Idag kom Alliansregeringens presentation av en rejäl satsning på forskning. Det är fantastiskt bra att regeringen är så forskningsvänlig och man får hoppas att mycket läggs på klimatforskning och alternativa energikällor till kärnkraft som: sol, vind och vatten! Jag läser vidare i informationen och finner följande:
Tre kriterier har varit vägledande i regeringens prioriteringar:
1. Forskning som kan medverka till att finna lösningar på globala problem
2. Områden där Sverige redan håller världsklass
3. Områden där det finns företag i Sverige som bedriver egen forskning och utveckling och där statens insatser stärker näringslivets och Sveriges utveckling och konkurrenskraft
Jag vet att forskning inom psykisk hälsa och suicidprevention länge kämpat med en mycket knapp budget. Men när jag ser dessa ovanstående kriterier blir jag försiktigt optimistisk, särskilt eftersom regeringen i Folkhälsopropositionen antagit en Nollvision för självmord. Sedan länge satsas stora summor på Vägtrafikforskning och Nollvisionen för trafikdöden (ca 500 döda per år) är en levande vision på alla nivåer. Även hos biltillverkare ligger säkerheten bland topprioriteringarna.
1. Forskning som kan medverka till att finna lösningar på globala problem
Suicid är ett folkhälsoproblem som skördar ca 1500 liv varje år i Sverige. Suicid är också ett globalt problem som jobbas med på många olika håll. NASP(Nationellt Prevention av suicid och Psykisk Ohälsa vid Karolinska Institutet) ) har flera internationella uppdrag, utbyten och samarbeten, Västsvenska Nätverket för Suicidprevention samarbetar med Danska och Norska kollegor. Utbyte i forskningssammanhang blir extra viktigt eftersom Sverige trots allt är ett litet land som själva inte hittills satsat mycket på detta område.
2.Områden där sverige redan håller världsklass
Våra kunniga forskare bla Danuta Wasserman och Jan Beskow, det finns många fler som skulle kunna få större utrymme om resurser fanns, har högt anseende inom Suicidforskningen, även utanför Sveriges gränser. Danuta Wasserman fick i juni i år Nordiska Folkhälsopriset från Nordiska ministerrådet och Nordiska Högskolan för folkhälsovetenskap . Motiveringen till priset som gavs D.W. lyder " för hennes arbete att förebygga psykisk ohälsa, i synnerhet dess tragiska följder i form av självmord. Hon har arbetat i samverkan med samhället lokalt med skolor, arbetsplatser och hälso-och sjukvård och också byggt upp ett internationellt nätverk kring forskning att förebygga självmord."
Fler preventionsmetoder behöver prövas, för att kunna bli evidensbaserade, vilket kräver resurser, och nya behöver forskas fram och spridas i stärkandet av vår psykiska hälsa, Psykisk Livräddning bör bli en stor folkbildningssatsning.
Alliansregeringen satsar något mer på suicidprevention än den förra regeringen men summorna är försvinnande små om man gör bara en snabb jämförelse med vad som satsas på Nollvisionen för trafikdöden. Förhållandet är ungefär att man satsar ca 3 MKr på Suicidforskning (samt 1 Mkr till SPES och NSPH) och 70 Mkr på trafikforskning, men det är svårt att uppskatta hur mycket vardera område får totalt eftersom det är så många olika aktörer, kommunala, privata och landstingsstyrda. Men jämförelsen känns ändå barock! Hur mycket är ett räddat människoliv värt?
3. Områden där det finns företag i Sverige som bedriver egen forskning och utveckling och där statens insatser stärker näringslivets och Sveriges utveckling och konkurrenskraft.
Kostnaderna för vår ökande psykiska ohälsa är enorma, både rent mänskligt men också ekonomiskt. Vi måste må bra både till kropp och själ för att klara de omställningar konkurrensen från omvärlden kräver. Det finns företag/ideella föreningar och enheter som skulle kunna stötta näringslivets egna satsningar på ökad psykisk hälsa, skolsköterskor och kuratorer som behöver utrymmet, tiden och resurserna att satsa på detta område, det finns forskarkompetens som idag måste "stjäla tid" från sitt avlönade arbete för att kunna forska inom preventionen. Det finns forskning och utveckling inom Suicidprevention i Sverige som bättre skulle kunna tas tillvara och också i förlängningen kunna exporteras i större utsträckning än idag till andra länder, som liksom vi, inser att nivåerna och kostnaderna för psykisk ohälsa och suicid är alldelses för höga. Sverige har inte råd att borse från det nationalekonomiska bortfall suicid och ohälsa medför. Medmänskligt sett har vi inte heller råd att förlora liv på liv utan att reagera! Det finns hopp! Det finns hjälp och det finns en ljusning, Alliansen satsar på Forskning och prevention!
söndag 31 augusti 2008
lördag 30 augusti 2008
Salemdagen 30 augusti 2008
Solen sken idag och det var massor av folk i Skönviksparken i salem. Vi folkpartister var självklart på plats med nya tävlingar. Vi hade denna gång bollkastning och frågetävling. Främst lockades barnen av bollkastandet men det var väldigt roligt. Vissa barn kom gång på gång för att få bättre och bättre resultat. Jättekul! Sedan hade vi material också om skolan, om psykiatrin, om integration och äldreomsorg. Sådan information går inte åt som smör i solsken, det gjorde däremot godiset. Säga vad man vill om föreningsaktiviteter och politiskt engagemang, men det är soligt roligt att träffa både politiska motståndare och vänner en dag som denna. Salems kommun är så pass liten, trots att vi växer så det knakar, att man känner igen många och får kramar till höger och vänster. En allt som allt lyckad dag!
