Tänk om jag skulle ta och kandidera i EU-valet. Jag vet att det redan kandiderar många mycket kompetenta personer/kvinnor, men för att föra upp frågor om psykisk hälsa som ekonomisk motor och ett gemensamt EU-projekt skulle jag kunna tänka mig att ändå vara med.
Jag tror på samarbete i grunden och vi är ett för litet land för att kunna skapa trygghet ens för oss själva. Ekonomiskt och känslomässigt oberoende tror jag inte på, vare sig för Sverige som nation eller för oss alla som individer. Vi tillhör ett större sammanhang där vi inte kan förneka vårt beroende.
Vi behöver tillsammans forma en mänskligare miljö där vi tar större ansvar för oss själva, varandra, miljön och våra resurser, där vi inte överkonsumerar varandra eller prylar.
70% av mänskligheten handlar om relationer, vi kan inte längre enbart fokusera på de övriga 30%. Jag vill ge fler chansen att leva till 100%, barn, medelålders och äldre, kvinnor och män.
I kris blir vi tvugna att sakta in och börja ta tillvara varandra bättre, vi värderar annorlunda när det kniper.
Mina ledord i en ev kampanj skulle kunna vara : gemenskap, trygghet, ansvar och medmänsklighet
Vi får väl se!
måndag 13 oktober 2008
söndag 31 augusti 2008
Suicidforskning, nytt favoritområde för Leijonborg? ; )
Idag kom Alliansregeringens presentation av en rejäl satsning på forskning. Det är fantastiskt bra att regeringen är så forskningsvänlig och man får hoppas att mycket läggs på klimatforskning och alternativa energikällor till kärnkraft som: sol, vind och vatten! Jag läser vidare i informationen och finner följande:
Tre kriterier har varit vägledande i regeringens prioriteringar:
1. Forskning som kan medverka till att finna lösningar på globala problem
2. Områden där Sverige redan håller världsklass
3. Områden där det finns företag i Sverige som bedriver egen forskning och utveckling och där statens insatser stärker näringslivets och Sveriges utveckling och konkurrenskraft
Jag vet att forskning inom psykisk hälsa och suicidprevention länge kämpat med en mycket knapp budget. Men när jag ser dessa ovanstående kriterier blir jag försiktigt optimistisk, särskilt eftersom regeringen i Folkhälsopropositionen antagit en Nollvision för självmord. Sedan länge satsas stora summor på Vägtrafikforskning och Nollvisionen för trafikdöden (ca 500 döda per år) är en levande vision på alla nivåer. Även hos biltillverkare ligger säkerheten bland topprioriteringarna.
1. Forskning som kan medverka till att finna lösningar på globala problem
Suicid är ett folkhälsoproblem som skördar ca 1500 liv varje år i Sverige. Suicid är också ett globalt problem som jobbas med på många olika håll. NASP(Nationellt Prevention av suicid och Psykisk Ohälsa vid Karolinska Institutet) ) har flera internationella uppdrag, utbyten och samarbeten, Västsvenska Nätverket för Suicidprevention samarbetar med Danska och Norska kollegor. Utbyte i forskningssammanhang blir extra viktigt eftersom Sverige trots allt är ett litet land som själva inte hittills satsat mycket på detta område.
2.Områden där sverige redan håller världsklass
Våra kunniga forskare bla Danuta Wasserman och Jan Beskow, det finns många fler som skulle kunna få större utrymme om resurser fanns, har högt anseende inom Suicidforskningen, även utanför Sveriges gränser. Danuta Wasserman fick i juni i år Nordiska Folkhälsopriset från Nordiska ministerrådet och Nordiska Högskolan för folkhälsovetenskap . Motiveringen till priset som gavs D.W. lyder " för hennes arbete att förebygga psykisk ohälsa, i synnerhet dess tragiska följder i form av självmord. Hon har arbetat i samverkan med samhället lokalt med skolor, arbetsplatser och hälso-och sjukvård och också byggt upp ett internationellt nätverk kring forskning att förebygga självmord."
Fler preventionsmetoder behöver prövas, för att kunna bli evidensbaserade, vilket kräver resurser, och nya behöver forskas fram och spridas i stärkandet av vår psykiska hälsa, Psykisk Livräddning bör bli en stor folkbildningssatsning.
Alliansregeringen satsar något mer på suicidprevention än den förra regeringen men summorna är försvinnande små om man gör bara en snabb jämförelse med vad som satsas på Nollvisionen för trafikdöden. Förhållandet är ungefär att man satsar ca 3 MKr på Suicidforskning (samt 1 Mkr till SPES och NSPH) och 70 Mkr på trafikforskning, men det är svårt att uppskatta hur mycket vardera område får totalt eftersom det är så många olika aktörer, kommunala, privata och landstingsstyrda. Men jämförelsen känns ändå barock! Hur mycket är ett räddat människoliv värt?
3. Områden där det finns företag i Sverige som bedriver egen forskning och utveckling och där statens insatser stärker näringslivets och Sveriges utveckling och konkurrenskraft.
Kostnaderna för vår ökande psykiska ohälsa är enorma, både rent mänskligt men också ekonomiskt. Vi måste må bra både till kropp och själ för att klara de omställningar konkurrensen från omvärlden kräver. Det finns företag/ideella föreningar och enheter som skulle kunna stötta näringslivets egna satsningar på ökad psykisk hälsa, skolsköterskor och kuratorer som behöver utrymmet, tiden och resurserna att satsa på detta område, det finns forskarkompetens som idag måste "stjäla tid" från sitt avlönade arbete för att kunna forska inom preventionen. Det finns forskning och utveckling inom Suicidprevention i Sverige som bättre skulle kunna tas tillvara och också i förlängningen kunna exporteras i större utsträckning än idag till andra länder, som liksom vi, inser att nivåerna och kostnaderna för psykisk ohälsa och suicid är alldelses för höga. Sverige har inte råd att borse från det nationalekonomiska bortfall suicid och ohälsa medför. Medmänskligt sett har vi inte heller råd att förlora liv på liv utan att reagera! Det finns hopp! Det finns hjälp och det finns en ljusning, Alliansen satsar på Forskning och prevention!
Tre kriterier har varit vägledande i regeringens prioriteringar:
1. Forskning som kan medverka till att finna lösningar på globala problem
2. Områden där Sverige redan håller världsklass
3. Områden där det finns företag i Sverige som bedriver egen forskning och utveckling och där statens insatser stärker näringslivets och Sveriges utveckling och konkurrenskraft
Jag vet att forskning inom psykisk hälsa och suicidprevention länge kämpat med en mycket knapp budget. Men när jag ser dessa ovanstående kriterier blir jag försiktigt optimistisk, särskilt eftersom regeringen i Folkhälsopropositionen antagit en Nollvision för självmord. Sedan länge satsas stora summor på Vägtrafikforskning och Nollvisionen för trafikdöden (ca 500 döda per år) är en levande vision på alla nivåer. Även hos biltillverkare ligger säkerheten bland topprioriteringarna.
1. Forskning som kan medverka till att finna lösningar på globala problem
Suicid är ett folkhälsoproblem som skördar ca 1500 liv varje år i Sverige. Suicid är också ett globalt problem som jobbas med på många olika håll. NASP(Nationellt Prevention av suicid och Psykisk Ohälsa vid Karolinska Institutet) ) har flera internationella uppdrag, utbyten och samarbeten, Västsvenska Nätverket för Suicidprevention samarbetar med Danska och Norska kollegor. Utbyte i forskningssammanhang blir extra viktigt eftersom Sverige trots allt är ett litet land som själva inte hittills satsat mycket på detta område.
2.Områden där sverige redan håller världsklass
Våra kunniga forskare bla Danuta Wasserman och Jan Beskow, det finns många fler som skulle kunna få större utrymme om resurser fanns, har högt anseende inom Suicidforskningen, även utanför Sveriges gränser. Danuta Wasserman fick i juni i år Nordiska Folkhälsopriset från Nordiska ministerrådet och Nordiska Högskolan för folkhälsovetenskap . Motiveringen till priset som gavs D.W. lyder " för hennes arbete att förebygga psykisk ohälsa, i synnerhet dess tragiska följder i form av självmord. Hon har arbetat i samverkan med samhället lokalt med skolor, arbetsplatser och hälso-och sjukvård och också byggt upp ett internationellt nätverk kring forskning att förebygga självmord."
Fler preventionsmetoder behöver prövas, för att kunna bli evidensbaserade, vilket kräver resurser, och nya behöver forskas fram och spridas i stärkandet av vår psykiska hälsa, Psykisk Livräddning bör bli en stor folkbildningssatsning.
Alliansregeringen satsar något mer på suicidprevention än den förra regeringen men summorna är försvinnande små om man gör bara en snabb jämförelse med vad som satsas på Nollvisionen för trafikdöden. Förhållandet är ungefär att man satsar ca 3 MKr på Suicidforskning (samt 1 Mkr till SPES och NSPH) och 70 Mkr på trafikforskning, men det är svårt att uppskatta hur mycket vardera område får totalt eftersom det är så många olika aktörer, kommunala, privata och landstingsstyrda. Men jämförelsen känns ändå barock! Hur mycket är ett räddat människoliv värt?
3. Områden där det finns företag i Sverige som bedriver egen forskning och utveckling och där statens insatser stärker näringslivets och Sveriges utveckling och konkurrenskraft.
Kostnaderna för vår ökande psykiska ohälsa är enorma, både rent mänskligt men också ekonomiskt. Vi måste må bra både till kropp och själ för att klara de omställningar konkurrensen från omvärlden kräver. Det finns företag/ideella föreningar och enheter som skulle kunna stötta näringslivets egna satsningar på ökad psykisk hälsa, skolsköterskor och kuratorer som behöver utrymmet, tiden och resurserna att satsa på detta område, det finns forskarkompetens som idag måste "stjäla tid" från sitt avlönade arbete för att kunna forska inom preventionen. Det finns forskning och utveckling inom Suicidprevention i Sverige som bättre skulle kunna tas tillvara och också i förlängningen kunna exporteras i större utsträckning än idag till andra länder, som liksom vi, inser att nivåerna och kostnaderna för psykisk ohälsa och suicid är alldelses för höga. Sverige har inte råd att borse från det nationalekonomiska bortfall suicid och ohälsa medför. Medmänskligt sett har vi inte heller råd att förlora liv på liv utan att reagera! Det finns hopp! Det finns hjälp och det finns en ljusning, Alliansen satsar på Forskning och prevention!
lördag 30 augusti 2008
Salemdagen 30 augusti 2008
Solen sken idag och det var massor av folk i Skönviksparken i salem. Vi folkpartister var självklart på plats med nya tävlingar. Vi hade denna gång bollkastning och frågetävling. Främst lockades barnen av bollkastandet men det var väldigt roligt. Vissa barn kom gång på gång för att få bättre och bättre resultat. Jättekul! Sedan hade vi material också om skolan, om psykiatrin, om integration och äldreomsorg. Sådan information går inte åt som smör i solsken, det gjorde däremot godiset. Säga vad man vill om föreningsaktiviteter och politiskt engagemang, men det är soligt roligt att träffa både politiska motståndare och vänner en dag som denna. Salems kommun är så pass liten, trots att vi växer så det knakar, att man känner igen många och får kramar till höger och vänster. En allt som allt lyckad dag!
Tack alla Salembor och föreningsaktiva, vi ses nästa år igen!
Ordföranden
Mia Franzén
Tack alla Salembor och föreningsaktiva, vi ses nästa år igen!
Ordföranden
Mia Franzén
fredag 29 augusti 2008
För dina ögon Jan Björklund, skolminister
Börja med att älska, inifrån och ut!
Jag var på minnesstund vid 2-årsdagen från då Måns Jenninger, den lille 14-årige killen från Lerum, tog sitt liv. När jag såg bilderna och videoklippen med Måns och hörde om hans unika lilla personlighet var det som om mitt hjärta brast i tyst gråt. Han hade ju så kort tid kvar till grundskoletidens slut… Men han orkade inte hela vägen!
Jag kände igen mig själv i Måns. Och jag önskade så starkt att jag kunde ha gjort något för alla dessa barn som lider sig genom skoltiden, och särskilt för Måns. Jag har själv försökt se det som att denna tid hade en mening för mig. Meningen var att jag skulle bli just politiker och kämpa för dem som inte skriker högst, för personer som Måns.
Jag gick faktiskt med i folkpartiet när jag var 14 år för att få nya kompiskretsar, personer som inte redan dömt ut mig enligt ”god” skoltradition. Jag fick inte så många nya kompisar, stämpeln som snäll tönt har jag fått jobba mot i många år, men mitt starka engagemang och min kärlek till människor fick något att börja brinna inom mig.
Människovärdet, det unika och okränkbara, borde få ta större plats på våra dagordningar. Hur behandlar vi varandra? Hur lyssnar vi på varandra? Hur tar vi vara på varandra? Hur respekterar vi varandra? Och hur vågar vi ta i de svåra samtalsämnena med kärlek och omtanke?
