Karriärspappan Pontus Schultz

... funderar i tidningen Citys krönika över förebilder. Jag har varit Karriärsmamma länge nu, min son är 10 idag. När jag ser mig själv i spegeln undrar jag om jag om jag är en förebild.
Min sons pappa och jag skilde oss redan när sonen var runt ett år. Det kändes som ett otroligt misslyckande, trots att vi känt varandra i tio år var vi ändå inte redo att bli föräldrar tillsammans. Då tog jag min juristexamen. Samtidigt jobbade jag men hade det mycket svårt ekonomiskt. Jag ringde socialkontoret och bad om hjälp tillfälligt. Min son behövde dyra astmamediciner, jag fick inte anstånd med att betala studielånet(de tog inte hänsyn till försörjningsbörda) och jag fick ingen hjälp från socialen (de tog inte hänsyn till studielån) och de krävde att jag skulle byta dagis (från föräldrakooperativ till kommunalt). Då var varje hundralapp ovärderlig. Något eller ett par år efter min ekonomiska kris kom en extra utbetalning av bostadsbidrag, de hade kommit på att jag fått för lite, jag kunde knappt hålla mig för skratt (det gäller att ha humor). Då tjänade jag mycket bra, oförskämt bra men kommer alltid att minnas hur tufft det kan vara.
Eftersom sonen var så sjuk förstod jag att någon juristfirma inte skulle vilja anställa mig, jag försökte inte ens. Istället blev jag landstingsrådssekreterare hos två fantastiska chefer som förstod och gav mig flexibiliteten att vara mamma också. Jag jobbade många gånger på dagarna och vakade på nätterna, ensam. Det var tufft eftersom jag ville göra ett riktigt bra jobb hos dessa så generösa chefer (Birgitta Rydberg och Andres Käärik).
Sett i backspegeln tycker jag att jag levererade ganska mycket under året jag var där. Flera rapporter om Världens finaste vårdpersonal, Världens finaste vård för äldre , Världens finaste vård för kvinnor, vi hade monter på Hälsomässan och kampanjade inför valet. Att stötta och inspirera personvalskampanjarna var en del av mitt jobb liksom att skapa en bättre gruppdynamik i Landstingsgruppen. Allt under ett mycket intensivt år.

Sedan kom valet 2002 där jag hade kandiderat till riksdagen. Valet blev en stor framgång och jag kom in. Under hela mandatperioden var det en hel del resande och sena möten. Min mor och far ställde upp ofta för mig och sonen. Ändå var jag ju ledig och hemma mer än de flesta föräldrar. Tidig hämtning från dagis och sedan fritids hade jag de flesta måndagar och fredagar, loven var oftast möjligt att arbeta hemifrån på. Jag tyckte att jag fanns mycket där för min son och han fanns mycket där för mig, men...
Valet 2006 vid den centrala valvakan var min son den lyckligaste för kvällen: Jippie ,nu åkte mamma ur riksdagen!

Vad ska man säga, tiden för barnen är alltid för kort! Deadline för tvätthögen, gympapåsen, matsäcken, disken, maten, läxan, nattningen, samtalen, föräldramötet, fotbollen är oftast fler än de man får på jobbet. Som karriärsmamma/pappa får man nog lära sig att leva med snurrigheten i alla deadline. En förebild blir gärna lite dimmad och lycklifierad, det ser så himla bra ut. Testa med spegeln, ta en tvättsvamp med tvål och dutta lite i alla kanter, le efter en tidig uppstigning efter en sömnlös natt och du har din förebild!
Ingen är bättre än du! Barnen älskar oss ovillkorligt-det är underbart men också skrämmande för..
Ingen är heller sämre- det är vår lott att skapa mer eller mindre svåra traumatiska upplevelser för barnen så att de har något att jobba med resten av livet, det är vår huvuduppgift- att vara så pass dåliga föräldrar att de får lusten, viljan, orken att försöka vara lite bättre när DE blir föräldrar!
Eller?!