Jag har länge funderat över att skapa ett nätverk eller en grupp för alla dem som är trötta på vassa tungor och armbågar. Politiskt obunden men med en gemensam värdegrund vill jag bryta varje Jantetendens och skapa poisitva spiraler- alla är välkomna, som delar värdegrunden!
Kanske gör jag det på Facebook!
Tänkt Värdegrund:
Om du ställer upp på...
...att aldrig tala illa om någon i Aktivister mot Jante
...att tala upp, lyfta och stötta andra Aktivister mot Jante
...att aldrig förbjuda någon att vara vän med någon annan
...att ha ett öppet sinne och generöst sätt
...att alltid ha en positiv och kreativ inställning till andras idéer
...att våga ge plats åt den som även kan konurrera med Dig en vacker dag!
...att inte älta avundsjuka utan låta dig inspireras av andras framgång och ärligt gratulera densamme.
...att samarbete är ett bra sätt att lyfta dig, dina medmänniskor och Sverige
Jag har absolut inte tänkt färdigt i detta, men jag VET att tanken är god, det känner jag i kroppen.
tisdag 17 februari 2009
måndag 16 februari 2009
Försiktighet vid Omorganisationer mm
Motion 2003/04:Sf355 Ohälsofrågor
Motion till riksdagen
2003/04:Sf355
av Mia Franzén (fp)
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att hela den offentliga sektorn bör uppmanas till att erbjuda samtalsstöd till arbetstagarna när de går igenom livskriser som även påverkar dem i sitt arbete.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det behövs en definiering av sjukdomsdiagnoserna liksom att läkarunderlagen måste bli mer likvärdiga och informativa.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en ökad försiktighet under denna mandatperiod vad gäller stora omorganisationer så att vi inte omorganiserar fram fler långtidssjukskrivna.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att möjligheterna att arbeta deltid skall behållas för att valfrihet och flexibilitet skall kunna fungera inom offentlig sektor.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om de kommun-, landstings- eller statsanställda som utsätts för stark psykisk påfrestning.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att försäkringskassan bör erbjuda rehabilitering även för dem med psykiska besvär.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den som är långtidssjukskriven på grund av av psykiska besvär och arbetslös.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att se över rutinerna för förtidspensioneringar, som utgår ifrån förslitningsskador och andra kroppsliga arbetshinder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stävja missbruk av socialförsäkringssystemet.
1 Yrkandena 1, 3-5 hänvisade till AU.
Sjukskriven – inte avskriven
För Lars-Åke Almquist, andre ordförande i Kommunal, är en god ledare tydlig, mogen, modig och lyhörd med stor självkännedom. ”När ledarskapet fungerar frigörs energi och resurser som i motsatta fallet går åt till att bearbeta ångest och olust. Där det goda ledarskapet finns råder trivsel, öppenhet och skratt. Grunden för gott ledarskap i offentlig sektor är en tydlig rollfördelning mellan politik, administration och verksamhet.” Almquist säger vidare: ”En förändring måste börja uppifrån. Det gäller att visa ägarintresset, sätta tydliga mål och se helhetsperspektivet.”
Helhetsperspektivet är det främst de folkvalda riksdagsledamöterna som bär huvudansvaret för och när Almquist talar om ”uppifrån” kan man knappast komma högre upp i den offentliga sektorn än till riksdagen. Det är därför av största vikt att riksdagen antar de olika förslag i denna motion som rör samtliga anställda i den offentliga sektorn.
Hjälp via företagshälsovården bör kunna ges även om ohälsan är mer hem och familjerelaterad än arbetsrelaterad. Kriser och svåra livssituationer påverkar arbetet. Att personalen mår bra, både hemma och på jobbet, ligger i arbetsgivarens intresse att se till. Detta har också största delen av det privata näringslivet och vissa större myndigheter, som t.ex. Tullen och Posten, insett och erbjuder därför t.ex. samtalsstöd eller terapi via företagshälsovården vid livskriser.
Stora delar av den offentliga sektorn och framförallt de kvinnodominerade arbetsplatserna har inte som policy att erbjuda samtalsstöd för annat än direkt jobbrelaterade problem. Samtidigt är det dessa arbetsplatser som har störst andel sjukskrivna p g a exempelvis stress, utbrändhet, depression, psykiska problem och andra mer diffusa diagnoser med psykologisk eller psykiatrisk botten.
Det är viktigt att stat, kommun och landsting arbetar mer aktivt med tidig upptäckt och stöd även när problemen den anställde har härrör sig främst till privatlivet.
Mindre stress och mer tid för omtanke!
Med individuella hälsoplaner, tid för reflektion och en levande diskussion om arbetsmiljöfrågor kan negativ stress och utbrändhet motverkas.
Virrvarr av begrepp
Det råder stor förvirring – för att inte säga kaos – vad gäller begrepp inom det psykiatriska området Bland allmänhet, kommun-, riks- och landstingspolitiker men även bland verksamma inom olika delar av sjukvården läggs olika betydelse i samma begrepp. Detta gör inventeringsförsök av resurser avdelade för långtidssjukskrivna med olika diagnoser med psykisk eller psykiatrisk botten svårkommunicerade och svårgripbara. Begreppsanvändningen behöver renodlas för ökad förståelse och färre missförstånd mellan framförallt försäkringskassan, arbetsgivaren och sjukvården men även mellan dessa olika aktörer och den sjukskrivne. Det behövs en definiering av sjukdomsdiagnostiseringen och läkarunderlagen måste bli mer likvärdiga och informativa.
Det behövs både hjärta och hjärna i vår samhällsservice
Sverige vill i olika sammanhang vara ett föregångsland, inte minst i förhållande till Europaunionen och detta är positivt, men då finns en hel del att ta tag i inom den offentliga sektorn. För att använda ett väl beprövat talesätt inom Folkpartiet: ”Det behövs både hjärta och hjärna i politiken.” Detta gäller även den offentliga sektorn som måste fungera eftersom ”människors hjärtan måste klara det hjärnan tänkt ut”.
Utgångspunkten måste vara att varje människa är unik och värdefull, oavsett kön, ålder, ursprung, sexuell läggning eller funktionshinder. Den som drabbats av sjukdom tappar inte heller sitt värde och har samma rätt att bli behandlad med respekt som den friske. Att vi solidariskt ansvarar för varandras hälso- och sjukvård via skatten ser vi som medmänskligt riktigt. Ingen ska behöva avstå vård av ekonomiska skäl eller betala höga försäkringspremier för att den drabbats hårt i livets hälsolotteri.
Mer motion och mindre stress
Framtidens vårdbehov ligger till stor del i förebyggande folkhälsoarbete, alltifrån att få in mer rörelse i ett alltmer stillasittande livsmönster till krav på hälsosam snabbmat och uppmuntran från arbetsgivare till avstressningsåtgärder. Människor kommer att kräva mer av vården eftersom medellivslängden och medvetenheten ökar om att det finns hjälp att få i livets olika skeden. Lättillgänglig kvalitetsvård med snabb service och ett mänskligt bemötande, vård som krävs av människor som vet att de är värdefulla, genom hela livet.
Varje anställd i offentlig sektor är värdefull och måste få känna detta i sitt arbete.
Den som får känna sig behövd och värdefull sprider vidare denna känsla till sin omgivning och arbetskollegor. Uttrycken ”ingen är oersättlig” och ”alla är utbytbara” måste därför bannlysas ur all offentlig verksamhet. Arbetsledare, arbetskamrater och politiker måste istället utveckla olika former att visa uppskattning, ta tillvara kraften hos de anställda, något som är helt avgörande för arbetet med personalpolitiska åtgärder. Grunden för detta viktiga arbete måste få ta sin utgångspunkt i att varje anställd är värdefull och behövd.
Ta tillvara kraften i den kvinnodominerade vården!
Vårdsektorn är kvinnodominerad, därav finns vid sidan av hög utbildningsnivå och professionell kompetens även en, jämfört med de flesta andra yrkeskategorier, en hög nivå av social och känslomässig kompetens, EQ. Detta är vårdsektorns stora styrka och en kraft måste spridas även till andra yrkeskategorier. Former för att låta vårdens värden och extra höga EQ sprida sig ut i samhället måste utvecklas.
Minska stressen i offentlig sektor och minimera riskerna för ”utbrändhet”
I individuella utvecklingssamtal med personalen ska arbetet belysas ur de 6 dimensioner som Maslachs och Leiter menar ligger till grund för en god arbetsmiljö (se nedan). All offentliganställd personal ska kunna kräva en god arbetsmiljö, men för detta krävs att ”den goda arbetsmiljöns” förutsättningar diskuteras/belyses enskilt och i grupp på arbetsplatsen och att teamet arbetar aktivt med en förstärkning av denna. På detta sätt kan man förebygga och tidigt upptäcka risken för ”utbrändhet” hos personalen.
Hälsoombud borde varje anställd kunna vara och utbildas till. Det finns inte en allena saliggörande lösning som kan appliceras på alla. Varje individ är unik och har olika förutsättningar och drivkrafter som avgör hur arbetsmiljön uppfattas, både den fysiska och den psykosociala. Det är därför viktigt att var och en är uppmärksam på sin egen hälsa och att varje arbetsplats låter diskussionen kring arbetsmiljöfrågor vara levande och konstruktiv. Forskning kring kvinnors och mäns hälsa, både fysisk och mental, är viktigt för det förebyggande arbetet mot ohälsa.
Hälsofrämjande arbetsplatser
Förutom en god arbetsorganisation och hälsosam psykisk arbetsmiljö bör man även arbeta aktivt för en hälsosam fysisk arbetsmiljö, inklusive friskvård och motion. Förbättrade luncher med mer näring och mindre fett, motion eller träning på arbetstid, uppmuntran av promenader eller cykling till jobbet, iordningställande av träningslokal på arbetsplatsen eller subventionerad träning hos utomstående träningsarrangörer, tillgång till sjukgymnast för personalen, projekt för rökfria arbetsplatser, utbildning och samtal kring stresshantering, förebyggande arbete mot hjärt- och kärlsjukdomar samt benskörhet, inom hälsoområdet finns massor att göra. Ett övergripande sätt att uppmuntra till friskvårdsarbete är att införa hälsodiplom. Ett bra exempel finns på Norrtälje sjukhus.
Arbetsglädje
Folkhälsoarbetet har oftast präglats av olust istället för lust. Det har varit fokuserat mer på problem än på glädje. Men upplevelse av glädje och engagemang är en friskfaktor i sig. Att skratta, att känna glädje är en viktig jordmån för en god hälsa. Glädjen på en arbetsplats, i en utbildning eller ett nätverk, är en källa till kreativitet. I skrattet kan goda idéer kläckas, eftersom det blir en tillåtande stämning. Ett flertal forskare menar att humor, upplevd hälsa och livstillfredställelse hör ihop.
Något stort i det lilla
Eva Fernvall, Vårdförbundets ordförande, talar om att småskalighet bidrar till närhet och begriplighet. ”Privat driven verksamhet är småskalig. Det tror jag är viktigt för våra medborgare och för dem som arbetar där. Småskaligt är genomskinligt, och man förstår verksamheten. Det är omöjligt i landstinget idag. Det är så många nivåer och bara några få förstår hur organisationen fungerar. Det skapar en brist på tillit och en misstro mot systemet som bäddar för oklarhet, myter och informella maktstrukturer.”
Eva Fernvall talar om sjukvården ovan, men hennes funderingar kan lätt appliceras på all verksamhet i offentlig och storskalig verksamhet. Fördelen med det småskaliga bör beaktas när man titta på olika omorganisationer i den offentliga sektorn där sammanslagningar och centralisering är ledorden. Som exempel vill jag nämna särskilt:
Sammanslagning av olika tingsrätter
Tankarna kring ett förstatligande av försäkringskassorna
Omorganisation av tullverksamheten
Nedläggning av psykakuten på Huddinge universitetssjukhus
Centraliseringsivern är stor i den socialdemokratiska regeringen, vilket ur personalsynpunkt innebär stora påfrestningar som äventyrar deras hälsa och välbefinnande på jobbet.
Det liberala alternativet till centralisering är decentralisering
Centralisering eller decentralisering, det viktiga nu är att vi inte omorganiserar fram fler långtidssjukskrivna när vi står inför en historiskt stor utmaning: Hur ska vi istället se till att öka tillväxten, få bukt med ohälsan och klara de stora pensionskullar vi står inför?
Behåll deltidstjänsterna för dem som önskar
Idag har alla rätt till heltidstjänster inom offentlig sektor. Denna rättighet får dock inte innebära ett hinder för mer individuella lösningar. Möjligheterna att arbeta deltid skall behållas för att valfrihet och flexibilitet ska kunna fungera.
Påverkbar arbetstid
Flexibiliteten i arbetstidssystemen måste öka. Det finns flera olika modeller att pröva för detta, t ex 3-3 systemet, där arbete tre dagar följs av tre dagar ledigt. Att inte kunna påverka sin arbetstid innebär negativ stress varför de offentliga arbetsgivarna bör fundera över hur flexibiliteten inte bara ska kunna utvecklas bland tjänstemännen, utan framför allt bland dem där tidspressen och den ekonomiska pressen är som störst, bland de lågutbildade och lågavlönade. Kommunförbundet har på sin hemsida en samling av arbetstidsmodeller.
Schemalagd tid för reflektion och handledning
Det måste föras in verklig tid i arbetsplaneringen för reflektion och uppföljning av hur man lyckas med sitt arbete i vardagen. Vilka har resultaten blivit för dem servicen gick till? Vad blev bra, vad kan man lära av misslyckandena? Handledning och vidareutbildning måste bli en del av det fortlöpande arbetet och få ta tid.
Ge utrymme för verklig medmänsklighet
Varje arbetsplats bör ha en handlingsplan som kan användas vid svåra händelser på och utanför arbetsplatsen som påverkar personal, patienter eller deras anhöriga. Kriser i och kring arbetsplatsen berör, det är då extra viktigt med en rätt hantering inklusive samtal, handledning och stöttning. En konkret handlingsplan för ett bra hanterande av svåra händelser kan stötta personalen i deras naturliga instinkt att få fungera som medmänniska, en inte alldeles enkel uppgift i svåra situationer. Problem- och sorghantering, konflikt- och känslobearbetning ingår i livet och ett extra stort mått av dessa psykiskt många gånger påfrestande moment ligger på socialtjänst-, räddningstjänst-, rättsväsende- och vårdpersonal att hantera. De allra flesta utav dessa är kommun-, landstings- eller statsanställda varför en riktig hantering vid dessa arbetsplatser kan motverka att den emotionella belastningen de utsätts för leder till ohälsa.
Långtidssjukskriven p g a psykiska besvär
Via försäkringskassan bör rehabilitering även erbjudas dem med psykiska besvär. Att samtalsterapi får finnas med som en verklig rehabiliteringsinsats borde vara lika självklart som att erbjudas talträning efter en hjärnblödning.
Långtidssjukskriven p g a psykiska besvär och dessutom arbetslös
Även denna grupp bör i större utsträckning än idag kunna erbjudas rehabiliteringsinsatser för själen, när det är den som gör ont.
Möjligheterna med Finsam
Finsams möjligheter bör kunna omfatta även psykiska besvär och dess rehabilitering. Lagförslag om finansiell samordning är framlagt som en tvåpartimotion (fp, c) 2003/04 av Bo Könberg m fl.
Förtidspensionering av unga
Idag förtidspensioneras på rutin även många unga och medelålders människor på rutin efter lång tids sjukskrivning, i vissa fall utan några som helst rehabiliteringsförsök. Särskilt gäller detta de diffusa diagnoserna som har sin botten i en psykologisk eller psykiatrisk problematik. Rutinerna för förtidspensioneringar, som utgår ifrån förslitningsskador och andra kroppsliga arbetshinder, måste ses över. Det är inte rimligt att personer i arbetsför ålder sjukskrivs för att småningom avskrivas från allt hopp om att komma tillbaka till arbetslivet.
De som utnyttjar socialförsäkringssystemet felaktigt stjäl av det ekonomiska utrymme som finns för att hjälpa dem som verkligen har behov. Därför bör missbruket av detta sociala skyddsnät stävjas.
Stockholm den 2 oktober 2003
Mia Franzén (fp)
Motion till riksdagen
2003/04:Sf355
av Mia Franzén (fp)
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att hela den offentliga sektorn bör uppmanas till att erbjuda samtalsstöd till arbetstagarna när de går igenom livskriser som även påverkar dem i sitt arbete.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det behövs en definiering av sjukdomsdiagnoserna liksom att läkarunderlagen måste bli mer likvärdiga och informativa.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en ökad försiktighet under denna mandatperiod vad gäller stora omorganisationer så att vi inte omorganiserar fram fler långtidssjukskrivna.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att möjligheterna att arbeta deltid skall behållas för att valfrihet och flexibilitet skall kunna fungera inom offentlig sektor.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om de kommun-, landstings- eller statsanställda som utsätts för stark psykisk påfrestning.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att försäkringskassan bör erbjuda rehabilitering även för dem med psykiska besvär.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den som är långtidssjukskriven på grund av av psykiska besvär och arbetslös.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att se över rutinerna för förtidspensioneringar, som utgår ifrån förslitningsskador och andra kroppsliga arbetshinder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stävja missbruk av socialförsäkringssystemet.
1 Yrkandena 1, 3-5 hänvisade till AU.
Sjukskriven – inte avskriven
För Lars-Åke Almquist, andre ordförande i Kommunal, är en god ledare tydlig, mogen, modig och lyhörd med stor självkännedom. ”När ledarskapet fungerar frigörs energi och resurser som i motsatta fallet går åt till att bearbeta ångest och olust. Där det goda ledarskapet finns råder trivsel, öppenhet och skratt. Grunden för gott ledarskap i offentlig sektor är en tydlig rollfördelning mellan politik, administration och verksamhet.” Almquist säger vidare: ”En förändring måste börja uppifrån. Det gäller att visa ägarintresset, sätta tydliga mål och se helhetsperspektivet.”