Jag VET att min skoltid var svår och ensam. Jag kände mig genom hela grundskolan osynlig och utanför, jag var osäker och ensam, jag var känslig och reflekterande. Jag VET att om någon utav mina lärare eller kamrater hade SETT mig och min ensamhet, visat mig att de förstått att jag hade det svårt, så hade det underlättat. Det är så små saker som gör skillnad. Ett vänligt ord, en varm blick, inga stora omvälvande saker alls. Jag tror att många lärare känner sig vanmäktiga och osäkra när de ser att någon elev hamnar utanför och ständigt går ensam. Och istället för att göra det lilla då, så väljer läraren att inte göra något alls, inte av elakhet utan av vanmakt.
I efterhand har jag pratat med flera av mina lärare och klasskamrater, de vittnar samtliga om hur annorlunda jag var, ensam jämt och satt ofta utanför klassrummet varje rast, i korridoren, på golvet, ensam med min skrivbok - hör och häpna! De SÅG mig! Men när lag skulle väljas på gymnastiken, då blev jag alltid lämnad åt att gå till det lag som fick välja sist, ingen bemödade sig ens om att säga mitt namn. Och när vi var på utflykt i skogen blev jag lämnad att gå ensam och rädd hem när de andra fick skjuts med cyklar, lärarna åkte bil… Jag satt alltid ensam i matsalen, dessa avskyvärda långa lunchraster.
Men mobbad, nej, det kan ingen minnas att jag blev.
Vår klass var ju den ”snällaste” klassen i skolan, vad det gjorde ont att höra det jämt. Mina föräldrar ville gå till lärarna och prata, försöka göra något åt min situation, men jag vägrade envist och de led med mig. Det var viktigt att de lät mig bestämma det, att jag kunde fortsätta pusta efter svåra skoldagar i förtroende och ändå bli respekterad av dem där hemma. Vi hade många svåra samtal och jag hade många svåra tankar. Men, hur mycket kärlek man än får därhemma, är det svårt att aldrig få känna sig delaktig i skolan.
Skolan är hela världen då.
Skolan representerar hela världen, och känner man sig värdelös i hela världen… Ja, precis så farligt är det! Det skulle inte skada om fler vågade ge lite, till den som inget har, vågade se den osynlige och med risk för att göra det lilla tänka på att det förändrar hela världen!
Till dig som lider idag, och till dig som står nära och känner vanmakt, var inte rädd! Det är bara livet som vänder sig i sömnen. Du är sååå värdefull! Som du är, och du har rätt att både få och ge respekt, du har rätt till ditt unika människovärde. Var du än är i din ensamhet, det är inte hela världen och ensamhetens gemenskap är större än jag någonsin kunde ana…
Och så till dig Jan Björklund. Bra att du driver en återupprustning av skolhälsovården-med en skolhälsa för både kropp och själ. Det är inte en dag för tidigt. Betänk att om du gör lite på detta område kan det göra stor nytta. Vi vill inte förlora personer som Måns Jenninger. Vi vill inte förlora någon.
Och: hör av dig om du behöver en kram eller ett leende
Mia Franzén, mamma, medmänniska, jurist och fd riksdagsledamot, politisk debattör
Jag var på minnesstund vid 2-årsdagen från då Måns Jenninger, den lille 14-årige killen från Lerum, tog sitt liv. När jag såg bilderna och videoklippen med Måns och hörde om hans unika lilla personlighet var det som om mitt hjärta brast i tyst gråt. Han hade ju så kort tid kvar till grundskoletidens slut… Men han orkade inte hela vägen!
Jag kände igen mig själv i Måns. Och jag önskade så starkt att jag kunde ha gjort något för alla dessa barn som lider sig genom skoltiden, och särskilt för Måns. Jag har själv försökt se det som att denna tid hade en mening för mig. Meningen var att jag skulle bli just politiker och kämpa för dem som inte skriker högst, för personer som Måns.
Jag gick faktiskt med i folkpartiet när jag var 14 år för att få nya kompiskretsar, personer som inte redan dömt ut mig enligt ”god” skoltradition. Jag fick inte så många nya kompisar, stämpeln som snäll tönt har jag fått jobba mot i många år, men mitt starka engagemang och min kärlek till människor fick något att börja brinna inom mig.
Människovärdet, det unika och okränkbara, borde få ta större plats på våra dagordningar. Hur behandlar vi varandra? Hur lyssnar vi på varandra? Hur tar vi vara på varandra? Hur respekterar vi varandra? Och hur vågar vi ta i de svåra samtalsämnena med kärlek och omtanke?
Jag VET att min skoltid var svår och ensam. Jag kände mig genom hela grundskolan osynlig och utanför, jag var osäker och ensam, jag var känslig och reflekterande. Jag VET att om någon utav mina lärare eller kamrater hade SETT mig och min ensamhet, visat mig att de förstått att jag hade det svårt, så hade det underlättat. Det är så små saker som gör skillnad. Ett vänligt ord, en varm blick, inga stora omvälvande saker alls. Jag tror att många lärare känner sig vanmäktiga och osäkra när de ser att någon elev hamnar utanför och ständigt går ensam. Och istället för att göra det lilla då, så väljer läraren att inte göra något alls, inte av elakhet utan av vanmakt.
I efterhand har jag pratat med flera av mina lärare och klasskamrater, de vittnar samtliga om hur annorlunda jag var, ensam jämt och satt ofta utanför klassrummet varje rast, i korridoren, på golvet, ensam med min skrivbok - hör och häpna! De SÅG mig! Men när lag skulle väljas på gymnastiken, då blev jag alltid lämnad åt att gå till det lag som fick välja sist, ingen bemödade sig ens om att säga mitt namn. Och när vi var på utflykt i skogen blev jag lämnad att gå ensam och rädd hem när de andra fick skjuts med cyklar, lärarna åkte bil… Jag satt alltid ensam i matsalen, dessa avskyvärda långa lunchraster.
Men mobbad, nej, det kan ingen minnas att jag blev.
Vår klass var ju den ”snällaste” klassen i skolan, vad det gjorde ont att höra det jämt. Mina föräldrar ville gå till lärarna och prata, försöka göra något åt min situation, men jag vägrade envist och de led med mig. Det var viktigt att de lät mig bestämma det, att jag kunde fortsätta pusta efter svåra skoldagar i förtroende och ändå bli respekterad av dem där hemma. Vi hade många svåra samtal och jag hade många svåra tankar. Men, hur mycket kärlek man än får därhemma, är det svårt att aldrig få känna sig delaktig i skolan.
Skolan är hela världen då.
Skolan representerar hela världen, och känner man sig värdelös i hela världen… Ja, precis så farligt är det! Det skulle inte skada om fler vågade ge lite, till den som inget har, vågade se den osynlige och med risk för att göra det lilla tänka på att det förändrar hela världen!
Till dig som lider idag, och till dig som står nära och känner vanmakt, var inte rädd! Det är bara livet som vänder sig i sömnen. Du är sååå värdefull! Som du är, och du har rätt att både få och ge respekt, du har rätt till ditt unika människovärde. Var du än är i din ensamhet, det är inte hela världen och ensamhetens gemenskap är större än jag någonsin kunde ana…
Och så till dig Jan Björklund. Bra att du driver en återupprustning av skolhälsovården-med en skolhälsa för både kropp och själ. Det är inte en dag för tidigt. Betänk att om du gör lite på detta område kan det göra stor nytta. Vi vill inte förlora personer som Måns Jenninger. Vi vill inte förlora någon.
Och: hör av dig om du behöver en kram eller ett leende
Mia Franzén, mamma, medmänniska, jurist och fd riksdagsledamot, politisk debattör
Bostadsrätt för integration?
Samhället ska inte lura in människor i skuldfällor!
Eller Välkommen till Sverige ! - med armbågen
För ett par år sedan besökte jag Medborgarkontoret i Fittja. Eftersom jag satt med i riksdagens lagutskott var givetvis skuldhantering en av frågorna jag hade med mig dit. Det jag fick höra skrämde mig rejält.
Nysvenska familjeförsörjare som hamnat i en skuldfälla för att de lockats att starta eget företag fanns flera exempel på. Den som kommit till Sverige var givetvis extra lättlurad in i småföretagarfällan. När det gick trögt att bli anställd, kanske p g a språksvårigheter, men trist nog för de flesta, säkert mer av fördomar som bromsklossar, fick den arbetslöse veta att denne kunde få ett ”starta-eget-bidrag” och generösa lånevillkor för ett uppstarts-kapital. Med drömmen för ögonen att klara sin och familjens försörjning på egna ben slängde sig den arbetslöse ut i småföretagarbranschen.
De flesta infödda svenskar VET att egenföretagande med svenska företagsregler, blankett ifylleri-tosseri, märkliga moms och övriga skatteregler, det näst intill obefintliga socialförsäkringsskyddet och dessutom riskerandet av den egna ekonomin, fungerar mycket avskräckande för prövandet av egna idéer.
Men i andra länder är det inte lika ouppskattat med egenföretagande och varför skulle Sverige hälsa mig välkommen med armbågen? Klart att man vill mig väl!?
Efter en liten tids egenföretagande tar drömmen slut och verkligheten vid. När räkningar och blanketter dimper ner i brevlådan är det bara att hoppas att den nysvenske inte gått och köpt bostadsrätt också…
Just i Norsborg-, Fittja- och Hallunda-, Albyområdena har många hyresrätter blivit bostadsrätter. För dem som det går bra för är detta jättebra, men när värdet på bostadsrätten stigit blir denna också ett kapital som kan frigöras när skulderna hopas. Detta är alltså en slags försäkring som när den tagits ut blir en än värre problematik. Vem kan få en hyresrätt när den är på ruinens brant och hamnat hos kronofogden? Som arbetslös?
Fittjas medborgarkontor berättar vidare om att Botkyrkabyggen inte heller tar emot ”prickade” hyresgäster. Provisoriska bostäder, bl ahusvagnar, runt om i länet ordnades alltså till familjer med barn. Barn som får svårt att gå kvar i sin skolan, mister sina kamrater och lider i familjens skuldsatta och pressade situation.
Tragedier! Katastrofer!
Nu talas mycket om friheten att äga sin egen bostad. Det talas om generösa erbjudanden till hyresgäster att få köpa sin egen lägenhet, det talas om förmånliga lån för dem som har svårt att gå via vanlig bank och jag kan inte annat än oroas för dem som på detta sätt ”luras in i skuldfällan och blir mottagen i Sverige med armbågen”. Integration…
På allvar måste funderas över utförsäljningarnas/ombildningarnas avigsidor. Och ärligt talat måste även hyresgästernas situation i de nya bostadsrättsområdena seriöst uppmärksammas.
Vem vågar ta i denna heta potatis?!
Ps Jag anser vidare att våra småföretagarregler verkligen borde förändras. Det borde inte vara så oförmånligt och farligt att bli egen-företagare som det fortfarande är i Sverige, både för infödda svenskar och nya. Vårt socialförsäkringssystem borde också förändras så att det blir ett fungerande skydd även för bostadsrätts- och villainnehavare, för småföretagare, innovatörer och studerande, som tillfälligt kan hamna i en krissituation. Vi måste få in mer flexibilitet och mer medmänsklighet i myndigheternas bemötande av dem som försöker göra sitt bästa för att bidra till samhället och tillväxten. Utan dessa förändringar hamnar vi i en ond spiral av allt färre som vågar pröva sina idéer av rädsla att inte bara misslyckas för egen del, utan för hela sin familjs och barnens del också.
Eller Välkommen till Sverige ! - med armbågen
För ett par år sedan besökte jag Medborgarkontoret i Fittja. Eftersom jag satt med i riksdagens lagutskott var givetvis skuldhantering en av frågorna jag hade med mig dit. Det jag fick höra skrämde mig rejält.
Nysvenska familjeförsörjare som hamnat i en skuldfälla för att de lockats att starta eget företag fanns flera exempel på. Den som kommit till Sverige var givetvis extra lättlurad in i småföretagarfällan. När det gick trögt att bli anställd, kanske p g a språksvårigheter, men trist nog för de flesta, säkert mer av fördomar som bromsklossar, fick den arbetslöse veta att denne kunde få ett ”starta-eget-bidrag” och generösa lånevillkor för ett uppstarts-kapital. Med drömmen för ögonen att klara sin och familjens försörjning på egna ben slängde sig den arbetslöse ut i småföretagarbranschen.
De flesta infödda svenskar VET att egenföretagande med svenska företagsregler, blankett ifylleri-tosseri, märkliga moms och övriga skatteregler, det näst intill obefintliga socialförsäkringsskyddet och dessutom riskerandet av den egna ekonomin, fungerar mycket avskräckande för prövandet av egna idéer.
Men i andra länder är det inte lika ouppskattat med egenföretagande och varför skulle Sverige hälsa mig välkommen med armbågen? Klart att man vill mig väl!?
Efter en liten tids egenföretagande tar drömmen slut och verkligheten vid. När räkningar och blanketter dimper ner i brevlådan är det bara att hoppas att den nysvenske inte gått och köpt bostadsrätt också…
Just i Norsborg-, Fittja- och Hallunda-, Albyområdena har många hyresrätter blivit bostadsrätter. För dem som det går bra för är detta jättebra, men när värdet på bostadsrätten stigit blir denna också ett kapital som kan frigöras när skulderna hopas. Detta är alltså en slags försäkring som när den tagits ut blir en än värre problematik. Vem kan få en hyresrätt när den är på ruinens brant och hamnat hos kronofogden? Som arbetslös?