Tack alla Salembor och föreningsaktiva, vi ses nästa år igen!
Ordföranden
Mia Franzén
Tack alla Salembor och föreningsaktiva, vi ses nästa år igen!
Ordföranden
Mia Franzén
fredag 29 augusti 2008
För dina ögon Jan Björklund, skolminister
Börja med att älska, inifrån och ut!
Jag var på minnesstund vid 2-årsdagen från då Måns Jenninger, den lille 14-årige killen från Lerum, tog sitt liv. När jag såg bilderna och videoklippen med Måns och hörde om hans unika lilla personlighet var det som om mitt hjärta brast i tyst gråt. Han hade ju så kort tid kvar till grundskoletidens slut… Men han orkade inte hela vägen!
Jag kände igen mig själv i Måns. Och jag önskade så starkt att jag kunde ha gjort något för alla dessa barn som lider sig genom skoltiden, och särskilt för Måns. Jag har själv försökt se det som att denna tid hade en mening för mig. Meningen var att jag skulle bli just politiker och kämpa för dem som inte skriker högst, för personer som Måns.
Jag gick faktiskt med i folkpartiet när jag var 14 år för att få nya kompiskretsar, personer som inte redan dömt ut mig enligt ”god” skoltradition. Jag fick inte så många nya kompisar, stämpeln som snäll tönt har jag fått jobba mot i många år, men mitt starka engagemang och min kärlek till människor fick något att börja brinna inom mig.
Människovärdet, det unika och okränkbara, borde få ta större plats på våra dagordningar. Hur behandlar vi varandra? Hur lyssnar vi på varandra? Hur tar vi vara på varandra? Hur respekterar vi varandra? Och hur vågar vi ta i de svåra samtalsämnena med kärlek och omtanke?
Jag VET att min skoltid var svår och ensam. Jag kände mig genom hela grundskolan osynlig och utanför, jag var osäker och ensam, jag var känslig och reflekterande. Jag VET att om någon utav mina lärare eller kamrater hade SETT mig och min ensamhet, visat mig att de förstått att jag hade det svårt, så hade det underlättat. Det är så små saker som gör skillnad. Ett vänligt ord, en varm blick, inga stora omvälvande saker alls. Jag tror att många lärare känner sig vanmäktiga och osäkra när de ser att någon elev hamnar utanför och ständigt går ensam. Och istället för att göra det lilla då, så väljer läraren att inte göra något alls, inte av elakhet utan av vanmakt.
I efterhand har jag pratat med flera av mina lärare och klasskamrater, de vittnar samtliga om hur annorlunda jag var, ensam jämt och satt ofta utanför klassrummet varje rast, i korridoren, på golvet, ensam med min skrivbok - hör och häpna! De SÅG mig! Men när lag skulle väljas på gymnastiken, då blev jag alltid lämnad åt att gå till det lag som fick välja sist, ingen bemödade sig ens om att säga mitt namn. Och när vi var på utflykt i skogen blev jag lämnad att gå ensam och rädd hem när de andra fick skjuts med cyklar, lärarna åkte bil… Jag satt alltid ensam i matsalen, dessa avskyvärda långa lunchraster.
Men mobbad, nej, det kan ingen minnas att jag blev.
Vår klass var ju den ”snällaste” klassen i skolan, vad det gjorde ont att höra det jämt. Mina föräldrar ville gå till lärarna och prata, försöka göra något åt min situation, men jag vägrade envist och de led med mig. Det var viktigt att de lät mig bestämma det, att jag kunde fortsätta pusta efter svåra skoldagar i förtroende och ändå bli respekterad av dem där hemma. Vi hade många svåra samtal och jag hade många svåra tankar. Men, hur mycket kärlek man än får därhemma, är det svårt att aldrig få känna sig delaktig i skolan.
Skolan är hela världen då.
Skolan representerar hela världen, och känner man sig värdelös i hela världen… Ja, precis så farligt är det! Det skulle inte skada om fler vågade ge lite, till den som inget har, vågade se den osynlige och med risk för att göra det lilla tänka på att det förändrar hela världen!
Till dig som lider idag, och till dig som står nära och känner vanmakt, var inte rädd! Det är bara livet som vänder sig i sömnen. Du är sååå värdefull! Som du är, och du har rätt att både få och ge respekt, du har rätt till ditt unika människovärde. Var du än är i din ensamhet, det är inte hela världen och ensamhetens gemenskap är större än jag någonsin kunde ana…
Och så till dig Jan Björklund. Bra att du driver en återupprustning av skolhälsovården-med en skolhälsa för både kropp och själ. Det är inte en dag för tidigt. Betänk att om du gör lite på detta område kan det göra stor nytta. Vi vill inte förlora personer som Måns Jenninger. Vi vill inte förlora någon.
Och: hör av dig om du behöver en kram eller ett leende
Mia Franzén, mamma, medmänniska, jurist och fd riksdagsledamot, politisk debattör
Jag var på minnesstund vid 2-årsdagen från då Måns Jenninger, den lille 14-årige killen från Lerum, tog sitt liv. När jag såg bilderna och videoklippen med Måns och hörde om hans unika lilla personlighet var det som om mitt hjärta brast i tyst gråt. Han hade ju så kort tid kvar till grundskoletidens slut… Men han orkade inte hela vägen!
