Nya Vårdnadsregler slår fel!

Efter ett antal påringningar och samtal har jag förstått att de nya Vårdnadsregler jag var med att fatta beslut kring i realiteten fått oönskade konsekvenser. Idag ska jag delta i en panel på Pappa-barn-föreningens kongress i Stockholm. Jag är oerhört nervös eftersom jag hört om hur lagen används på ett sätt jag inte står bakom.
Jag har inställningen att de allra flesta föräldrar är bra för sina barn och att de båda behövs för barnets trygghet. Det är då viktigt att vi har en lag som stävjar bråk och dämpar konflikten mellan föräldrarna. Då kan man inte ha en lag som i praktiken ger den ena föräldern all makt, det uppmuntrar inte till lugn. Tanken bakom den nya lagen var att ordentliga vårdnadsutredningar skulle göras och att barnets bästa skulle komma i första rummet. Tyvärr verkar juridiska ombud för barnen dröja trots redan fattade beslut av en majoritet under förra riksdagsperioden. Att umgängessabotera borde ligga sabotören till last vid bedömning av vårdnad och boende, den som baktalar den andra föräldern utan fog borde också missgynnas vid tvist. Att umgängessabotera och baktala den andra föräldern är främst ett svek mot barnet, som skadar barnet-detta är alltså ansvarslöst beteende. I de FÅ fall där det är motiverat att kritisera den andra föräldern öppet inför barnet bör kritiken ske efter noggrant övervägande, inte i den rena och blinda ilskan, och syftet ska vara att skydda barnet inte att själv som vuxen få utlopp för besvikelse och aggressioner. Detta låter kanske både självklart och enkelt, men det är svårare att vara människa än så. Det är dock viktigt att betänka att barnet är 50% av båda föräldrarna och att barnets egna självförtroende byggs upp av denna hälftendelning.
Jag har hört alltför många, framförallt kvinnor, som säger att deras nya kärlek ska bli barnets nye far, kallas pappa osv- det är en skrämmande inställning eftersom det rubbar grunden för barnet. Det är som att slita av barnet ett ben och be barnet gå vidare i denna låtsas-värld. Att inte få behöva den andre föräldern, att inte få älska den ger skador för hela livet, svårläkta och traumatiska.
Med sorg hör jag nu hur helt vanliga och ansvarstagande pappor mister både vårdnad och umgänge på mycket lösa grunder. Vi har tagit ett enormt kliv bakåt i utvecklingen där mammorna åter fått hela makten. Godtycke från mamma styr alltså över barnens rätt till sin far, så var det förr och så är det alltså nu.
Man kan mycket väl hävda att detta är diskriminerande mot männen och var tog jämställdhetskampen vägen då? Eller är det jämställdhet på kvinnors villkor som feministerna jobbar för, var är alla feminister nu? varför skriks det inte högt om detta? Vem företräder barnen i riksdagen? Och vem företräder alla vanliga fäder som vill sina barns bästa?