Fittjas medborgarkontor berättar vidare om att Botkyrkabyggen inte heller tar emot ”prickade” hyresgäster. Provisoriska bostäder, bl ahusvagnar, runt om i länet ordnades alltså till familjer med barn. Barn som får svårt att gå kvar i sin skolan, mister sina kamrater och lider i familjens skuldsatta och pressade situation.
Tragedier! Katastrofer!
Nu talas mycket om friheten att äga sin egen bostad. Det talas om generösa erbjudanden till hyresgäster att få köpa sin egen lägenhet, det talas om förmånliga lån för dem som har svårt att gå via vanlig bank och jag kan inte annat än oroas för dem som på detta sätt ”luras in i skuldfällan och blir mottagen i Sverige med armbågen”. Integration…
På allvar måste funderas över utförsäljningarnas/ombildningarnas avigsidor. Och ärligt talat måste även hyresgästernas situation i de nya bostadsrättsområdena seriöst uppmärksammas.
Vem vågar ta i denna heta potatis?!
Ps Jag anser vidare att våra småföretagarregler verkligen borde förändras. Det borde inte vara så oförmånligt och farligt att bli egen-företagare som det fortfarande är i Sverige, både för infödda svenskar och nya. Vårt socialförsäkringssystem borde också förändras så att det blir ett fungerande skydd även för bostadsrätts- och villainnehavare, för småföretagare, innovatörer och studerande, som tillfälligt kan hamna i en krissituation. Vi måste få in mer flexibilitet och mer medmänsklighet i myndigheternas bemötande av dem som försöker göra sitt bästa för att bidra till samhället och tillväxten. Utan dessa förändringar hamnar vi i en ond spiral av allt färre som vågar pröva sina idéer av rädsla att inte bara misslyckas för egen del, utan för hela sin familjs och barnens del också.
torsdag 28 augusti 2008
Karriärspappan Pontus Schultz
... funderar i tidningen Citys krönika över förebilder. Jag har varit Karriärsmamma länge nu, min son är 10 idag. När jag ser mig själv i spegeln undrar jag om jag om jag är en förebild.
Min sons pappa och jag skilde oss redan när sonen var runt ett år. Det kändes som ett otroligt misslyckande, trots att vi känt varandra i tio år var vi ändå inte redo att bli föräldrar tillsammans. Då tog jag min juristexamen. Samtidigt jobbade jag men hade det mycket svårt ekonomiskt. Jag ringde socialkontoret och bad om hjälp tillfälligt. Min son behövde dyra astmamediciner, jag fick inte anstånd med att betala studielånet(de tog inte hänsyn till försörjningsbörda) och jag fick ingen hjälp från socialen (de tog inte hänsyn till studielån) och de krävde att jag skulle byta dagis (från föräldrakooperativ till kommunalt). Då var varje hundralapp ovärderlig. Något eller ett par år efter min ekonomiska kris kom en extra utbetalning av bostadsbidrag, de hade kommit på att jag fått för lite, jag kunde knappt hålla mig för skratt (det gäller att ha humor). Då tjänade jag mycket bra, oförskämt bra men kommer alltid att minnas hur tufft det kan vara.
Eftersom sonen var så sjuk förstod jag att någon juristfirma inte skulle vilja anställa mig, jag försökte inte ens. Istället blev jag landstingsrådssekreterare hos två fantastiska chefer som förstod och gav mig flexibiliteten att vara mamma också. Jag jobbade många gånger på dagarna och vakade på nätterna, ensam. Det var tufft eftersom jag ville göra ett riktigt bra jobb hos dessa så generösa chefer (Birgitta Rydberg och Andres Käärik).
Sett i backspegeln tycker jag att jag levererade ganska mycket under året jag var där. Flera rapporter om Världens finaste vårdpersonal, Världens finaste vård för äldre , Världens finaste vård för kvinnor, vi hade monter på Hälsomässan och kampanjade inför valet. Att stötta och inspirera personvalskampanjarna var en del av mitt jobb liksom att skapa en bättre gruppdynamik i Landstingsgruppen. Allt under ett mycket intensivt år.
Sedan kom valet 2002 där jag hade kandiderat till riksdagen. Valet blev en stor framgång och jag kom in. Under hela mandatperioden var det en hel del resande och sena möten. Min mor och far ställde upp ofta för mig och sonen. Ändå var jag ju ledig och hemma mer än de flesta föräldrar. Tidig hämtning från dagis och sedan fritids hade jag de flesta måndagar och fredagar, loven var oftast möjligt att arbeta hemifrån på. Jag tyckte att jag fanns mycket där för min son och han fanns mycket där för mig, men...
Valet 2006 vid den centrala valvakan var min son den lyckligaste för kvällen: Jippie ,nu åkte mamma ur riksdagen!
Vad ska man säga, tiden för barnen är alltid för kort! Deadline för tvätthögen, gympapåsen, matsäcken, disken, maten, läxan, nattningen, samtalen, föräldramötet, fotbollen är oftast fler än de man får på jobbet. Som karriärsmamma/pappa får man nog lära sig att leva med snurrigheten i alla deadline. En förebild blir gärna lite dimmad och lycklifierad, det ser så himla bra ut. Testa med spegeln, ta en tvättsvamp med tvål och dutta lite i alla kanter, le efter en tidig uppstigning efter en sömnlös natt och du har din förebild!
Ingen är bättre än du! Barnen älskar oss ovillkorligt-det är underbart men också skrämmande för..
Ingen är heller sämre- det är vår lott att skapa mer eller mindre svåra traumatiska upplevelser för barnen så att de har något att jobba med resten av livet, det är vår huvuduppgift- att vara så pass dåliga föräldrar att de får lusten, viljan, orken att försöka vara lite bättre när DE blir föräldrar!
Eller?!
Min sons pappa och jag skilde oss redan när sonen var runt ett år. Det kändes som ett otroligt misslyckande, trots att vi känt varandra i tio år var vi ändå inte redo att bli föräldrar tillsammans. Då tog jag min juristexamen. Samtidigt jobbade jag men hade det mycket svårt ekonomiskt. Jag ringde socialkontoret och bad om hjälp tillfälligt. Min son behövde dyra astmamediciner, jag fick inte anstånd med att betala studielånet(de tog inte hänsyn till försörjningsbörda) och jag fick ingen hjälp från socialen (de tog inte hänsyn till studielån) och de krävde att jag skulle byta dagis (från föräldrakooperativ till kommunalt). Då var varje hundralapp ovärderlig. Något eller ett par år efter min ekonomiska kris kom en extra utbetalning av bostadsbidrag, de hade kommit på att jag fått för lite, jag kunde knappt hålla mig för skratt (det gäller att ha humor). Då tjänade jag mycket bra, oförskämt bra men kommer alltid att minnas hur tufft det kan vara.
Eftersom sonen var så sjuk förstod jag att någon juristfirma inte skulle vilja anställa mig, jag försökte inte ens. Istället blev jag landstingsrådssekreterare hos två fantastiska chefer som förstod och gav mig flexibiliteten att vara mamma också. Jag jobbade många gånger på dagarna och vakade på nätterna, ensam. Det var tufft eftersom jag ville göra ett riktigt bra jobb hos dessa så generösa chefer (Birgitta Rydberg och Andres Käärik).
Sett i backspegeln tycker jag att jag levererade ganska mycket under året jag var där. Flera rapporter om Världens finaste vårdpersonal, Världens finaste vård för äldre , Världens finaste vård för kvinnor, vi hade monter på Hälsomässan och kampanjade inför valet. Att stötta och inspirera personvalskampanjarna var en del av mitt jobb liksom att skapa en bättre gruppdynamik i Landstingsgruppen. Allt under ett mycket intensivt år.
Sedan kom valet 2002 där jag hade kandiderat till riksdagen. Valet blev en stor framgång och jag kom in. Under hela mandatperioden var det en hel del resande och sena möten. Min mor och far ställde upp ofta för mig och sonen. Ändå var jag ju ledig och hemma mer än de flesta föräldrar. Tidig hämtning från dagis och sedan fritids hade jag de flesta måndagar och fredagar, loven var oftast möjligt att arbeta hemifrån på. Jag tyckte att jag fanns mycket där för min son och han fanns mycket där för mig, men...
Valet 2006 vid den centrala valvakan var min son den lyckligaste för kvällen: Jippie ,nu åkte mamma ur riksdagen!
Vad ska man säga, tiden för barnen är alltid för kort! Deadline för tvätthögen, gympapåsen, matsäcken, disken, maten, läxan, nattningen, samtalen, föräldramötet, fotbollen är oftast fler än de man får på jobbet. Som karriärsmamma/pappa får man nog lära sig att leva med snurrigheten i alla deadline. En förebild blir gärna lite dimmad och lycklifierad, det ser så himla bra ut. Testa med spegeln, ta en tvättsvamp med tvål och dutta lite i alla kanter, le efter en tidig uppstigning efter en sömnlös natt och du har din förebild!
Ingen är bättre än du! Barnen älskar oss ovillkorligt-det är underbart men också skrämmande för..
Ingen är heller sämre- det är vår lott att skapa mer eller mindre svåra traumatiska upplevelser för barnen så att de har något att jobba med resten av livet, det är vår huvuduppgift- att vara så pass dåliga föräldrar att de får lusten, viljan, orken att försöka vara lite bättre när DE blir föräldrar!
Eller?!
Appropå FRA...
...denna diskussion tycks bli oändlig. Jag skulle bara vilja rikta några lugnande ord till alla mina liberala vänner. Det finns fler viktiga politiska frågor! Och det är inte så farligt att tycka och tänka olika, inte ens att göra det på ledarsidor och debattsidor.
Lojalitet i politiska sammanhang har jag upplevt vara ett brett begrepp, med många bottnar.
Jag tycker att det är häftigt att vi har representanter för många riktningar i folkpartiet, att vi lyssnar in och hör olika. Det är inte så farligt, det är dynamiskt och inspirerande.
Med tanke på framtida personvalskampanjande blir lojalitetsfrågan ännu mer mångtydig, det är alltid en svår avvägningsfråga vem man ska lyssna på, sina väljare eller sitt parti. Den som följt partilinjen riskerar också att aldrig bli "massmedialt gångbar" en nobody alltså. Och vem vill företrädas av en sådan? Vad står den för och vems mandat tror ni att denne får?
Personligt ansvar utkrävs ofta-då borde det vara helt ok med personliga ställningstaganden också.
Annars kunde det räcka med en röstande från varje parti- det skulle bli billigt, men knappast demokratiskt eller dynamiskt.
Se det positivt istället med oliktänkare, när de får röster får ditt parti röster och det gynnar även dig, du som varit "lojal".
Många högt uppsatta i folkpartiet kan inte betrakta sig själva som föregångare av den lojala linjen, vilka frågor om inte just de kontroversiella har lett till publicitet och därmed mer makt?
Men som sagt, utan att säga vare sig bu eller bä i själva sakfrågan. FRA börjar bli tjatigt, kom med något nytt och banbrytande, gärna kontroversiellt - vad sägs om att plocka ner alla övervakningkameror vid biltullar och vägar?
Vore ett lyft för integriteten kan jag tycka eller att slippa ha registrerat "frånskild" i personbeviset under civilstånd ...
Lojalitet i politiska sammanhang har jag upplevt vara ett brett begrepp, med många bottnar.
Jag tycker att det är häftigt att vi har representanter för många riktningar i folkpartiet, att vi lyssnar in och hör olika. Det är inte så farligt, det är dynamiskt och inspirerande.
Med tanke på framtida personvalskampanjande blir lojalitetsfrågan ännu mer mångtydig, det är alltid en svår avvägningsfråga vem man ska lyssna på, sina väljare eller sitt parti. Den som följt partilinjen riskerar också att aldrig bli "massmedialt gångbar" en nobody alltså. Och vem vill företrädas av en sådan? Vad står den för och vems mandat tror ni att denne får?
Personligt ansvar utkrävs ofta-då borde det vara helt ok med personliga ställningstaganden också.
Annars kunde det räcka med en röstande från varje parti- det skulle bli billigt, men knappast demokratiskt eller dynamiskt.
Se det positivt istället med oliktänkare, när de får röster får ditt parti röster och det gynnar även dig, du som varit "lojal".
Många högt uppsatta i folkpartiet kan inte betrakta sig själva som föregångare av den lojala linjen, vilka frågor om inte just de kontroversiella har lett till publicitet och därmed mer makt?
Men som sagt, utan att säga vare sig bu eller bä i själva sakfrågan. FRA börjar bli tjatigt, kom med något nytt och banbrytande, gärna kontroversiellt - vad sägs om att plocka ner alla övervakningkameror vid biltullar och vägar?
Vore ett lyft för integriteten kan jag tycka eller att slippa ha registrerat "frånskild" i personbeviset under civilstånd ...
onsdag 20 augusti 2008
Nollvisionen - från idé till handling
Med uppkavlade ärmar har jag kastat mig över det suicidpreventiva arbetet i västsverige, med stor lust och glädje. Det finns så mycket att göra och med den borgerliga regeringens nollvision för självmord följer en tuff agenda.