Jag kände igen mig själv i Måns. Och jag önskade så starkt att jag kunde ha gjort något för alla dessa barn som lider sig genom skoltiden, och särskilt för Måns. Jag har själv försökt se det som att denna tid hade en mening för mig. Meningen var att jag skulle bli just politiker och kämpa för dem som inte skriker högst, för personer som Måns.
Jag gick faktiskt med i folkpartiet när jag var 14 år för att få nya kompiskretsar, personer som inte redan dömt ut mig enligt ”god” skoltradition. Jag fick inte så många nya kompisar, stämpeln som snäll tönt har jag fått jobba mot i många år, men mitt starka engagemang och min kärlek till människor fick något att börja brinna inom mig.
Människovärdet, det unika och okränkbara, borde få ta större plats på våra dagordningar. Hur behandlar vi varandra? Hur lyssnar vi på varandra? Hur tar vi vara på varandra? Hur respekterar vi varandra? Och hur vågar vi ta i de svåra samtalsämnena med kärlek och omtanke?
Jag VET att min skoltid var svår och ensam. Jag kände mig genom hela grundskolan osynlig och utanför, jag var osäker och ensam, jag var känslig och reflekterande. Jag VET att om någon utav mina lärare eller kamrater hade SETT mig och min ensamhet, visat mig att de förstått att jag hade det svårt, så hade det underlättat. Det är så små saker som gör skillnad. Ett vänligt ord, en varm blick, inga stora omvälvande saker alls. Jag tror att många lärare känner sig vanmäktiga och osäkra när de ser att någon elev hamnar utanför och ständigt går ensam. Och istället för att göra det lilla då, så väljer läraren att inte göra något alls, inte av elakhet utan av vanmakt.
I efterhand har jag pratat med flera av mina lärare och klasskamrater, de vittnar samtliga om hur annorlunda jag var, ensam jämt och satt ofta utanför klassrummet varje rast, i korridoren, på golvet, ensam med min skrivbok - hör och häpna! De SÅG mig! Men när lag skulle väljas på gymnastiken, då blev jag alltid lämnad åt att gå till det lag som fick välja sist, ingen bemödade sig ens om att säga mitt namn. Och när vi var på utflykt i skogen blev jag lämnad att gå ensam och rädd hem när de andra fick skjuts med cyklar, lärarna åkte bil… Jag satt alltid ensam i matsalen, dessa avskyvärda långa lunchraster.
Men mobbad, nej, det kan ingen minnas att jag blev.
Vår klass var ju den ”snällaste” klassen i skolan, vad det gjorde ont att höra det jämt. Mina föräldrar ville gå till lärarna och prata, försöka göra något åt min situation, men jag vägrade envist och de led med mig. Det var viktigt att de lät mig bestämma det, att jag kunde fortsätta pusta efter svåra skoldagar i förtroende och ändå bli respekterad av dem där hemma. Vi hade många svåra samtal och jag hade många svåra tankar. Men, hur mycket kärlek man än får därhemma, är det svårt att aldrig få känna sig delaktig i skolan.
Skolan är hela världen då.
Skolan representerar hela världen, och känner man sig värdelös i hela världen… Ja, precis så farligt är det! Det skulle inte skada om fler vågade ge lite, till den som inget har, vågade se den osynlige och med risk för att göra det lilla tänka på att det förändrar hela världen!
Till dig som lider idag, och till dig som står nära och känner vanmakt, var inte rädd! Det är bara livet som vänder sig i sömnen. Du är sååå värdefull! Som du är, och du har rätt att både få och ge respekt, du har rätt till ditt unika människovärde. Var du än är i din ensamhet, det är inte hela världen och ensamhetens gemenskap är större än jag någonsin kunde ana…
Och så till dig Jan Björklund. Bra att du driver en återupprustning av skolhälsovården-med en skolhälsa för både kropp och själ. Det är inte en dag för tidigt. Betänk att om du gör lite på detta område kan det göra stor nytta. Vi vill inte förlora personer som Måns Jenninger. Vi vill inte förlora någon.
Och: hör av dig om du behöver en kram eller ett leende
Mia Franzén, mamma, medmänniska, jurist och fd riksdagsledamot, politisk debattör
Bostadsrätt för integration?
Samhället ska inte lura in människor i skuldfällor!
Eller Välkommen till Sverige ! - med armbågen
För ett par år sedan besökte jag Medborgarkontoret i Fittja. Eftersom jag satt med i riksdagens lagutskott var givetvis skuldhantering en av frågorna jag hade med mig dit. Det jag fick höra skrämde mig rejält.
Nysvenska familjeförsörjare som hamnat i en skuldfälla för att de lockats att starta eget företag fanns flera exempel på. Den som kommit till Sverige var givetvis extra lättlurad in i småföretagarfällan. När det gick trögt att bli anställd, kanske p g a språksvårigheter, men trist nog för de flesta, säkert mer av fördomar som bromsklossar, fick den arbetslöse veta att denne kunde få ett ”starta-eget-bidrag” och generösa lånevillkor för ett uppstarts-kapital. Med drömmen för ögonen att klara sin och familjens försörjning på egna ben slängde sig den arbetslöse ut i småföretagarbranschen.
De flesta infödda svenskar VET att egenföretagande med svenska företagsregler, blankett ifylleri-tosseri, märkliga moms och övriga skatteregler, det näst intill obefintliga socialförsäkringsskyddet och dessutom riskerandet av den egna ekonomin, fungerar mycket avskräckande för prövandet av egna idéer.
Men i andra länder är det inte lika ouppskattat med egenföretagande och varför skulle Sverige hälsa mig välkommen med armbågen? Klart att man vill mig väl!?