Helhetsperspektivet är det främst de folkvalda riksdagsledamöterna som bär huvudansvaret för och när Almquist talar om ”uppifrån” kan man knappast komma högre upp i den offentliga sektorn än till riksdagen. Det är därför av största vikt att riksdagen antar de olika förslag i denna motion som rör samtliga anställda i den offentliga sektorn.
Hjälp via företagshälsovården bör kunna ges även om ohälsan är mer hem och familjerelaterad än arbetsrelaterad. Kriser och svåra livssituationer påverkar arbetet. Att personalen mår bra, både hemma och på jobbet, ligger i arbetsgivarens intresse att se till. Detta har också största delen av det privata näringslivet och vissa större myndigheter, som t.ex. Tullen och Posten, insett och erbjuder därför t.ex. samtalsstöd eller terapi via företagshälsovården vid livskriser.
Stora delar av den offentliga sektorn och framförallt de kvinnodominerade arbetsplatserna har inte som policy att erbjuda samtalsstöd för annat än direkt jobbrelaterade problem. Samtidigt är det dessa arbetsplatser som har störst andel sjukskrivna p g a exempelvis stress, utbrändhet, depression, psykiska problem och andra mer diffusa diagnoser med psykologisk eller psykiatrisk botten.
Det är viktigt att stat, kommun och landsting arbetar mer aktivt med tidig upptäckt och stöd även när problemen den anställde har härrör sig främst till privatlivet.
Mindre stress och mer tid för omtanke!
Med individuella hälsoplaner, tid för reflektion och en levande diskussion om arbetsmiljöfrågor kan negativ stress och utbrändhet motverkas.
Virrvarr av begrepp
Det råder stor förvirring – för att inte säga kaos – vad gäller begrepp inom det psykiatriska området Bland allmänhet, kommun-, riks- och landstingspolitiker men även bland verksamma inom olika delar av sjukvården läggs olika betydelse i samma begrepp. Detta gör inventeringsförsök av resurser avdelade för långtidssjukskrivna med olika diagnoser med psykisk eller psykiatrisk botten svårkommunicerade och svårgripbara. Begreppsanvändningen behöver renodlas för ökad förståelse och färre missförstånd mellan framförallt försäkringskassan, arbetsgivaren och sjukvården men även mellan dessa olika aktörer och den sjukskrivne. Det behövs en definiering av sjukdomsdiagnostiseringen och läkarunderlagen måste bli mer likvärdiga och informativa.
Det behövs både hjärta och hjärna i vår samhällsservice
Sverige vill i olika sammanhang vara ett föregångsland, inte minst i förhållande till Europaunionen och detta är positivt, men då finns en hel del att ta tag i inom den offentliga sektorn. För att använda ett väl beprövat talesätt inom Folkpartiet: ”Det behövs både hjärta och hjärna i politiken.” Detta gäller även den offentliga sektorn som måste fungera eftersom ”människors hjärtan måste klara det hjärnan tänkt ut”.
Utgångspunkten måste vara att varje människa är unik och värdefull, oavsett kön, ålder, ursprung, sexuell läggning eller funktionshinder. Den som drabbats av sjukdom tappar inte heller sitt värde och har samma rätt att bli behandlad med respekt som den friske. Att vi solidariskt ansvarar för varandras hälso- och sjukvård via skatten ser vi som medmänskligt riktigt. Ingen ska behöva avstå vård av ekonomiska skäl eller betala höga försäkringspremier för att den drabbats hårt i livets hälsolotteri.
Mer motion och mindre stress
Framtidens vårdbehov ligger till stor del i förebyggande folkhälsoarbete, alltifrån att få in mer rörelse i ett alltmer stillasittande livsmönster till krav på hälsosam snabbmat och uppmuntran från arbetsgivare till avstressningsåtgärder. Människor kommer att kräva mer av vården eftersom medellivslängden och medvetenheten ökar om att det finns hjälp att få i livets olika skeden. Lättillgänglig kvalitetsvård med snabb service och ett mänskligt bemötande, vård som krävs av människor som vet att de är värdefulla, genom hela livet.
Varje anställd i offentlig sektor är värdefull och måste få känna detta i sitt arbete.
Den som får känna sig behövd och värdefull sprider vidare denna känsla till sin omgivning och arbetskollegor. Uttrycken ”ingen är oersättlig” och ”alla är utbytbara” måste därför bannlysas ur all offentlig verksamhet. Arbetsledare, arbetskamrater och politiker måste istället utveckla olika former att visa uppskattning, ta tillvara kraften hos de anställda, något som är helt avgörande för arbetet med personalpolitiska åtgärder. Grunden för detta viktiga arbete måste få ta sin utgångspunkt i att varje anställd är värdefull och behövd.
Ta tillvara kraften i den kvinnodominerade vården!
Vårdsektorn är kvinnodominerad, därav finns vid sidan av hög utbildningsnivå och professionell kompetens även en, jämfört med de flesta andra yrkeskategorier, en hög nivå av social och känslomässig kompetens, EQ. Detta är vårdsektorns stora styrka och en kraft måste spridas även till andra yrkeskategorier. Former för att låta vårdens värden och extra höga EQ sprida sig ut i samhället måste utvecklas.
Minska stressen i offentlig sektor och minimera riskerna för ”utbrändhet”
I individuella utvecklingssamtal med personalen ska arbetet belysas ur de 6 dimensioner som Maslachs och Leiter menar ligger till grund för en god arbetsmiljö (se nedan). All offentliganställd personal ska kunna kräva en god arbetsmiljö, men för detta krävs att ”den goda arbetsmiljöns” förutsättningar diskuteras/belyses enskilt och i grupp på arbetsplatsen och att teamet arbetar aktivt med en förstärkning av denna. På detta sätt kan man förebygga och tidigt upptäcka risken för ”utbrändhet” hos personalen.
Hälsoombud borde varje anställd kunna vara och utbildas till. Det finns inte en allena saliggörande lösning som kan appliceras på alla. Varje individ är unik och har olika förutsättningar och drivkrafter som avgör hur arbetsmiljön uppfattas, både den fysiska och den psykosociala. Det är därför viktigt att var och en är uppmärksam på sin egen hälsa och att varje arbetsplats låter diskussionen kring arbetsmiljöfrågor vara levande och konstruktiv. Forskning kring kvinnors och mäns hälsa, både fysisk och mental, är viktigt för det förebyggande arbetet mot ohälsa.
Hälsofrämjande arbetsplatser
Förutom en god arbetsorganisation och hälsosam psykisk arbetsmiljö bör man även arbeta aktivt för en hälsosam fysisk arbetsmiljö, inklusive friskvård och motion. Förbättrade luncher med mer näring och mindre fett, motion eller träning på arbetstid, uppmuntran av promenader eller cykling till jobbet, iordningställande av träningslokal på arbetsplatsen eller subventionerad träning hos utomstående träningsarrangörer, tillgång till sjukgymnast för personalen, projekt för rökfria arbetsplatser, utbildning och samtal kring stresshantering, förebyggande arbete mot hjärt- och kärlsjukdomar samt benskörhet, inom hälsoområdet finns massor att göra. Ett övergripande sätt att uppmuntra till friskvårdsarbete är att införa hälsodiplom. Ett bra exempel finns på Norrtälje sjukhus.
Arbetsglädje
Folkhälsoarbetet har oftast präglats av olust istället för lust. Det har varit fokuserat mer på problem än på glädje. Men upplevelse av glädje och engagemang är en friskfaktor i sig. Att skratta, att känna glädje är en viktig jordmån för en god hälsa. Glädjen på en arbetsplats, i en utbildning eller ett nätverk, är en källa till kreativitet. I skrattet kan goda idéer kläckas, eftersom det blir en tillåtande stämning. Ett flertal forskare menar att humor, upplevd hälsa och livstillfredställelse hör ihop.
Något stort i det lilla
Eva Fernvall, Vårdförbundets ordförande, talar om att småskalighet bidrar till närhet och begriplighet. ”Privat driven verksamhet är småskalig. Det tror jag är viktigt för våra medborgare och för dem som arbetar där. Småskaligt är genomskinligt, och man förstår verksamheten. Det är omöjligt i landstinget idag. Det är så många nivåer och bara några få förstår hur organisationen fungerar. Det skapar en brist på tillit och en misstro mot systemet som bäddar för oklarhet, myter och informella maktstrukturer.”
Eva Fernvall talar om sjukvården ovan, men hennes funderingar kan lätt appliceras på all verksamhet i offentlig och storskalig verksamhet. Fördelen med det småskaliga bör beaktas när man titta på olika omorganisationer i den offentliga sektorn där sammanslagningar och centralisering är ledorden. Som exempel vill jag nämna särskilt:
Sammanslagning av olika tingsrätter
Tankarna kring ett förstatligande av försäkringskassorna
Omorganisation av tullverksamheten
Nedläggning av psykakuten på Huddinge universitetssjukhus
Centraliseringsivern är stor i den socialdemokratiska regeringen, vilket ur personalsynpunkt innebär stora påfrestningar som äventyrar deras hälsa och välbefinnande på jobbet.
Det liberala alternativet till centralisering är decentralisering
Centralisering eller decentralisering, det viktiga nu är att vi inte omorganiserar fram fler långtidssjukskrivna när vi står inför en historiskt stor utmaning: Hur ska vi istället se till att öka tillväxten, få bukt med ohälsan och klara de stora pensionskullar vi står inför?
Behåll deltidstjänsterna för dem som önskar
Idag har alla rätt till heltidstjänster inom offentlig sektor. Denna rättighet får dock inte innebära ett hinder för mer individuella lösningar. Möjligheterna att arbeta deltid skall behållas för att valfrihet och flexibilitet ska kunna fungera.
Påverkbar arbetstid
Flexibiliteten i arbetstidssystemen måste öka. Det finns flera olika modeller att pröva för detta, t ex 3-3 systemet, där arbete tre dagar följs av tre dagar ledigt. Att inte kunna påverka sin arbetstid innebär negativ stress varför de offentliga arbetsgivarna bör fundera över hur flexibiliteten inte bara ska kunna utvecklas bland tjänstemännen, utan framför allt bland dem där tidspressen och den ekonomiska pressen är som störst, bland de lågutbildade och lågavlönade. Kommunförbundet har på sin hemsida en samling av arbetstidsmodeller.
Schemalagd tid för reflektion och handledning
Det måste föras in verklig tid i arbetsplaneringen för reflektion och uppföljning av hur man lyckas med sitt arbete i vardagen. Vilka har resultaten blivit för dem servicen gick till? Vad blev bra, vad kan man lära av misslyckandena? Handledning och vidareutbildning måste bli en del av det fortlöpande arbetet och få ta tid.
Ge utrymme för verklig medmänsklighet
Varje arbetsplats bör ha en handlingsplan som kan användas vid svåra händelser på och utanför arbetsplatsen som påverkar personal, patienter eller deras anhöriga. Kriser i och kring arbetsplatsen berör, det är då extra viktigt med en rätt hantering inklusive samtal, handledning och stöttning. En konkret handlingsplan för ett bra hanterande av svåra händelser kan stötta personalen i deras naturliga instinkt att få fungera som medmänniska, en inte alldeles enkel uppgift i svåra situationer. Problem- och sorghantering, konflikt- och känslobearbetning ingår i livet och ett extra stort mått av dessa psykiskt många gånger påfrestande moment ligger på socialtjänst-, räddningstjänst-, rättsväsende- och vårdpersonal att hantera. De allra flesta utav dessa är kommun-, landstings- eller statsanställda varför en riktig hantering vid dessa arbetsplatser kan motverka att den emotionella belastningen de utsätts för leder till ohälsa.
Långtidssjukskriven p g a psykiska besvär
Via försäkringskassan bör rehabilitering även erbjudas dem med psykiska besvär. Att samtalsterapi får finnas med som en verklig rehabiliteringsinsats borde vara lika självklart som att erbjudas talträning efter en hjärnblödning.
Långtidssjukskriven p g a psykiska besvär och dessutom arbetslös
Även denna grupp bör i större utsträckning än idag kunna erbjudas rehabiliteringsinsatser för själen, när det är den som gör ont.
Möjligheterna med Finsam
Finsams möjligheter bör kunna omfatta även psykiska besvär och dess rehabilitering. Lagförslag om finansiell samordning är framlagt som en tvåpartimotion (fp, c) 2003/04 av Bo Könberg m fl.
Förtidspensionering av unga
Idag förtidspensioneras på rutin även många unga och medelålders människor på rutin efter lång tids sjukskrivning, i vissa fall utan några som helst rehabiliteringsförsök. Särskilt gäller detta de diffusa diagnoserna som har sin botten i en psykologisk eller psykiatrisk problematik. Rutinerna för förtidspensioneringar, som utgår ifrån förslitningsskador och andra kroppsliga arbetshinder, måste ses över. Det är inte rimligt att personer i arbetsför ålder sjukskrivs för att småningom avskrivas från allt hopp om att komma tillbaka till arbetslivet.
De som utnyttjar socialförsäkringssystemet felaktigt stjäl av det ekonomiska utrymme som finns för att hjälpa dem som verkligen har behov. Därför bör missbruket av detta sociala skyddsnät stävjas.
Stockholm den 2 oktober 2003
Mia Franzén (fp)
Lagboken kallas ju pocketutgåva...
Motion 2005/06:K272 Översyn av författningssamlingen
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att se över hela den samlade, nu rådande, författningssamlingen i syfte att minska antalet lagar och regler och göra den mer överskådlig och tydlig.
Motivering
Det är av demokrati- och rättssäkerhetsskäl mycket viktigt att vårt samlade regelverk inte blir alltför oöverskådligt och därmed svårt att efterleva ute i olika verksamheter. Det är inte mindre viktigt att människor själva har ett rättsmedvetande som inte ständigt ifrågasätts av de regler som det offentliga, politiker och myndigheter, uppställer.
Ett alltför detaljreglerat samhälle undergräver i sig förtroendet för hela det demokratiska systemet, inklusive rättsväsendet. Idag finns det således alltför många instanser med föreskrivningsrätt. Riksdagen stiftar lagar, och regeringen utfärdar förordningar. De statliga myndigheterna och verken, de många, meddelar föreskrifter, allmänna råd och rekommendationer medan kommuner och landsting har sina egna författningssamlingar.
I dagens lagstiftningsarbete går helhetsperspektivet ofta förlorat. Många lagar och andra författningar är inte samordnade, de kolliderar med varandra eller rent av motsäger varandra. Vilken lag som har företräde framför den andra tillhör inte var mans kunskap, vilket skapar osäkerhet för medborgaren om vilken regel som ska följas.
Den lagstiftningstekniska uppdelningen och traditionen inbjuder också till fler tillägg istället för strykningar. Varje lag hanteras för sig i riksdagens olika utskott, utan inbördes samordning.
Det saknas idag en samordnande funktion vars uppgift skulle vara att ha en helhetssyn på de samlade författningstexterna och tillse att föreskrifter, förordningar och lagtexter inte kolliderar med eller motverkar varandra. Mängden författningstexter blir i sig ett hinder för en effektiv samordning. Allt detta sammantaget skapar ett fenomen som kan kallas för rättsinflation.
Det är dags att göra en samlad översyn av vår författningssamling. Detta arbete kommer att ta tid och vara omfattande, men det är av yttersta vikt att vårt regelverk kraftigt förminskas. Syftet med en sådan förminskning är att stärka den sociala acceptansen för regelverk och demokratins grundvalar. Den sociala acceptansen är en grundförutsättning för efterlevnaden av densamma.
Vi kan aldrig ersätta förtroende med regler, för då får vi människor som snart inte vågar ta några egna initiativ alls. Bättre-att-inte-göra-något-alls-än-att-riskera-att-göra-fel-mentaliteten kommer att ta tid att tvätta bort ur medborgarnas sinnen. Verklig tillväxt och kreativitet får vi först den dag vi vågar låta flexibilitet och förnuft råda istället för paragrafrytteri.
Om vi börjar med att arbeta utifrån förtroende finns det helt andra sätt att få samhället att fungera. Lagstiftningen blir då ett komplement istället för ett livsstyrningsdokument. Politiker skulle ägna sig mer åt förtroendeskapande, opinionsbildning och målformulering och sluta få sin bekräftelse via antalet producerade förbud och påbud.
Två lagar gör inte ett rätt om de i sig motsäger varandra. Den enes lagstadgade frihet blir den andres ofrihet. Denna ofrihet hotar att passivisera hela svenska folket, inklusive vårt viktiga polisväsende, skolpersonalen och föräldrar. Och då duger det inte att föreslå nya lagar mot passivitet. Vi måste ta oss en allvarlig funderare över varför människor på alla samhällsnivåer inte vågar agera utifrån sitt förnuft. Samhället kan inte leva på de få som har civilkurage nog att ifrågasätta. Läkaren som valde att stanna med tsunami-katastrofens offer istället för att lyda direkta order om att komma hem. Exemplet är både sorgligt och fantastiskt medmänskligt riktigt. Sorgliga regler men ett medmänskligt agerande. Eller vårdbiträdet som valde att fånga den fallande äldre damen, trots att hon visste att hon inte fick reagera, för om hon skadade sig fick hon stå sitt eget kast. Eller läraren som tog tag i den sparkande pojken och lyfte ut honom från klassrummet, där kompisarnas blickar inte påhejade hans dumma beteende längre. Exemplen kan bli hur många som helst och ännu fler ute i våra sociala serviceinrättningar som aldrig blev mer än en god och förnuftig tanke därför att paragraferna var alldeles för stela och okloka att bryta mot. Hur många domare har då och då sömnproblem när de inte lyckas övertyga sig själva om att ”det är lagstiftarnas fel” att lagen är så otydlig och svårtolkad?
Stockholm den 28 september 2005
Mia Franzén (fp)
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att se över hela den samlade, nu rådande, författningssamlingen i syfte att minska antalet lagar och regler och göra den mer överskådlig och tydlig.