Psykisk ohälsa kan drabba vem som helst, rik som fattig, gammal som ung, men en sak är säker risken för suicid eller andra typer av självskadande handlingar förstärks vid påverkan av alkohol och droger. Statens Folkhälsoinstitut har presenterat en rapport som just visar på sambandet mellan psykisk ohälsa och alkoholkonsumtion bland ungdomar . Den heter:”Psykisk ohälsa och alkoholkonsumtion – hur hänger det ihop?” Sammantaget visar rapporten att olika typer av psykisk ohälsa, både inåtvänd, utagerande samt självskadande beteende hänger samman med hög alkoholkonsumtion.
Huruvida man dricker för att man är deprimerad eller om man är deprimerad för att man dricker, rapporten visar att sambandet går i båda riktningar. Sannolikt förstärker riskfaktorerna även varandra, är ungdomar deprimerade så dricker de mer och blir mer deprimerade.
Alkoholen kan i sig leda till ett ökat självskadebeteende men kan också, tillsammans med exempelvis ångest och depression, ytterligare förstärka benägenheten att skada sig själv.
Rapporten visar att risken för självskada ökar med mellan två och fem gånger vid alkoholkonsumtion och depressionsrisken ökar med hela 50% vid hög alkoholkonsumtion.
Och så kom häromdagen ytterligare varningsrapporter om ökad narkotikaanvändning bland unga. Tidigare hade jag tyckt att bruket/missbruket var det stora och allvarliga i sig, men nu tänker jag annorlunda. Idag ställer jag mig frågan varför så många unga känner att de inte är lyckliga nog i sig själva, utan behöver berusningen för att förhöja livsglädjen? Och ovanpå detta riskhöjningen när känslorna förstärks och förvrids vid påverkan.
Det man känner livsavgörande efter några glas vin är oftast bortblåst redan nästa dag. Jag har lärt mig det nu, vid 37 år, men vad visste väl jag om det när jag var runt 20?
Under påverkan kan en person också göra stora omdömesmisstag, svåra att hantera och förlåta sig själv för. Unga drogade tjejer och killar lockas att göra saker de aldrig skulle ha gjort nyktra, det kan bli skador som de får leva med resten av livet. Och det är både onödigt och sorgligt.
Många unga drömmer om både rikedom och kändisskap. Men rikedom och kändisskap ger inte automatiskt lycka, se på Whitney Houston, Elvis, Ted Gärdestad m fl
De unga tampas med egna höga prestationskrav och en villrådighet inför framtiden. Denna kamp känns igen av de flesta som passerat tonåren, men den är som en slags födsloångest som ska tas på allvar. Det är ett stadium i livet att genomleva och överleva, olika svårt för olika personer. Vi är unika och kan också känna oss väldigt ensamma och utanför i denna livskamp.
Men att tro att den egna upplevda verkligheten är den enda verkligheten är den största villfarelsen. Vi känner oss fram och kastas mellan olika känslor, alla värda att tas på allvar. Att vara människa handlar också om att lära känna sig själv och parera sina risker för känslokast och känslomässiga olycksfall. Samtidigt är det viktigt att våga tänka, känna och tala om det som både ger livet rikedom och sorg. Och den unges upplevelser är lika viktiga som den äldres, här måste vi bli bättre på att våga möta varandra.
Professor Jan Beskow arbetar intensivt med bl a olycksfallsteorin och trycker hårt på just att ett suicid oftast inte har en enda orsak utan kommer den stund ett flertal riskfaktorer olyckligtvis sammanfaller och känslorna kommer överraskande starka, överväldigande och svåra att själv bemästra.
Efter 1600 års tabuering av suicidalitet har vi vuxna svårt att hitta språket. Vi har inte fått lära oss att prata om sånt´ , sånt´ talar man inte om, det har gömts och täckts över med bristfälliga lögner och tystnad. Suicidalitet är starkt förknippat med skam och skuld så när vi möter dessa tankar hos våra unga blir vi så rädda att vi gärna flyr. Men i detta fall skulle jag vilja ge rådet att stanna kvar och försöka främst lyssna, dvs bättre stanna och ”illa fäkta”, än fly i skräck och sedan få leva vidare med skräcken.
Den suicidpreventiva dagen är den 10 september, runt om ordnas föreläsningar, minnesstunder och andra arrangemang som du kan närvara vid. I Göteborg ordnas en utbildningsdag med föreläsningar, musik och konst i Domkyrkan. Musik av Ted Gärdestad kommer att spelas, ett av alla dessa förlorade liv i suicid. I Stockholm ordnas föreläsningar där vår Birgitta Rydberg också deltar. Låt oss hjälpas åt i kampen för att rädda liv, du är livsviktig!
Mia Franzén, då: riksdagsledamot och drivande av nollvisionen och en återupprustad skolhälsovård, nu: utbildningssamordnare för Suicidprevention i Väst
Psykisk ohälsa kan drabba vem som helst, rik som fattig, gammal som ung, men en sak är säker risken för suicid eller andra typer av självskadande handlingar förstärks vid påverkan av alkohol och droger. Statens Folkhälsoinstitut har presenterat en rapport som just visar på sambandet mellan psykisk ohälsa och alkoholkonsumtion bland ungdomar . Den heter:”Psykisk ohälsa och alkoholkonsumtion – hur hänger det ihop?” Sammantaget visar rapporten att olika typer av psykisk ohälsa, både inåtvänd, utagerande samt självskadande beteende hänger samman med hög alkoholkonsumtion.
Huruvida man dricker för att man är deprimerad eller om man är deprimerad för att man dricker, rapporten visar att sambandet går i båda riktningar. Sannolikt förstärker riskfaktorerna även varandra, är ungdomar deprimerade så dricker de mer och blir mer deprimerade.
Alkoholen kan i sig leda till ett ökat självskadebeteende men kan också, tillsammans med exempelvis ångest och depression, ytterligare förstärka benägenheten att skada sig själv.
Rapporten visar att risken för självskada ökar med mellan två och fem gånger vid alkoholkonsumtion och depressionsrisken ökar med hela 50% vid hög alkoholkonsumtion.
Och så kom häromdagen ytterligare varningsrapporter om ökad narkotikaanvändning bland unga. Tidigare hade jag tyckt att bruket/missbruket var det stora och allvarliga i sig, men nu tänker jag annorlunda. Idag ställer jag mig frågan varför så många unga känner att de inte är lyckliga nog i sig själva, utan behöver berusningen för att förhöja livsglädjen? Och ovanpå detta riskhöjningen när känslorna förstärks och förvrids vid påverkan.
Det man känner livsavgörande efter några glas vin är oftast bortblåst redan nästa dag. Jag har lärt mig det nu, vid 37 år, men vad visste väl jag om det när jag var runt 20?
Under påverkan kan en person också göra stora omdömesmisstag, svåra att hantera och förlåta sig själv för. Unga drogade tjejer och killar lockas att göra saker de aldrig skulle ha gjort nyktra, det kan bli skador som de får leva med resten av livet. Och det är både onödigt och sorgligt.
Många unga drömmer om både rikedom och kändisskap. Men rikedom och kändisskap ger inte automatiskt lycka, se på Whitney Houston, Elvis, Ted Gärdestad m fl
De unga tampas med egna höga prestationskrav och en villrådighet inför framtiden. Denna kamp känns igen av de flesta som passerat tonåren, men den är som en slags födsloångest som ska tas på allvar. Det är ett stadium i livet att genomleva och överleva, olika svårt för olika personer. Vi är unika och kan också känna oss väldigt ensamma och utanför i denna livskamp.
Men att tro att den egna upplevda verkligheten är den enda verkligheten är den största villfarelsen. Vi känner oss fram och kastas mellan olika känslor, alla värda att tas på allvar. Att vara människa handlar också om att lära känna sig själv och parera sina risker för känslokast och känslomässiga olycksfall. Samtidigt är det viktigt att våga tänka, känna och tala om det som både ger livet rikedom och sorg. Och den unges upplevelser är lika viktiga som den äldres, här måste vi bli bättre på att våga möta varandra.
Professor Jan Beskow arbetar intensivt med bl a olycksfallsteorin och trycker hårt på just att ett suicid oftast inte har en enda orsak utan kommer den stund ett flertal riskfaktorer olyckligtvis sammanfaller och känslorna kommer överraskande starka, överväldigande och svåra att själv bemästra.
Efter 1600 års tabuering av suicidalitet har vi vuxna svårt att hitta språket. Vi har inte fått lära oss att prata om sånt´ , sånt´ talar man inte om, det har gömts och täckts över med bristfälliga lögner och tystnad. Suicidalitet är starkt förknippat med skam och skuld så när vi möter dessa tankar hos våra unga blir vi så rädda att vi gärna flyr. Men i detta fall skulle jag vilja ge rådet att stanna kvar och försöka främst lyssna, dvs bättre stanna och ”illa fäkta”, än fly i skräck och sedan få leva vidare med skräcken.
Den suicidpreventiva dagen är den 10 september, runt om ordnas föreläsningar, minnesstunder och andra arrangemang som du kan närvara vid. I Göteborg ordnas en utbildningsdag med föreläsningar, musik och konst i Domkyrkan. Musik av Ted Gärdestad kommer att spelas, ett av alla dessa förlorade liv i suicid. I Stockholm ordnas föreläsningar där vår Birgitta Rydberg också deltar. Låt oss hjälpas åt i kampen för att rädda liv, du är livsviktig!
Mia Franzén, då: riksdagsledamot och drivande av nollvisionen och en återupprustad skolhälsovård, nu: utbildningssamordnare för Suicidprevention i Väst
onsdag 30 april 2008
Brinn av lust!
Idag är det Valborg. Snart kommer släktingarna och jag har dukat ett färgsprakande bord. Vi skulle kunna vara fler, det är flera som vi saknar, just i år, för första året.
Jag brukar alltid fyllas med vemod så här på Valborg. Elden som flammar, drömmar som går upp i rök...Det är märkligt hur påverkad jag blir av denna känsla. För egentligen eldar vi ju in våren, årstiden för hopp och spirande grödor!
Varför låter jag mig själv bli så nedstämd då? Kanske är det bra att stanna upp och begrunda, alla gåvor och stölder, alla lyckostunder och besvikelser, all saknad och all kärlek! Både tacksamhet och förundran, eftertänksamhet och beundran...
Ikväll ska jag ta mig den stunden, för imorgon ska jag åter brinna av engagemang och lust. Jag ska kosta på mig en stilla stund- för att smälta de isar som gärna blir kvar i sinnet. Svämmar det över må det vara hänt, det har ju varit ett helt otroligt år fram till nu och jag känner på mig att det kommer mera! När mycket brinner upp lämnas plats åt det nya, nya drömmar, nya stunder av lust och skratt.
Ikväll är det Valborg, inte en glad Valborg önskar jag dig eller mig, men en förtröstansfull...
Jag brukar alltid fyllas med vemod så här på Valborg. Elden som flammar, drömmar som går upp i rök...Det är märkligt hur påverkad jag blir av denna känsla. För egentligen eldar vi ju in våren, årstiden för hopp och spirande grödor!
Varför låter jag mig själv bli så nedstämd då? Kanske är det bra att stanna upp och begrunda, alla gåvor och stölder, alla lyckostunder och besvikelser, all saknad och all kärlek! Både tacksamhet och förundran, eftertänksamhet och beundran...
Ikväll ska jag ta mig den stunden, för imorgon ska jag åter brinna av engagemang och lust. Jag ska kosta på mig en stilla stund- för att smälta de isar som gärna blir kvar i sinnet. Svämmar det över må det vara hänt, det har ju varit ett helt otroligt år fram till nu och jag känner på mig att det kommer mera! När mycket brinner upp lämnas plats åt det nya, nya drömmar, nya stunder av lust och skratt.
Ikväll är det Valborg, inte en glad Valborg önskar jag dig eller mig, men en förtröstansfull...
fredag 25 april 2008
En dikt jag skrev när jag var 14 år... Ikväll läser jag den på Minnesstunden för Måns Jenninger i Lerum
Utom en
Alla kulor rullar utmed marken
Utom en
Alla där är lika
utom den
den är känslig och kantig
därför klumpig och dan
Kulorna rullar på sitt kuliga vis
Alla, utom en
De stöter mot varandra
Stöter mot alla
Utom en
”Utom en” är en drömmande kula
Den säger
Studdsa över mig, hoppa över mig, rulla förbi mig som om jag inte finns
Bry er inte om mig
Jag är glad och nöjd ändå, för alla mina tankar och drömmar
För alla dem
Utom en.
Ensam är inte stark…men man kan bli!
Alla kulor rullar utmed marken
Utom en
Alla där är lika
utom den
den är känslig och kantig
därför klumpig och dan
Kulorna rullar på sitt kuliga vis
Alla, utom en
De stöter mot varandra
Stöter mot alla
Utom en
”Utom en” är en drömmande kula
Den säger
Studdsa över mig, hoppa över mig, rulla förbi mig som om jag inte finns
Bry er inte om mig
Jag är glad och nöjd ändå, för alla mina tankar och drömmar
För alla dem
Utom en.
Ensam är inte stark…men man kan bli!
måndag 21 april 2008
Vård Av sjuk Förälder- bra förslag!