Efter en liten tids egenföretagande tar drömmen slut och verkligheten vid. När räkningar och blanketter dimper ner i brevlådan är det bara att hoppas att den nysvenske inte gått och köpt bostadsrätt också…
Just i Norsborg-, Fittja- och Hallunda-, Albyområdena har många hyresrätter blivit bostadsrätter. För dem som det går bra för är detta jättebra, men när värdet på bostadsrätten stigit blir denna också ett kapital som kan frigöras när skulderna hopas. Detta är alltså en slags försäkring som när den tagits ut blir en än värre problematik. Vem kan få en hyresrätt när den är på ruinens brant och hamnat hos kronofogden? Som arbetslös?
Fittjas medborgarkontor berättar vidare om att Botkyrkabyggen inte heller tar emot ”prickade” hyresgäster. Provisoriska bostäder, bl ahusvagnar, runt om i länet ordnades alltså till familjer med barn. Barn som får svårt att gå kvar i sin skolan, mister sina kamrater och lider i familjens skuldsatta och pressade situation.
Tragedier! Katastrofer!
Nu talas mycket om friheten att äga sin egen bostad. Det talas om generösa erbjudanden till hyresgäster att få köpa sin egen lägenhet, det talas om förmånliga lån för dem som har svårt att gå via vanlig bank och jag kan inte annat än oroas för dem som på detta sätt ”luras in i skuldfällan och blir mottagen i Sverige med armbågen”. Integration…
På allvar måste funderas över utförsäljningarnas/ombildningarnas avigsidor. Och ärligt talat måste även hyresgästernas situation i de nya bostadsrättsområdena seriöst uppmärksammas.
Vem vågar ta i denna heta potatis?!
Ps Jag anser vidare att våra småföretagarregler verkligen borde förändras. Det borde inte vara så oförmånligt och farligt att bli egen-företagare som det fortfarande är i Sverige, både för infödda svenskar och nya. Vårt socialförsäkringssystem borde också förändras så att det blir ett fungerande skydd även för bostadsrätts- och villainnehavare, för småföretagare, innovatörer och studerande, som tillfälligt kan hamna i en krissituation. Vi måste få in mer flexibilitet och mer medmänsklighet i myndigheternas bemötande av dem som försöker göra sitt bästa för att bidra till samhället och tillväxten. Utan dessa förändringar hamnar vi i en ond spiral av allt färre som vågar pröva sina idéer av rädsla att inte bara misslyckas för egen del, utan för hela sin familjs och barnens del också.
Eller Välkommen till Sverige ! - med armbågen
För ett par år sedan besökte jag Medborgarkontoret i Fittja. Eftersom jag satt med i riksdagens lagutskott var givetvis skuldhantering en av frågorna jag hade med mig dit. Det jag fick höra skrämde mig rejält.
Nysvenska familjeförsörjare som hamnat i en skuldfälla för att de lockats att starta eget företag fanns flera exempel på. Den som kommit till Sverige var givetvis extra lättlurad in i småföretagarfällan. När det gick trögt att bli anställd, kanske p g a språksvårigheter, men trist nog för de flesta, säkert mer av fördomar som bromsklossar, fick den arbetslöse veta att denne kunde få ett ”starta-eget-bidrag” och generösa lånevillkor för ett uppstarts-kapital. Med drömmen för ögonen att klara sin och familjens försörjning på egna ben slängde sig den arbetslöse ut i småföretagarbranschen.
De flesta infödda svenskar VET att egenföretagande med svenska företagsregler, blankett ifylleri-tosseri, märkliga moms och övriga skatteregler, det näst intill obefintliga socialförsäkringsskyddet och dessutom riskerandet av den egna ekonomin, fungerar mycket avskräckande för prövandet av egna idéer.
Men i andra länder är det inte lika ouppskattat med egenföretagande och varför skulle Sverige hälsa mig välkommen med armbågen? Klart att man vill mig väl!?
Efter en liten tids egenföretagande tar drömmen slut och verkligheten vid. När räkningar och blanketter dimper ner i brevlådan är det bara att hoppas att den nysvenske inte gått och köpt bostadsrätt också…
Just i Norsborg-, Fittja- och Hallunda-, Albyområdena har många hyresrätter blivit bostadsrätter. För dem som det går bra för är detta jättebra, men när värdet på bostadsrätten stigit blir denna också ett kapital som kan frigöras när skulderna hopas. Detta är alltså en slags försäkring som när den tagits ut blir en än värre problematik. Vem kan få en hyresrätt när den är på ruinens brant och hamnat hos kronofogden? Som arbetslös?
Fittjas medborgarkontor berättar vidare om att Botkyrkabyggen inte heller tar emot ”prickade” hyresgäster. Provisoriska bostäder, bl ahusvagnar, runt om i länet ordnades alltså till familjer med barn. Barn som får svårt att gå kvar i sin skolan, mister sina kamrater och lider i familjens skuldsatta och pressade situation.
Tragedier! Katastrofer!
Nu talas mycket om friheten att äga sin egen bostad. Det talas om generösa erbjudanden till hyresgäster att få köpa sin egen lägenhet, det talas om förmånliga lån för dem som har svårt att gå via vanlig bank och jag kan inte annat än oroas för dem som på detta sätt ”luras in i skuldfällan och blir mottagen i Sverige med armbågen”. Integration…
På allvar måste funderas över utförsäljningarnas/ombildningarnas avigsidor. Och ärligt talat måste även hyresgästernas situation i de nya bostadsrättsområdena seriöst uppmärksammas.
