Anförande om nollvisionen för självmord 04/05

Anf. 73 MIA FRANZÉN (fp):
Fru talman! Kära socialutskott och åhörare! Jag tror på livet, och jag älskar människor. Citatet är hämtat från en person som heter Lars-Gunnar Eklund. Det är en man från näringslivet. Han är egenföretagare med ett starkt socialt engagemang. Han arbetar aktivt i Upplands Bro med att inspirera och ta till vara den som varit sjukskriven eller arbetslös länge och hjälpa till att knyta kontakter och underlätta processen för individen, idékläckaren och den lille företagaren.
Jag vill säga att mitt anförande rekommenderas från 15 år. Vissa delar kan vara synnerligen lämpliga för känsliga åhörare.
Jag tror också på livet, och jag älskar människor. Både arbetslöshet och tillväxt kräver psykiskt starka människor som vet att de inte är vad de gör utan är vad de är. 1 ½ miljon människor har inget jobb att gå till. Arbetslösheten bland ungdomar är stor. De måste vara starka nog att inse att de är vad de är, inte vad de gör, och de måste behålla sin framtidstro.
Den som startar ett nytt företag eller går på en anställningsintervju i god tillväxtanda måste också känna att den är värdefull hur det än går, och att den är värdefull för att den är den den är, inte för det den gör.
Jag har också en vision om att ingen av er här inne ska behöva ta sitt liv om ni hamnar i en plötslig livskris. Är det en orimlig vision?
Ni är så värdefulla var och en, trots att ni alla står på vallistor med flera kompetenta personer ivriga att ta över om ni hoppar av. Men det är just du som är värdefull för oss.
Se dig omkring. Visst är det så. Titta på varandra. Du är älskad för din egen skull. Vem som helst kan bli riksdagsledamot – vem som helst – men ingen annan är som du.
Det är i grund och botten vad suicidprevention handlar om. Så enkelt är det. Det handlar om att ge livskraft och våga ta emot den.
Sverige drabbas av ungefär 1 500 personliga katastrofer om året när en nära och kär väljer att ta sitt liv. Ca 120 av dem är barn från 0 till 23 år. En nollvision som riksdagen snart kanske kan vara mogen att anta – det har låtit så under debatten – men som än så länge avstyrks av ett enigt utskott, är mycket mätbar och konkret och det är en bra inriktning.
Noll är noll, och en är en för mycket.
I dag har vi nollvisioner, som vi har hört tidigare i debatten, för trafikdöden som skördar 500 människors liv varje år. Likaså finns en levande nollvision på narkotikaområdet, som skördar 400 liv om året. Ingen ser väl dessa visioner som hopplösa eller inte värda att arbeta för. Tvärtom – staten satsar mer än 70 miljoner på forskning om trafiksäkerhet. Vi har också fått belysande siffror av Magdalena.
Nollvisionen är ytterst levande på trafikområdet. 2 miljoner satsas på forskning kring självmordsprevention.
Men att förebygga självmord är ingen omöjlig uppgift. En nollvision är ingen omöjlig inriktning. En nollvision är inte detsamma som ett nollmål. Visionen förmedlar, skulle kunna förmedla, en önskan från samhällets sida och ett arbetssätt som främjar den psykiska allmänhälsan, liksom en önskan om att noll personer ska behöva ta sitt liv i stället för att få rätt stöd och hjälp. En är en för mycket. 1 500 människor om året, ja, det talar för sig själv. Det är 1 500 katastrofer.
Hör du det där lilla barnet gråta efter mamma som inte orkade längre? Hur känns det i kroppen hos den som inte orkar mer? Känn efter! Det gör nästan för ont för att tänka på. Det kallas empati, en god egenskap.
Signalvärdet av en nollvision ska vi inte heller underskatta. Vi tänker inte ge upp om dig. Du är värdefull för oss och vi vill inte förlora dig. Det är vad visionen skulle förmedla. Vi ger inte upp, vi vill inte förlora dig.
Inte minst för den förälder som kämpar för att nå sitt barn i dess psykiska lidande skulle en sådan nollvision bli ett hopp om hjälp om läget blir riktigt akut. Och för den som mist någon skulle nollvisionen bli ett hopp om en ljusare framtid för andra.
I dag är det så svårt att få hjälp att en mamma tårögd anförtrodde mig att hennes son efter lång kamp och övertalning fick hjälp av kuratorn på hennes jobb. Vilken tur, vilken miljonvinst på lotto!
Varför ska det vara så svårt? Varför är inte hjälpen lika självklar som vid ett benbrott, och varför söker vi inte lika självklart hjälp? Tänk om vi trodde att benbrott var oläkliga, att ett benbrott inte skulle kunna gå att avhjälpa.
Det är oerhört stort för mig att ett enigt utskott delvis tillstyrker min motion om psykisk hälsa och självmord. Jag är jätteglad för det.
Jag är en överlevare, och jag är skyldig att tala om vad jag hör viskas från alla dem som inte har orkat med. Den lilla elvaåriga pojken som hängde sig kryper upp i min famn. Flickan som tog sömntabletter ler och tar sig för hjärtat. Pappan som sköt sig satte sig just jämte Elina Linna. Han berättar att han saknar sina barn. Mamman som hoppade från ett fönster ger Ulrik Lindgren en varm kram och visar en bild på sina tre barn. Kan ni se dem? De är här just nu.
Om riksdagen skulle anta det program som redan finns framtaget av Nationellt centrum för suicidprevention, skulle det kunna bli ett levande och förebyggande program ute på våra skolor, på vårdcentraler, på boenden och sjukhus, på jobbet, till och med här i riksdagen, och ute i fritidsverksamheter.
Socialutskottet har nu tagit flera små steg åt rätt håll. Betänkandet andas omtanke. Som framtidsforskarna säger: Vi är på väg ut ur industrisamhället och in i känslosamhället. Och uppenbarligen är socialutskottet redo.