Läste precis att Moderatkvinnorna föreslår att man ska kunna få ersättning när man är hemma för Vård av sjuk förälder såsom man får ersättning för att vara hemma för vård av sjukt barn.
Det låter i mina öron utmärkt!
Men jag skulle även vilja ha ett Vårdnadsbidrag för vård av sjuk partner/äkta hälft! Jag vet så många män och kvinnor som ser sin ekonomi rasa när de blir anhörigvårdare. Det är inte bara en heltidssysselsättning, det kan ofta vara ett dygnet-runt arbete.
När min mamma vårdade min cancersjuke pappa hemma skulle hon få ett bidrag för det på
ca 3 800 kr från kommunen. Jag vet att ersättningen varierar från kommun till kommun och att salem (där vi bor) är jämfört med andra kommuner generösa, men tänk er själva att klara sig själv, boende, mediciner, sjukbesök, färdtjänst, all vård, mat, sin partner mm på denna summa!
Ungefär blir det en dyngsersättning på 100 kr. Med tanke på att en sjukhusvårdplats kostar i snitt 2000 kr borde även detta sk vårdbidrag kunna höjas till en mer rimlig nivå.
Socialbidrag då tänker ni? Nej, det bär många emot att "be om" socailbidrag, det känns som en allmosa såsom fattighuset. Varför inte uppvärdera denna samhällstjänst istället, de insatser som sker från anhöriga är ju ovärderliga!
Min mammas lösning blev att gå i förtidspension med den lägre pension det ger för henne för resten av hennes liv. Det tycker jag känns som ett snyggt tack efter ett långt strävsamt liv!
Det låter i mina öron utmärkt!
Men jag skulle även vilja ha ett Vårdnadsbidrag för vård av sjuk partner/äkta hälft! Jag vet så många män och kvinnor som ser sin ekonomi rasa när de blir anhörigvårdare. Det är inte bara en heltidssysselsättning, det kan ofta vara ett dygnet-runt arbete.
När min mamma vårdade min cancersjuke pappa hemma skulle hon få ett bidrag för det på
ca 3 800 kr från kommunen. Jag vet att ersättningen varierar från kommun till kommun och att salem (där vi bor) är jämfört med andra kommuner generösa, men tänk er själva att klara sig själv, boende, mediciner, sjukbesök, färdtjänst, all vård, mat, sin partner mm på denna summa!
Ungefär blir det en dyngsersättning på 100 kr. Med tanke på att en sjukhusvårdplats kostar i snitt 2000 kr borde även detta sk vårdbidrag kunna höjas till en mer rimlig nivå.
Socialbidrag då tänker ni? Nej, det bär många emot att "be om" socailbidrag, det känns som en allmosa såsom fattighuset. Varför inte uppvärdera denna samhällstjänst istället, de insatser som sker från anhöriga är ju ovärderliga!
Min mammas lösning blev att gå i förtidspension med den lägre pension det ger för henne för resten av hennes liv. Det tycker jag känns som ett snyggt tack efter ett långt strävsamt liv!
fredag 18 april 2008
ADHD eller hjärtfel, varför inte diagnostisera?
I måndags gjorde jag något typiskt manligt, jag sappade runt bland kanalerna uttråkad på ett hotellrum och plötsligt dök barnläkaren Leif Elinder upp i rutan i en dokumentär på SVT:s TV1. Leif blev även han en hyfsat trevlig man då han väl fått vräka ur sig färdigt och jag förklarat mina motiv. Han ringde mig för ett par år sedan, mycket upprörd över en motion jag skrivit i riksdagen om talerätten för dem som deltagit i forskningsstudier inom ett universitet. Baserat på ett telefonsamtal från en man med ADHD som deltagit i studien blev exemplet Christopher Gillberg och Gillberggruppen för mig den avgörande faktorn som fick mig att tänka till ordentligt på hur klämd man kan bli mellan olika myndigheter. Talerätt, vad är det för nonsens tänker ni? Det låter så juridiskt formellt, ingen kioskvältare direkt, men talerätt eller ej kan knäcka en människa. Att få sitt privatliv skärskådat av vemsom utan att ens få möjlighet att hävda sin okränkbarhet i rätten, det känns i märgen när jag tänker på det. Jag kan inte gå i god för allt Gillberggruppen gjort, men Leif Elinders resonemang, tillsammans med Eva Kärfves, framstår för mig som besynnerligt. Jag kan inte annat än reflektera en sekund över att Sientologerna hyllar Eva Kärfve…
Jag skulle vilja fråga Leif Elinder om hur han resonerar när han säger att alla barn är olika, det är därför onödigt att diagnostisera. Men då undrar jag , gäller samma resonemang för fysiska funktionshinder som synskada, hörselskada eller hjärtfel? Finns det inte också för Leif och Eva en viss vits med att man sätter en rätt och tidig diagnos för dessa barn så att de kan få adekvat hjälp?
Min väninnas son har Aspberger och ADHD, den diagnosen fick han nu i 8:an efter många års kamp för stöd till honom. Nu när föräldrar och skolan vet, har alla betydligt bättre förutsättningar att förstå de svårigheter pojken har och försöka stödja honom. Inte bara Gillbergs forskning ligger ju till grund för diagnostiserandet, många internationella studier finns utanför denna lilla ankdamm som kallas Sverige, det finns många olika varianter av läroböcker och hälsoråd som förmedlar stödåtgärder lämpliga för och anpassade till dem med olika diagnoser.
Vi kanske alla har drag av eller uppfyller helt olika diagnoser, i så fall blir det ännu mer ofarligt att ha en ?! Det de flesta har blir ju norm, eller hur? Inte för att jag anser att man ska sträva efter likformning, nej, jag tycker att olikheterna berikar- ingenting att skämmas för. Diagnosen stämplar inte, den förklarar för många det de redan känt i många år och bekräftar att man inte är ensam med denna, det finns också stöd att få, idag mer än innan Gillberggruppens studier.
Så tillbaka till min ”upprörande” motion, som enligt Leif Pagrotsky var forskningsfientlig, nej, jag menar att min motion tvärtom var forskningsvänlig. Vem vill ställa upp och offra sin integritet och sina mänskliga rättigheter för forskningsstudier i universitetsvärlden framöver när fler får veta priset? Om man utvidgar talerätten så att den som riskerar att lida men av att uppgifter om dennes privatliv, familj och person cirkulerar gör att "försökspersonen" får rätt att åtminstone göra sin röst hörd innan oavidentifierade forskningsrapporter lämnas ut. Med en sådan utvidgad talerätt ges individen rätt att försöka skademinimera (något man är skyldig till enligt skadeståndsrättens grunder). Det känns som den minimalaste av mänskliga rättigheter, talerätt gällande uppgifter om ”mig själv” och mitt innersta, mina svagheter och mina styrkor.
Idag har bara den som begärt ut handlingarna rätt att överklaga och den som vill få ta del av andras forskning har kanske inte samma skyddsintresse av försökspersonernas integritet som den som lovade diskretion, eller den som själv riskerar att drabbas.
Ingen forskning får enligt min mening ha så höga kostnader att en enda människas heder och människovärde helt bortses ifrån. Denna sista mening trätte jag och Pagrotsky om i riksdagsdebatten, vad tycker du? Känn efter!
Min sista fråga till båda Leif:arna och Eva blir:
Har ni sett en bruten man
Gråta som ett barn, försvarslös utan mur och vapen
Ensam i en strid med tårar?!
Vad händer om alla vänder honom ryggen?
Mia Franzén, fd riksdagsledamot (fp) debattör, jurist och medmänniska
Jag skulle vilja fråga Leif Elinder om hur han resonerar när han säger att alla barn är olika, det är därför onödigt att diagnostisera. Men då undrar jag , gäller samma resonemang för fysiska funktionshinder som synskada, hörselskada eller hjärtfel? Finns det inte också för Leif och Eva en viss vits med att man sätter en rätt och tidig diagnos för dessa barn så att de kan få adekvat hjälp?
Min väninnas son har Aspberger och ADHD, den diagnosen fick han nu i 8:an efter många års kamp för stöd till honom. Nu när föräldrar och skolan vet, har alla betydligt bättre förutsättningar att förstå de svårigheter pojken har och försöka stödja honom. Inte bara Gillbergs forskning ligger ju till grund för diagnostiserandet, många internationella studier finns utanför denna lilla ankdamm som kallas Sverige, det finns många olika varianter av läroböcker och hälsoråd som förmedlar stödåtgärder lämpliga för och anpassade till dem med olika diagnoser.
Vi kanske alla har drag av eller uppfyller helt olika diagnoser, i så fall blir det ännu mer ofarligt att ha en ?! Det de flesta har blir ju norm, eller hur? Inte för att jag anser att man ska sträva efter likformning, nej, jag tycker att olikheterna berikar- ingenting att skämmas för. Diagnosen stämplar inte, den förklarar för många det de redan känt i många år och bekräftar att man inte är ensam med denna, det finns också stöd att få, idag mer än innan Gillberggruppens studier.
Så tillbaka till min ”upprörande” motion, som enligt Leif Pagrotsky var forskningsfientlig, nej, jag menar att min motion tvärtom var forskningsvänlig. Vem vill ställa upp och offra sin integritet och sina mänskliga rättigheter för forskningsstudier i universitetsvärlden framöver när fler får veta priset? Om man utvidgar talerätten så att den som riskerar att lida men av att uppgifter om dennes privatliv, familj och person cirkulerar gör att "försökspersonen" får rätt att åtminstone göra sin röst hörd innan oavidentifierade forskningsrapporter lämnas ut. Med en sådan utvidgad talerätt ges individen rätt att försöka skademinimera (något man är skyldig till enligt skadeståndsrättens grunder). Det känns som den minimalaste av mänskliga rättigheter, talerätt gällande uppgifter om ”mig själv” och mitt innersta, mina svagheter och mina styrkor.
Idag har bara den som begärt ut handlingarna rätt att överklaga och den som vill få ta del av andras forskning har kanske inte samma skyddsintresse av försökspersonernas integritet som den som lovade diskretion, eller den som själv riskerar att drabbas.
Ingen forskning får enligt min mening ha så höga kostnader att en enda människas heder och människovärde helt bortses ifrån. Denna sista mening trätte jag och Pagrotsky om i riksdagsdebatten, vad tycker du? Känn efter!
Min sista fråga till båda Leif:arna och Eva blir:
Har ni sett en bruten man
Gråta som ett barn, försvarslös utan mur och vapen
Ensam i en strid med tårar?!
Vad händer om alla vänder honom ryggen?
Mia Franzén, fd riksdagsledamot (fp) debattör, jurist och medmänniska
torsdag 10 april 2008
Nya Vårdnadsregler slår fel!
Efter ett antal påringningar och samtal har jag förstått att de nya Vårdnadsregler jag var med att fatta beslut kring i realiteten fått oönskade konsekvenser. Idag ska jag delta i en panel på Pappa-barn-föreningens kongress i Stockholm. Jag är oerhört nervös eftersom jag hört om hur lagen används på ett sätt jag inte står bakom.
Jag har inställningen att de allra flesta föräldrar är bra för sina barn och att de båda behövs för barnets trygghet. Det är då viktigt att vi har en lag som stävjar bråk och dämpar konflikten mellan föräldrarna. Då kan man inte ha en lag som i praktiken ger den ena föräldern all makt, det uppmuntrar inte till lugn. Tanken bakom den nya lagen var att ordentliga vårdnadsutredningar skulle göras och att barnets bästa skulle komma i första rummet. Tyvärr verkar juridiska ombud för barnen dröja trots redan fattade beslut av en majoritet under förra riksdagsperioden. Att umgängessabotera borde ligga sabotören till last vid bedömning av vårdnad och boende, den som baktalar den andra föräldern utan fog borde också missgynnas vid tvist. Att umgängessabotera och baktala den andra föräldern är främst ett svek mot barnet, som skadar barnet-detta är alltså ansvarslöst beteende. I de FÅ fall där det är motiverat att kritisera den andra föräldern öppet inför barnet bör kritiken ske efter noggrant övervägande, inte i den rena och blinda ilskan, och syftet ska vara att skydda barnet inte att själv som vuxen få utlopp för besvikelse och aggressioner. Detta låter kanske både självklart och enkelt, men det är svårare att vara människa än så. Det är dock viktigt att betänka att barnet är 50% av båda föräldrarna och att barnets egna självförtroende byggs upp av denna hälftendelning.
Jag har hört alltför många, framförallt kvinnor, som säger att deras nya kärlek ska bli barnets nye far, kallas pappa osv- det är en skrämmande inställning eftersom det rubbar grunden för barnet. Det är som att slita av barnet ett ben och be barnet gå vidare i denna låtsas-värld. Att inte få behöva den andre föräldern, att inte få älska den ger skador för hela livet, svårläkta och traumatiska.
Med sorg hör jag nu hur helt vanliga och ansvarstagande pappor mister både vårdnad och umgänge på mycket lösa grunder. Vi har tagit ett enormt kliv bakåt i utvecklingen där mammorna åter fått hela makten. Godtycke från mamma styr alltså över barnens rätt till sin far, så var det förr och så är det alltså nu.