Vem vågar ta i denna heta potatis?!
Ps Jag anser vidare att våra småföretagarregler verkligen borde förändras. Det borde inte vara så oförmånligt och farligt att bli egen-företagare som det fortfarande är i Sverige, både för infödda svenskar och nya. Vårt socialförsäkringssystem borde också förändras så att det blir ett fungerande skydd även för bostadsrätts- och villainnehavare, för småföretagare, innovatörer och studerande, som tillfälligt kan hamna i en krissituation. Vi måste få in mer flexibilitet och mer medmänsklighet i myndigheternas bemötande av dem som försöker göra sitt bästa för att bidra till samhället och tillväxten. Utan dessa förändringar hamnar vi i en ond spiral av allt färre som vågar pröva sina idéer av rädsla att inte bara misslyckas för egen del, utan för hela sin familjs och barnens del också.
torsdag 28 augusti 2008
Karriärspappan Pontus Schultz
... funderar i tidningen Citys krönika över förebilder. Jag har varit Karriärsmamma länge nu, min son är 10 idag. När jag ser mig själv i spegeln undrar jag om jag om jag är en förebild.
Min sons pappa och jag skilde oss redan när sonen var runt ett år. Det kändes som ett otroligt misslyckande, trots att vi känt varandra i tio år var vi ändå inte redo att bli föräldrar tillsammans. Då tog jag min juristexamen. Samtidigt jobbade jag men hade det mycket svårt ekonomiskt. Jag ringde socialkontoret och bad om hjälp tillfälligt. Min son behövde dyra astmamediciner, jag fick inte anstånd med att betala studielånet(de tog inte hänsyn till försörjningsbörda) och jag fick ingen hjälp från socialen (de tog inte hänsyn till studielån) och de krävde att jag skulle byta dagis (från föräldrakooperativ till kommunalt). Då var varje hundralapp ovärderlig. Något eller ett par år efter min ekonomiska kris kom en extra utbetalning av bostadsbidrag, de hade kommit på att jag fått för lite, jag kunde knappt hålla mig för skratt (det gäller att ha humor). Då tjänade jag mycket bra, oförskämt bra men kommer alltid att minnas hur tufft det kan vara.
Eftersom sonen var så sjuk förstod jag att någon juristfirma inte skulle vilja anställa mig, jag försökte inte ens. Istället blev jag landstingsrådssekreterare hos två fantastiska chefer som förstod och gav mig flexibiliteten att vara mamma också. Jag jobbade många gånger på dagarna och vakade på nätterna, ensam. Det var tufft eftersom jag ville göra ett riktigt bra jobb hos dessa så generösa chefer (Birgitta Rydberg och Andres Käärik).
Sett i backspegeln tycker jag att jag levererade ganska mycket under året jag var där. Flera rapporter om Världens finaste vårdpersonal, Världens finaste vård för äldre , Världens finaste vård för kvinnor, vi hade monter på Hälsomässan och kampanjade inför valet. Att stötta och inspirera personvalskampanjarna var en del av mitt jobb liksom att skapa en bättre gruppdynamik i Landstingsgruppen. Allt under ett mycket intensivt år.
Sedan kom valet 2002 där jag hade kandiderat till riksdagen. Valet blev en stor framgång och jag kom in. Under hela mandatperioden var det en hel del resande och sena möten. Min mor och far ställde upp ofta för mig och sonen. Ändå var jag ju ledig och hemma mer än de flesta föräldrar. Tidig hämtning från dagis och sedan fritids hade jag de flesta måndagar och fredagar, loven var oftast möjligt att arbeta hemifrån på. Jag tyckte att jag fanns mycket där för min son och han fanns mycket där för mig, men...
Valet 2006 vid den centrala valvakan var min son den lyckligaste för kvällen: Jippie ,nu åkte mamma ur riksdagen!
Vad ska man säga, tiden för barnen är alltid för kort! Deadline för tvätthögen, gympapåsen, matsäcken, disken, maten, läxan, nattningen, samtalen, föräldramötet, fotbollen är oftast fler än de man får på jobbet. Som karriärsmamma/pappa får man nog lära sig att leva med snurrigheten i alla deadline. En förebild blir gärna lite dimmad och lycklifierad, det ser så himla bra ut. Testa med spegeln, ta en tvättsvamp med tvål och dutta lite i alla kanter, le efter en tidig uppstigning efter en sömnlös natt och du har din förebild!
Ingen är bättre än du! Barnen älskar oss ovillkorligt-det är underbart men också skrämmande för..
Ingen är heller sämre- det är vår lott att skapa mer eller mindre svåra traumatiska upplevelser för barnen så att de har något att jobba med resten av livet, det är vår huvuduppgift- att vara så pass dåliga föräldrar att de får lusten, viljan, orken att försöka vara lite bättre när DE blir föräldrar!
Eller?!
Min sons pappa och jag skilde oss redan när sonen var runt ett år. Det kändes som ett otroligt misslyckande, trots att vi känt varandra i tio år var vi ändå inte redo att bli föräldrar tillsammans. Då tog jag min juristexamen. Samtidigt jobbade jag men hade det mycket svårt ekonomiskt. Jag ringde socialkontoret och bad om hjälp tillfälligt. Min son behövde dyra astmamediciner, jag fick inte anstånd med att betala studielånet(de tog inte hänsyn till försörjningsbörda) och jag fick ingen hjälp från socialen (de tog inte hänsyn till studielån) och de krävde att jag skulle byta dagis (från föräldrakooperativ till kommunalt). Då var varje hundralapp ovärderlig. Något eller ett par år efter min ekonomiska kris kom en extra utbetalning av bostadsbidrag, de hade kommit på att jag fått för lite, jag kunde knappt hålla mig för skratt (det gäller att ha humor). Då tjänade jag mycket bra, oförskämt bra men kommer alltid att minnas hur tufft det kan vara.
