För dina ögon Jan Björklund, skolminister

Börja med att älska, inifrån och ut!

Jag var på minnesstund vid 2-årsdagen från då Måns Jenninger, den lille 14-årige killen från Lerum, tog sitt liv. När jag såg bilderna och videoklippen med Måns och hörde om hans unika lilla personlighet var det som om mitt hjärta brast i tyst gråt. Han hade ju så kort tid kvar till grundskoletidens slut… Men han orkade inte hela vägen!

Jag kände igen mig själv i Måns. Och jag önskade så starkt att jag kunde ha gjort något för alla dessa barn som lider sig genom skoltiden, och särskilt för Måns. Jag har själv försökt se det som att denna tid hade en mening för mig. Meningen var att jag skulle bli just politiker och kämpa för dem som inte skriker högst, för personer som Måns.

Jag gick faktiskt med i folkpartiet när jag var 14 år för att få nya kompiskretsar, personer som inte redan dömt ut mig enligt ”god” skoltradition. Jag fick inte så många nya kompisar, stämpeln som snäll tönt har jag fått jobba mot i många år, men mitt starka engagemang och min kärlek till människor fick något att börja brinna inom mig.

Människovärdet, det unika och okränkbara, borde få ta större plats på våra dagordningar. Hur behandlar vi varandra? Hur lyssnar vi på varandra? Hur tar vi vara på varandra? Hur respekterar vi varandra? Och hur vågar vi ta i de svåra samtalsämnena med kärlek och omtanke?

Jag VET att min skoltid var svår och ensam. Jag kände mig genom hela grundskolan osynlig och utanför, jag var osäker och ensam, jag var känslig och reflekterande. Jag VET att om någon utav mina lärare eller kamrater hade SETT mig och min ensamhet, visat mig att de förstått att jag hade det svårt, så hade det underlättat. Det är så små saker som gör skillnad. Ett vänligt ord, en varm blick, inga stora omvälvande saker alls. Jag tror att många lärare känner sig vanmäktiga och osäkra när de ser att någon elev hamnar utanför och ständigt går ensam. Och istället för att göra det lilla då, så väljer läraren att inte göra något alls, inte av elakhet utan av vanmakt.

I efterhand har jag pratat med flera av mina lärare och klasskamrater, de vittnar samtliga om hur annorlunda jag var, ensam jämt och satt ofta utanför klassrummet varje rast, i korridoren, på golvet, ensam med min skrivbok - hör och häpna! De SÅG mig! Men när lag skulle väljas på gymnastiken, då blev jag alltid lämnad åt att gå till det lag som fick välja sist, ingen bemödade sig ens om att säga mitt namn. Och när vi var på utflykt i skogen blev jag lämnad att gå ensam och rädd hem när de andra fick skjuts med cyklar, lärarna åkte bil… Jag satt alltid ensam i matsalen, dessa avskyvärda långa lunchraster.

Men mobbad, nej, det kan ingen minnas att jag blev.

Vår klass var ju den ”snällaste” klassen i skolan, vad det gjorde ont att höra det jämt. Mina föräldrar ville gå till lärarna och prata, försöka göra något åt min situation, men jag vägrade envist och de led med mig. Det var viktigt att de lät mig bestämma det, att jag kunde fortsätta pusta efter svåra skoldagar i förtroende och ändå bli respekterad av dem där hemma. Vi hade många svåra samtal och jag hade många svåra tankar. Men, hur mycket kärlek man än får därhemma, är det svårt att aldrig få känna sig delaktig i skolan.

Skolan är hela världen då.

Skolan representerar hela världen, och känner man sig värdelös i hela världen… Ja, precis så farligt är det! Det skulle inte skada om fler vågade ge lite, till den som inget har, vågade se den osynlige och med risk för att göra det lilla tänka på att det förändrar hela världen!
Till dig som lider idag, och till dig som står nära och känner vanmakt, var inte rädd! Det är bara livet som vänder sig i sömnen. Du är sååå värdefull! Som du är, och du har rätt att både få och ge respekt, du har rätt till ditt unika människovärde. Var du än är i din ensamhet, det är inte hela världen och ensamhetens gemenskap är större än jag någonsin kunde ana…

Och så till dig Jan Björklund. Bra att du driver en återupprustning av skolhälsovården-med en skolhälsa för både kropp och själ. Det är inte en dag för tidigt. Betänk att om du gör lite på detta område kan det göra stor nytta. Vi vill inte förlora personer som Måns Jenninger. Vi vill inte förlora någon.
Och: hör av dig om du behöver en kram eller ett leende

Mia Franzén, mamma, medmänniska, jurist och fd riksdagsledamot, politisk debattör