Man kan mycket väl hävda att detta är diskriminerande mot männen och var tog jämställdhetskampen vägen då? Eller är det jämställdhet på kvinnors villkor som feministerna jobbar för, var är alla feminister nu? varför skriks det inte högt om detta? Vem företräder barnen i riksdagen? Och vem företräder alla vanliga fäder som vill sina barns bästa?
Jag har inställningen att de allra flesta föräldrar är bra för sina barn och att de båda behövs för barnets trygghet. Det är då viktigt att vi har en lag som stävjar bråk och dämpar konflikten mellan föräldrarna. Då kan man inte ha en lag som i praktiken ger den ena föräldern all makt, det uppmuntrar inte till lugn. Tanken bakom den nya lagen var att ordentliga vårdnadsutredningar skulle göras och att barnets bästa skulle komma i första rummet. Tyvärr verkar juridiska ombud för barnen dröja trots redan fattade beslut av en majoritet under förra riksdagsperioden. Att umgängessabotera borde ligga sabotören till last vid bedömning av vårdnad och boende, den som baktalar den andra föräldern utan fog borde också missgynnas vid tvist. Att umgängessabotera och baktala den andra föräldern är främst ett svek mot barnet, som skadar barnet-detta är alltså ansvarslöst beteende. I de FÅ fall där det är motiverat att kritisera den andra föräldern öppet inför barnet bör kritiken ske efter noggrant övervägande, inte i den rena och blinda ilskan, och syftet ska vara att skydda barnet inte att själv som vuxen få utlopp för besvikelse och aggressioner. Detta låter kanske både självklart och enkelt, men det är svårare att vara människa än så. Det är dock viktigt att betänka att barnet är 50% av båda föräldrarna och att barnets egna självförtroende byggs upp av denna hälftendelning.
Jag har hört alltför många, framförallt kvinnor, som säger att deras nya kärlek ska bli barnets nye far, kallas pappa osv- det är en skrämmande inställning eftersom det rubbar grunden för barnet. Det är som att slita av barnet ett ben och be barnet gå vidare i denna låtsas-värld. Att inte få behöva den andre föräldern, att inte få älska den ger skador för hela livet, svårläkta och traumatiska.
Med sorg hör jag nu hur helt vanliga och ansvarstagande pappor mister både vårdnad och umgänge på mycket lösa grunder. Vi har tagit ett enormt kliv bakåt i utvecklingen där mammorna åter fått hela makten. Godtycke från mamma styr alltså över barnens rätt till sin far, så var det förr och så är det alltså nu.
Man kan mycket väl hävda att detta är diskriminerande mot männen och var tog jämställdhetskampen vägen då? Eller är det jämställdhet på kvinnors villkor som feministerna jobbar för, var är alla feminister nu? varför skriks det inte högt om detta? Vem företräder barnen i riksdagen? Och vem företräder alla vanliga fäder som vill sina barns bästa?
Nya Vårdnadsregler-debatten före beslut
Utdrag ur riksdagens protokoll från kammardebatten om nya Vårdnadsregler 30 maj 2005/06:131
Anf. 44 MIA FRANZÉN (fp):
Herr talman, kära åhörare och riksdagskolleger! I dag behandlar vi lagutskottets betänkande om nya vårdnadsregler.
Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 4, men även övriga våra reservationer står jag givetvis bakom.
Enligt reservation 4 ska barnen få rätt till juridiskt biträde i alla mål i domstol som rör vårdnad, boende och umgänge. I dag har föräldrarna rätt till juridiskt biträde i dessa mål. Men fortfarande saknas ett biträde för barnen. Det finns alltså inget juridiskt biträde, fristående från föräldrarna, för barnen.
Ett sådant juridiskt biträde tror jag skulle kunna verka lugnande i en väldigt konfliktfylld och känslolåst situation, som de flesta skilsmässor där man tvistar om barnen innebär. Det juridiska biträdet skulle alltså bevaka barnets rätt i förhållande till bägge dess föräldrar. Detta är oerhört viktigt.
När den egna livskrisen drabbar en förälder kan det vara svårt att hålla isär å ena sidan sin egen ilska och sorg och å andra sidan vad som är bra för barnet.
Jag skulle vilja passa på att här från talarstolen påminna om det otroligt viktiga att inte tala illa om den andra föräldern. Det gäller både i och utanför domstol, och det gäller såväl bakom stängda dörrar som offentligt. Barnet är ju 50 % av den ena föräldern och 50 % av den andra föräldern. Om man ”talar ned” varandra, vad blir då 50 % minus 50 %? Jo, det blir 0. Barnets självförtroende går i botten. Detta är jätteviktigt, och detta borde man tänka på mycket mera vid alla domstolsförhandlingar och i alla olika sammanhang.
Jag tycker att vi ska börja med att tillämpa den fantastiskt fina portalparagrafen i den nya lagstiftningen: Barnets bästa ska vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge.
Vi borde tillämpa den paragrafen här i dag. Jag erbjuder er socialdemokrater som våndas i denna del att vara med och stötta reservation 4 vid omröstningen i dag på eftermiddagen.
Ett annat viktigt område handlar om det växelvisa boendet. Det växelvisa boendet är inte den absolut bästa världen för något barn. Nej, det bästa vore om föräldrar träffade rätt, respekterade varandra och levde lyckliga i alla sina dagar. Men ibland tar sagan tragiskt slut. Då är det viktigt att vi har lagar som skyddar barnen i en situation där föräldrarna, som det ibland kan vara, har svårt att se vad som är bäst för barnet. Det här kan liknas vid att ha en krisberedskap. En bra krisberedskap betyder inte att man går och önskar att en kris ska inträffa utan innebär bara en ökad trygghet.
Man kan i dag få för sig att de flesta föräldrar är dåliga för sina barn. Så ser det ju ut när man på kvällarna sitter och tittar på tv. Det verkar som att de flesta föräldrar misshandlar eller begår övergrepp mot barn.
Rapporter om misshandel och övergrepp mot barn griper så fantastiskt starkt tag i vårt inre liv, i själen. Fysiskt gör det riktigt ont att se ett barn fara illa. Vi får dock inte börja tro att alla föräldrar är onda, att män är djur eller att kvinnor bakom stängda dörrar blir bestar. Nej, de allra flesta föräldrar är trots allt fortfarande bra för sina barn. De är värdefulla, och de är oersättliga.
Barnen behöver få en nära och fin relation till båda föräldrarna. Det är viktigt eftersom barnet, som sagt, är hälften av den ena föräldern och hälften av den andra föräldern. Om risken finns att barn far mer illa av det växelvisa boendet än av att mista en god kontakt med den ena föräldern ska det växelvisa boendet givetvis inte vara aktuellt.
Det är dock viktigt att alla alternativ är öppna för domstolen och att inte stänga dörren mot en särlösning eller en speciell lösning som passar ett visst barn. Man måste titta på om barnets bästa ska vara avgörande; det hela får inte lämnas till den ena förälderns godtycke genom ett nej. Skulle det räcka med, skulle man alltså nöja sig med, att en förälder i sorg, ilska, besvikelse eller bitterhet säger nej till gemensam vårdnad och nej till det växelvisa boendet, då har hela grundtanken med den nya vårdnadsregelförändringen helt åsidosatts.
Alla barn är olika, alla barn är unika, situationerna ser olika ut, och då måste lösningarna kunna se olika ut.
Nu vill jag att ni tar fram era barnglasögon. Varför ska inte barnets bästa vara avgörande för ett barn som är barn till sambor? Varför ska det hänga på om man har ett vigselbevis eller ej? Reglerna för gemensam vårdnad av sambors barn måste självklart bli enklare. Som vi hörde Inger René berätta är det en alltmer vanlig levnadsform att vara sambor med barn.
Här kommer en tjänstgörande talman som jag inte sett förut. Välkommen!
Vi anser att vi måste modernisera den här delen. Oäktingsstatusen, som faktiskt hänger kvar genom att man ger ett sämre skydd till barn till sambor, måste bort.
Med dagens betänkande, som bygger på det som 2002 års vårdnadskommitté har arbetat fram, tar vi stora steg för att bättre skydda de barn som faktiskt sakligt, otäckt och overkligt far riktigt illa. I dag kommer vi att fatta beslut som kommer att få stor betydelse för många barn för lång tid framöver. Med barnets bästa för ögonen är vi i det stora hela nöjda med de nya vårdnadsregler som vi i dag fattar beslut om. Därför vill jag rikta först ett tack till Vårdnadskommittén för den fina grunden, ett tack till regeringen för ett till största delen väl genomtänkt förslag och ett tack till mina kära kolleger som med mig delar omsorgen om barnen – det vet jag att ni gör.
Det är viktigt att vi i riksdagen talar för dem som viskar men samtidigt håller verklighetsförankringen och inte ser misshandlade barn överallt. Barnen behöver sina föräldrar, barnen har rätt till sina föräldrar, men vi alla vuxna är skyldiga att se till och skydda de barn vars föräldrar inte klarar att vara föräldrar. Vi får inte svika de oskyddade barnen.
Folkpartiet har länge drivit frågan om att pröva behovet av en barnbalk där all lagstiftning som rör barn samlas, inklusive barnkonventionen. Nu har regeringen ändå valt att lägga fram förslag om nya regler i föräldrabalken utan att bereda frågan om barnbalk. Folkpartiet har kvar visionen om att så småningom ändå införa en barnbalk om det skulle finnas behov av det. När vi i dag tar det historiska steget och ändrar på perspektiv i föräldrabalken från föräldraperspektiv till barnperspektiv, tycker vi att det är innehållet i lagen som är viktigast, hänsynen till barnets bästa. Det är alltså inte etiketten, vad balken heter, som är det viktiga. På prislappen står det i alla fall något som jag tror att alla kan enas om, och det är att barnen är ovärderliga.
Jag yrkar bifall till reservation 4.
Anf. 44 MIA FRANZÉN (fp):
Herr talman, kära åhörare och riksdagskolleger! I dag behandlar vi lagutskottets betänkande om nya vårdnadsregler.
Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 4, men även övriga våra reservationer står jag givetvis bakom.
Enligt reservation 4 ska barnen få rätt till juridiskt biträde i alla mål i domstol som rör vårdnad, boende och umgänge. I dag har föräldrarna rätt till juridiskt biträde i dessa mål. Men fortfarande saknas ett biträde för barnen. Det finns alltså inget juridiskt biträde, fristående från föräldrarna, för barnen.
Ett sådant juridiskt biträde tror jag skulle kunna verka lugnande i en väldigt konfliktfylld och känslolåst situation, som de flesta skilsmässor där man tvistar om barnen innebär. Det juridiska biträdet skulle alltså bevaka barnets rätt i förhållande till bägge dess föräldrar. Detta är oerhört viktigt.
När den egna livskrisen drabbar en förälder kan det vara svårt att hålla isär å ena sidan sin egen ilska och sorg och å andra sidan vad som är bra för barnet.
Jag skulle vilja passa på att här från talarstolen påminna om det otroligt viktiga att inte tala illa om den andra föräldern. Det gäller både i och utanför domstol, och det gäller såväl bakom stängda dörrar som offentligt. Barnet är ju 50 % av den ena föräldern och 50 % av den andra föräldern. Om man ”talar ned” varandra, vad blir då 50 % minus 50 %? Jo, det blir 0. Barnets självförtroende går i botten. Detta är jätteviktigt, och detta borde man tänka på mycket mera vid alla domstolsförhandlingar och i alla olika sammanhang.
Jag tycker att vi ska börja med att tillämpa den fantastiskt fina portalparagrafen i den nya lagstiftningen: Barnets bästa ska vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge.
Vi borde tillämpa den paragrafen här i dag. Jag erbjuder er socialdemokrater som våndas i denna del att vara med och stötta reservation 4 vid omröstningen i dag på eftermiddagen.
Ett annat viktigt område handlar om det växelvisa boendet. Det växelvisa boendet är inte den absolut bästa världen för något barn. Nej, det bästa vore om föräldrar träffade rätt, respekterade varandra och levde lyckliga i alla sina dagar. Men ibland tar sagan tragiskt slut. Då är det viktigt att vi har lagar som skyddar barnen i en situation där föräldrarna, som det ibland kan vara, har svårt att se vad som är bäst för barnet. Det här kan liknas vid att ha en krisberedskap. En bra krisberedskap betyder inte att man går och önskar att en kris ska inträffa utan innebär bara en ökad trygghet.
Man kan i dag få för sig att de flesta föräldrar är dåliga för sina barn. Så ser det ju ut när man på kvällarna sitter och tittar på tv. Det verkar som att de flesta föräldrar misshandlar eller begår övergrepp mot barn.
Rapporter om misshandel och övergrepp mot barn griper så fantastiskt starkt tag i vårt inre liv, i själen. Fysiskt gör det riktigt ont att se ett barn fara illa. Vi får dock inte börja tro att alla föräldrar är onda, att män är djur eller att kvinnor bakom stängda dörrar blir bestar. Nej, de allra flesta föräldrar är trots allt fortfarande bra för sina barn. De är värdefulla, och de är oersättliga.
Barnen behöver få en nära och fin relation till båda föräldrarna. Det är viktigt eftersom barnet, som sagt, är hälften av den ena föräldern och hälften av den andra föräldern. Om risken finns att barn far mer illa av det växelvisa boendet än av att mista en god kontakt med den ena föräldern ska det växelvisa boendet givetvis inte vara aktuellt.