Eftersom sonen var så sjuk förstod jag att någon juristfirma inte skulle vilja anställa mig, jag försökte inte ens. Istället blev jag landstingsrådssekreterare hos två fantastiska chefer som förstod och gav mig flexibiliteten att vara mamma också. Jag jobbade många gånger på dagarna och vakade på nätterna, ensam. Det var tufft eftersom jag ville göra ett riktigt bra jobb hos dessa så generösa chefer (Birgitta Rydberg och Andres Käärik).
Sett i backspegeln tycker jag att jag levererade ganska mycket under året jag var där. Flera rapporter om Världens finaste vårdpersonal, Världens finaste vård för äldre , Världens finaste vård för kvinnor, vi hade monter på Hälsomässan och kampanjade inför valet. Att stötta och inspirera personvalskampanjarna var en del av mitt jobb liksom att skapa en bättre gruppdynamik i Landstingsgruppen. Allt under ett mycket intensivt år.
Sedan kom valet 2002 där jag hade kandiderat till riksdagen. Valet blev en stor framgång och jag kom in. Under hela mandatperioden var det en hel del resande och sena möten. Min mor och far ställde upp ofta för mig och sonen. Ändå var jag ju ledig och hemma mer än de flesta föräldrar. Tidig hämtning från dagis och sedan fritids hade jag de flesta måndagar och fredagar, loven var oftast möjligt att arbeta hemifrån på. Jag tyckte att jag fanns mycket där för min son och han fanns mycket där för mig, men...
Valet 2006 vid den centrala valvakan var min son den lyckligaste för kvällen: Jippie ,nu åkte mamma ur riksdagen!
Vad ska man säga, tiden för barnen är alltid för kort! Deadline för tvätthögen, gympapåsen, matsäcken, disken, maten, läxan, nattningen, samtalen, föräldramötet, fotbollen är oftast fler än de man får på jobbet. Som karriärsmamma/pappa får man nog lära sig att leva med snurrigheten i alla deadline. En förebild blir gärna lite dimmad och lycklifierad, det ser så himla bra ut. Testa med spegeln, ta en tvättsvamp med tvål och dutta lite i alla kanter, le efter en tidig uppstigning efter en sömnlös natt och du har din förebild!
Ingen är bättre än du! Barnen älskar oss ovillkorligt-det är underbart men också skrämmande för..
Ingen är heller sämre- det är vår lott att skapa mer eller mindre svåra traumatiska upplevelser för barnen så att de har något att jobba med resten av livet, det är vår huvuduppgift- att vara så pass dåliga föräldrar att de får lusten, viljan, orken att försöka vara lite bättre när DE blir föräldrar!
Eller?!
Appropå FRA...
...denna diskussion tycks bli oändlig. Jag skulle bara vilja rikta några lugnande ord till alla mina liberala vänner. Det finns fler viktiga politiska frågor! Och det är inte så farligt att tycka och tänka olika, inte ens att göra det på ledarsidor och debattsidor.
Lojalitet i politiska sammanhang har jag upplevt vara ett brett begrepp, med många bottnar.
Jag tycker att det är häftigt att vi har representanter för många riktningar i folkpartiet, att vi lyssnar in och hör olika. Det är inte så farligt, det är dynamiskt och inspirerande.
Med tanke på framtida personvalskampanjande blir lojalitetsfrågan ännu mer mångtydig, det är alltid en svår avvägningsfråga vem man ska lyssna på, sina väljare eller sitt parti. Den som följt partilinjen riskerar också att aldrig bli "massmedialt gångbar" en nobody alltså. Och vem vill företrädas av en sådan? Vad står den för och vems mandat tror ni att denne får?
Personligt ansvar utkrävs ofta-då borde det vara helt ok med personliga ställningstaganden också.
Annars kunde det räcka med en röstande från varje parti- det skulle bli billigt, men knappast demokratiskt eller dynamiskt.
Se det positivt istället med oliktänkare, när de får röster får ditt parti röster och det gynnar även dig, du som varit "lojal".
Många högt uppsatta i folkpartiet kan inte betrakta sig själva som föregångare av den lojala linjen, vilka frågor om inte just de kontroversiella har lett till publicitet och därmed mer makt?
Men som sagt, utan att säga vare sig bu eller bä i själva sakfrågan. FRA börjar bli tjatigt, kom med något nytt och banbrytande, gärna kontroversiellt - vad sägs om att plocka ner alla övervakningkameror vid biltullar och vägar?
Vore ett lyft för integriteten kan jag tycka eller att slippa ha registrerat "frånskild" i personbeviset under civilstånd ...
Lojalitet i politiska sammanhang har jag upplevt vara ett brett begrepp, med många bottnar.
Jag tycker att det är häftigt att vi har representanter för många riktningar i folkpartiet, att vi lyssnar in och hör olika. Det är inte så farligt, det är dynamiskt och inspirerande.
Med tanke på framtida personvalskampanjande blir lojalitetsfrågan ännu mer mångtydig, det är alltid en svår avvägningsfråga vem man ska lyssna på, sina väljare eller sitt parti. Den som följt partilinjen riskerar också att aldrig bli "massmedialt gångbar" en nobody alltså. Och vem vill företrädas av en sådan? Vad står den för och vems mandat tror ni att denne får?