Motivering
Det är av demokrati- och rättssäkerhetsskäl mycket viktigt att vårt samlade regelverk inte blir alltför oöverskådligt och därmed svårt att efterleva ute i olika verksamheter. Det är inte mindre viktigt att människor själva har ett rättsmedvetande som inte ständigt ifrågasätts av de regler som det offentliga, politiker och myndigheter, uppställer.
Ett alltför detaljreglerat samhälle undergräver i sig förtroendet för hela det demokratiska systemet, inklusive rättsväsendet. Idag finns det således alltför många instanser med föreskrivningsrätt. Riksdagen stiftar lagar, och regeringen utfärdar förordningar. De statliga myndigheterna och verken, de många, meddelar föreskrifter, allmänna råd och rekommendationer medan kommuner och landsting har sina egna författningssamlingar.
I dagens lagstiftningsarbete går helhetsperspektivet ofta förlorat. Många lagar och andra författningar är inte samordnade, de kolliderar med varandra eller rent av motsäger varandra. Vilken lag som har företräde framför den andra tillhör inte var mans kunskap, vilket skapar osäkerhet för medborgaren om vilken regel som ska följas.
Den lagstiftningstekniska uppdelningen och traditionen inbjuder också till fler tillägg istället för strykningar. Varje lag hanteras för sig i riksdagens olika utskott, utan inbördes samordning.
Det saknas idag en samordnande funktion vars uppgift skulle vara att ha en helhetssyn på de samlade författningstexterna och tillse att föreskrifter, förordningar och lagtexter inte kolliderar med eller motverkar varandra. Mängden författningstexter blir i sig ett hinder för en effektiv samordning. Allt detta sammantaget skapar ett fenomen som kan kallas för rättsinflation.
Det är dags att göra en samlad översyn av vår författningssamling. Detta arbete kommer att ta tid och vara omfattande, men det är av yttersta vikt att vårt regelverk kraftigt förminskas. Syftet med en sådan förminskning är att stärka den sociala acceptansen för regelverk och demokratins grundvalar. Den sociala acceptansen är en grundförutsättning för efterlevnaden av densamma.
Vi kan aldrig ersätta förtroende med regler, för då får vi människor som snart inte vågar ta några egna initiativ alls. Bättre-att-inte-göra-något-alls-än-att-riskera-att-göra-fel-mentaliteten kommer att ta tid att tvätta bort ur medborgarnas sinnen. Verklig tillväxt och kreativitet får vi först den dag vi vågar låta flexibilitet och förnuft råda istället för paragrafrytteri.
Om vi börjar med att arbeta utifrån förtroende finns det helt andra sätt att få samhället att fungera. Lagstiftningen blir då ett komplement istället för ett livsstyrningsdokument. Politiker skulle ägna sig mer åt förtroendeskapande, opinionsbildning och målformulering och sluta få sin bekräftelse via antalet producerade förbud och påbud.
Två lagar gör inte ett rätt om de i sig motsäger varandra. Den enes lagstadgade frihet blir den andres ofrihet. Denna ofrihet hotar att passivisera hela svenska folket, inklusive vårt viktiga polisväsende, skolpersonalen och föräldrar. Och då duger det inte att föreslå nya lagar mot passivitet. Vi måste ta oss en allvarlig funderare över varför människor på alla samhällsnivåer inte vågar agera utifrån sitt förnuft. Samhället kan inte leva på de få som har civilkurage nog att ifrågasätta. Läkaren som valde att stanna med tsunami-katastrofens offer istället för att lyda direkta order om att komma hem. Exemplet är både sorgligt och fantastiskt medmänskligt riktigt. Sorgliga regler men ett medmänskligt agerande. Eller vårdbiträdet som valde att fånga den fallande äldre damen, trots att hon visste att hon inte fick reagera, för om hon skadade sig fick hon stå sitt eget kast. Eller läraren som tog tag i den sparkande pojken och lyfte ut honom från klassrummet, där kompisarnas blickar inte påhejade hans dumma beteende längre. Exemplen kan bli hur många som helst och ännu fler ute i våra sociala serviceinrättningar som aldrig blev mer än en god och förnuftig tanke därför att paragraferna var alldeles för stela och okloka att bryta mot. Hur många domare har då och då sömnproblem när de inte lyckas övertyga sig själva om att ”det är lagstiftarnas fel” att lagen är så otydlig och svårtolkad?
Stockholm den 28 september 2005
Mia Franzén (fp)
Mina gamla anföranden i riksdagen är förvånande nog mycket aktuella ämnen fortfarande!
Därför har jag valt ut några motioner och anföranden och klippt in dem här, vem vill ta upp dessa stafettpinnar?
Motion 2005/06:So271 Anhörigstöd och lagstiftning
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att se över lagstiftningen i syfte att förbättra för vårdpersonal att ge sjukvårdsinsatser då den svårt sjuke saknar insikt eller förmåga att själv avgöra om sjukvårdsinsatser är nödvändiga eller vägrar ta emot de sjukvårdsinsatser som läkare finner nödvändiga, för att inte läget skall kraftigt försämras och för att inte orimligt ansvar skall falla på närstående.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att pröva behovet av att införa en närståendegaranti som särskilt skall ta till vara intressen, göra en rimlig avvägning mellan den svårt sjukes egen vilja och de behov en närstående anhörig kan ha av avlastning, stöd och i vissa fall även tvångsintagning/tvångsvårdsinsatser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att sjukvården, däribland distriktssköterskor och sjukhusansluten hemsjukvård, i lagstiftningen bör ha stöd för de eventuella tvångsvårds-/tvångsmedicinerings-insatser en läkare bedömt nödvändiga för den svårt sjukes möjlighet att klara öppenvårdsalternativ eller hemmaboende.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av det samlade högkostnadsskyddet i syfte att tillse att svårt sjuka barn, studerande och äldre aldrig skall behöva avstå livsuppehållande mediciner av ekonomiska skäl.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kompetensen om anhörigstöd vid öppenvård och hemvård måste förstärkas ute i kommunerna och i närsjukvården.
Motivering
Vi knäcker i dag många anhörigvårdare, lika oberört som rådjuren biter av knopparna på tulpaner. Lidandet och mörkertalet är enormt. Alla känner någon eller har själv upplevt liknande situationer, direkt eller indirekt, när lagen tvingar sjukvården att överge människan.
Det kan tyckas rätt och riktigt att låta den svårt sjuke själv avgöra om vården ska ske i hemmet. Det kan verka respektfullt att avstå att ge vårdinsatser därför att den sjuke vägrar att ta emot hjälp, att lagen skyddar den svårt sjukes integritet och utesluter möjligheten att tränga sig på och tvångsvårda.
Men när vårdbehovet väl är konstaterat blir den enes frihet någon annans ofrihet. Systern till den schizofrene brodern, modern till den djupt deprimerade dottern, dottern till den ensamma, isolerade eller dementa mamman, hustrun till den svårt cancersjuke, sambon till den alzheimerdrabbade eller föräldrarna till den lilla apatiska flickan. Vi hävdar att vården genom lagen i dag tvingas överge de anhöriga och närstående. Dessa arbetar varje dag för att överleva, tyngda av det stora fysiska och psykiska ansvaret, maktlösa mot sjukdomens framfart.
Samtidigt som alltfler ska vårdas utanför särskilda boenden och i hemmen är vårt samhälle inte anpassat för det. Våra lagar ger inte sjukvårdspersonalen möjligheter att ingripa när en svårt sjuk människa vägrar vård. Det är dags att se över möjligheterna till tvångsvård även utanför särskilda boenden. Det är dags att se även de anhörigas situation och anpassa hjälpinsatserna till vad de anhöriga klarar och först därefter så långt möjligt även tillgodose den svårt sjukes önskemål. I någon form borde en närståendegaranti införas som rutin vid varje ärende som handlar om hemvård eller öppenvårdsalternativ, där anhöriga kan antas bli de som kommer att få stort ansvar för att vården fungerar. Närståendegarantin ska då särskilt ta till vara den anhöriges intressen och göra en rimlig avvägning mellan den svårt sjukes egen vilja och de behov en närstående anhörig kan ha av avlastning, stöd och i vissa fall även tvångsintagning/tvångsvårdsinsatser. När öppenvård eller hemvård inte fungerar behöver närståendegarantin prövas på nytt, eftersom belastningen på de närstående då kan befaras bli än tyngre än vårdplanen ger uttryck för. För att en närståendegaranti ska kunna fungera behövs en kompetenshöjning och en ökad medvetenhet kring frågor om anhörigstöd ute i kommunerna, något som Socialstyrelsens enkätundersökning (se nedan) också indikerar.
Generationsboenden existerar knappt och är till största delen naturligt utfasat från den tid då familjerna själva skulle bära allt. Hade man ingen familj var alternativet fattigstugan. Generationsboende kan väl vara bra, men inte om den enes frihet blir på bekostnad av den andres totala ofrihet. Att få arbetstiden anpassad till anhörigvård tillhör sällsyntheterna och vi förväntas, både män och kvinnor, arbeta heltid oavsett hemarbetsbörda. Vi lägger ner vårdplats efter vårdplats som om behovet inte finns, ens för avlastning. Det är dyrt att bli sjuk och vårdkrävande vilket ger att den/de friska i familjen även får en ökad ekonomisk belastning. Högkostnadsskydden är varken samordnade eller särskilt lätta att klara med normala till låga inkomster. Det är dags att se över högkostnadsskyddet ur ett nationellt perspektiv. De svårt sjuka och äldre måste kunna ha råd med sin vård och sina mediciner. Inte minst måste högkostnadsskyddet också vara rimligt för familjer med flera barn och för studerande.
Få frågar och stöttar den anhörige, få lagstiftare verkar reflektera över vilket dygnetruntarbete en svårt sjuk människa är. Alldeles oavsett om hemvårdaren är man eller kvinna, ung eller äldre, borde denne/dessa definitivt ha en självständig och från den vårdkrävande fristående talan i huruvida hemvård eller öppenvård är lämpligt eller ens möjligt för en professionell vård att acceptera.
Det må låta fördomsfullt och må alla hemvårdande män förlåta, men det minskade antalet vårdplatser, vården i hemmet eller via öppenvården är främst en alltmer hotfull situation för kvinnor, i alla åldrar. Socialstyrelsens nyligen genomförda enkätundersökning visar också på stora olikheter över landet i bemötandet av anhöriga. De flesta kommuner erbjuder dagvård, givetvis frivillig för den sjuke, som avlastning. Tre av fyra kommuner har enskilda samtal med de anhöriga. 49 % hjälper till att ordna med anhörigstödjare och bara 32 % har någon form av träffpunkt för anhörigvårdare. Stödet till anhörigvårdare är alltså generellt sett dåligt och för den vars anhörige vägrar ta emot hjälp eller inte inser sitt vårdbehov finns i stort sett inget stöd alls. När distriktssköterskan, hemtjänsten eller SAH, sjukhusansluten hemsjukvård, tvingas backa för den sjukes eget ”nej” vet de förtvivlat väl att de lämnar över allt ansvar till de anhöriga, men de hindras av lagen att agera annorlunda. Förutom att mer uppmärksamhet och förstärkning krävs av stödet till de anhöriga måste alltså lagstiftningen ses över.
Anhörigfällan är en uppenbar, men hittills bortglömd och ignorerad, baksida av den sjukes egen önskan om vård i hemmet. Det är dags att på allvar fundera över vad detta får för konsekvenser, för kommande generationer, för den psykiska och fysiska hälsan, för tillväxten, för jämställdheten och för människors frihet. Det är dessutom ovärdigt att överge en svårt sjuk människa under hennes svåraste tid så att den blir en sådan belastning för de nära och kära, att minnet som blir kvar blir tungt, kanske rent av aggressivt på grund av utmattning och hjälplöshet, i stället för något fint där sjukvården gavs lagliga och reella möjligheter att underlätta för familjen under tiden.
Stockholm den 23 september 2005
Mia Franzén (fp)
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att se över lagstiftningen i syfte att förbättra för vårdpersonal att ge sjukvårdsinsatser då den svårt sjuke saknar insikt eller förmåga att själv avgöra om sjukvårdsinsatser är nödvändiga eller vägrar ta emot de sjukvårdsinsatser som läkare finner nödvändiga, för att inte läget skall kraftigt försämras och för att inte orimligt ansvar skall falla på närstående.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att pröva behovet av att införa en närståendegaranti som särskilt skall ta till vara intressen, göra en rimlig avvägning mellan den svårt sjukes egen vilja och de behov en närstående anhörig kan ha av avlastning, stöd och i vissa fall även tvångsintagning/tvångsvårdsinsatser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att sjukvården, däribland distriktssköterskor och sjukhusansluten hemsjukvård, i lagstiftningen bör ha stöd för de eventuella tvångsvårds-/tvångsmedicinerings-insatser en läkare bedömt nödvändiga för den svårt sjukes möjlighet att klara öppenvårdsalternativ eller hemmaboende.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av det samlade högkostnadsskyddet i syfte att tillse att svårt sjuka barn, studerande och äldre aldrig skall behöva avstå livsuppehållande mediciner av ekonomiska skäl.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kompetensen om anhörigstöd vid öppenvård och hemvård måste förstärkas ute i kommunerna och i närsjukvården.
Motivering
Vi knäcker i dag många anhörigvårdare, lika oberört som rådjuren biter av knopparna på tulpaner. Lidandet och mörkertalet är enormt. Alla känner någon eller har själv upplevt liknande situationer, direkt eller indirekt, när lagen tvingar sjukvården att överge människan.
Det kan tyckas rätt och riktigt att låta den svårt sjuke själv avgöra om vården ska ske i hemmet. Det kan verka respektfullt att avstå att ge vårdinsatser därför att den sjuke vägrar att ta emot hjälp, att lagen skyddar den svårt sjukes integritet och utesluter möjligheten att tränga sig på och tvångsvårda.
Men när vårdbehovet väl är konstaterat blir den enes frihet någon annans ofrihet. Systern till den schizofrene brodern, modern till den djupt deprimerade dottern, dottern till den ensamma, isolerade eller dementa mamman, hustrun till den svårt cancersjuke, sambon till den alzheimerdrabbade eller föräldrarna till den lilla apatiska flickan. Vi hävdar att vården genom lagen i dag tvingas överge de anhöriga och närstående. Dessa arbetar varje dag för att överleva, tyngda av det stora fysiska och psykiska ansvaret, maktlösa mot sjukdomens framfart.
Samtidigt som alltfler ska vårdas utanför särskilda boenden och i hemmen är vårt samhälle inte anpassat för det. Våra lagar ger inte sjukvårdspersonalen möjligheter att ingripa när en svårt sjuk människa vägrar vård. Det är dags att se över möjligheterna till tvångsvård även utanför särskilda boenden. Det är dags att se även de anhörigas situation och anpassa hjälpinsatserna till vad de anhöriga klarar och först därefter så långt möjligt även tillgodose den svårt sjukes önskemål. I någon form borde en närståendegaranti införas som rutin vid varje ärende som handlar om hemvård eller öppenvårdsalternativ, där anhöriga kan antas bli de som kommer att få stort ansvar för att vården fungerar. Närståendegarantin ska då särskilt ta till vara den anhöriges intressen och göra en rimlig avvägning mellan den svårt sjukes egen vilja och de behov en närstående anhörig kan ha av avlastning, stöd och i vissa fall även tvångsintagning/tvångsvårdsinsatser. När öppenvård eller hemvård inte fungerar behöver närståendegarantin prövas på nytt, eftersom belastningen på de närstående då kan befaras bli än tyngre än vårdplanen ger uttryck för. För att en närståendegaranti ska kunna fungera behövs en kompetenshöjning och en ökad medvetenhet kring frågor om anhörigstöd ute i kommunerna, något som Socialstyrelsens enkätundersökning (se nedan) också indikerar.
Generationsboenden existerar knappt och är till största delen naturligt utfasat från den tid då familjerna själva skulle bära allt. Hade man ingen familj var alternativet fattigstugan. Generationsboende kan väl vara bra, men inte om den enes frihet blir på bekostnad av den andres totala ofrihet. Att få arbetstiden anpassad till anhörigvård tillhör sällsyntheterna och vi förväntas, både män och kvinnor, arbeta heltid oavsett hemarbetsbörda. Vi lägger ner vårdplats efter vårdplats som om behovet inte finns, ens för avlastning. Det är dyrt att bli sjuk och vårdkrävande vilket ger att den/de friska i familjen även får en ökad ekonomisk belastning. Högkostnadsskydden är varken samordnade eller särskilt lätta att klara med normala till låga inkomster. Det är dags att se över högkostnadsskyddet ur ett nationellt perspektiv. De svårt sjuka och äldre måste kunna ha råd med sin vård och sina mediciner. Inte minst måste högkostnadsskyddet också vara rimligt för familjer med flera barn och för studerande.
Få frågar och stöttar den anhörige, få lagstiftare verkar reflektera över vilket dygnetruntarbete en svårt sjuk människa är. Alldeles oavsett om hemvårdaren är man eller kvinna, ung eller äldre, borde denne/dessa definitivt ha en självständig och från den vårdkrävande fristående talan i huruvida hemvård eller öppenvård är lämpligt eller ens möjligt för en professionell vård att acceptera.
Det må låta fördomsfullt och må alla hemvårdande män förlåta, men det minskade antalet vårdplatser, vården i hemmet eller via öppenvården är främst en alltmer hotfull situation för kvinnor, i alla åldrar. Socialstyrelsens nyligen genomförda enkätundersökning visar också på stora olikheter över landet i bemötandet av anhöriga. De flesta kommuner erbjuder dagvård, givetvis frivillig för den sjuke, som avlastning. Tre av fyra kommuner har enskilda samtal med de anhöriga. 49 % hjälper till att ordna med anhörigstödjare och bara 32 % har någon form av träffpunkt för anhörigvårdare. Stödet till anhörigvårdare är alltså generellt sett dåligt och för den vars anhörige vägrar ta emot hjälp eller inte inser sitt vårdbehov finns i stort sett inget stöd alls. När distriktssköterskan, hemtjänsten eller SAH, sjukhusansluten hemsjukvård, tvingas backa för den sjukes eget ”nej” vet de förtvivlat väl att de lämnar över allt ansvar till de anhöriga, men de hindras av lagen att agera annorlunda. Förutom att mer uppmärksamhet och förstärkning krävs av stödet till de anhöriga måste alltså lagstiftningen ses över.