Det är dock viktigt att alla alternativ är öppna för domstolen och att inte stänga dörren mot en särlösning eller en speciell lösning som passar ett visst barn. Man måste titta på om barnets bästa ska vara avgörande; det hela får inte lämnas till den ena förälderns godtycke genom ett nej. Skulle det räcka med, skulle man alltså nöja sig med, att en förälder i sorg, ilska, besvikelse eller bitterhet säger nej till gemensam vårdnad och nej till det växelvisa boendet, då har hela grundtanken med den nya vårdnadsregelförändringen helt åsidosatts.
Alla barn är olika, alla barn är unika, situationerna ser olika ut, och då måste lösningarna kunna se olika ut.
Nu vill jag att ni tar fram era barnglasögon. Varför ska inte barnets bästa vara avgörande för ett barn som är barn till sambor? Varför ska det hänga på om man har ett vigselbevis eller ej? Reglerna för gemensam vårdnad av sambors barn måste självklart bli enklare. Som vi hörde Inger René berätta är det en alltmer vanlig levnadsform att vara sambor med barn.
Här kommer en tjänstgörande talman som jag inte sett förut. Välkommen!
Vi anser att vi måste modernisera den här delen. Oäktingsstatusen, som faktiskt hänger kvar genom att man ger ett sämre skydd till barn till sambor, måste bort.
Med dagens betänkande, som bygger på det som 2002 års vårdnadskommitté har arbetat fram, tar vi stora steg för att bättre skydda de barn som faktiskt sakligt, otäckt och overkligt far riktigt illa. I dag kommer vi att fatta beslut som kommer att få stor betydelse för många barn för lång tid framöver. Med barnets bästa för ögonen är vi i det stora hela nöjda med de nya vårdnadsregler som vi i dag fattar beslut om. Därför vill jag rikta först ett tack till Vårdnadskommittén för den fina grunden, ett tack till regeringen för ett till största delen väl genomtänkt förslag och ett tack till mina kära kolleger som med mig delar omsorgen om barnen – det vet jag att ni gör.
Det är viktigt att vi i riksdagen talar för dem som viskar men samtidigt håller verklighetsförankringen och inte ser misshandlade barn överallt. Barnen behöver sina föräldrar, barnen har rätt till sina föräldrar, men vi alla vuxna är skyldiga att se till och skydda de barn vars föräldrar inte klarar att vara föräldrar. Vi får inte svika de oskyddade barnen.
Folkpartiet har länge drivit frågan om att pröva behovet av en barnbalk där all lagstiftning som rör barn samlas, inklusive barnkonventionen. Nu har regeringen ändå valt att lägga fram förslag om nya regler i föräldrabalken utan att bereda frågan om barnbalk. Folkpartiet har kvar visionen om att så småningom ändå införa en barnbalk om det skulle finnas behov av det. När vi i dag tar det historiska steget och ändrar på perspektiv i föräldrabalken från föräldraperspektiv till barnperspektiv, tycker vi att det är innehållet i lagen som är viktigast, hänsynen till barnets bästa. Det är alltså inte etiketten, vad balken heter, som är det viktiga. På prislappen står det i alla fall något som jag tror att alla kan enas om, och det är att barnen är ovärderliga.
Jag yrkar bifall till reservation 4.
onsdag 19 mars 2008
Självmordsprevention bland äldre
Visste du att var fjärde suicid/självmord är en person som är över 65 år i ? Det finns de som resonerar att det inte är så viktigt, att dessa personer ändå är närmare döden - så att säga ändå ska dö snart. Det finns de som tror att det är deprimerande att bara vara gammal och skröplig, att livslusten försvinner per automatik. Det är två märkliga men mänskliga resonemang. Jag har träffat många äldre med mer livslust och livsgnista än mina jämnåriga vänner i 35- årsåldern, personer fulla av livskunskaper, erfarenheter och inspiration. Att påstå att en äldre människa har mindre att ge än en yngre är en illusion i sin rätta bemärkelse, vi luras av den yngres yttre och av vår egen föreställning om att ungdom är lika med lycka och styrka.
Min övertygelse är dessutom att ett samhälle som tar vara på de äldres kompetens och som behandlar äldre med respekt och värdighet är ett medmänskligt sunt samhälle. Det börjar så att säga vid slutet och ger smittoeffekter på alla kommande generationer. Det betyder inte att vi inte samtidigt bör värna om våra minsta, barnen, men en trygg äldre generation kan ge även barnen mer livslust och inspiration.
Det är dags att vi vågar tala med varandra, ta oss tid att lyssna, vi har mycket att lära. Ibland kan en blick säga mer än tusen ord, bara vi vågar möta den…
Suicidprevention bland äldre och långtidssjuka kan vara ett telefonsamtal i veckan, ett samtal vid parkbänken eller på bussen, ett skickat vykort. Det låter kanske enkelt och det är för att det faktiskt är just enkelt, så fort vi övervinner vår rädsla. Det är rädslan som får oss att vika undan med blicken när vi möter en handikappad eller skröplig äldre, men det är inte farligt att istället söka blicken och kontakten. Häromdagen höll jag på att falla i famnen på en gravt handikappad kille i rullstol och i hans skelande blick mötes våra ögon i ett leende, ett bubblande fnitter över komiken i situationen, "hur hade det sett ut om jag överfallit honom i mitt fall?!". Av hans utseende att döma trodde jag, min dumma idiot, att han knappt var kontaktbar, ett paket, men han var ju en medmänniska som alla andra och jag som tror mig själv om att besitta goda medmänskliga egenskaper?! Min rädsla, min föreställning, handikappar mig. Rädslan gör att jag missar många fina medmänniskors berättelser som jag får i gåva om jag bara stannar upp och vågar möta dem.
Det finns utbildningar i det här, hur vi ska kunna bemästra våra rädslor och börja leva ordentligt. Utbildningar som tryggar oss i att våga föra samtal om de svåra, men livsavgörande, livsfrågorna. Hur ska vi möta en medmänniska i själslig nöd, som funderar på döden som en utväg, som har svårt att se några andra alternativ? Detta kan vi lära oss i psykisk livräddning. Och för att avsluta med något som borde vara självklart: en människa är lika värdefull genom hela livet och har rätt till samtalsstöd och medicinsk behandling även när hon är äldre. Det är pressen, känslan av att inte höra till, som måste minska, inte livet som måste ta slut.
Mia Franzén, Salem, fd riksdagsledamot (fp), debattör och medmänniska på "bättringsvägen
Min övertygelse är dessutom att ett samhälle som tar vara på de äldres kompetens och som behandlar äldre med respekt och värdighet är ett medmänskligt sunt samhälle. Det börjar så att säga vid slutet och ger smittoeffekter på alla kommande generationer. Det betyder inte att vi inte samtidigt bör värna om våra minsta, barnen, men en trygg äldre generation kan ge även barnen mer livslust och inspiration.
Det är dags att vi vågar tala med varandra, ta oss tid att lyssna, vi har mycket att lära. Ibland kan en blick säga mer än tusen ord, bara vi vågar möta den…
Suicidprevention bland äldre och långtidssjuka kan vara ett telefonsamtal i veckan, ett samtal vid parkbänken eller på bussen, ett skickat vykort. Det låter kanske enkelt och det är för att det faktiskt är just enkelt, så fort vi övervinner vår rädsla. Det är rädslan som får oss att vika undan med blicken när vi möter en handikappad eller skröplig äldre, men det är inte farligt att istället söka blicken och kontakten. Häromdagen höll jag på att falla i famnen på en gravt handikappad kille i rullstol och i hans skelande blick mötes våra ögon i ett leende, ett bubblande fnitter över komiken i situationen, "hur hade det sett ut om jag överfallit honom i mitt fall?!". Av hans utseende att döma trodde jag, min dumma idiot, att han knappt var kontaktbar, ett paket, men han var ju en medmänniska som alla andra och jag som tror mig själv om att besitta goda medmänskliga egenskaper?! Min rädsla, min föreställning, handikappar mig. Rädslan gör att jag missar många fina medmänniskors berättelser som jag får i gåva om jag bara stannar upp och vågar möta dem.
Det finns utbildningar i det här, hur vi ska kunna bemästra våra rädslor och börja leva ordentligt. Utbildningar som tryggar oss i att våga föra samtal om de svåra, men livsavgörande, livsfrågorna. Hur ska vi möta en medmänniska i själslig nöd, som funderar på döden som en utväg, som har svårt att se några andra alternativ? Detta kan vi lära oss i psykisk livräddning. Och för att avsluta med något som borde vara självklart: en människa är lika värdefull genom hela livet och har rätt till samtalsstöd och medicinsk behandling även när hon är äldre. Det är pressen, känslan av att inte höra till, som måste minska, inte livet som måste ta slut.
Mia Franzén, Salem, fd riksdagsledamot (fp), debattör och medmänniska på "bättringsvägen
onsdag 12 mars 2008
Uttalande angående Regeringens nollvision för självmord
Pressmeddelande 12 mars 2008
Den dåvarande riksdagsledamoten Mia Franzén (fp) föreslog under mandatperioden 2002-2006 en rad åtgärder för stärkande av den psykiska hälsan, en av dem var förslaget om en nollvision för självmord. Idag presenterar regeringen sin Folkhälsoproposition och däri finns nollvisionen med. Nu arbetar Mia Franzén från Salem hos Jan Beskow på Västsvenska nätverket för suicidprevention och samarbetar nära med Danuta Wasserman på NASP, (Nationell prevention av suicid och psykisk ohälsa vid Karolinska institutet och Stockholms läns landstings centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa.
Mia Franzén kommenterar:
”Jag har förmånen att få arbeta med att införa nollvisionen, jag får alltså vara med och gå från ord till handling. När nu regeringen så klart visar på inriktningsmålet att ingen ska behöva ta sitt liv för att den mår dåligt psykiskt ökar förutsättningarna för att fler ska kunna få del av t ex psykisk livräddning som är en slags första hjälpen när någon mår psykiskt dåligt.
Det är pressen som måste lätta, inte livet som måste ta slut!”, avslutar Mia Franzén, som är mycket hoppfull och positiv inför framtiden.
Den dåvarande riksdagsledamoten Mia Franzén (fp) föreslog under mandatperioden 2002-2006 en rad åtgärder för stärkande av den psykiska hälsan, en av dem var förslaget om en nollvision för självmord. Idag presenterar regeringen sin Folkhälsoproposition och däri finns nollvisionen med. Nu arbetar Mia Franzén från Salem hos Jan Beskow på Västsvenska nätverket för suicidprevention och samarbetar nära med Danuta Wasserman på NASP, (Nationell prevention av suicid och psykisk ohälsa vid Karolinska institutet och Stockholms läns landstings centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa.
Mia Franzén kommenterar:
”Jag har förmånen att få arbeta med att införa nollvisionen, jag får alltså vara med och gå från ord till handling. När nu regeringen så klart visar på inriktningsmålet att ingen ska behöva ta sitt liv för att den mår dåligt psykiskt ökar förutsättningarna för att fler ska kunna få del av t ex psykisk livräddning som är en slags första hjälpen när någon mår psykiskt dåligt.
Det är pressen som måste lätta, inte livet som måste ta slut!”, avslutar Mia Franzén, som är mycket hoppfull och positiv inför framtiden.
Nollvision för självmord
Stockholm och Halland var de första landstingen att anta nollvision för självmord
Nu finns nollvisionen med i regeringens Folkhälsoproposition, inriktningsmålet är alltså: att hela Sverige ska leva och dessutom må bra psykiskt!
Främst handlar det om att stärka den psykiska hälsan så att färre väljer att ta sitt liv när kriser inträffar i livet. Det finns flera evidensbaserade metoder både för stärkande av den psykiska hälsan och arbetet med självmordsprevention, dessa bör börja användas mer. Det finns också nationella riktlinjer för vård av suicidala barn och ungdomar med familjer som behöver användas i de verksamheter som möter dessa grupper. Det finns stödmaterial i att förebygga självmord och självmordsförsök hos skolelever för lärare och annan skolpersonal som tagits fram av WHO och anpassats till svenska förhållanden. Positiva exempel finns att hämta från flera olika former av interventioner, t ex psykosocialt stöd till äldre med telefonkontakt eller samverkan mellan Banverket och SOS-alarm när någon hotar att ta sitt liv genom att gå ut framför ett tåg, insatser för att öka allmänläkarnas kunskaper om depressionssymptom, ökad säkerhet vid broar med högre stängsel- alla vilka visat sig ge mycket positiva effekter.
Det är idag allt fler som öppet vågar prata om sin psykiska hälsa och ohälsa, men samtidigt finns många tabun kvar. Rädslan för att bli betraktad som en "potentiellt våldsam" eller "svag" person får många, främst unga killar att ensamma bära sina mörka tankar. Men att vi människor tänker på döden som en utväg när livet pressar på är vare sig ovanligt eller onaturligt.
Det är pressen som måste lätta, inte livet som måste ta slut, men ibland behöver vi hjälp att se alternativen.