Personligt ansvar utkrävs ofta-då borde det vara helt ok med personliga ställningstaganden också.
Annars kunde det räcka med en röstande från varje parti- det skulle bli billigt, men knappast demokratiskt eller dynamiskt.
Se det positivt istället med oliktänkare, när de får röster får ditt parti röster och det gynnar även dig, du som varit "lojal".
Många högt uppsatta i folkpartiet kan inte betrakta sig själva som föregångare av den lojala linjen, vilka frågor om inte just de kontroversiella har lett till publicitet och därmed mer makt?
Men som sagt, utan att säga vare sig bu eller bä i själva sakfrågan. FRA börjar bli tjatigt, kom med något nytt och banbrytande, gärna kontroversiellt - vad sägs om att plocka ner alla övervakningkameror vid biltullar och vägar?
Vore ett lyft för integriteten kan jag tycka eller att slippa ha registrerat "frånskild" i personbeviset under civilstånd ...
onsdag 20 augusti 2008
Nollvisionen - från idé till handling
Med uppkavlade ärmar har jag kastat mig över det suicidpreventiva arbetet i västsverige, med stor lust och glädje. Det finns så mycket att göra och med den borgerliga regeringens nollvision för självmord följer en tuff agenda.
Psykisk ohälsa kan drabba vem som helst, rik som fattig, gammal som ung, men en sak är säker risken för suicid eller andra typer av självskadande handlingar förstärks vid påverkan av alkohol och droger. Statens Folkhälsoinstitut har presenterat en rapport som just visar på sambandet mellan psykisk ohälsa och alkoholkonsumtion bland ungdomar . Den heter:”Psykisk ohälsa och alkoholkonsumtion – hur hänger det ihop?” Sammantaget visar rapporten att olika typer av psykisk ohälsa, både inåtvänd, utagerande samt självskadande beteende hänger samman med hög alkoholkonsumtion.
Huruvida man dricker för att man är deprimerad eller om man är deprimerad för att man dricker, rapporten visar att sambandet går i båda riktningar. Sannolikt förstärker riskfaktorerna även varandra, är ungdomar deprimerade så dricker de mer och blir mer deprimerade.
Alkoholen kan i sig leda till ett ökat självskadebeteende men kan också, tillsammans med exempelvis ångest och depression, ytterligare förstärka benägenheten att skada sig själv.
Rapporten visar att risken för självskada ökar med mellan två och fem gånger vid alkoholkonsumtion och depressionsrisken ökar med hela 50% vid hög alkoholkonsumtion.
Och så kom häromdagen ytterligare varningsrapporter om ökad narkotikaanvändning bland unga. Tidigare hade jag tyckt att bruket/missbruket var det stora och allvarliga i sig, men nu tänker jag annorlunda. Idag ställer jag mig frågan varför så många unga känner att de inte är lyckliga nog i sig själva, utan behöver berusningen för att förhöja livsglädjen? Och ovanpå detta riskhöjningen när känslorna förstärks och förvrids vid påverkan.
Det man känner livsavgörande efter några glas vin är oftast bortblåst redan nästa dag. Jag har lärt mig det nu, vid 37 år, men vad visste väl jag om det när jag var runt 20?
Under påverkan kan en person också göra stora omdömesmisstag, svåra att hantera och förlåta sig själv för. Unga drogade tjejer och killar lockas att göra saker de aldrig skulle ha gjort nyktra, det kan bli skador som de får leva med resten av livet. Och det är både onödigt och sorgligt.
Många unga drömmer om både rikedom och kändisskap. Men rikedom och kändisskap ger inte automatiskt lycka, se på Whitney Houston, Elvis, Ted Gärdestad m fl
De unga tampas med egna höga prestationskrav och en villrådighet inför framtiden. Denna kamp känns igen av de flesta som passerat tonåren, men den är som en slags födsloångest som ska tas på allvar. Det är ett stadium i livet att genomleva och överleva, olika svårt för olika personer. Vi är unika och kan också känna oss väldigt ensamma och utanför i denna livskamp.
Men att tro att den egna upplevda verkligheten är den enda verkligheten är den största villfarelsen. Vi känner oss fram och kastas mellan olika känslor, alla värda att tas på allvar. Att vara människa handlar också om att lära känna sig själv och parera sina risker för känslokast och känslomässiga olycksfall. Samtidigt är det viktigt att våga tänka, känna och tala om det som både ger livet rikedom och sorg. Och den unges upplevelser är lika viktiga som den äldres, här måste vi bli bättre på att våga möta varandra.
Professor Jan Beskow arbetar intensivt med bl a olycksfallsteorin och trycker hårt på just att ett suicid oftast inte har en enda orsak utan kommer den stund ett flertal riskfaktorer olyckligtvis sammanfaller och känslorna kommer överraskande starka, överväldigande och svåra att själv bemästra.
Efter 1600 års tabuering av suicidalitet har vi vuxna svårt att hitta språket. Vi har inte fått lära oss att prata om sånt´ , sånt´ talar man inte om, det har gömts och täckts över med bristfälliga lögner och tystnad. Suicidalitet är starkt förknippat med skam och skuld så när vi möter dessa tankar hos våra unga blir vi så rädda att vi gärna flyr. Men i detta fall skulle jag vilja ge rådet att stanna kvar och försöka främst lyssna, dvs bättre stanna och ”illa fäkta”, än fly i skräck och sedan få leva vidare med skräcken.