Anhörigfällan är en uppenbar, men hittills bortglömd och ignorerad, baksida av den sjukes egen önskan om vård i hemmet. Det är dags att på allvar fundera över vad detta får för konsekvenser, för kommande generationer, för den psykiska och fysiska hälsan, för tillväxten, för jämställdheten och för människors frihet. Det är dessutom ovärdigt att överge en svårt sjuk människa under hennes svåraste tid så att den blir en sådan belastning för de nära och kära, att minnet som blir kvar blir tungt, kanske rent av aggressivt på grund av utmattning och hjälplöshet, i stället för något fint där sjukvården gavs lagliga och reella möjligheter att underlätta för familjen under tiden.
Stockholm den 23 september 2005
Mia Franzén (fp)
Motion 2005/06:So547 Psykisk ohälsa och självmord
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om vikten av att få fram förslag och förmedla den kunskap som finns bl.a. på Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa, Nasp.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att statens folkhälsomål bör kompletteras med nollvisionen för självmord till följd av psykisk ohälsa.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att utreda hur Spes, suicidpersoners efterlevandestöd, kan tillföras medel för den socialrehabiliterande funktion organisationen har för dem som går sjukskrivna på grund av att en anhörig valt att ta sitt liv.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om uppdrag till Nasp att utarbeta förslag till utbildningsprogram för lärare, fritidspedagoger och barnskötare om hur man skall stärka den psykiska hälsan och förebygga psykisk ohälsa samt dess yttersta konsekvens suicidala handlingar och våldshandlingar hos barn och ungdomar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att det behövs en definiering av sjukdomsdiagnoserna liksom att läkarunderlagen måste bli mer likvärdiga och informativa.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att via företagshälsovården och Försäkringskassan bör rehabilitering och individuellt anpassat stöd även erbjudas dem med psykiska besvär och sjukdomsdiagnoser.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att rutinerna för förtidspensioneringar, som utgår ifrån förslitningsskador och andra kroppsliga arbetshinder, måste ses över.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skolhälsovården.2
1Yrkandena 6 och 7 hänvisade till SfU.
2Yrkande 8 hänvisat till UbU.
Förebygg psykisk ohälsa och inför nollvision för självmord
Visionen måste vara noll självskador och noll självmord bland barn och ungdomar, allt annat är oacceptabelt. 1 200 barn självskadar sig om året, det är 1 200 barn för mycket. 116 barn och unga under 23 år tog sitt liv år 2002. Det är en för de närmaste anhöriga obeskrivlig smärta och saknad. Det är dags att riksdagen antar en nollvision för självmord till följd av psykisk ohälsa. Denna nollvision kan jämföras med den antagna nollvisionen för trafikdöden som inneburit ett stärkt medvetande, säkerhetstänkande och målinriktat arbete för att få ner antalet döda i trafiken. Rent statistiskt kan också områdena väl jämföras. På 1960-talet dog mellan 1 500 och 1 600 människor till följd av suicid. Ungefär lika många dog i trafiken. Prevention och en nollvision har nedbringat dödstalen i trafiken till runt 500 döda/år idag. Men år 2002 tog 1 494 personer sitt liv. Det är hög tid för en nollvision som kan komplettera det nationella suicidpreventiva programmet.
Över huvud taget bör vi öka medvetenheten kring vilka faktorer som är psykiskt skadliga och vilka faktorer som kan stärka den psykiska hälsan. Denna medvetenhet måste finnas med i ett helhetsperspektiv och inte enbart isolerad inom sjukvårdområdet. Hur vi väljer att hantera och möta lättare former av psykisk ohälsa, vilket är helt naturligt att vi alla upplever då och då, kan avgöra om situationen blir mer akut, rent av livshotande, eller blir en konstruktiv lärdom för livet. Denna lärdom kan öka vår empatiska förmåga och stärka vår förmåga att hantera andra svårigheter som vi alla möter. Lärdomen kan öka förståelsen för att både kropp och själ kan drabbas av ”förslitningsskador” och att kropp och själ hänger ihop.
Psykisk ohälsa kostar – att förebygga är mest ekonomiskt
Trafikdöden kostar samhället 9 miljarder kronor per år. Samhällets kostnad för självmord är mer än 22 miljarder kronor per år. Den allvarligaste utgången av psykisk ohälsa är död genom självmord. För män mellan 15 och 44 år är självmord den vanligaste dödsorsaken och den näst vanligaste för kvinnor i samma åldersgrupp. Åtgärder mot spelmissbruk finns med bland statens folkhälsomål. Ökad psykisk hälsa finns inte med som punkt i regeringens folkhälsomål.
Den viktiga forskningen och det förebyggande arbetet
Nasp, nationellt centrum för suicidforskning och förebyggande arbete för psykisk hälsa, besitter stor kunskap och kompetens inom området. Det är av stor vikt att denna kunskap och kompetens tas till vara och tillåts utvecklas. Flera områden är ännu inte utforskade, och inom detta område behövs en ordentlig förstärkning för att möta det växande kunskapsbehovet och den växande problematiken bland såväl unga som äldre. Staten satsar mer än 70 miljoner kronor på forskning om trafiksäkerhet och nollvisionen är ytterst levande. Två miljoner kronor satsas på forskning kring självmordsprevention.
Spes som rehabilitering
En viktig organisation som förtjänar extra uppmärksamhet i detta sammanhang är Riksorganisationen för suicidprevention och efterlevandes stöd, Spes, som är en stor rehabiliterande tillgång för alla dem som mister en anhörig när denne tagit sitt liv. Det handlar inte om att komma över sorgen, utan mer om att lära sig leva med den och den kroniska smärta som den för med sig. Men eftersom det är själen som gör ont kan knappast någon som inte själv upplevt denna form av smärta föreställa sig hur man alls klarar att fortsätta leva.
Långtidssjukskrivningar i samband med att en anhörig tagit sitt liv är varken ovanligt eller konstigt. Utifrån ett rent ekonomiskt perspektiv bör det utredas hur Spes socialrehabiliterande funktion kan uppvärderas och tillföras mer resurser.
Sjukskriven – inte avskriven
För Lars-Åke Almquist, andre ordförande i Kommunal, är en god ledare tydlig, mogen, modig, lyhörd och har stor självkännedom. ”När ledarskapet fungerar frigörs energi och resurser som i motsatta fallet går åt till att bearbeta ångest och olust. Där det goda ledarskapet finns råder trivsel, öppenhet och skratt. Grunden för gott ledarskap i offentlig sektor är en tydlig rollfördelning mellan politik, administration och verksamhet”. Almquist säger vidare att ”En förändring måste börja uppifrån. Det gäller att visa ägarintresset, sätta tydliga mål och se helhetsperspektivet.”
Helhetsperspektivet är det främst de folkvalda riksdagsledamöterna som bär huvudansvaret för, och när Almquist talar om ”uppifrån” kan man knappast komma högre upp i den offentliga sektorn än till riksdagen. Det är därför av största vikt att riksdagen antar de i denna motion olika förslagen som rör samtliga anställda i den offentliga sektorn.
Hjälp via företagshälsovården bör kunna ges även om ohälsan är mer hem- och familjerelaterad än arbetsrelaterad. Kriser och svåra livssituationer påverkar arbetet. Att personalen mår bra, både hemma och på jobbet, ligger i arbetsgivarens intresse att se till. Detta har också största delen av det privata näringslivet och vissa större myndigheter, t.ex. Tullen och Posten, insett och erbjuder därför exempelvis samtalsstöd/terapi via företagshälsovården vid livskriser.
Stora delar av den offentliga sektorn och framför allt de kvinnodominerade arbetsplatserna har inte som policy att erbjuda samtalsstöd för annat än direkt jobbrelaterade problem. Samtidigt är det dessa arbetsplatser som har störst andel sjukskrivna på grund av exempelvis stress, utbrändhet, depression, psykiska problem och andra mer diffusa diagnoser med psykologisk eller psykiatrisk botten. Det är viktigt att stat, kommun och landsting arbetar mer aktivt med tidig upptäckt och stöd även när problemen den anställde har härrör sig främst till privatlivet.
Virrvarr av begrepp
Det råder stor förvirring för att inte säga kaos vad gäller begrepp inom det psykiatriska området, både bland allmänheten, kommun-, riks- och landstingspolitiker men även bland verksamma inom olika delar av sjukvården. Detta gör inventeringsförsök av resurser avdelade för långtidssjukskrivna med olika diagnoser med psykisk eller psykiatrisk botten svårkommunicerade och svårgripbara. Begreppsanvändningen behöver renodlas för ökad förståelse och färre missförstånd mellan framför allt Försäkringskassan, arbetsgivaren och sjukvården men även mellan dessa olika aktörer och den sjukskrivne. Det behövs en definiering av sjukdomsdiagnostiseringen och läkarunderlagen måste bli mer likvärdiga och informativa.
Långtidssjukskriven på grund av psykiska besvär
Via Försäkringskassan bör rehabilitering även erbjudas dem med psykiska besvär. Att samtalsterapi får finnas med som en verklig rehabiliteringsinsats borde vara lika självklart som att erbjudas talträning efter en hjärnblödning.
Är man långtidssjukskriven på grund av psykiska besvär och dessutom arbetslös är man dubbelt drabbad. Denna grupp bör i större utsträckning än idag kunna erbjudas rehabiliteringsinsatser för själen, när det är den som gör ont.
Möjligheterna med Finsam
Finsams möjligheter bör kunna omfatta även rehabilitering vid psykiska besvär. I årets folkpartimotion om hur man ska komma till rätta med de många sjukskrivningarna tas Finsam upp.
Förtidspensionering av unga
Idag förtidspensioneras på rutin även många unga och medelålders människor efter lång tids sjukskrivning, i vissa fall utan några som helst rehabiliteringsförsök. Särskilt gäller detta de diffusa diagnoserna som har sin botten i en psykologisk eller psykiatrisk problematik. Rutinerna för förtidspensioneringar, som utgår ifrån förslitningsskador och andra kroppsliga arbetshinder, måste ses över. Det är inte rimligt att personer i arbetsför ålder sjukskrivs för att så småningom avskrivas från allt hopp om att komma tillbaka till arbetslivet.
Skolhälsovård för kropp och själ
Skolhälsovården har en avgörande betydelse för många barn/ungdomar, dels för att tidigt upptäcka hälsoproblem, dels för att arbeta förebyggande tillsammans med lärare och elever. Att stärka barns och ungdomars självkänsla och egenvärde ger oskattbara värden för framtiden. Under många år har skolhälsovården dock fått stryka på foten i budgetarbetet på skolorna. Folkpartiet föreslår i annat sammanhang förstärkningar av skolhälsovården.
Många rektorer är huvudsakligen utbildade inom pedagogik och ledarskap, deras kunskap i hälsovård är mer begränsad. Politiker i kommunerna har också varit mycket tydliga om vad som bör prioriteras i skolan: att barnen ska lära sig räkna, läsa och skriva.
Sammantaget har detta fokus på inlärning och pedagogiskt stöd till svaga elever givit den konsekvensen att kurator-/psykolognärvaron, liksom skolsköterskans arbete på skolorna, minskats till några få timmar i veckan på varje skola. Dessutom ansvarar samma skolsköterska för ett antal skolor med flera hundra elever. Det är med andra ord mycket svårt, för att inte säga omöjligt, för skolsköterskan att tidigt upptäcka barn som far illa. Det är dags att ta fram tydliga nationella mål för skolhälsovården för att garantera att barn och ungdomar får en god skolhälsovård för kropp och själ, var man än bor och i vilken skola man än väljer att gå.
Stärk lärarna
Lärarna har inte heller någon utbildning som ger dem möjlighet att komplettera en skolsköterska, kurator och psykolog. Lärarna förväntas lära ut sina kunskaper till barnen oavsett elevernas psykiska eller fysiska status. Allt sunt förnuft säger att det blir en omöjlig och medmänskligt smärtsam uppgift att se att barnet far illa utan att kunna hjälpa och att märka att barnet inte kan ta in kunskap på grund av sin situation. Därför borde Nasp få i uppdrag att utarbeta förslag till utbildningsprogram för lärare, fritidspedagoger och barnskötare om hur man ska stärka den psykiska hälsan och förebygga psykisk ohälsa samt dess yttersta konsekvens, nämligen suicidala handlingar och våldshandlingar hos barn och ungdomar.
Det behövs både hjärta och hjärna i vår samhällsservice
Sverige vill i olika sammanhang vara ett föregångsland, inte minst i förhållande till Europaunionen och detta är positivt, men då finns en hel del att ta tag i inom den offentliga sektorn. För att använda ett väl beprövat folkpartitalesätt ”det behövs både hjärta och hjärna i politiken” och detta gäller även den offentliga sektorn som måste fungera eftersom ”människors hjärtan måste klara det hjärnan tänkt ut”.
Varje anställd i offentlig sektor är värdefull och måste få känna detta i sitt arbete. Den som får känna sig behövd och värdefull sprider vidare denna känsla till sin omgivning och arbetskollegor. Uttrycken ”ingen är oersättlig” och ”alla är utbytbara” måste därför bannlysas ur all offentlig verksamhet. Arbetsledare, arbetskamrater och politiker måste istället utveckla olika former att visa uppskattning, ta tillvara kraften hos de anställda, något som är helt avgörande för arbetet med personalpolitiska åtgärder. Grunden för detta viktiga arbete måste få ta sin utgångspunkt i att varje anställd är värdefull och behövd.
Ta till vara kraften i den kvinnodominerade vården
Vårdsektorn är kvinnodominerad, därav finns vid sidan av hög utbildningsnivå och professionell kompetens även en, jämfört med de flesta andra yrkeskategorier, hög nivå av social och känslomässig kompetens, EQ. Detta är vårdsektorns stora styrka och en kraft som måste spridas även till andra yrkeskategorier. Former för att låta vårdens värden och extra höga EQ sprida sig ut i samhället måste utvecklas.
Arbetsglädje
Folkhälsoarbetet har oftast präglats av olust i stället för lust. Det har varit fokuserat mer på problem än på glädje. Men upplevelse av glädje och engagemang är en friskfaktor i sig. Att skratta och att känna glädje är en viktig jordmån för en god hälsa. Glädjen på en arbetsplats, i en utbildning eller ett nätverk, är en källa till kreativitet. I skrattet kan goda idéer kläckas, eftersom det blir en tillåtande stämning. Ett flertal forskare menar att humor, upplevd hälsa och livstillfredsställelse hör ihop.
Ge utrymme för verklig medmänsklighet
Varje arbetsplats bör ha en handlingsplan som kan användas vid svåra händelser på och utanför arbetsplatsen som påverkar personal, patienter eller deras anhöriga. Kriser i och kring arbetsplatsen berör, det är då extra viktigt med en rätt hantering inklusive samtal, handledning och stöttning. En konkret handlingsplan för ett bra hanterande av svåra händelser kan stötta personalen i dess naturliga instinkt att få fungera som medmänniska, en inte alldeles enkel uppgift i svåra situationer.
Problem- och sorghantering, konflikt- och känslobearbetning ingår i livet, och ett extra stort mått av dessa psykiskt många gånger påfrestande moment ligger på socialtjänst-, räddningstjänst-, rättsväsende- och vårdpersonal att hantera. De allra flesta av dessa är kommun-, landstings- eller statsanställda, och en rätt hantering vid dessa arbetsplatser kan motverka att den emotionella belastningen de utsätts för leder till ohälsa.
Stockholm den 4 oktober 2005
Mia Franzén (fp)
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om vikten av att få fram förslag och förmedla den kunskap som finns bl.a. på Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa, Nasp.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att statens folkhälsomål bör kompletteras med nollvisionen för självmord till följd av psykisk ohälsa.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att utreda hur Spes, suicidpersoners efterlevandestöd, kan tillföras medel för den socialrehabiliterande funktion organisationen har för dem som går sjukskrivna på grund av att en anhörig valt att ta sitt liv.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om uppdrag till Nasp att utarbeta förslag till utbildningsprogram för lärare, fritidspedagoger och barnskötare om hur man skall stärka den psykiska hälsan och förebygga psykisk ohälsa samt dess yttersta konsekvens suicidala handlingar och våldshandlingar hos barn och ungdomar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att det behövs en definiering av sjukdomsdiagnoserna liksom att läkarunderlagen måste bli mer likvärdiga och informativa.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att via företagshälsovården och Försäkringskassan bör rehabilitering och individuellt anpassat stöd även erbjudas dem med psykiska besvär och sjukdomsdiagnoser.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att rutinerna för förtidspensioneringar, som utgår ifrån förslitningsskador och andra kroppsliga arbetshinder, måste ses över.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skolhälsovården.2
1Yrkandena 6 och 7 hänvisade till SfU.
2Yrkande 8 hänvisat till UbU.
Förebygg psykisk ohälsa och inför nollvision för självmord
Visionen måste vara noll självskador och noll självmord bland barn och ungdomar, allt annat är oacceptabelt. 1 200 barn självskadar sig om året, det är 1 200 barn för mycket. 116 barn och unga under 23 år tog sitt liv år 2002. Det är en för de närmaste anhöriga obeskrivlig smärta och saknad. Det är dags att riksdagen antar en nollvision för självmord till följd av psykisk ohälsa. Denna nollvision kan jämföras med den antagna nollvisionen för trafikdöden som inneburit ett stärkt medvetande, säkerhetstänkande och målinriktat arbete för att få ner antalet döda i trafiken. Rent statistiskt kan också områdena väl jämföras. På 1960-talet dog mellan 1 500 och 1 600 människor till följd av suicid. Ungefär lika många dog i trafiken. Prevention och en nollvision har nedbringat dödstalen i trafiken till runt 500 döda/år idag. Men år 2002 tog 1 494 personer sitt liv. Det är hög tid för en nollvision som kan komplettera det nationella suicidpreventiva programmet.
