig - du är varken värdelös eller hopplöst förlorad. Och du är inte ensam!”
Jag brukar jämföra den psykiska smärtan med den smärta man känner vid ett svårt sorgebesked, det tycks och känns outhärdligt men det går att överleva, jag VET.
Att prata med någon, att sms:a, eller maila hjälper. Du kan maila till mig om du vill: mia.franzen@gmail.com
Jan Beskow har tillsammans med Li Wikström arbetat fram en broschyr med bl a konkreta samtalstips kallad ”Psykisk Livräddning”. I broschyren finns också uppgifter om vart man kan vända sig när smärtan känns outhärdlig. http://www.suicidprev.com/, där finns Psykisk Livräddning och flera bra föreläsare är knutna till WNS som kan ”Psykisk Livräddning”.
Använd ”Psykisk Livräddning” nu och ge människor verktyg att hjälpa sig själva och andra! Det är inte konstigare än att visa var flytvästarna finns på båtar, det ger fler överlevare.
Snälla fina Du, ge inte upp! Ge livet en chans till…Vänta lite, vänd dig till någon. Jag tänker intensivt på Dig varje dag, och på dem som finns i din närhet. Våga berätta och orka lyssna!
Mia
Samtalstips ur Psykisk Livräddning:
• Fånga upp din rädsla och hantera den
• Våga fråga om suicidalitet
• Glöm allt annat. Låt det ta den tid det tar
• Se den lidande medmänniskan
• Nalkas försiktigt – backa vid behov
• Be personen berätta – lyssna noga
• Visa vad du känner
• Trygga, trösta, återupprätta
• Nästa steg? Anknyt till anhöriga, andra hjälpare
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)