Den suicidpreventiva dagen är den 10 september, runt om ordnas föreläsningar, minnesstunder och andra arrangemang som du kan närvara vid. I Göteborg ordnas en utbildningsdag med föreläsningar, musik och konst i Domkyrkan. Musik av Ted Gärdestad kommer att spelas, ett av alla dessa förlorade liv i suicid. I Stockholm ordnas föreläsningar där vår Birgitta Rydberg också deltar. Låt oss hjälpas åt i kampen för att rädda liv, du är livsviktig!
Mia Franzén, då: riksdagsledamot och drivande av nollvisionen och en återupprustad skolhälsovård, nu: utbildningssamordnare för Suicidprevention i Väst
Psykisk ohälsa kan drabba vem som helst, rik som fattig, gammal som ung, men en sak är säker risken för suicid eller andra typer av självskadande handlingar förstärks vid påverkan av alkohol och droger. Statens Folkhälsoinstitut har presenterat en rapport som just visar på sambandet mellan psykisk ohälsa och alkoholkonsumtion bland ungdomar . Den heter:”Psykisk ohälsa och alkoholkonsumtion – hur hänger det ihop?” Sammantaget visar rapporten att olika typer av psykisk ohälsa, både inåtvänd, utagerande samt självskadande beteende hänger samman med hög alkoholkonsumtion.
Huruvida man dricker för att man är deprimerad eller om man är deprimerad för att man dricker, rapporten visar att sambandet går i båda riktningar. Sannolikt förstärker riskfaktorerna även varandra, är ungdomar deprimerade så dricker de mer och blir mer deprimerade.
Alkoholen kan i sig leda till ett ökat självskadebeteende men kan också, tillsammans med exempelvis ångest och depression, ytterligare förstärka benägenheten att skada sig själv.
Rapporten visar att risken för självskada ökar med mellan två och fem gånger vid alkoholkonsumtion och depressionsrisken ökar med hela 50% vid hög alkoholkonsumtion.
Och så kom häromdagen ytterligare varningsrapporter om ökad narkotikaanvändning bland unga. Tidigare hade jag tyckt att bruket/missbruket var det stora och allvarliga i sig, men nu tänker jag annorlunda. Idag ställer jag mig frågan varför så många unga känner att de inte är lyckliga nog i sig själva, utan behöver berusningen för att förhöja livsglädjen? Och ovanpå detta riskhöjningen när känslorna förstärks och förvrids vid påverkan.
Det man känner livsavgörande efter några glas vin är oftast bortblåst redan nästa dag. Jag har lärt mig det nu, vid 37 år, men vad visste väl jag om det när jag var runt 20?
Under påverkan kan en person också göra stora omdömesmisstag, svåra att hantera och förlåta sig själv för. Unga drogade tjejer och killar lockas att göra saker de aldrig skulle ha gjort nyktra, det kan bli skador som de får leva med resten av livet. Och det är både onödigt och sorgligt.
Många unga drömmer om både rikedom och kändisskap. Men rikedom och kändisskap ger inte automatiskt lycka, se på Whitney Houston, Elvis, Ted Gärdestad m fl
De unga tampas med egna höga prestationskrav och en villrådighet inför framtiden. Denna kamp känns igen av de flesta som passerat tonåren, men den är som en slags födsloångest som ska tas på allvar. Det är ett stadium i livet att genomleva och överleva, olika svårt för olika personer. Vi är unika och kan också känna oss väldigt ensamma och utanför i denna livskamp.
Men att tro att den egna upplevda verkligheten är den enda verkligheten är den största villfarelsen. Vi känner oss fram och kastas mellan olika känslor, alla värda att tas på allvar. Att vara människa handlar också om att lära känna sig själv och parera sina risker för känslokast och känslomässiga olycksfall. Samtidigt är det viktigt att våga tänka, känna och tala om det som både ger livet rikedom och sorg. Och den unges upplevelser är lika viktiga som den äldres, här måste vi bli bättre på att våga möta varandra.
Professor Jan Beskow arbetar intensivt med bl a olycksfallsteorin och trycker hårt på just att ett suicid oftast inte har en enda orsak utan kommer den stund ett flertal riskfaktorer olyckligtvis sammanfaller och känslorna kommer överraskande starka, överväldigande och svåra att själv bemästra.
Efter 1600 års tabuering av suicidalitet har vi vuxna svårt att hitta språket. Vi har inte fått lära oss att prata om sånt´ , sånt´ talar man inte om, det har gömts och täckts över med bristfälliga lögner och tystnad. Suicidalitet är starkt förknippat med skam och skuld så när vi möter dessa tankar hos våra unga blir vi så rädda att vi gärna flyr. Men i detta fall skulle jag vilja ge rådet att stanna kvar och försöka främst lyssna, dvs bättre stanna och ”illa fäkta”, än fly i skräck och sedan få leva vidare med skräcken.
Den suicidpreventiva dagen är den 10 september, runt om ordnas föreläsningar, minnesstunder och andra arrangemang som du kan närvara vid. I Göteborg ordnas en utbildningsdag med föreläsningar, musik och konst i Domkyrkan. Musik av Ted Gärdestad kommer att spelas, ett av alla dessa förlorade liv i suicid. I Stockholm ordnas föreläsningar där vår Birgitta Rydberg också deltar. Låt oss hjälpas åt i kampen för att rädda liv, du är livsviktig!
Mia Franzén, då: riksdagsledamot och drivande av nollvisionen och en återupprustad skolhälsovård, nu: utbildningssamordnare för Suicidprevention i Väst
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)