Över huvud taget bör vi öka medvetenheten kring vilka faktorer som är psykiskt skadliga och vilka faktorer som kan stärka den psykiska hälsan. Denna medvetenhet måste finnas med i ett helhetsperspektiv och inte enbart isolerad inom sjukvårdområdet. Hur vi väljer att hantera och möta lättare former av psykisk ohälsa, vilket är helt naturligt att vi alla upplever då och då, kan avgöra om situationen blir mer akut, rent av livshotande, eller blir en konstruktiv lärdom för livet. Denna lärdom kan öka vår empatiska förmåga och stärka vår förmåga att hantera andra svårigheter som vi alla möter. Lärdomen kan öka förståelsen för att både kropp och själ kan drabbas av ”förslitningsskador” och att kropp och själ hänger ihop.
Psykisk ohälsa kostar – att förebygga är mest ekonomiskt
Trafikdöden kostar samhället 9 miljarder kronor per år. Samhällets kostnad för självmord är mer än 22 miljarder kronor per år. Den allvarligaste utgången av psykisk ohälsa är död genom självmord. För män mellan 15 och 44 år är självmord den vanligaste dödsorsaken och den näst vanligaste för kvinnor i samma åldersgrupp. Åtgärder mot spelmissbruk finns med bland statens folkhälsomål. Ökad psykisk hälsa finns inte med som punkt i regeringens folkhälsomål.
Den viktiga forskningen och det förebyggande arbetet
Nasp, nationellt centrum för suicidforskning och förebyggande arbete för psykisk hälsa, besitter stor kunskap och kompetens inom området. Det är av stor vikt att denna kunskap och kompetens tas till vara och tillåts utvecklas. Flera områden är ännu inte utforskade, och inom detta område behövs en ordentlig förstärkning för att möta det växande kunskapsbehovet och den växande problematiken bland såväl unga som äldre. Staten satsar mer än 70 miljoner kronor på forskning om trafiksäkerhet och nollvisionen är ytterst levande. Två miljoner kronor satsas på forskning kring självmordsprevention.
Spes som rehabilitering
En viktig organisation som förtjänar extra uppmärksamhet i detta sammanhang är Riksorganisationen för suicidprevention och efterlevandes stöd, Spes, som är en stor rehabiliterande tillgång för alla dem som mister en anhörig när denne tagit sitt liv. Det handlar inte om att komma över sorgen, utan mer om att lära sig leva med den och den kroniska smärta som den för med sig. Men eftersom det är själen som gör ont kan knappast någon som inte själv upplevt denna form av smärta föreställa sig hur man alls klarar att fortsätta leva.
Långtidssjukskrivningar i samband med att en anhörig tagit sitt liv är varken ovanligt eller konstigt. Utifrån ett rent ekonomiskt perspektiv bör det utredas hur Spes socialrehabiliterande funktion kan uppvärderas och tillföras mer resurser.
Sjukskriven – inte avskriven
För Lars-Åke Almquist, andre ordförande i Kommunal, är en god ledare tydlig, mogen, modig, lyhörd och har stor självkännedom. ”När ledarskapet fungerar frigörs energi och resurser som i motsatta fallet går åt till att bearbeta ångest och olust. Där det goda ledarskapet finns råder trivsel, öppenhet och skratt. Grunden för gott ledarskap i offentlig sektor är en tydlig rollfördelning mellan politik, administration och verksamhet”. Almquist säger vidare att ”En förändring måste börja uppifrån. Det gäller att visa ägarintresset, sätta tydliga mål och se helhetsperspektivet.”
Helhetsperspektivet är det främst de folkvalda riksdagsledamöterna som bär huvudansvaret för, och när Almquist talar om ”uppifrån” kan man knappast komma högre upp i den offentliga sektorn än till riksdagen. Det är därför av största vikt att riksdagen antar de i denna motion olika förslagen som rör samtliga anställda i den offentliga sektorn.
Hjälp via företagshälsovården bör kunna ges även om ohälsan är mer hem- och familjerelaterad än arbetsrelaterad. Kriser och svåra livssituationer påverkar arbetet. Att personalen mår bra, både hemma och på jobbet, ligger i arbetsgivarens intresse att se till. Detta har också största delen av det privata näringslivet och vissa större myndigheter, t.ex. Tullen och Posten, insett och erbjuder därför exempelvis samtalsstöd/terapi via företagshälsovården vid livskriser.
Stora delar av den offentliga sektorn och framför allt de kvinnodominerade arbetsplatserna har inte som policy att erbjuda samtalsstöd för annat än direkt jobbrelaterade problem. Samtidigt är det dessa arbetsplatser som har störst andel sjukskrivna på grund av exempelvis stress, utbrändhet, depression, psykiska problem och andra mer diffusa diagnoser med psykologisk eller psykiatrisk botten. Det är viktigt att stat, kommun och landsting arbetar mer aktivt med tidig upptäckt och stöd även när problemen den anställde har härrör sig främst till privatlivet.
Virrvarr av begrepp
Det råder stor förvirring för att inte säga kaos vad gäller begrepp inom det psykiatriska området, både bland allmänheten, kommun-, riks- och landstingspolitiker men även bland verksamma inom olika delar av sjukvården. Detta gör inventeringsförsök av resurser avdelade för långtidssjukskrivna med olika diagnoser med psykisk eller psykiatrisk botten svårkommunicerade och svårgripbara. Begreppsanvändningen behöver renodlas för ökad förståelse och färre missförstånd mellan framför allt Försäkringskassan, arbetsgivaren och sjukvården men även mellan dessa olika aktörer och den sjukskrivne. Det behövs en definiering av sjukdomsdiagnostiseringen och läkarunderlagen måste bli mer likvärdiga och informativa.
Långtidssjukskriven på grund av psykiska besvär
Via Försäkringskassan bör rehabilitering även erbjudas dem med psykiska besvär. Att samtalsterapi får finnas med som en verklig rehabiliteringsinsats borde vara lika självklart som att erbjudas talträning efter en hjärnblödning.
Är man långtidssjukskriven på grund av psykiska besvär och dessutom arbetslös är man dubbelt drabbad. Denna grupp bör i större utsträckning än idag kunna erbjudas rehabiliteringsinsatser för själen, när det är den som gör ont.
Möjligheterna med Finsam
Finsams möjligheter bör kunna omfatta även rehabilitering vid psykiska besvär. I årets folkpartimotion om hur man ska komma till rätta med de många sjukskrivningarna tas Finsam upp.
Förtidspensionering av unga
Idag förtidspensioneras på rutin även många unga och medelålders människor efter lång tids sjukskrivning, i vissa fall utan några som helst rehabiliteringsförsök. Särskilt gäller detta de diffusa diagnoserna som har sin botten i en psykologisk eller psykiatrisk problematik. Rutinerna för förtidspensioneringar, som utgår ifrån förslitningsskador och andra kroppsliga arbetshinder, måste ses över. Det är inte rimligt att personer i arbetsför ålder sjukskrivs för att så småningom avskrivas från allt hopp om att komma tillbaka till arbetslivet.
Skolhälsovård för kropp och själ
Skolhälsovården har en avgörande betydelse för många barn/ungdomar, dels för att tidigt upptäcka hälsoproblem, dels för att arbeta förebyggande tillsammans med lärare och elever. Att stärka barns och ungdomars självkänsla och egenvärde ger oskattbara värden för framtiden. Under många år har skolhälsovården dock fått stryka på foten i budgetarbetet på skolorna. Folkpartiet föreslår i annat sammanhang förstärkningar av skolhälsovården.
Många rektorer är huvudsakligen utbildade inom pedagogik och ledarskap, deras kunskap i hälsovård är mer begränsad. Politiker i kommunerna har också varit mycket tydliga om vad som bör prioriteras i skolan: att barnen ska lära sig räkna, läsa och skriva.
Sammantaget har detta fokus på inlärning och pedagogiskt stöd till svaga elever givit den konsekvensen att kurator-/psykolognärvaron, liksom skolsköterskans arbete på skolorna, minskats till några få timmar i veckan på varje skola. Dessutom ansvarar samma skolsköterska för ett antal skolor med flera hundra elever. Det är med andra ord mycket svårt, för att inte säga omöjligt, för skolsköterskan att tidigt upptäcka barn som far illa. Det är dags att ta fram tydliga nationella mål för skolhälsovården för att garantera att barn och ungdomar får en god skolhälsovård för kropp och själ, var man än bor och i vilken skola man än väljer att gå.
Stärk lärarna
Lärarna har inte heller någon utbildning som ger dem möjlighet att komplettera en skolsköterska, kurator och psykolog. Lärarna förväntas lära ut sina kunskaper till barnen oavsett elevernas psykiska eller fysiska status. Allt sunt förnuft säger att det blir en omöjlig och medmänskligt smärtsam uppgift att se att barnet far illa utan att kunna hjälpa och att märka att barnet inte kan ta in kunskap på grund av sin situation. Därför borde Nasp få i uppdrag att utarbeta förslag till utbildningsprogram för lärare, fritidspedagoger och barnskötare om hur man ska stärka den psykiska hälsan och förebygga psykisk ohälsa samt dess yttersta konsekvens, nämligen suicidala handlingar och våldshandlingar hos barn och ungdomar.
Det behövs både hjärta och hjärna i vår samhällsservice
Sverige vill i olika sammanhang vara ett föregångsland, inte minst i förhållande till Europaunionen och detta är positivt, men då finns en hel del att ta tag i inom den offentliga sektorn. För att använda ett väl beprövat folkpartitalesätt ”det behövs både hjärta och hjärna i politiken” och detta gäller även den offentliga sektorn som måste fungera eftersom ”människors hjärtan måste klara det hjärnan tänkt ut”.
Varje anställd i offentlig sektor är värdefull och måste få känna detta i sitt arbete. Den som får känna sig behövd och värdefull sprider vidare denna känsla till sin omgivning och arbetskollegor. Uttrycken ”ingen är oersättlig” och ”alla är utbytbara” måste därför bannlysas ur all offentlig verksamhet. Arbetsledare, arbetskamrater och politiker måste istället utveckla olika former att visa uppskattning, ta tillvara kraften hos de anställda, något som är helt avgörande för arbetet med personalpolitiska åtgärder. Grunden för detta viktiga arbete måste få ta sin utgångspunkt i att varje anställd är värdefull och behövd.
Ta till vara kraften i den kvinnodominerade vården
Vårdsektorn är kvinnodominerad, därav finns vid sidan av hög utbildningsnivå och professionell kompetens även en, jämfört med de flesta andra yrkeskategorier, hög nivå av social och känslomässig kompetens, EQ. Detta är vårdsektorns stora styrka och en kraft som måste spridas även till andra yrkeskategorier. Former för att låta vårdens värden och extra höga EQ sprida sig ut i samhället måste utvecklas.
Arbetsglädje
Folkhälsoarbetet har oftast präglats av olust i stället för lust. Det har varit fokuserat mer på problem än på glädje. Men upplevelse av glädje och engagemang är en friskfaktor i sig. Att skratta och att känna glädje är en viktig jordmån för en god hälsa. Glädjen på en arbetsplats, i en utbildning eller ett nätverk, är en källa till kreativitet. I skrattet kan goda idéer kläckas, eftersom det blir en tillåtande stämning. Ett flertal forskare menar att humor, upplevd hälsa och livstillfredsställelse hör ihop.
Ge utrymme för verklig medmänsklighet
Varje arbetsplats bör ha en handlingsplan som kan användas vid svåra händelser på och utanför arbetsplatsen som påverkar personal, patienter eller deras anhöriga. Kriser i och kring arbetsplatsen berör, det är då extra viktigt med en rätt hantering inklusive samtal, handledning och stöttning. En konkret handlingsplan för ett bra hanterande av svåra händelser kan stötta personalen i dess naturliga instinkt att få fungera som medmänniska, en inte alldeles enkel uppgift i svåra situationer.
Problem- och sorghantering, konflikt- och känslobearbetning ingår i livet, och ett extra stort mått av dessa psykiskt många gånger påfrestande moment ligger på socialtjänst-, räddningstjänst-, rättsväsende- och vårdpersonal att hantera. De allra flesta av dessa är kommun-, landstings- eller statsanställda, och en rätt hantering vid dessa arbetsplatser kan motverka att den emotionella belastningen de utsätts för leder till ohälsa.
Stockholm den 4 oktober 2005
Mia Franzén (fp)
Motion 2005/06:Sf235 Kvinnor, ekorrhjulet och psykisk hälsa
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att låta utreda kopplingen mellan sjukskrivningar bland kvinnor till följd av psykisk ohälsa, lönenivå före sjukskrivning, möjligheten att påverka sin arbetstid och hemmavarande barn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om vikten av att möjligheterna till att arbeta deltid bibehålls men att rätten till heltidsarbete stärks för den som önskar.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om motivet bakom förslaget om hushållsnära tjänster.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att utreda frågan om slopad karensdag.
1 Yrkande 2 hänvisat till AU.
2 Yrkande 3 hänvisat till SkU.
Motivering
I stället för att fundera över en individualiserad föräldraförsäkring borde de sammanlagda negativa stressfaktorer som kan utlösa psykiska sjukdomstillstånd utredas nogsamt. En av de bidragande faktorerna är enligt ett flertal forskare känslan av att inte kunna påverka sin egen tillvaro. Att då ytterligare påtvinga familjerna en strikt uppdelning av föräldraförsäkringen kan leda till en ytterligare belastning tvärtemot vad tankarna bakom förslaget välvilligt avser. En viktig del i jämställdhetsarbetet är att föräldrar och barn ges möjligheter att själva besluta om vad som är bäst för just dem. I dag väljer alltfler kvinnor att starta egna företag. För dem kan det visa sig omöjligt att ta ut en längre föräldraledighet alls. Många moderna män är beredda att stötta i detta läge och uppdelningen på pappret behöver inte längre innebära att föräldrarna tar mindre ansvar eller är mindre tid med sina barn för det. Föräldraförsäkringen är främst till för barnen och ska inte användas som ett instrument att framtvinga stelbenta lösningar. Det är av stor vikt att man låter utreda koppling mellan kvinnor som är sjukskrivna till följd av psykisk ohälsa, lönenivå och förekomsten av barn.
Kritiken mot deltidsarbete har duggat tätt på sistone. Det lyfts fram som negativt att det främst är kvinnor som väljer att gå ner i arbetstid om möjlighet ges när barnen är små eller när mamma är svårt dement och ensamboende. Tvärtom borde vi kvinnor värna denna unika möjlighet och valfrihet som finns. Det är livsviktigt för vår psykiska hälsa att vi känner att tillvaron går ihop och att vi själva kan påverka denna. Att vi alla kan göra prioriteringar genom livet är något positivt och där bör inte lagstiftning frånta människor sitt eget självbestämmande.
Hemarbetet är mäns och kvinnors andra heltidsarbete. Det finns de som är proffs på att putsa fönster, suveräna på att tvätta, stryka och damma. Övriga, och de flesta, är amatörer på området. Det finns andra som är proffs på att dra elsladdar, lägga golv och tapetsera. Övriga, och de flesta, är amatörer på området. Det är dags att uppvärdera hemarbete oavsett om det är renovering eller underhåll. Att vara egenföretagare inom hemstädning är inte sämre än att vara egenföretagare inom hembyggnadsbranschen. Inför en rejäl skattereduktion på arbetskostnaden för hushållstjänster. Det innebär att dessa arbeten kan utföras vitt till ett rimligt pris och avlasta hemmen för bättre jämställdhet.
Karensdagen slår främst och hårdast mot ensamstående. Många utav dessa är lågavlönade och arbetar inom omvårdnadsyrken i offentlig sektor. I omvårdnadsyrken utsätts man för extra mycket bakterier och löper alltså större risk än andra att drabbas av virus och förkylningar, dessutom i flera omgångar och det är direkt olämpligt att då komma smittsam till arbetet. Tidigare var många chefer generösa med att personalen av ekonomiska skäl fick välja att ta ut semesterdagar vid sjukdom. Detta var i sig negativt eftersom semestern är till för att den anställda ska kunna rekreera sig och vila. I dag väljer i stället många att inte sjukskriva sig, utan går sjuka till arbetet, eftersom de inte klarar karensdagens lönebortfall. Det måste finnas andra sätt att få människor att inte sjukskriva sig i onödan än att ha ett system som slår oerhört hårt mot en redan utsatt grupp i samhället.
Syftet med en utredning om slopad karensdag måste vara att finna alternativa modeller för att stävja ett överutnyttjande. En viktig del i utredningen blir då att se över orsakerna till ett eventuellt överutnyttjade och därefter söka finna vägar att komma till rätta med de orsakerna utan att för den skull, av ekonomiska skäl, tvinga faktiskt sjuka till sitt arbete. På lite längre sikt blir ett sådant tvingande system ekonomiskt mer kostsamt för samhället, om den virussjuka barnomsorgsanställde smittar barn och kolleger som i sin tur tvingas sjukskriva sig och sina barn. På än längre sikt kan den ekonomiska negativa stressen för den lågavlönade innebära längre tiders sjukskrivningar till följd av just denna stress.
Stockholm den 23 september 2005
Mia Franzén (fp)
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att låta utreda kopplingen mellan sjukskrivningar bland kvinnor till följd av psykisk ohälsa, lönenivå före sjukskrivning, möjligheten att påverka sin arbetstid och hemmavarande barn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om vikten av att möjligheterna till att arbeta deltid bibehålls men att rätten till heltidsarbete stärks för den som önskar.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om motivet bakom förslaget om hushållsnära tjänster.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att utreda frågan om slopad karensdag.