Första steget är att våga ta steget och prata med någon. Det kan vara vem som helst som man har förtroende för, en förälder, ett syskon, en vän, en lärare, en kurator, en skolsköterska, en läkare, en arbetskamrat- det viktiga är då att den som får förtroendet lyssnar och vet var hjälp/stöd finns att få. Denna baskunskap är som en slags "första hjälpen för själen" eller som "psykisk livräddning".
Drygt 1 400 människor tar sitt liv varje år i Sverige, det är katastrofala siffror som snabbt kan jämföras med Estoniakatastrofen som krävde 852 människoliv eller tsunamikatastrofen som krävde 543 svenskars liv.
1 400 människor, varje år. Och ändå talas så lite om detta.
Varje förlorat liv är en katastrof i sig, därför är en nollvision för självmord ett nödvändigt strävansmål, en viktig signal om att vi inte ska överge någon. Alliansregeringen står nu bakom nollvisionen och i Stockholms läns landsting och i Hallands landsting har visionen redan antagits. Nu handlar det om att ge visionen ett verkligt innehåll för att stärka den psykiska hälsan och då finns NASP, (Nationell prevention av suicid och psykiskohälsa vid Karolinska institutet och Stockholms läns landstingscentrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa), som kunskapsbas. Västsvenska nätverket för suicidprevention, baserat i Göteborg, arbetar med att ge utbildningar i suicidprevention till olika målgrupper som möter personer som förlorat lusten att leva, bra utbildningsmaterial finns hos dem som tagits fram tillsammans med bla SPES, anhörigförening för dem som förlorat någon i suicid.
Socialstyrelsens lägesrapport 2006 för folkhälsan beskriver: "Mest oroväckande är att unga kvinnor i åldrarna 15 till 24 år har fortsatt ogynnsam utveckling av sitt psykiska välbefinnande. Andelarna som i intervjuer uppger såväl lätta som svåra besvär av ängslan, oro eller ångest har ökat sedan mitten av 1990-talet. De unga kvinnorna har under samma tidsperiod haft en ökande alkoholkonsumtion, alltmer vårdats för alkoholförgiftning och gjort självmordsförsök i ökande omfattning." Och den senaste Folkhälsorapporten 2007 säger att den psykiska ohälsan har minskat, men är fortfarande hög bland yngre kvinnor.
Suicid är också fortfarande den vanligaste dödsorsaken för män i åldern 15-44 år.
Att krafttag behövs är således uppenbart! Det har den nuvarande regeringen tagit till sig Och…
om vi, var och en, gör det lilla men bästa vi kan, kan vi uträtta stordåd tillsammans.
Bengt Eliasson, landstingspolitiker (fp) med ansvar för psykiatrin i Halland
Mia Franzén, fd riksdagsledamot (fp), debattör och jurist
Nu finns nollvisionen med i regeringens Folkhälsoproposition, inriktningsmålet är alltså: att hela Sverige ska leva och dessutom må bra psykiskt!
Främst handlar det om att stärka den psykiska hälsan så att färre väljer att ta sitt liv när kriser inträffar i livet. Det finns flera evidensbaserade metoder både för stärkande av den psykiska hälsan och arbetet med självmordsprevention, dessa bör börja användas mer. Det finns också nationella riktlinjer för vård av suicidala barn och ungdomar med familjer som behöver användas i de verksamheter som möter dessa grupper. Det finns stödmaterial i att förebygga självmord och självmordsförsök hos skolelever för lärare och annan skolpersonal som tagits fram av WHO och anpassats till svenska förhållanden. Positiva exempel finns att hämta från flera olika former av interventioner, t ex psykosocialt stöd till äldre med telefonkontakt eller samverkan mellan Banverket och SOS-alarm när någon hotar att ta sitt liv genom att gå ut framför ett tåg, insatser för att öka allmänläkarnas kunskaper om depressionssymptom, ökad säkerhet vid broar med högre stängsel- alla vilka visat sig ge mycket positiva effekter.
Det är idag allt fler som öppet vågar prata om sin psykiska hälsa och ohälsa, men samtidigt finns många tabun kvar. Rädslan för att bli betraktad som en "potentiellt våldsam" eller "svag" person får många, främst unga killar att ensamma bära sina mörka tankar. Men att vi människor tänker på döden som en utväg när livet pressar på är vare sig ovanligt eller onaturligt.
Det är pressen som måste lätta, inte livet som måste ta slut, men ibland behöver vi hjälp att se alternativen.
Första steget är att våga ta steget och prata med någon. Det kan vara vem som helst som man har förtroende för, en förälder, ett syskon, en vän, en lärare, en kurator, en skolsköterska, en läkare, en arbetskamrat- det viktiga är då att den som får förtroendet lyssnar och vet var hjälp/stöd finns att få. Denna baskunskap är som en slags "första hjälpen för själen" eller som "psykisk livräddning".
Drygt 1 400 människor tar sitt liv varje år i Sverige, det är katastrofala siffror som snabbt kan jämföras med Estoniakatastrofen som krävde 852 människoliv eller tsunamikatastrofen som krävde 543 svenskars liv.
1 400 människor, varje år. Och ändå talas så lite om detta.
Varje förlorat liv är en katastrof i sig, därför är en nollvision för självmord ett nödvändigt strävansmål, en viktig signal om att vi inte ska överge någon. Alliansregeringen står nu bakom nollvisionen och i Stockholms läns landsting och i Hallands landsting har visionen redan antagits. Nu handlar det om att ge visionen ett verkligt innehåll för att stärka den psykiska hälsan och då finns NASP, (Nationell prevention av suicid och psykiskohälsa vid Karolinska institutet och Stockholms läns landstingscentrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa), som kunskapsbas. Västsvenska nätverket för suicidprevention, baserat i Göteborg, arbetar med att ge utbildningar i suicidprevention till olika målgrupper som möter personer som förlorat lusten att leva, bra utbildningsmaterial finns hos dem som tagits fram tillsammans med bla SPES, anhörigförening för dem som förlorat någon i suicid.
Socialstyrelsens lägesrapport 2006 för folkhälsan beskriver: "Mest oroväckande är att unga kvinnor i åldrarna 15 till 24 år har fortsatt ogynnsam utveckling av sitt psykiska välbefinnande. Andelarna som i intervjuer uppger såväl lätta som svåra besvär av ängslan, oro eller ångest har ökat sedan mitten av 1990-talet. De unga kvinnorna har under samma tidsperiod haft en ökande alkoholkonsumtion, alltmer vårdats för alkoholförgiftning och gjort självmordsförsök i ökande omfattning." Och den senaste Folkhälsorapporten 2007 säger att den psykiska ohälsan har minskat, men är fortfarande hög bland yngre kvinnor.
Suicid är också fortfarande den vanligaste dödsorsaken för män i åldern 15-44 år.
Att krafttag behövs är således uppenbart! Det har den nuvarande regeringen tagit till sig Och…
om vi, var och en, gör det lilla men bästa vi kan, kan vi uträtta stordåd tillsammans.
Bengt Eliasson, landstingspolitiker (fp) med ansvar för psykiatrin i Halland
Mia Franzén, fd riksdagsledamot (fp), debattör och jurist
tisdag 29 januari 2008
Vad Mia Franzén gjorde i riksdagens talarstol 2002-2006, utöver att tala om viktiga ting, ett axplock…
Dök ner bakom talarstolen för att illustrera hur barn inte kommer till tals vid tvister om boende vårdnad och umgänge. Barnen behöver ett eget ombud i dessa tvister i rätten. (Talmannen Helena Höij (kd) undrade om jag mådde dåligt, det var premiärtalet)
Under en interpellationsdebatt mot Gunnar Lund (s) lät jag som talsvarsfunktionen som möter människor vid kontakt med myndigheter. Önskar du… tryck 2 och fyrkant mm. Ville lyfta vikten av mänsklig service som alternativ till talsvar och ministern anklagade mig för att vara teknikfientlig.
Smällde en ballong för att illustrera vårt sociala skyddsnäts brister. Anhörigvårdarnas situation var fokus.
Använde berättelsen om en hiss, där jag bad ministern (Leif Pagrotsky (s))stiga in och ta hissen ned med mig för att möta den lille klämde medborgaren, för att illustrera hur den lille klämde medborgaren har det på nedre botten. Handlade om talerätt till personer som tror sig kunna skadas av offentliggörande av forskningsstudier där de ställt upp frivilligt under förutsättning att de skulle få vara anonyma (Gillbergstudien). Ministern anklagade mig för att vara forskningsfientlig.
Använde berättelser ur verkliga livet där jag använde bildminne och hörselminne för att få åhörarna att reagera känslomässigt, vilket de gjorde. Jag frågade ungefär:”Kan du höra flickans gråt när hon fann sin storebror som hängt sig”mm. Jag bad riksdagskollegorna att titta sig omkring och bestämma vilka av vännerna kring dem kunde de tänka sig att förlora för att de tar sina liv, konstaterande: en nollvision för självmord är det enda rimliga.
En riksdagskollega (m) tyckte att jag gick för långt i mina bilder och sade i talarstolen att ”debatten höll låg nivå”.
tisdag 22 januari 2008
Min Dikt om Kärleken
I hjärtats allra innersta vrå
finns en kärlek sann
inte en endaste tanke grå
dit in smyga kan.
Där göms det äkta och kära
som under snö så vit
och trots att någon är nära
kanske den ej finner dit.
Det är som livets högsta vinst
man vet aldrig var den är
och den stund man trodde allra minst
kan bli så minnesvärd och kär.
Ack ja, denna livets gåta
kanske man aldrig får svar
att ständigt i jorden sin påta
med en hemlighet underbar.
Vissa finner andra ej
de vet att någonting fattas
men det händer väl inte mig?!
finns en kärlek sann
inte en endaste tanke grå
dit in smyga kan.
Där göms det äkta och kära
som under snö så vit
och trots att någon är nära
kanske den ej finner dit.
Det är som livets högsta vinst
man vet aldrig var den är
och den stund man trodde allra minst
kan bli så minnesvärd och kär.
Ack ja, denna livets gåta
kanske man aldrig får svar
att ständigt i jorden sin påta
med en hemlighet underbar.
Vissa finner andra ej
de vet att någonting fattas
men det händer väl inte mig?!
"Citron och citronita, alla Smurfers favorit"
Dra ut byrålådan, ta fram dina barnglasögon och fortsätt sedan att läsa.
Vad betyder egentligen "barnasinne"?
Jag plågade mina fd kollegor i Stockholms läns landstingshus, Patrik Silverudd och Lars Grå Johannessen, med att spela Smurfhits på kontoret.
Sedan våndades de när jag motionerade om inrättande av pris till Sveriges och årets gladaste folkpartist och en ny partisång. Men som goda liberaler försökte de hålla god min och "tolerera olikheter".
Under alla mina år i socialliberal tjänst har frågor av varierande betydelse upptagit mitt engagemang. Vilt har jag kastat mig från mindre allvarliga till livsavgörande frågor. Den extrema mixen har hela tiden tjänat ett syfte: Att på alla plan bidra till psykisk hälsa!
Alla har inte förstått vad jag hållit på med, några har nåtts av mitt budskap.
Medan mitt starka engagemang för de viktiga frågorna blivit allt mer levande, barnens mänskliga rättigheter, äldres och anhörigvårdares situation, skuldsatta familjer, fosterbarns utsatthet, psykisk hälsa, nollvision för självmord, den lille företagarens sociala skyddsnät mm har jag hela tiden haft mina "barnglasögon" nära till hands.
Nu skulle jag postumt vilja utdela min utmärkelse Årets gladaste folkpartist till min/vår vän och skickliga folkpartikollega i Salem, Christina Lorentzon.
Hon har nu efter en tids sjukdom lämnat oss, sina nära vänner, sin familj, barn och barnbarn. Samtidigt som tårarna stockas i halsen kommer ett leende krypande genom kroppen och når mitt sörjande hjärta.
Hon viskar något. Få människor har gåvan att föra med sig värme och glädje var hon än går. Christina hade den gåvan och jag saknar henne enormt!
På något vis känns det viktigare nu än någonsin att att vårda hennes arv , att försöka ge vidare vad hon gav.
Så jag ler.
Sedan plockar jag fram mina barnglasögon, lyssnar på Smurfhits och hör "de små blå" sjunga med varsin udda och unik röst- det lockar fram tankeparalleller och nya idéer, barnasinne och ro infinner sig. Och så hör jag plötsligt orden från en annan stor liberal och varm vän, Andres Käärik: " Jag tycker att ALLA idéer är bra, fram till de motbevisats". Ett äkta liberalt sinne- öppet, tolerant och förändringspositivt.
Livet har sagt mig att vara glad för och rädd om mina medmänniskor. Kanske tom mer specifikt och med extra glöd "mina folkpartiklar".
När jag, vilket är ofta, betecknas som udda, positivt udda tolksar jag det som slås jag alltid av samma fråga "vem är inte det? Och jämfört med vad/vem?". Sedan tänker jag att det kan jag bjuda på, och med ett leende till, ALLT tjänar ett syfte.
Nu för att hjälpa dig att tolka/sammanfatta vad jag ville få sagt med denna artikel är mitt budskap hyfsat enkelt: "Våga lev! Vi har många att göra det för!"
Mia
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)