Stulen barndom

De idag vuxna, men tidigare fosterhemsplacerade barnen bör få skadestånd för alla de övergrepp de utsatts för, utan att samhället reagerat.

Jag är inte förvånad över rapporten om övergrepp mot fosterhemsplacerade barn. Liksom i vårdnadstvister i rätten är barnen ofta utelämnade till ytliga bekantas (i rätten domare och nämndemän och i kommunerna socialförvaltningens personal) förmåga att bedöma lämpligheten hos vårdnadshavare där barn ska placeras. För det första bör ödmjukt konstateras att uppgiften inte är lätt, alla kan göra felbedömningar, men uppföljningen brister som skulle kunna avslöja missförhållanden. Inte minst brister det i uppföljningen eftersom barnen sällan tas hänsyn till som individer, man lyssnar inte till barnens uppfattning och upplevelser.

Tyvärr har än idag kostaterats allvarliga brister i uppföljning av beslut, tydligast är väl Vetlanda-historien. Tänk om någon hade brytt sig om att tala med och lyssna till den lilla flickans egen uppfattning (givetvis utan pappa i närheten)! Rapporten om tidigare fosterhemsplacerade barn omfattar ju inte missförhållanden i hemmet hos "föräldraplacerade", men trenden är densamma, samhället lyssnar inte till barnen. Dessutom är jag övertygad om att övergrepp fortsätter i en del fosterhem, ända fram till dagens datum och även framåt i tiden.

Det är inte bara viktigt för barnen att en ordentlig uppföljning av fosterhemsplaceringar sker, det är mycket viktigt för fosterhemsfamiljerna också. Att det finns fosterhem som inte fungerar skapar problem för de familjer som verkligen försöker bli en trygg plats för vilsna barn. Att vi faktiskt har familjer som öppnar sina hem för dessa utsatta barn är oerhört värdefullt, bra fosterhemsföräldrar och fosterhemssyskon är dolda hjältar som förtjänar bättre än att förknippas med de fosterhem som aldrig borde ha fått komma till.

Vad gäller just skadestånd har vi i Sverige fortfarande att tampas med gammal historisk skepsism mot skadestånd som "plåster på såren", kvar dröjer sig synen om att "man inte ska kunna sko sig på sin olycka". Så sent som för hundra år sedan sågs heller inte lika allvarligt på skador som tillfogats barn eftersom de inte ansågs ha samma erfarenheter och känslor som vuxna. Det är inte länge sedan man gjorde ingrepp hos nyfödda barn utan bedövning...

Ett rejält skadestånd till de fosterhemsplacerade barnen som utsatts för övergrepp skulle inte kunna läka såren hos de idag vuxna barnen, men det skulle vara att samhället erkänner att det brustit mot dessa barn, ett offentligt "förlåt" och att man på allvar framöver kommer att bli bättre på att följa upp fosterhemsplaceringar. Vi har ett solidariskt och gemensamt övergripande ansvar för barnen, dessa våra minsta och försvarslösa. Om skolan brister i mobbningshantering, om beslut blir fel i vårdnadsfrågor och barns mänskliga rättigheter kränks ska givetvis dessa behandlas med samma respekt och värdighet som om en vuxen drabbas av t ex frihetsberövande.

Mia