1 Yrkande 2 hänvisat till AU.
2 Yrkande 3 hänvisat till SkU.
Motivering
I stället för att fundera över en individualiserad föräldraförsäkring borde de sammanlagda negativa stressfaktorer som kan utlösa psykiska sjukdomstillstånd utredas nogsamt. En av de bidragande faktorerna är enligt ett flertal forskare känslan av att inte kunna påverka sin egen tillvaro. Att då ytterligare påtvinga familjerna en strikt uppdelning av föräldraförsäkringen kan leda till en ytterligare belastning tvärtemot vad tankarna bakom förslaget välvilligt avser. En viktig del i jämställdhetsarbetet är att föräldrar och barn ges möjligheter att själva besluta om vad som är bäst för just dem. I dag väljer alltfler kvinnor att starta egna företag. För dem kan det visa sig omöjligt att ta ut en längre föräldraledighet alls. Många moderna män är beredda att stötta i detta läge och uppdelningen på pappret behöver inte längre innebära att föräldrarna tar mindre ansvar eller är mindre tid med sina barn för det. Föräldraförsäkringen är främst till för barnen och ska inte användas som ett instrument att framtvinga stelbenta lösningar. Det är av stor vikt att man låter utreda koppling mellan kvinnor som är sjukskrivna till följd av psykisk ohälsa, lönenivå och förekomsten av barn.
Kritiken mot deltidsarbete har duggat tätt på sistone. Det lyfts fram som negativt att det främst är kvinnor som väljer att gå ner i arbetstid om möjlighet ges när barnen är små eller när mamma är svårt dement och ensamboende. Tvärtom borde vi kvinnor värna denna unika möjlighet och valfrihet som finns. Det är livsviktigt för vår psykiska hälsa att vi känner att tillvaron går ihop och att vi själva kan påverka denna. Att vi alla kan göra prioriteringar genom livet är något positivt och där bör inte lagstiftning frånta människor sitt eget självbestämmande.
Hemarbetet är mäns och kvinnors andra heltidsarbete. Det finns de som är proffs på att putsa fönster, suveräna på att tvätta, stryka och damma. Övriga, och de flesta, är amatörer på området. Det finns andra som är proffs på att dra elsladdar, lägga golv och tapetsera. Övriga, och de flesta, är amatörer på området. Det är dags att uppvärdera hemarbete oavsett om det är renovering eller underhåll. Att vara egenföretagare inom hemstädning är inte sämre än att vara egenföretagare inom hembyggnadsbranschen. Inför en rejäl skattereduktion på arbetskostnaden för hushållstjänster. Det innebär att dessa arbeten kan utföras vitt till ett rimligt pris och avlasta hemmen för bättre jämställdhet.
Karensdagen slår främst och hårdast mot ensamstående. Många utav dessa är lågavlönade och arbetar inom omvårdnadsyrken i offentlig sektor. I omvårdnadsyrken utsätts man för extra mycket bakterier och löper alltså större risk än andra att drabbas av virus och förkylningar, dessutom i flera omgångar och det är direkt olämpligt att då komma smittsam till arbetet. Tidigare var många chefer generösa med att personalen av ekonomiska skäl fick välja att ta ut semesterdagar vid sjukdom. Detta var i sig negativt eftersom semestern är till för att den anställda ska kunna rekreera sig och vila. I dag väljer i stället många att inte sjukskriva sig, utan går sjuka till arbetet, eftersom de inte klarar karensdagens lönebortfall. Det måste finnas andra sätt att få människor att inte sjukskriva sig i onödan än att ha ett system som slår oerhört hårt mot en redan utsatt grupp i samhället.
Syftet med en utredning om slopad karensdag måste vara att finna alternativa modeller för att stävja ett överutnyttjande. En viktig del i utredningen blir då att se över orsakerna till ett eventuellt överutnyttjade och därefter söka finna vägar att komma till rätta med de orsakerna utan att för den skull, av ekonomiska skäl, tvinga faktiskt sjuka till sitt arbete. På lite längre sikt blir ett sådant tvingande system ekonomiskt mer kostsamt för samhället, om den virussjuka barnomsorgsanställde smittar barn och kolleger som i sin tur tvingas sjukskriva sig och sina barn. På än längre sikt kan den ekonomiska negativa stressen för den lågavlönade innebära längre tiders sjukskrivningar till följd av just denna stress.
Stockholm den 23 september 2005
Mia Franzén (fp)
Motion 2005/06:So247 Psykiatrireformen
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör tillsätta en utredning för uppföljning av psykiatrireformen.
Motivering
Psykiatrireformen hade flera mycket vällovliga syften men framförallt var avsikten att skapa möjligheter för de sjuka att få ett bättre liv. Idag kan vi dock se vilka effekterna har blivit av den nya ansvarsfördelningen (i samband med psykädelreformen) mellan stat, hälso- och sjukvård och kommuner. Det går dock inte att bara titta på ansvarsfördelningsfrågan eftersom de verkliga verksamhetsförutsättningarna och begränsningarna ges i lagen om psykiatrisk tvångsvård, hälso- och sjukvårdslagen m fl.
I dessa lagar har lagstiftaren tagit avstamp i integritetsfrågan och självbestämmanderätten, även för den mycket sjuke. Lagen om psykiatrisk tvångsvård begränsar vårdgivarnas möjligheter att verka uppsökande i de fall den sjuke saknar sjukdomsinsikt. Bara i mycket extrema fall tar vårdbehovet överhanden över självbestämmandet och integritetsaspekterna. Vården sitter numera och väntar på de förlösande orden som motiverar agerande enligt lag. Detta får förödande konsekvenser inte bara för den sjuke utan också för dennes anhöriga. Liksom i all annan vård ska den sjuke själv ta kontakt och söka vården, men inte ens då finns egentligen resurser att möta den sjukes individuella behov.
En viktig del i sjukdomsbilden för många psykiskt sjuka är att de inte klarar sin egen medicinering, ett eget boende eller att hålla avtalade läkartider. Alltför få olika alternativa boendeformer med varierande grad av stöd och tillsyn finns. Det innebär att den sjuke lämnas åt sitt öde var gång den ska försöka klara ett boende men inte lyckas.
Psykiatrireformen måste därför ses över och finjusteras. Det som hade ett vällovligt syfte har fått ett hjärtlöst resultat. En bättre avvägning mellan vårdbehovet och självbestämmanderätten måste komma till uttryck i vår lagstiftning. Detta inte minst för att verksamhetsförutsättningarna för dem som ska ge vård ska bli rimliga och ge bästa möjliga medmänskligt riktiga resultat. Vi kan inte fortsätta att tro att vi alla vet vårt eget bästa i varje stund, därför måste lagen lämna utrymme för mer medmänsklig omtanke.
Stockholm den 21 september 2005
Mia Franzén (fp)
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör tillsätta en utredning för uppföljning av psykiatrireformen.
Motivering
Psykiatrireformen hade flera mycket vällovliga syften men framförallt var avsikten att skapa möjligheter för de sjuka att få ett bättre liv. Idag kan vi dock se vilka effekterna har blivit av den nya ansvarsfördelningen (i samband med psykädelreformen) mellan stat, hälso- och sjukvård och kommuner. Det går dock inte att bara titta på ansvarsfördelningsfrågan eftersom de verkliga verksamhetsförutsättningarna och begränsningarna ges i lagen om psykiatrisk tvångsvård, hälso- och sjukvårdslagen m fl.
I dessa lagar har lagstiftaren tagit avstamp i integritetsfrågan och självbestämmanderätten, även för den mycket sjuke. Lagen om psykiatrisk tvångsvård begränsar vårdgivarnas möjligheter att verka uppsökande i de fall den sjuke saknar sjukdomsinsikt. Bara i mycket extrema fall tar vårdbehovet överhanden över självbestämmandet och integritetsaspekterna. Vården sitter numera och väntar på de förlösande orden som motiverar agerande enligt lag. Detta får förödande konsekvenser inte bara för den sjuke utan också för dennes anhöriga. Liksom i all annan vård ska den sjuke själv ta kontakt och söka vården, men inte ens då finns egentligen resurser att möta den sjukes individuella behov.
En viktig del i sjukdomsbilden för många psykiskt sjuka är att de inte klarar sin egen medicinering, ett eget boende eller att hålla avtalade läkartider. Alltför få olika alternativa boendeformer med varierande grad av stöd och tillsyn finns. Det innebär att den sjuke lämnas åt sitt öde var gång den ska försöka klara ett boende men inte lyckas.
Psykiatrireformen måste därför ses över och finjusteras. Det som hade ett vällovligt syfte har fått ett hjärtlöst resultat. En bättre avvägning mellan vårdbehovet och självbestämmanderätten måste komma till uttryck i vår lagstiftning. Detta inte minst för att verksamhetsförutsättningarna för dem som ska ge vård ska bli rimliga och ge bästa möjliga medmänskligt riktiga resultat. Vi kan inte fortsätta att tro att vi alla vet vårt eget bästa i varje stund, därför måste lagen lämna utrymme för mer medmänsklig omtanke.
Stockholm den 21 september 2005
Mia Franzén (fp)
Motion 2005/06:N306 Näringslivstillväxt, entreprenören, företagandet och de kreativa affärsidéerna
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att ta fram ett åtgärdspaket för ökat entreprenörskap och nyföretagande, ökad tillväxt och fler småföretag genom att tillsätta en utredningsgrupp med representanter från näringsliv och offentlig förvaltning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att det behövs forskning kring förutsättningarna för nyföretagande och hur samhället som helhet bäst skapar förutsättningar för människors egen idérikedom, kreativitet och nyskapande att blomstra.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att se över de ekonomiska villkoren för den nye företagaren i syfte att i stegrande grad växla från bidragsberoende till egen försörjning. 1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att se över och föreslå åtgärder för att stärka företagarens socialförsäkringsskydd, i syfte att förhindra att ett företag tvingas läggas ned på grund av en privatekonomisk tillfällig kris och för att fler ”svarta” jobb skall bli ”vita”.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att arbetsgivarens ansvar vid sjukskrivning bör ses över för att inte i sig bli ett hinder för expansion och nyanställningar samt i syfte att bättre ta till vara den som varit sjukskriven men vill försöka återgå i arbete.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att låta utreda förutsättningarna för att införa en regel vid uttagande av skatter och avgifter som innebär att staten inte i förskott tar ut avgift eller skatt på en framtida ponerad intäkt.1
1Yrkandena 3 och 6 hänvisade till SkU.
2Yrkandena 4 och 5 hänvisade till SfU.
Resursslöseri
Istället för att kasta bort flera miljarder på ”osäkert” nyföretagande och entreprenörskap borde regeringen fundera över definitionen av ord som entreprenörskap, nyföretagande och småföretagande. Det behövs också forskning kring förutsättningarna för nyföretagande och hur samhället som helhet bäst skapar förutsättningar för människors egen idérikedom, kreativitet och nyskapande att blomstra.
”Entreprenörer lyser med sin frånvaro i budgetpropositionen”, skriver Svenskt Näringsliv om budgetpropositionen 2005, liksom ord som industri, forskning och utveckling. Vinnova nämns dock. Samtidigt för småföretagaren en knapp och av staten motarbetad tillvaro och finner inte heller i årets budgetproposition någon lösning på eller något hopp för sin tillväxtproblematik. Man talar i propositionen om de stora bolagen och industrin. De stora bolagen, koncernerna, som för övrigt redan är utlandsägda, skattebefriade och vars ägare undantagits från den svenska beskattningen.
I 2005 års budgetproposition nämns ytterligare fler ”polisiära” resurser till myndigheter vars uppgift är att ”jaga skattesmitare”, d.v.s. bl.a. småföretagare (då de stora redan flytt), de småföretagare som redan nu inte har någon möjlighet att få ett ord sagt eller ett möte ordnat med finansiärer eller banker för expansion. Ingen vågar tro på dem eller investera. Riskkapitalisterna, de smarta och vinstinriktade affärsmännen, vill mena att de kan få fram fler företag om ekonomiska resurser tillsätts.
Men istället för att förlita sig på riskkapitalisterna är det dags för eftertanke omgående! Det är dags att samlas och se, höra och bekräfta varandra. Det är dags för staten att vara ödmjuk och bjuda in näringslivet och säga ”Vi fixar inte detta själva, snälla hjälp oss”. Det är dags att staten slutar att såga av den gren som både staten själv och hela vårt trygghetssystem vilar på. Vi kan inte ständigt bita den hand som föder oss om vi vill få ett samhälle som fungerar och skapar tillväxt.
Genom att utgå från aktuella ”småföretags-case” kan småföretagarrepresentanter själva tillsammans med staten utreda vad vi menar med ny- och småföretagande; varför ökad företagsamhet är nödvändig för Sverige, vilka regelverk och lagar som är nödvändiga att förändra, vilka inbyggda hinder som finns, vilka nya samverkansmöjligheter som ännu ej prövats – allt detta som ett åtgärdspaket för ökat entreprenörskap och nyföretagande, ökad tillväxt och fler småföretag. I dessa beslut måste hänsyn tas till helheten framför värnandet av tidigare cementerade hierarkier och låsningar i olika roller. Förslagsvis skulle för detta ändamål en utredningsgrupp som består av representanter från alla samhällets skikt, tillsättas omgående. Näringslivsrepresentationen bör vara 60 procent och stat, kommuner och landsting samt myndigheter 40 procent.
Idag måste uppfinningsrikedomen blomstra inom näringslivet för att hitta vägar att starta och överleva som företag. Detta för att livsnäringen skall blomstra och välfärden skall kunna bibehållas.
Var och en av statens alla myndigheter hittar på nya kreativa sätt att ”hämta hem” sina egna utgifter men det verkar inte finnas någon bland dem som tar ansvar för helheten. Nya indrivare hos Skatteverket, med akademisk utbildning och med en oerhört paragrafstyrd och från empatin frånkopplad arbetsuppgift, försöker panikartat ”hitta på” nya inkomstmöjligheter för en alltmer kostsam, skuldsatt och nedtyngd administration. Företagaren flyr eller går under i Sverige, Moder Svea förblöder, men vem skall våga säga sanningen och se orsakssambandet?
I grunden måste vi medborgare nu sätta vårt hopp till det fina ordspråket ”sanningen gör oss människor fria”. Fria att ta tag i problemen och djärva nog att förändra det som måste förändras.
Dagens verklighet försätter människan och näringslivet i en oerhört svår situation där hon nu känner sig tvungen att ”fly landet” för att överleva. Kvar blir dock de mindre och färre företagare som blir alltmer sällsynta och jagade villebråd, med risken att bli uppätna av den inkomstutsvultna staten och offentliga sektorn. På de jagade företagarna läggs oerhört stora administrativa och skattemässiga kostnader.
Ytterst handlar det, såväl i småföretagen som ute på myndigheter, om enkla, underbara människor som vägrar att ge upp hoppet om att kunna försörja sig själva och göra det de känner sig ämnade för på ett rättfärdigt och enligt regelboken riktigt sätt. Att få kunna använda sin personlighet och sina ärvda egenskaper och utveckla dem till en artists kreativitet inom just sin egen nisch. Var och en vill bidra till att skapa ett välmående land med välmående människor. Detta borde vara den ytterst mest viktiga politiska visionen: ”Sverige, med världens mest kreativa och välmående människor.”
Socialförsäkringsskyddet för en företagare är uruselt. Att gå från bidragsberoende eller anställning ut i den oskyddade företagsvärlden är ett stort och skrämmande steg. Därav får vi en växande ”svart” arbetsmarknad som dessutom belastar vårt socialförsäkringssystem utan att egentligen ha det verkliga behovet av stöd. Detta är ett stort hot mot alla dem som verkligen behöver stöd, till de svårt sjuka, de långtidsarbetslösa och det gröper ur ekonomin för skolor, förskolor och sjukvård.
Den som startar ett helt nytt företag på egna idéer och på egna ben har en stark vilja att bli självförsörjande och vinstgivande utan dröjsmål. Tyvärr tar det tid, kraft och tålamod samt idag ett större startkapital för att förverkliga en idé och göra den ekonomiskt hållbar. Två tomma händer och en fantastisk idé är inte lätt att börja med. Det borde alltså underlättas rejält för den som vill bli självförsörjande från ett bidragsberoende.
Stegvis kunde detta ske genom en omväxling från bidrag till egna inkomster, där skattebefrielse och kompletterande bidrag upp till existensminimum tillåts för den som vill fasa ut sitt bidragsberoende. Härvidlag måste också socialförsäkringsskyddet för företagare ses över och förstärkas så att ett företag inte tvingas avregistrera sig för att tillfälligt ekonomiskt bistånd skall kunna ges. En individuell bedömning och ett flexiblare och mer tillväxtvänligt socialförsäkringsskydd skulle snabbt få effekter för småföretagartillväxten.
Ett annat mycket problematiskt område är arbetsgivarens stora ekonomiska och sociala ansvar vid sjukskrivning. Detta ansvar måste omgående ses över eftersom det i sig hindrar expansion och nyanställning. Dessutom är detta ansvar direkt kopplat till de långtidssjukskrivnas möjligheter att göra återinträde på den privata arbetsmarknaden, både som egenföretagare och som anställd. Vem vågar anställa en direkt ekonomisk risk om det finns andra att välja? Det ökade arbetsgivaransvaret har blivit som en direkt uppmaning till diskriminering av en tidigare sjukskriven människa.
Ett sista och kanske det mest knepiga området rör statens iver att ta ut avgifter och skatter på ännu ej erhållna medel. Eftersom uttaget av avgifter och skatter berör fler än bara företagare och eftersom ett direkt införande av förbud mot ”förskottsuttag” kan få långtgående konsekvenser på ett flertal områden föreslås i denna motion enbart en utredning om förutsättningarna för införande av en dylik regel.
Stockholm den 27 september 2005
Mia Franzén (fp)
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att ta fram ett åtgärdspaket för ökat entreprenörskap och nyföretagande, ökad tillväxt och fler småföretag genom att tillsätta en utredningsgrupp med representanter från näringsliv och offentlig förvaltning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att det behövs forskning kring förutsättningarna för nyföretagande och hur samhället som helhet bäst skapar förutsättningar för människors egen idérikedom, kreativitet och nyskapande att blomstra.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att se över de ekonomiska villkoren för den nye företagaren i syfte att i stegrande grad växla från bidragsberoende till egen försörjning. 1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att se över och föreslå åtgärder för att stärka företagarens socialförsäkringsskydd, i syfte att förhindra att ett företag tvingas läggas ned på grund av en privatekonomisk tillfällig kris och för att fler ”svarta” jobb skall bli ”vita”.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att arbetsgivarens ansvar vid sjukskrivning bör ses över för att inte i sig bli ett hinder för expansion och nyanställningar samt i syfte att bättre ta till vara den som varit sjukskriven men vill försöka återgå i arbete.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att låta utreda förutsättningarna för att införa en regel vid uttagande av skatter och avgifter som innebär att staten inte i förskott tar ut avgift eller skatt på en framtida ponerad intäkt.1
1Yrkandena 3 och 6 hänvisade till SkU.
2Yrkandena 4 och 5 hänvisade till SfU.
Resursslöseri
Istället för att kasta bort flera miljarder på ”osäkert” nyföretagande och entreprenörskap borde regeringen fundera över definitionen av ord som entreprenörskap, nyföretagande och småföretagande. Det behövs också forskning kring förutsättningarna för nyföretagande och hur samhället som helhet bäst skapar förutsättningar för människors egen idérikedom, kreativitet och nyskapande att blomstra.
”Entreprenörer lyser med sin frånvaro i budgetpropositionen”, skriver Svenskt Näringsliv om budgetpropositionen 2005, liksom ord som industri, forskning och utveckling. Vinnova nämns dock. Samtidigt för småföretagaren en knapp och av staten motarbetad tillvaro och finner inte heller i årets budgetproposition någon lösning på eller något hopp för sin tillväxtproblematik. Man talar i propositionen om de stora bolagen och industrin. De stora bolagen, koncernerna, som för övrigt redan är utlandsägda, skattebefriade och vars ägare undantagits från den svenska beskattningen.
I 2005 års budgetproposition nämns ytterligare fler ”polisiära” resurser till myndigheter vars uppgift är att ”jaga skattesmitare”, d.v.s. bl.a. småföretagare (då de stora redan flytt), de småföretagare som redan nu inte har någon möjlighet att få ett ord sagt eller ett möte ordnat med finansiärer eller banker för expansion. Ingen vågar tro på dem eller investera. Riskkapitalisterna, de smarta och vinstinriktade affärsmännen, vill mena att de kan få fram fler företag om ekonomiska resurser tillsätts.
Men istället för att förlita sig på riskkapitalisterna är det dags för eftertanke omgående! Det är dags att samlas och se, höra och bekräfta varandra. Det är dags för staten att vara ödmjuk och bjuda in näringslivet och säga ”Vi fixar inte detta själva, snälla hjälp oss”. Det är dags att staten slutar att såga av den gren som både staten själv och hela vårt trygghetssystem vilar på. Vi kan inte ständigt bita den hand som föder oss om vi vill få ett samhälle som fungerar och skapar tillväxt.
Genom att utgå från aktuella ”småföretags-case” kan småföretagarrepresentanter själva tillsammans med staten utreda vad vi menar med ny- och småföretagande; varför ökad företagsamhet är nödvändig för Sverige, vilka regelverk och lagar som är nödvändiga att förändra, vilka inbyggda hinder som finns, vilka nya samverkansmöjligheter som ännu ej prövats – allt detta som ett åtgärdspaket för ökat entreprenörskap och nyföretagande, ökad tillväxt och fler småföretag. I dessa beslut måste hänsyn tas till helheten framför värnandet av tidigare cementerade hierarkier och låsningar i olika roller. Förslagsvis skulle för detta ändamål en utredningsgrupp som består av representanter från alla samhällets skikt, tillsättas omgående. Näringslivsrepresentationen bör vara 60 procent och stat, kommuner och landsting samt myndigheter 40 procent.
Idag måste uppfinningsrikedomen blomstra inom näringslivet för att hitta vägar att starta och överleva som företag. Detta för att livsnäringen skall blomstra och välfärden skall kunna bibehållas.
Var och en av statens alla myndigheter hittar på nya kreativa sätt att ”hämta hem” sina egna utgifter men det verkar inte finnas någon bland dem som tar ansvar för helheten. Nya indrivare hos Skatteverket, med akademisk utbildning och med en oerhört paragrafstyrd och från empatin frånkopplad arbetsuppgift, försöker panikartat ”hitta på” nya inkomstmöjligheter för en alltmer kostsam, skuldsatt och nedtyngd administration. Företagaren flyr eller går under i Sverige, Moder Svea förblöder, men vem skall våga säga sanningen och se orsakssambandet?
I grunden måste vi medborgare nu sätta vårt hopp till det fina ordspråket ”sanningen gör oss människor fria”. Fria att ta tag i problemen och djärva nog att förändra det som måste förändras.
Dagens verklighet försätter människan och näringslivet i en oerhört svår situation där hon nu känner sig tvungen att ”fly landet” för att överleva. Kvar blir dock de mindre och färre företagare som blir alltmer sällsynta och jagade villebråd, med risken att bli uppätna av den inkomstutsvultna staten och offentliga sektorn. På de jagade företagarna läggs oerhört stora administrativa och skattemässiga kostnader.
Ytterst handlar det, såväl i småföretagen som ute på myndigheter, om enkla, underbara människor som vägrar att ge upp hoppet om att kunna försörja sig själva och göra det de känner sig ämnade för på ett rättfärdigt och enligt regelboken riktigt sätt. Att få kunna använda sin personlighet och sina ärvda egenskaper och utveckla dem till en artists kreativitet inom just sin egen nisch. Var och en vill bidra till att skapa ett välmående land med välmående människor. Detta borde vara den ytterst mest viktiga politiska visionen: ”Sverige, med världens mest kreativa och välmående människor.”
Socialförsäkringsskyddet för en företagare är uruselt. Att gå från bidragsberoende eller anställning ut i den oskyddade företagsvärlden är ett stort och skrämmande steg. Därav får vi en växande ”svart” arbetsmarknad som dessutom belastar vårt socialförsäkringssystem utan att egentligen ha det verkliga behovet av stöd. Detta är ett stort hot mot alla dem som verkligen behöver stöd, till de svårt sjuka, de långtidsarbetslösa och det gröper ur ekonomin för skolor, förskolor och sjukvård.
Den som startar ett helt nytt företag på egna idéer och på egna ben har en stark vilja att bli självförsörjande och vinstgivande utan dröjsmål. Tyvärr tar det tid, kraft och tålamod samt idag ett större startkapital för att förverkliga en idé och göra den ekonomiskt hållbar. Två tomma händer och en fantastisk idé är inte lätt att börja med. Det borde alltså underlättas rejält för den som vill bli självförsörjande från ett bidragsberoende.
Stegvis kunde detta ske genom en omväxling från bidrag till egna inkomster, där skattebefrielse och kompletterande bidrag upp till existensminimum tillåts för den som vill fasa ut sitt bidragsberoende. Härvidlag måste också socialförsäkringsskyddet för företagare ses över och förstärkas så att ett företag inte tvingas avregistrera sig för att tillfälligt ekonomiskt bistånd skall kunna ges. En individuell bedömning och ett flexiblare och mer tillväxtvänligt socialförsäkringsskydd skulle snabbt få effekter för småföretagartillväxten.
Ett annat mycket problematiskt område är arbetsgivarens stora ekonomiska och sociala ansvar vid sjukskrivning. Detta ansvar måste omgående ses över eftersom det i sig hindrar expansion och nyanställning. Dessutom är detta ansvar direkt kopplat till de långtidssjukskrivnas möjligheter att göra återinträde på den privata arbetsmarknaden, både som egenföretagare och som anställd. Vem vågar anställa en direkt ekonomisk risk om det finns andra att välja? Det ökade arbetsgivaransvaret har blivit som en direkt uppmaning till diskriminering av en tidigare sjukskriven människa.
Ett sista och kanske det mest knepiga området rör statens iver att ta ut avgifter och skatter på ännu ej erhållna medel. Eftersom uttaget av avgifter och skatter berör fler än bara företagare och eftersom ett direkt införande av förbud mot ”förskottsuttag” kan få långtgående konsekvenser på ett flertal områden föreslås i denna motion enbart en utredning om förutsättningarna för införande av en dylik regel.
Stockholm den 27 september 2005
Mia Franzén (fp)
Anförande om nollvisionen för självmord 04/05
Anf. 73 MIA FRANZÉN (fp):
Fru talman! Kära socialutskott och åhörare! Jag tror på livet, och jag älskar människor. Citatet är hämtat från en person som heter Lars-Gunnar Eklund. Det är en man från näringslivet. Han är egenföretagare med ett starkt socialt engagemang. Han arbetar aktivt i Upplands Bro med att inspirera och ta till vara den som varit sjukskriven eller arbetslös länge och hjälpa till att knyta kontakter och underlätta processen för individen, idékläckaren och den lille företagaren.
Jag vill säga att mitt anförande rekommenderas från 15 år. Vissa delar kan vara synnerligen lämpliga för känsliga åhörare.
Jag tror också på livet, och jag älskar människor. Både arbetslöshet och tillväxt kräver psykiskt starka människor som vet att de inte är vad de gör utan är vad de är. 1 ½ miljon människor har inget jobb att gå till. Arbetslösheten bland ungdomar är stor. De måste vara starka nog att inse att de är vad de är, inte vad de gör, och de måste behålla sin framtidstro.
Den som startar ett nytt företag eller går på en anställningsintervju i god tillväxtanda måste också känna att den är värdefull hur det än går, och att den är värdefull för att den är den den är, inte för det den gör.
Jag har också en vision om att ingen av er här inne ska behöva ta sitt liv om ni hamnar i en plötslig livskris. Är det en orimlig vision?
Ni är så värdefulla var och en, trots att ni alla står på vallistor med flera kompetenta personer ivriga att ta över om ni hoppar av. Men det är just du som är värdefull för oss.
Se dig omkring. Visst är det så. Titta på varandra. Du är älskad för din egen skull. Vem som helst kan bli riksdagsledamot – vem som helst – men ingen annan är som du.
Det är i grund och botten vad suicidprevention handlar om. Så enkelt är det. Det handlar om att ge livskraft och våga ta emot den.
Sverige drabbas av ungefär 1 500 personliga katastrofer om året när en nära och kär väljer att ta sitt liv. Ca 120 av dem är barn från 0 till 23 år. En nollvision som riksdagen snart kanske kan vara mogen att anta – det har låtit så under debatten – men som än så länge avstyrks av ett enigt utskott, är mycket mätbar och konkret och det är en bra inriktning.
Noll är noll, och en är en för mycket.
I dag har vi nollvisioner, som vi har hört tidigare i debatten, för trafikdöden som skördar 500 människors liv varje år. Likaså finns en levande nollvision på narkotikaområdet, som skördar 400 liv om året. Ingen ser väl dessa visioner som hopplösa eller inte värda att arbeta för. Tvärtom – staten satsar mer än 70 miljoner på forskning om trafiksäkerhet. Vi har också fått belysande siffror av Magdalena.
Nollvisionen är ytterst levande på trafikområdet. 2 miljoner satsas på forskning kring självmordsprevention.
Men att förebygga självmord är ingen omöjlig uppgift. En nollvision är ingen omöjlig inriktning. En nollvision är inte detsamma som ett nollmål. Visionen förmedlar, skulle kunna förmedla, en önskan från samhällets sida och ett arbetssätt som främjar den psykiska allmänhälsan, liksom en önskan om att noll personer ska behöva ta sitt liv i stället för att få rätt stöd och hjälp. En är en för mycket. 1 500 människor om året, ja, det talar för sig själv. Det är 1 500 katastrofer.
Hör du det där lilla barnet gråta efter mamma som inte orkade längre? Hur känns det i kroppen hos den som inte orkar mer? Känn efter! Det gör nästan för ont för att tänka på. Det kallas empati, en god egenskap.
Signalvärdet av en nollvision ska vi inte heller underskatta. Vi tänker inte ge upp om dig. Du är värdefull för oss och vi vill inte förlora dig. Det är vad visionen skulle förmedla. Vi ger inte upp, vi vill inte förlora dig.
Inte minst för den förälder som kämpar för att nå sitt barn i dess psykiska lidande skulle en sådan nollvision bli ett hopp om hjälp om läget blir riktigt akut. Och för den som mist någon skulle nollvisionen bli ett hopp om en ljusare framtid för andra.
I dag är det så svårt att få hjälp att en mamma tårögd anförtrodde mig att hennes son efter lång kamp och övertalning fick hjälp av kuratorn på hennes jobb. Vilken tur, vilken miljonvinst på lotto!
Varför ska det vara så svårt? Varför är inte hjälpen lika självklar som vid ett benbrott, och varför söker vi inte lika självklart hjälp? Tänk om vi trodde att benbrott var oläkliga, att ett benbrott inte skulle kunna gå att avhjälpa.
Det är oerhört stort för mig att ett enigt utskott delvis tillstyrker min motion om psykisk hälsa och självmord. Jag är jätteglad för det.
Jag är en överlevare, och jag är skyldig att tala om vad jag hör viskas från alla dem som inte har orkat med. Den lilla elvaåriga pojken som hängde sig kryper upp i min famn. Flickan som tog sömntabletter ler och tar sig för hjärtat. Pappan som sköt sig satte sig just jämte Elina Linna. Han berättar att han saknar sina barn. Mamman som hoppade från ett fönster ger Ulrik Lindgren en varm kram och visar en bild på sina tre barn. Kan ni se dem? De är här just nu.
Om riksdagen skulle anta det program som redan finns framtaget av Nationellt centrum för suicidprevention, skulle det kunna bli ett levande och förebyggande program ute på våra skolor, på vårdcentraler, på boenden och sjukhus, på jobbet, till och med här i riksdagen, och ute i fritidsverksamheter.
Socialutskottet har nu tagit flera små steg åt rätt håll. Betänkandet andas omtanke. Som framtidsforskarna säger: Vi är på väg ut ur industrisamhället och in i känslosamhället. Och uppenbarligen är socialutskottet redo.
Fru talman! Kära socialutskott och åhörare! Jag tror på livet, och jag älskar människor. Citatet är hämtat från en person som heter Lars-Gunnar Eklund. Det är en man från näringslivet. Han är egenföretagare med ett starkt socialt engagemang. Han arbetar aktivt i Upplands Bro med att inspirera och ta till vara den som varit sjukskriven eller arbetslös länge och hjälpa till att knyta kontakter och underlätta processen för individen, idékläckaren och den lille företagaren.
Jag vill säga att mitt anförande rekommenderas från 15 år. Vissa delar kan vara synnerligen lämpliga för känsliga åhörare.
Jag tror också på livet, och jag älskar människor. Både arbetslöshet och tillväxt kräver psykiskt starka människor som vet att de inte är vad de gör utan är vad de är. 1 ½ miljon människor har inget jobb att gå till. Arbetslösheten bland ungdomar är stor. De måste vara starka nog att inse att de är vad de är, inte vad de gör, och de måste behålla sin framtidstro.
Den som startar ett nytt företag eller går på en anställningsintervju i god tillväxtanda måste också känna att den är värdefull hur det än går, och att den är värdefull för att den är den den är, inte för det den gör.
Jag har också en vision om att ingen av er här inne ska behöva ta sitt liv om ni hamnar i en plötslig livskris. Är det en orimlig vision?
Ni är så värdefulla var och en, trots att ni alla står på vallistor med flera kompetenta personer ivriga att ta över om ni hoppar av. Men det är just du som är värdefull för oss.
Se dig omkring. Visst är det så. Titta på varandra. Du är älskad för din egen skull. Vem som helst kan bli riksdagsledamot – vem som helst – men ingen annan är som du.
Det är i grund och botten vad suicidprevention handlar om. Så enkelt är det. Det handlar om att ge livskraft och våga ta emot den.
Sverige drabbas av ungefär 1 500 personliga katastrofer om året när en nära och kär väljer att ta sitt liv. Ca 120 av dem är barn från 0 till 23 år. En nollvision som riksdagen snart kanske kan vara mogen att anta – det har låtit så under debatten – men som än så länge avstyrks av ett enigt utskott, är mycket mätbar och konkret och det är en bra inriktning.
Noll är noll, och en är en för mycket.
I dag har vi nollvisioner, som vi har hört tidigare i debatten, för trafikdöden som skördar 500 människors liv varje år. Likaså finns en levande nollvision på narkotikaområdet, som skördar 400 liv om året. Ingen ser väl dessa visioner som hopplösa eller inte värda att arbeta för. Tvärtom – staten satsar mer än 70 miljoner på forskning om trafiksäkerhet. Vi har också fått belysande siffror av Magdalena.
Nollvisionen är ytterst levande på trafikområdet. 2 miljoner satsas på forskning kring självmordsprevention.
Men att förebygga självmord är ingen omöjlig uppgift. En nollvision är ingen omöjlig inriktning. En nollvision är inte detsamma som ett nollmål. Visionen förmedlar, skulle kunna förmedla, en önskan från samhällets sida och ett arbetssätt som främjar den psykiska allmänhälsan, liksom en önskan om att noll personer ska behöva ta sitt liv i stället för att få rätt stöd och hjälp. En är en för mycket. 1 500 människor om året, ja, det talar för sig själv. Det är 1 500 katastrofer.
Hör du det där lilla barnet gråta efter mamma som inte orkade längre? Hur känns det i kroppen hos den som inte orkar mer? Känn efter! Det gör nästan för ont för att tänka på. Det kallas empati, en god egenskap.
Signalvärdet av en nollvision ska vi inte heller underskatta. Vi tänker inte ge upp om dig. Du är värdefull för oss och vi vill inte förlora dig. Det är vad visionen skulle förmedla. Vi ger inte upp, vi vill inte förlora dig.
Inte minst för den förälder som kämpar för att nå sitt barn i dess psykiska lidande skulle en sådan nollvision bli ett hopp om hjälp om läget blir riktigt akut. Och för den som mist någon skulle nollvisionen bli ett hopp om en ljusare framtid för andra.
I dag är det så svårt att få hjälp att en mamma tårögd anförtrodde mig att hennes son efter lång kamp och övertalning fick hjälp av kuratorn på hennes jobb. Vilken tur, vilken miljonvinst på lotto!
Varför ska det vara så svårt? Varför är inte hjälpen lika självklar som vid ett benbrott, och varför söker vi inte lika självklart hjälp? Tänk om vi trodde att benbrott var oläkliga, att ett benbrott inte skulle kunna gå att avhjälpa.
Det är oerhört stort för mig att ett enigt utskott delvis tillstyrker min motion om psykisk hälsa och självmord. Jag är jätteglad för det.
Jag är en överlevare, och jag är skyldig att tala om vad jag hör viskas från alla dem som inte har orkat med. Den lilla elvaåriga pojken som hängde sig kryper upp i min famn. Flickan som tog sömntabletter ler och tar sig för hjärtat. Pappan som sköt sig satte sig just jämte Elina Linna. Han berättar att han saknar sina barn. Mamman som hoppade från ett fönster ger Ulrik Lindgren en varm kram och visar en bild på sina tre barn. Kan ni se dem? De är här just nu.
Om riksdagen skulle anta det program som redan finns framtaget av Nationellt centrum för suicidprevention, skulle det kunna bli ett levande och förebyggande program ute på våra skolor, på vårdcentraler, på boenden och sjukhus, på jobbet, till och med här i riksdagen, och ute i fritidsverksamheter.
Socialutskottet har nu tagit flera små steg åt rätt håll. Betänkandet andas omtanke. Som framtidsforskarna säger: Vi är på väg ut ur industrisamhället och in i känslosamhället. Och uppenbarligen är socialutskottet redo.
Anförande om försäkringssystemet sett ur ett helhetsperspektiv 05/06
Anf. 159 MIA FRANZÉN (fp):
Fru talman! Kära lagutskottskolleger och åhörare! Jag vill börja med att yrka bifall till alliansens gemensamma reservation nr 9 som rör företagares försäkringsskydd. Jag står även bakom alliansens och Folkpartiets övriga nio reservationer.
Jag försäkrar er att det finns hopp för Sverige. Hoppet bygger mer på samarbete och mindre på politiskt käbbel. Därför har vi, fyra olika partier, bildat Allians för Sverige, en allians som är redo att ta över efter valet 2006. Hoppet bygger också på en positiv vision om hur samhället som helhet måste fungera. Den positiva visionen om framtiden står de fyra allianspartierna för.
Jag vill börja med att ta upp alliansens reservation nr 9, som rör företagares försäkringsskydd. Denna fråga visar att vi inte kan låsa oss till att se varje fråga för sig. Vi kan inte titta utskott för utskott. Vi måste lyfta blicken och se helheten. Att se försäkringsskyddet separat skapar en låsning och ett felaktigt fokus på de privata försäkringsbolagen.
I dag bär försäkringsbolag och försäkringstagare ett orimligt ansvar för brottsskadekostnader. Orimligheten består i att polisen inte får tillräckligt med resurser att stävja brottsligheten. Att försäkringskostnaderna för många företag blivit orimliga hör alltså ihop med att polisen inte ges tillräckliga resurser att klara upp brott. Då blir det försäkringstagarkollektivet som gemensamt får stå för brottsskadekostnader som det borde ligga på brottslingarna att betala. Skulle polisen få arbeta med mer preventivt arbete skulle fler brott inte begås.
Den som utsätts för upprepade brott får till slut ingen ekonomisk möjlighet att fortsätta sin verksamhet. Premierna blir för höga, och det blir svårt att jobba vidare utan trygghet och utan skydd. Detta är skadligt för företagen och därmed skadligt för de anställda i företagen. Detta är också skadligt för Sverige. Sverige behöver bra försäkringssystem, ett gott företagsklimat, fler jobb och färre brottslingar. I filmen Kopps, som ni kanske har sett, vill de centrala myndigheterna lägga ned en liten polisstation på landsbygden. Där är brottsligheten låg. Men i verklighetens Sverige, alltså inte på filmduken, där läggs polisstationer ned överallt – även där brottsligheten är hög. Polisen tvingas prioritera riktigt grova brott och prioritera bort så kallade vardagsbrott och det förebyggande arbetet.
I stället för utredda brott och funna skyldiga brottslingar blir det försäkringstagarkollektivet som återigen får ta kostnadssmällen för de bristande polisresurserna. Det är därför det hänger ihop. Allt hänger ihop. Det blir försäkringsersättning i stället för skydd och trygghet och pengar som plåster på oläkliga sår.
Men det här tycker Folkpartiet är fel. Vi vill inte ha någon kontraheringsplikt för försäkringsbolagen. Det tror vi inte är lösningen. Vi vill ge polisen mer resurser att stävja och förebygga brott. Brottslingar får arbetsro i dagens Sverige, och små företag går i konkurs. Det är inte rätt, och det är inte rättvist. Vi måste lyfta blicken och se helheten.
En annan viktig reservation är nr 4, där Folkpartiet tillsammans med Kristdemokraterna skriver om att man vill avskaffa det solidariska skadeståndsansvaret för barn under 18 år. Det solidariska skadeståndsansvaret blir en kollektiv bestraffning av unga brottslingar. Den unga person som vill betala sin del och sedan ha sonat sitt brott blir inte fri. Den brottsutsatte har nämligen rätt att kräva vem som helst av de unga medbrottslingarna på hela det sammanlagda skadeståndet, och då är det förstås mest effektivt att kräva den som har viljan och förmågan att betala i stället för att kräva betalning från den som inte bryr sig om han eller hon blir skuldsatt eller den som har tappat hoppet om en bättre framtid.
Detta ser vi som mycket olyckligt för den unga människan som faktiskt har en chans att räta upp sitt liv. Det är viktigt för rättsmedvetandet att man döms för sina egna handlingar och sedan kan sona det brottet, betala ett skadestånd och ändra livskurs. Ingen tjänar heller på att låsa in barn i ett negativt beteende utan framtidstro. Att brottsoffren får sitt skadestånd kan lösas utan att barn solidariskt skuldsätts. Staten kan till exempel betala hela summan via Brottsoffermyndigheten för att därefter kräva de olika delarna av var och en av de unga brottslingarna. Det vore en mycket rimligare ordning. Det skulle också skydda brottsoffren bättre än dagens ordning, då brottsoffret är tvungen att själv behålla kontakten med förövaren för att få sitt skadestånd utbetalt.
Vi har ytterligare en reservation. Vi ska se hur mycket jag hinner säga om den. Alliansen är överens om att vårdnadshavarens tillsyn och skadeståndsskyldighet för skadehandlingar som barnet gör borde skärpas, detta för att föräldrarnas ansvar borde vara i fokus. Vi menar att det i grunden är fel att barn skuldsätts i Sverige på grund av höga skadestånd, vilket är fallet i dag, när de inte själva kan betala dessa förrän de börjar tjäna egna pengar. Det är i första hand föräldrarnas ansvar att se till att deras barn inte skadar andra eller andras egendom. Då bör även skadeståndsskyldigheten främst drabba de vuxna, som brister i sitt tillsynsansvar. Barnperspektivet måste få genomslag när det gäller skadestånd, som naturligtvis leder till skuldsättning av omyndiga barn.
Vi måste lyfta blicken och se helheten. Det finns hopp för barnen, och det finns hopp för Sverige. Det försäkrar jag er.
Fru talman! Kära lagutskottskolleger och åhörare! Jag vill börja med att yrka bifall till alliansens gemensamma reservation nr 9 som rör företagares försäkringsskydd. Jag står även bakom alliansens och Folkpartiets övriga nio reservationer.
Jag försäkrar er att det finns hopp för Sverige. Hoppet bygger mer på samarbete och mindre på politiskt käbbel. Därför har vi, fyra olika partier, bildat Allians för Sverige, en allians som är redo att ta över efter valet 2006. Hoppet bygger också på en positiv vision om hur samhället som helhet måste fungera. Den positiva visionen om framtiden står de fyra allianspartierna för.
Jag vill börja med att ta upp alliansens reservation nr 9, som rör företagares försäkringsskydd. Denna fråga visar att vi inte kan låsa oss till att se varje fråga för sig. Vi kan inte titta utskott för utskott. Vi måste lyfta blicken och se helheten. Att se försäkringsskyddet separat skapar en låsning och ett felaktigt fokus på de privata försäkringsbolagen.
I dag bär försäkringsbolag och försäkringstagare ett orimligt ansvar för brottsskadekostnader. Orimligheten består i att polisen inte får tillräckligt med resurser att stävja brottsligheten. Att försäkringskostnaderna för många företag blivit orimliga hör alltså ihop med att polisen inte ges tillräckliga resurser att klara upp brott. Då blir det försäkringstagarkollektivet som gemensamt får stå för brottsskadekostnader som det borde ligga på brottslingarna att betala. Skulle polisen få arbeta med mer preventivt arbete skulle fler brott inte begås.
Den som utsätts för upprepade brott får till slut ingen ekonomisk möjlighet att fortsätta sin verksamhet. Premierna blir för höga, och det blir svårt att jobba vidare utan trygghet och utan skydd. Detta är skadligt för företagen och därmed skadligt för de anställda i företagen. Detta är också skadligt för Sverige. Sverige behöver bra försäkringssystem, ett gott företagsklimat, fler jobb och färre brottslingar. I filmen Kopps, som ni kanske har sett, vill de centrala myndigheterna lägga ned en liten polisstation på landsbygden. Där är brottsligheten låg. Men i verklighetens Sverige, alltså inte på filmduken, där läggs polisstationer ned överallt – även där brottsligheten är hög. Polisen tvingas prioritera riktigt grova brott och prioritera bort så kallade vardagsbrott och det förebyggande arbetet.
I stället för utredda brott och funna skyldiga brottslingar blir det försäkringstagarkollektivet som återigen får ta kostnadssmällen för de bristande polisresurserna. Det är därför det hänger ihop. Allt hänger ihop. Det blir försäkringsersättning i stället för skydd och trygghet och pengar som plåster på oläkliga sår.
Men det här tycker Folkpartiet är fel. Vi vill inte ha någon kontraheringsplikt för försäkringsbolagen. Det tror vi inte är lösningen. Vi vill ge polisen mer resurser att stävja och förebygga brott. Brottslingar får arbetsro i dagens Sverige, och små företag går i konkurs. Det är inte rätt, och det är inte rättvist. Vi måste lyfta blicken och se helheten.
En annan viktig reservation är nr 4, där Folkpartiet tillsammans med Kristdemokraterna skriver om att man vill avskaffa det solidariska skadeståndsansvaret för barn under 18 år. Det solidariska skadeståndsansvaret blir en kollektiv bestraffning av unga brottslingar. Den unga person som vill betala sin del och sedan ha sonat sitt brott blir inte fri. Den brottsutsatte har nämligen rätt att kräva vem som helst av de unga medbrottslingarna på hela det sammanlagda skadeståndet, och då är det förstås mest effektivt att kräva den som har viljan och förmågan att betala i stället för att kräva betalning från den som inte bryr sig om han eller hon blir skuldsatt eller den som har tappat hoppet om en bättre framtid.
Detta ser vi som mycket olyckligt för den unga människan som faktiskt har en chans att räta upp sitt liv. Det är viktigt för rättsmedvetandet att man döms för sina egna handlingar och sedan kan sona det brottet, betala ett skadestånd och ändra livskurs. Ingen tjänar heller på att låsa in barn i ett negativt beteende utan framtidstro. Att brottsoffren får sitt skadestånd kan lösas utan att barn solidariskt skuldsätts. Staten kan till exempel betala hela summan via Brottsoffermyndigheten för att därefter kräva de olika delarna av var och en av de unga brottslingarna. Det vore en mycket rimligare ordning. Det skulle också skydda brottsoffren bättre än dagens ordning, då brottsoffret är tvungen att själv behålla kontakten med förövaren för att få sitt skadestånd utbetalt.
Vi har ytterligare en reservation. Vi ska se hur mycket jag hinner säga om den. Alliansen är överens om att vårdnadshavarens tillsyn och skadeståndsskyldighet för skadehandlingar som barnet gör borde skärpas, detta för att föräldrarnas ansvar borde vara i fokus. Vi menar att det i grunden är fel att barn skuldsätts i Sverige på grund av höga skadestånd, vilket är fallet i dag, när de inte själva kan betala dessa förrän de börjar tjäna egna pengar. Det är i första hand föräldrarnas ansvar att se till att deras barn inte skadar andra eller andras egendom. Då bör även skadeståndsskyldigheten främst drabba de vuxna, som brister i sitt tillsynsansvar. Barnperspektivet måste få genomslag när det gäller skadestånd, som naturligtvis leder till skuldsättning av omyndiga barn.
Vi måste lyfta blicken och se helheten. Det finns hopp för barnen, och det finns hopp för Sverige. Det försäkrar jag er.
Anhörigvårdare-anförande från riksdagen
Anhörigvård
Anf. 24 MIA FRANZÉN (fp):
Fru talman! Vänner! Julen närmar sig. Det är ju kärlekens och familjens stora högtid. Vad passar då bättre än att i dag prata om anhörigvårdare?
Jag vill börja med en sång, en omgjord textrad från Mauro Scoccos sång Till Dom Ensamma. Den här gången rör det sig om anhörigvårdarna. Det här är ett anförande till alla de anhörigvårdare som inte har någon som frågar hur det är.
Just nu, i denna stund, gråter en förtvivlad, vanmäktig make tyst på toaletten. En mamma söker i denna stund förtvivlat sin deprimerade dotter som just har kommit hem med en karta antidepressiva tabletter, och hon har varit på akuten tidigare.
Vårdplats efter vårdplats läggs ned över hela Sverige. Det som var menat att ge sjuka mer valfrihet och frihet att leva så normalt som möjligt har blivit många anhörigvårdares ofrihet. Socialdemokraterna hävdar att vi har ett solidariskt trygghetssystem, och vi tror, eller har åtminstone trott, att vi ska få hjälp när vi blir sjuka eller när någon anhörig drabbas av sjukdom. Men den bluffen vill jag nu ta hål på, precis som när jag nu sticker hål i den här ballongen.
Det är inte sjukvårdspersonalens fel. De gör allt de förmår när socialdemokratin sviker. De går på knäna. De har långa sjukskrivningsperioder, och flest är långtidssjukskrivna inom vården. Det är lika absurt som naturligt. Socialdemokraterna är antingen ovilliga eller oförmögna att se till att få fart på Sverige och företagandet. Därför sinar kassorna, och valfläsket luktar vidbränt. Men anhörigvårdarna då? Ja, de riskerar att glömmas även i valtider.
Men jag vill att ni, alla anhörigvårdare, ni som vårdar eller har vårdat i hemmen, som på hel- eller deltid bekymrar er över någon som står er nära som mår dåligt och som vården i dag inte hjälper, visar er. Ta en säkerhetsnål, en vanlig, enkel säkerhetsnål, och fäst den på ett synligt ställe, och visa att vi faktiskt är många! Kanske vaknar då regeringen Persson. Kanske frågar då någon er hur ni har det, och väntar på det verkliga svaret. Kanske får även ni ett offentligt ”ursäkta” eller ett ärligt menat ”förlåt”. Hur många är ni?
Anf. 24 MIA FRANZÉN (fp):
Fru talman! Vänner! Julen närmar sig. Det är ju kärlekens och familjens stora högtid. Vad passar då bättre än att i dag prata om anhörigvårdare?
Jag vill börja med en sång, en omgjord textrad från Mauro Scoccos sång Till Dom Ensamma. Den här gången rör det sig om anhörigvårdarna. Det här är ett anförande till alla de anhörigvårdare som inte har någon som frågar hur det är.
Just nu, i denna stund, gråter en förtvivlad, vanmäktig make tyst på toaletten. En mamma söker i denna stund förtvivlat sin deprimerade dotter som just har kommit hem med en karta antidepressiva tabletter, och hon har varit på akuten tidigare.
Vårdplats efter vårdplats läggs ned över hela Sverige. Det som var menat att ge sjuka mer valfrihet och frihet att leva så normalt som möjligt har blivit många anhörigvårdares ofrihet. Socialdemokraterna hävdar att vi har ett solidariskt trygghetssystem, och vi tror, eller har åtminstone trott, att vi ska få hjälp när vi blir sjuka eller när någon anhörig drabbas av sjukdom. Men den bluffen vill jag nu ta hål på, precis som när jag nu sticker hål i den här ballongen.
Det är inte sjukvårdspersonalens fel. De gör allt de förmår när socialdemokratin sviker. De går på knäna. De har långa sjukskrivningsperioder, och flest är långtidssjukskrivna inom vården. Det är lika absurt som naturligt. Socialdemokraterna är antingen ovilliga eller oförmögna att se till att få fart på Sverige och företagandet. Därför sinar kassorna, och valfläsket luktar vidbränt. Men anhörigvårdarna då? Ja, de riskerar att glömmas även i valtider.
Men jag vill att ni, alla anhörigvårdare, ni som vårdar eller har vårdat i hemmen, som på hel- eller deltid bekymrar er över någon som står er nära som mår dåligt och som vården i dag inte hjälper, visar er. Ta en säkerhetsnål, en vanlig, enkel säkerhetsnål, och fäst den på ett synligt ställe, och visa att vi faktiskt är många! Kanske vaknar då regeringen Persson. Kanske frågar då någon er hur ni har det, och väntar på det verkliga svaret. Kanske får även ni ett offentligt ”ursäkta” eller ett ärligt menat ”förlåt”. Hur många är ni?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)